Sommar = vila?

Delar av denna sommar har jag verkligen fått vila. Jag har varit på stugan och haft egentid. Det har aldrig hänt sedan jag började vara här 1996.

Ngn vår eller höst innan vi fick barn, ja då kunde jag och matte sitta med varsitt glas vin och varsin bok och bara vara.

På sommrarna är stugorna fulla med släkt, oftast är det mkt social samvaro med mkt alkohol och samtal till två-tretiden på natten.

Jag åkte in till Sverige i tre dagar. Jag bara grät och blev hyperstressad över räntor som går upp, hus som tar längre tid än man vill att ställa i ordning.

Allt som är vardag och verklighet kan jag fly från här på stugan i år. Jag njuter som aldrig förr. Har tom kunnat läsa några rader i en bok. Jag kan sitta på firggeboden en kväll och skriva typ 6 inlägg och samtidigt ha på Morden i Midsommer.

Jag åker tillbaka till Sverige, börjar gråta igen, blir hyperstressad och bara längtar tillbaka.
Jag misstänker att det är lite att fly, men åh så skönt att få fly en liten stund.

Mattes sommar är inte lika med vila, han har slitit som ett djur med huset.
Han kom ut en sväng till Åland.
Han satt inte ned en stund de första 8 timmarna på stugan. Det var saker som skulle fixas här och saker som skulle fixas där.

Varför är en del sådana? Som jag oftast är och som Matte är? Att vi vilar när vi arbetar fysiskt.
En del behöver packa en hel dag för att åka på utflykt eller för att man skall iväg en natt.
En del hinner mjölka korna, lägga locket på brunnen, spika för fönstrena, ta en långskit på utedasset och sedan laga en god middag på samma tid.
Märkligt att vi är så olika.