Fikaträffar

Åker ut till Minna till sköna Roslagen och det känns väldigt märkligt att vara 10 kilometer från Kapellskär och inte åka med Ålandsfärjan. Just nu känns stugan och Åland som en hägring, jag undrar om det verkligen har hänt, har jag varit där, har vi en stuga??!!

Ofta när man kommer samman så skall det fikas, bullas upp och givetvis så även denna gång. Jag är guilty as charged, köpte med mig från Ica Maxi en massa munkar och annat gott. Till försvar vill jag dock säga att det står två smörade och bröade formar i köket, vi skulle göra egen sockerkaka och ta med, men vi hade slut ägg och macken här på landet öppnade inte förrän kl 10. Det fick alltså lov att bli köpefika!!!

I alla fall, när man kommer samman, min mor var med och Minnas föräldrar var i stugan likaså. De har aldrig träffas och fikat är ju en bra icebreaker. Man kan hjälpas åt att plocka fram, det blir lite lättsammare då och på något sätt har man redan fått en typ av stämning.

Vad är det då som gör dessa stämningar. Min mamma säger att hon ofta är lite nervös att träffa nya människor på detta sätt men om de tittar henne i ögonen, ja då blir att lite lättare. Nu gick det alldeles lysande och alltid kul när gamlingarna kan hitta en egen gemenskap, egna ämnen då det som i detta fall egentligen är Minna och jag som vill prata med varann ;-).

Jag undrar ju som vanligt varför det kommer an på någon annan att skapa trygghet eller stämning hos/åt mig? För mig kommer det alltid i första hand an på mitt eget ansvar att se till att min tillvaro är bra. Okej, om de jag träffar inte är så sociala, trevliga vilket som så är det väl bara att ta på sin starkare kappa den dagen och inse att jag kanske får föra samtalet ett bra tag till alla kommit igång. Det kan ju vara så att de andra också är blyga, nervösa som min mor. Vilken loose loose situation de då hamnar i, en ond spiral där man vill så mycket mer men låter sig hämmas av uppställda föreställningar om hur andra borde vara.

När vi kommer samman såhär så är önskan att jag och Minna får egentid rätt stor, vi har behov att prata, vi bor inte i samma land och att få se ögonen, det fysiska mötet är för mig svårslaget. Jag vill se kroppsspråket på den jag talar med för att där kunna lägga samman vikten av orden som sägs. Se hur min vän egentligen mår, ta på och krama givetvis. Jag är ju en fysisk människa och gillar fysisk närhet.

Nu har jag i alla fall bestämt mig för att nästa gång det är likande möten så skall jag se till att någon tar kidsen ett tag och så går vi en sväng istället för att ta de där munkarna och fikapausen. Lämna andra människor åt sitt öde, vi får egentid, vi får motion, vi skippar fikabrödet och därmed en massa plus och kan prata helt ostört.

Visst kan vi hitta på andra grejer, träffas själva, ta ett glas vin, åka och simma och såvidare för att få egentid. Men ibland har man inte all den tiden. Fikat är trevligt också och som i detta fall har jag ju en önskan av att träffa och även prata med Minnas föräldrar och make, så det finns väl många anledningar till att sitta ned.

Men eftersom jag är en fysisk människa och gillar att se och känna på den jag pratar med så brukar ofta en skön fåtölj eller soffa vara synonymt med förtrolighet, timmarna går och man pratar på.

Tänker om man tar en promenix samtidigt som man pratar så kan man även där skapa förtrolighet och få motion samtidigt. Det känns som ett bra upplägg för resten av sommaren...

So beware, kommer ni hit får kidsen fika och bulle, men med mig får ni traska efter gamla enköpingtågets stambana :-).