Ensamstående eller?

Jag och Matte brukar ju som bekant vara rätt tajta, vi är oftast tillsammans, gör saker tillsammans. Mkt av den enkla anledningen att vi gillar samma saker, sol, bad, skidor, konsert, vin, go mat, resa, läsa, umgås, spela spel osv osv.

Detta året har ju som bekant sett lite annorlunda ut pga ett visst husbygge!!!

Denna sommar har vi således spenderat mkt tid på var sitt håll, jag på åland med barnen och Matte i huset. Nu är vi båda i Uppsala sedan en tid, men jag på badstrand själv med barnen och Matte i huset.

Jag har insett att jag kan klassas som ensamstående med två barn och det är inte hutlöst jobbigt!

Jag hade aldrig åkt och handlat med båda barnen innan vi flyttade från lägenheten. Det kan ha hänt men inget som jag kommer ihåg och därför har det nog inte hänt ofta.

Jag har insett att om man stoppar en banan och en drickyogurt innan affären vid halvsextiden så går det utmärkt att handla med båda barnen.

Jag är grymt bekväm av mig och åka och sola, kålmården eller annat själv med barnen har känts som ett kommandouppdrag, jobbigt och slitsamt.

Men jag förstår att jag är ju ledig från jobbet och att jämföra med riktigt ensamstående helttidsarbetandet kan jag ju inte, jag är helt införstådd i detta.

Men ändå! För att vara jag har jag gjort hiskeligt mkt med barnen själv denna sommar och på något sätt har jag klivit över en tröskel. Jag inser att jag gillar att vara med mina barn, själv.

Barnen är bussnälla när man är själv, det är lixom ngt de förstår och sen om vi blir två, ja, då kan gnället komma fram litemer.

Sen antar jag att det blir lite annorlunda när vi börjar jobba igen, hoppas jag bara kan bibehålla tänket. För lite handlar det oxå om att jag kan inte dona och fixa så mkt i hemmet, snart är det det enda jag har råd och tid att göra :=)).