Drömmen om att kunna segla

Jag älskar vatten, jag älskar havet och jag älskar att åka båt, kör fort, känna draget från motorn som får båten att stegra sig, plana ut och flyga fram över vågorna. Jag älskar att köra båt över vitskummande vågor där båten dyker och lättar och det känns lite som berg o dalbanan och njurarna slås nästan sönder när båten slår mot vågkanten.

Jag har alltid drömt om att kunna segla.

Jag var kanske 10 år och min mor och min styvfar skickade mig på kanotläger på Norrbyskär.
Ni som inte varit i umetrakten bör bevista denna fantastiska ö. Norrbyskär hade ett sågverk som var enormt stort och många var det som var inkvarterade på ön och jobbade för Kämpe, tror jag de hette, de som ägde ModoDomsjö.

Hur som helst, vi brukade paddla efter Vindelälven, en otroligt vacker natur och en älv som har enorma sandbanker och dylika oaser.

Det var säkert naturligt att jag ville åka på kanotläger, det råder det säkert inget tvivel om. Jag kan ibland tro och inbilla att de bara ville bli av med mig, men så var det säkert inte fallet.

Hur som helst delade vi sovhus med dem som var på seglarläger på Norrbyskär, samtidigt om vi var på kanotläger. De som var på seglarlägret var säkert från lite mer välbärgade familjer, hur som helst tyckte barnen som dock var mellan 10-12 år att de var lite förmer än oss som var på kanotläger.

Då var jag som vanligt kavat och stolt och stor på mig och nöjd med mitt val, jag sket och pekade långfinger åt de gliringar som kom från seglarlägret. Jag drömde inte där och då om att få segla, jag älskade att paddla kanot.

Någonstans mellan kanotlägret och kanske min 13 årsdag började jag söka mig mot Obbola, där fanns det en rejäl båthamn, främst segelbåtar. Jag har alltid gillat enormt mkt att gå på bryggor och se motor och segelbåtar guppa i vattnet.

Jag var väl drygt 16 år när jag träffade Per och hans familj hade stuga i Skeppsvik. Någonstans där, vet jag med säkerhet att min dröm om att kunna segla optimistjolle tog form.

Jag skulle verkligen, verkligen vilja kunna segla, det verkar och ser så otroligt fantastiskt ut.

Jaha, varför kan jag då inte segla? Det är ju inte så att det brukar sitta fast när jag vet vad jag vill. Vill jag ha ngt så går jag och tar det.

Så varför kan jag inte segla om jag nu drömmer om det?

Lite är anledningen att jag inte vill slå hål på en dröm, slå hål på min idyll.

Jag vet nästan med säkerhet att jag skulle avlida av tristess, herregud, om det inte finns ngn vind? Vad gör man?

Jag skulle endast segla när det var styv kuling och jag var tvungen att finna finurliga lösningar varenda gång för att komma fram till hamn.

Jag tror inte att mitt tålamod är rustat för att sakta glida fram och kryssa mot obefintlig vind.
Jag fortsätter drömma och lägger över mina ambitioner till mina barn som givetvis kommer att få en lite jolle så fort det är möjligt och så får jag som så många föräldrar före mig leva genom mina barn!