Tillåta sig bli kär?!!

Kan man hindra sig själv från att känna mer än vad man vill?

Kan man lägga band på sina känslor? Hur gör man det? Jag har aldrig förstått men alltid fascinerats av de som har en stängd dörr till sina känslor. Jag har alltid sett det som en utmaning att komma igenom den dörren och oftast med syfte att jag tror att livet blir så mycket bättre om man ger efter.

Nu är det väl inte så att jag har haft det jättelätt just på grund av att jag alltid visat mina känslor och låtit mig känna efter lite för mycket.

Oavsett detta så vill jag ändå rekommendera att låta sig leva med. Jag vet ju inget annat men livet blir så mycket roligare då, man får uppleva både heaven and hell och det måste vara att föredra framför att skydda sig själv och stänga in sig.

Världen går inte under för att man blir sårad eller besviken, javisst det känns så ett tag.

Mellan Magnus och Pär som jag var ihop med någon gång på antiken så gick det en månad. Jag fick en chock när jag läste min elevkalender och insåg den korta mellantiden. I mitt huvud och i mitt minne var det säkert ett halvår av helvete däremellan.

Minnet och känslorna spelar oss ofta ett spratt, det gör ont med det går över, vi dör inte utan vi lever bara vidare i livet helt enkelt.

Därför undrar jag tex om det går att undvika att bli kär, undvika att bli för engagerad? Hur gör man då liksom?

Jag som är en ocean av känslor skyddar mig säkert just genom att visa känslor. Om alla vet hur jag känner det och är ärlig kring detta så kan inte någon komma och säga något som gör mig illa. Jag har redan bjudit på allt, visat öppet halsen att jag ligger ned. Som tur är, är det väldigt få som sparkar på den som ligger.

Säkert skyddar de allra flesta sig själva, jag bara tror att mitt sätt är så mycket ärligare och renare. Jag känner mig fri, ingalunda inbunden och fylld av samvetskval.

Jag funderar ofta på om jag gjort rätt, väljer rätt och borde agera annorlunda. Men hur jag än vrider och vänder på det hela så känner jag mig ärlig mot mig själv.

Jag tror på mina principer, jag tror och följer mitt hjärta allt som oftast och jag tillför givetvis rationella, underbyggda argument när det gäller val av viktigare sort. Bara för att jag är en enorm känslomänniska saknar jag på intet sätt kapacitet att ta rationella val. Jag är väl aldrig som mest cynisk när det gäller tunga beslut och helst när det är akut och pressande.

Men jag drivs av det jag tror på, jag för min talan utifrån det jag tror är bäst, inte utifrån vad som är mest strategiskt eller vad jag tror att den andre vill höra för att jag skall nå vinning. Jag skulle inte kunna leva med mig själv om jag skulle agera annorlunda.

Det spelar ingen roll om det är min partner, min chef eller min vän. Alla behandlas och får se samma Anna, ibland lite mer nyanserad för olika situationer men alltid ärlig mot mig själv!!

Stänger man in och inte visar vad man känner, vad som gör en glad och hur mycket alla omkring en betyder för en. Ger inte folk en komplimang eller dylikt om man ser en snygg tröja eller snygga skor utan låtsas som att det regnar så tycker jag det bara är dumt. Det är väl alldeles underbart att få se någon bli glad över det lilla.

Att veta att jag bidragit till att någons dag är bra, helt galet underbart. Om jag är ledsen vill jag ju att mina vänner skall ge mig stöd, energi, tid och engagemang. Om jag inte visar att jag är ledsen hur skall de då kunna ge mig det jag allra mest behöver.

Det måste ju bli en loose loose situation i det läget, man är ledsen, behöver stöd, men får det inte för ingen vet vad du känner??!!

Så kan man hålla tillbaka sina känslor hur som helst och hur gör man liksom då?