Kära, älskade Ume

Förra veckan på väg till Skellefteå gled vi ned för St Olofsgatan i Uppsala, vi såg domkyrkspirorna, slottet och universitetshuset.

Solen låg på och det glänste fint över Fyrisån.

Jag kände för första gången en våg och sting i hjärtat att, det här är min stad, min hemstad. Här lever och bor jag och den är min.

Det var en otroligt skön och befriande känsla för jag kan inte säga att Uppsala har legat på någon större topplista. Vet inte varför jag egentligen aldrig gillat Uppsala. Jag tror bland annat att det beror på att Uppsala är så platt. Jag finner inte några stadsdelar tilltalande, allt är så utbrett. En annan är helt klart avsaknaden av vatten i närheten.

Hur som helst så kör vi bil till norrland. Det finns inget så vackert som norrland på sommaren.

När vi närmar oss Sundsvall och ser dalar och vikar och vatten som glänser. Smörblommor som är gnistrande gula och kontrasterar mot det gröna gräset.

Sen kommer vi till hörnefors, vi närmar oss stöcke, nu är det bara 1,5 mil kvar till ume.

Oj oj oj, tjockt i bröstet, nästan tårfyllda ögon. Känner en massa känslor som kommer över mig.

DET HÄR ÄR MIN STAD!!!!

Solen som står lågt, klockan är ca åtta på kvällen och glider in över umeälven. Det är så vackert att det går bara inte att beskriva för den som aldrig sett det.














Jag har spenderat åtskilliga sommarkvällar på cykel genom ume. Varit till bölesholmarna och badat, ridit i skogen, cyklat till nydalasjön. Varit på åtskilliga fotbollsplaner. Hängt vid kajen i stan. Vad jag än minns så förföljer mig solen i ryggen, klockan åtta ungefär en sommarkväll, den är ljummen och vinden är mild.

Det är ume för mig och sommar. Det finns nästan inget vackrare och som ger mig mer hemmakänsla.

Vi fortsätter till Skellefte, även om staden som sådan inte är Min på samma sätt så är det ngt magiskt med dessa stora norrlandsälvar. De ger mig sådan ro och sådan trygghet.