Förnuft och känsla, rationalitet

Jaha, så har vi ännu en gång haft en familjediskussion.
Den var het och infekterad, vilket hör till vanligheterna.
Familjen = Mattias sida.

Detta inlägg kommer att bli långt, sluta läsa om du inte har tid eller orkar =).
Googlade rationalitet, hittade en hel del intressant, vill kopiera en text därifrån.
Rationalitet
"Rationalitet är inte bara erkännandet av att förnuftet är hennes enda källa till kunskap. Rationalitet kräver mer än så. Rationalitet kräver av henne att hon hela tiden ser till att använda förnuftet, att hon hela tiden tänker, att hon systematiskt använder sin intelligens för att lösa sina problem, tänka ut lösningar, förstå sig på världen bättre. Detta är en förutsättning för att vi så bra som möjligt ska kunna handskas med vår tillvaro, vilket gör förutsättningarna för vårt liv och vår lycka så bra som möjligt. "

Wikipedia säger detta om förnuftet
"Förnuft, fornsvenska fornuft, de kognitiva delarna av en människas psyke som ger upphov till tanken. Förnuftets natur har gett upphov till en rad filosofiska frågeställningar. Medan vissa menar att förnuftet står i opposition till känslor hävdar andra - exempelvis David Hume - att förnuftet aldrig kan generera handlingar av sig självt."

Så till mitt inlägg:

Jag trodde att alla lärt som som känner mig vid det här laget att jag skiljer på förnuft och känsla, eller snarare rationalitet och känsla.

Jag tappar sällan oavsett vad som händer, det så kallade huvudet, jag håller mig kall och analyserande. Ja, jag kan bli stressad och agera och genomsyra stress, påverka andra med min stress osv. Jag tar dock sällan orationella beslut på grund av stress. Jag kan bli het som gröten i en diskussion och diskutera som om det rörde sig om liv eller död.

I en diskussion om den rör sig om regler för vattenpolo, invandring, byggande eller uppfostran av våra barn så är min utgångspunkt alltid den rationella. Känslan har inget med detta att göra. Jag förhåller mig, försöker förhålla mig objektivt till händelsen, till ämnet. Jag har tidigare påpekat att jag gillar att leka djävulens advokat, just för diskussionens skull, av samma anledning.

Jag tycker alltid sakfrågan är viktigast. Jag har aldrig nått min egen mor med den insikten. Vi kommer aldrig att nå varandra tror jag, jag slutar inte hoppas men jag slutar försöka nå henne. Ofta leder en diskussion vidare och ibland avviker helt från kärnämnet, det gör mig lite lätt galen. I alla fall om vi inte nått en konsensus, om så konsensusen är att vi är oense innan vi går vidare i diskussionen.

Min färdplan i livet är enkel, jag har tidigare kommenterat att jag ser problem som en utmaning. Jag ser fram emot dusterna med mina barn. Amanda började förhandla med mig och Matte när hon var två år.

- Bara en gång till säger hon och håller upp ett finger, två år gammal på Portalgatan i vardagsrummet. Jag och Matte minns det som igår, vi höll på att dö. Det var ett sådant där tillfälle där jag och Matte tittar på varandra, förnöjda och lyckliga att det vi önskar med vår familj och våra barn faktiskt sker.

Sen dess har vi förhandlat med henne och så fort hennes lillebror var med i matchen har han oxå förhandlats med. Det som är lyckosamt är att det fungerar för oss så länge vi är konsekventa. Två tuggor är två tuggor. Tre gånger är tre gånger och våra barn köper det. Sen går de till sin säng, det äter upp de återstående tuggorna och klagar inte.

Sen är ingen perfekt, jag återkopplar, 97% rätt ungefär. Några gånger och dagar fallerar det.

Så min färdplan är enkel, konsekvent, rak, ärlig, strukturerad och hur mycket kärlek och kramar och pussar som helst. Det gäller mina barn och det gäller min omgivning.

Alltså kan jag sällan när jag berättar om något som är jobbigt lägga in så mkt känslor i berättelsen. Det kan vara hur jag blir behandlad på jobbet, jag måste alltid förmedla att jag förstår båda sidor, den som utför och den som blir behandlad. Givetvis kan jag tycka saker är jobbiga, men det jobbiga är ofta att jag inte kan diskutera förbehållningslöst med den som det jobbiga är med utan att dennes känslor alltid skall tas med i beaktning.

Så kan jag med liv och lust sätta mig in i och diskutera om något som jag aldrig upplevt men delta i diskussionen som att jag har det? Det är frågan i denna familjediskussion.
Jag anser att jag kan det. En av anledningarna är att jag rationellt ser på situationen och kan där och då delge hur jag skulle agera i samma läge.
-Hur kan jag vet det?

Det är en återkommande fråga.

-Ja, för att jag känner mig själv kanske? För att jag utgår från vad jag vill med händelsen/situationen och därmed oxå vet vad jag anser om situationen och därmed oxå vet hur jag vill och kommer agera.

En annan orsak är att jag och Matte talar hemskt, faktiskt hemskt mkt med varandra. Vi pratar om exakt allt. Vi har säkert innan vi fick barn pratat hundratals gånger om hur och vad vi vill med barn och familjebildning och hur vår familj skall se ut och fungera. Vi ponerar händelser, hur hanterar vi att vår tonårsdotter vill åka till Hultsfred vid 15 års ålder typ. En sådan händelse har vi säkert diskuterat 3 gånger per år 12 år. Alltså långt, långt innan vi fick egna barn.

Vi diskuterar en eventuell separation, hur skulle det fungera om Matte hade en ny partner och inte jag, vilken häxa till exkärring skulle inte jag vara. Ni har nog aldrig träffat en så manipulativ och egoistisk exkärring som jag om den situationen skulle uppstå, vilket både jag och Matte är rörande överens om och skrattar gott, skålar i vårt vin en fredagskväll och hoppas att det aldrig sker. Vi ponerar vilka vi ville ha "Svenska hjärtan" med av våra grannar. Vi pratar om framtiden och lusten att flytta utomlands och vi ponerar så många tänkta senarior om allt möjligt i livet och hur vi anser att vi ställer oss till olika händelser. Om vår dotter kommer hem med en mörk kille, Douglas faller för en thailändska. Om vi blir arbetslösa...
Snart orkar jag inte ger er mer inblick i vårt liv och våra diskussioner.

Jag vill bara med detta poängtera att, ja, jag anser att jag kan delta i en diskussion som att jag varit med om den själv så länge diskussionen handlar om hur vi skulle agerar i en särskild situation. Men jag kan ju aldrig delta i en diskussion som handlar om hur vi känner det i den särskilda situationen.

Det är här jag och Mattes familj, faktiskt med många andra oxå, slår våra huvuden blodiga.
De förstår inte att jag pratar om händelsen och hur jag ser på den.
De anser att jag inte förstår deras känslor.
Jag anser att jag inte behöver förstå deras känslor för det har inget med lösningen på det kanske eventuella problem som diskuteras att göra. Känslor är något annat, klart jag förstår att det finns känslor med i bilden, men som i detta fall diskuterade vi hur man hanterar tonårsdöttrar.
Hur de förändras från ett år till ett annat och att man inte når dem.
Ja, det kanske är jobbigt, det kan jag inte uttala mig om, men att nå dem, det trodde jag vi pratade om för det har jag för mig själv i alla fall en lösning på.
Det var den lösningen jag delgav, som om jag hade en tonårsdotter själv. Just för att jag redan många många gånger talat med Matte hur vi ser på detta femomen och hur vi vill hantera det hela.

Min lösning i korthet? Om ert barn förändras och ni inte når dem så är det ni som inte förändrats med dem. Det är ju rätt naturligt att en tonåring förändras och vill ta avstånd göra revolt eller bara försöka hitta sig själv. Behåll ditt barnasinne och glöm aldrig hur det var att vara barn eller tonåring själv. Men framförallt, var konsekvent, rak, ärlig och strukturerad och ge mkt mkt kärlek, kramar och pussar.

Men jag får oxå höra än en gång att jag tar plats, att dominerat samtalen hela kvällen osv osv.
Jaha, ska jag be om ursäkt för det eller? Varför måste jag det? För att vara lite hård och provocerande brukar jag säga att om du inte är tillräckligt stark för att dominera själv, ändra samtalsämne eller bara säga att nu vill jag att vi pratar om något annat så måste det väl ändå ligga på dig? Och så länge du själv med liv och lust deltar och påverkar samtalets sammansättning kan jag ju inte annat än att tro att du vill fortsätta?

Jag har sagt det förr och säger det igen, Anna 2.0 kommer inte ta hänsyn till sådant som inte uttalas. Jag är spyless på att jag har någon form av tolkningsskyldighet.
Klart att det kan finnas tillfällen när någon uppenbart tar mkt illa vid sig för något som sägs eller något annat exempel som jag inte kan komma på här, som gör att jag kan tolka lite och inte bara gå på vad som sägs. Men i det stora hela utgår jag från att jag har med självständiga individer att göra som får ta ansvar för sig själv. Jag har tagit ansvar för allt för mkt och allt för många i allt för många år.

Detta skall inte misstolkas som att jag diskuterar och är stark och hård i diskussionen för att skada eller sätta någon på plats. Jag bara deltar precis som alla andra och har samma rätt och förutsättningar som andra att sluta delta, säga till, säga ifrån och fortsätta en diskussion.

Jag är säkert många gånger en skitdålig kompis som ibland tar ställning för eller i mångas ögon försvarar den där andra, den om varit dum med min kompis. Just för att jag inte blir och vill bli förblindad av hatakillen grejen. Utan jag vill visa på att det är två som felar, att den andra kan ha haft andra avsikter än vad min kompis tolkat agerandet som osv osv. Jag vill få min kompis att tänka efter, analysera, vad hände egentligen, främst för att då kan man kanske undvika att hamna i samma bråk, situation igen.

Det hindrar inte från att jag kan tycka att killen är en skitstövel, att jag förstår min kompis känslor. MEN jag kan ibland tycka att min kompis har hamnat där i onödan, att det kunde ha förhindrats om man tänkt lite mer rationellt och inte bara agerat på känslan.

Jag återkommer till det hela ständigt verka det som men här kommer oxå min syn på stolthet in. För stolthet är ju en känsla, som i väldigt många situationer hindrar oss från att handla och tänka rationellt.

Så vad återstår nu...
Jo, jag är helt medveten att jag är en extrem känslomänniska, att jag lever mig in i ett spel, kastar saker, blir skitförbannad, skall gå hem till pappa, jag skall gå hem till you name it, jag packar min väska. Hade jag haft en förlovningsring hade jag vid det här laget säkert kastat den 100 gånger =).

Hur får jag ihop detta då?
Ingen är perfekt!