Leva eller leka livet?

Herregud vad många såpoperer som jag har sett och önskat att jag varit en del av. Nu senast skulle jag ge guld för att få vara lika tillrättalagd, framgångsrik, snygg som människorna i The Hills.

Tänk att ha beachhus i Florida, åka till Colorado Spings för lite skidweekend och middag ute varje kväll hemma i LA...

Men så ser ju inte verkligheten ut, vem behöver en Au Pair när jag städat hela undervåningen, fixat middag, badat barn, tränat själv och duschat och satt på mig lite naughty underwear tills min sambo kommer hem som får ta mig med valkar och celluliter.

Men en del verkar mer intresserad av att leka livet, leka mamma, pappa, barn istället för att uppleva och faktiskt verka i livet.

Drömmen om det där perfekta livet, där man gör den där goda såsen när ens bekanta skall komma över...

Det är lite samma sak som jag och Matte stötte på i början av vårt förhållande som en del gjorde till en grej. Vi hade inte behov av att definiera vårt förhållande som sambo, särbo, tillsammans eller ej, förlovande eller gifta... Men många omkring oss, främst en av hans bästa kompisar höll på hela tiden. Jag förstår inte och förstod inte varför definitionen är viktig. För vem är den viktig? Det viktiga är ju om jag och Matte vet vart vi har varandra och hur vi står i förhållande till varandra.

Jag har två skäl förutom festen till att gifta mig, där ena är att alla heter likadant i samma familj, den andra är det största skälet, juridiskt, finns ingen starkare lag.

Men jag har inget behov av att gifta mig och så. Jag tror att jag skrivit om det tidigare i så fall kommer det här igen. Jag behöver inget yttre bevis på att Matte älskar mig. Jag kan få massor av smycken, saker, annat, som presenter som i så fall betyder lika mycket.

Matte gjorde tre tulpaner av papp som ligger i min kista där jag har alla mina souvenirer och minnen. De tulpanerna är bland det finaste jag någonsin har fått. De ser ingen annan än jag någon enstaka gång per år, nu är ni flera som vet om dem, men det har tagit över 11 år för mig att gå ut med informationen. För jag är trygg i det liv jag lever med den kärlek jag har och får och ger.

Jag har haft ett bra liv med Matte, priviligerat med god ekonomi, god kommunikation och ofantligt mycket humor. Man bör akta sig när man har andras liv som måttstock eller jämför sig, för det är ju kombinationen av just de människorna som gjort dem till de de är.

Hur mycket jag än romantiserar och vill idealisera det liv jag lever så kan det aldrig bli som på film.

Det går inte klippa livet på samma sätt som det går att klippa en film ;-), efter skidresan skall stugan man hyrt städas av två kanske bakis personer, man har delat den med kompisar som drog tidigt för de har långt att köra och alla är trötta och sura. Det ser man aldrig de i The Hills göra ju, städa!

Att som några i min familj kalla ALLA sina tidigare flickvänner och fruar för "gumman" sådär lite sockersött, som pullan ungefär, är i mina öron helt galen manschauvinism vilket i sin tur flickorna så välvilligt godtagit och satt sig i killarnas knän.

Jag är väl antiromantik i mycket, att kalla sin partner för fästman, att förhärliga verkligheten och i alla lägen måsta använda uttryck som mycket starkt och tydligt förstärker inför alla vilken relation man har till varandra får mig att undra vad som egentligt är viktigt.

Jag skall vara riktigt krass och säga att jag tror det sol alena handlar om trygghet. Ju mer osäker du är på dig själv och din partner och det ni har ju viktigare är det med de yttre attributen, att visa upp inför alla och konstant markera vilka som tillhör varandra. Både genom fysiska handlingar som blir överdrivna bland publik, hångel på buss, på ica maxi och genom att ständigt definiera sina inbördes relationer istället för att kalla varandra vid namn eller något annat kärleksfullt.

Att man har en fästman eller att man har någon man kan kalla fästman??!! Att man har familj eller att man kan kalla och säga till andra att man har familj. Att man faktiskt varit med om själva bergsklättringen eller att man kan säga till alla att man gjort det.

Det handlar om att leva i nuet eller drömmen om vad som är "bäst"!

Är inte det lite likt tidigare inlägg om att vi har en checkboxmentalitet där vi hör kollegor på måndag som seglat, varit till Prag, tagit det lugnt och några har målat om stugan. Sen kommer vi hem till vår partner och undrar varför vi aldrig gör något för vi kan inte se att de sparat 1 år till Pragresan, det var första och enda gången de seglade osv osv.

Vi vill ha allt i sann Hollywoodanda, men inga snygga Spielberg som tillrättalägger de bilder som blev fel eller klipper till historien så att den hela tiden har ett jämt flyt.