Jag var hästtjej en gång för länge sedan

Tiden går och med den förändras vi.
Jag vet inte hur det går till och hur vi förändras men något dras ifrån och något läggs till våra liv och vår personlighet.

Förr när jag pratade om att vara hästtjej så kunde jag känna sågspånsdoften klart framför mig. Jag kunde känna alla dofter från hästarna, hö.
Jag kunde bara genom att prata om tiden se och känna alla känslor som jag hade då. Visualisera hur stallet såg ut, vart selen hängde och mina tankar och känslor när jag steg in i den miljön.

Idag, sakta sakta har doften och minnena bleknat. Jag kan fortfarande känna dofter vid blotta tanken, men inte lika starkt som förr. Jag kan se framför mig stallet och alla vagnar utanför. Hur marken såg ut utanför och hur plåtskjutdörrarna till sågspånen såg ut.

Visst, det är svårt att glömma ngt som har påverkat mig, kanske mest av allt, under min uppväxt.

Men på något sätt har minnena börjat att bli svagare. Känslan och vad åren på travet gav mig känns mer avläset.

Sedan jag slutade med hästar har det gått ganska många år och andra saker har påverkat mig och ersatt istället.

Sedan jag träffade Matte skulle jag väl säga att Åland och svärmors sommarstuga är den tyngsta ersättaren.

Jag började med hästar när jag var ca 6 år och följde med grannens dotter.
Jag började rida då och vad jag minns gick jag på ridlektioner.
Sista sommaren i Skelleftehamn spenderades på ridskolan vad jag minns i alla fall. Då skulle jag fylla 7 år.

När vi flyttade till Ume fortsatte jag att hålla på med ridhästar på K4. Jag ville bli skötare på en häst som hette Emil men det blev jag aldrig. Innan jag hann bli det, för det hade jag väl blivit så småningom, fick en kompis med mig till travet.

På travet var det lite lättare att få rida och sedan köra hästarna. Egentligen var reglerna då som jag tror de är nu. Man måste vara 15 år för att få köra en häst själv.

Jo, tjena, på den tiden följdes inte ngr regler. Det var Marie och jag, Marie var inte den största tjejen i klassen, jag tippar på att hon är typ 1,63 idag. Vi släpptes ut men båda den ena hästen och den andra. Alla de hästarna var väl inte helt pålitliga, en del var helt enkelt galna. De sa ofta att hästarna var inridna, jo, tjena! Det var väl en av 10 hästar som var inridna. Vi var väl ca 9 år då vi börjad vara på travet på lördagarna. Men rätt fort ersattes det med att vi var där dagligen.

Jag minns att skolan slutade kl 14:50, bussen som gick mot travet gick ca 15:00. Vi sprang från skolan till bussen, det var väl typ 1 km. Sedan gick vi från bussen någon km innan vi var framme. Vi var på travet till ca 19 tiden då vi ofta fick skjuss av ngn av gubbarna hem. Sommar och höst cyklade vi.

Helger var vi där vid 8 tiden till ca 16 och så såg många år ut från 9 års ålder till 16 års ålder. Sedan började det tackla av lite, dels för att jag började sommarjobba inom hotellnäringen.
Jag fortsatte då Knut blev sjuk en sommar och började om igen då jag var 19 för att min dåvarande kille köpte en travhäst. Så sista gången jag var aktiv med hästar var väl ca vid 23 års ålder.
Men kul var det.

Det var mkt hårt arbete. Jag skötte ofta 5 hästar. Det var många tunga dyngkärror som skulle mockas. Hästar som skulle motioneras och selen och annat som måste smörjas.

Knut som jag skötte hästarna åt hade en räkmacka i många många år.
Ulla hans fru sa att de aldrig, haft en tjej som varit så duktig som jag. Duktig flickasyndromet kom tidigt. Knut och Ulla har haft många hästtjejer, tro mig, de har oxå haft många hästar och redan då hade ungefär 700 hästar rullat mellan Knuts fingrar.

Ulla sa oxå att jag var arbetsilsk. Det tog sig till uttryck att jag gärna ville fixa hästarna före och efter loppen själv. Själv är bästa dräng ni vet... Jag ville ogärna få hjälp, fräste och snäste. Jag har ju aldrig visat äldre eller mer erfarna tillbörlig respekt. Respekt förtjänar man, det har man ingen självklar rätt till, det har i alla fall jag alltid ansett och anser fortfarande.

Att vara hästtjej anser jag har präglat mkt av mig och min personlighet. Man lär sig otrolig mkt som man har användning för senare i livet. Man lär sig verkligen att arbeta hårt. Det är mkt kärlek. Man har och får och känner mkt ansvar. Man drivs att driva sina hästar att bli bättre och mer framgångsrika, starkare, snabbare. Det är en enorm gemenskap och nu när jag skriver kommer minnen fram. Minnen från sena travtävlingskvällar när man står spänd och förväntansfull i stallkurvan och ser hästarna komma in i sista kurvan och ser de bakifrån köra för fullt på upploppet.

AHH, vilken känsla. Det fanns en del hjärta och smärta oxå. Som när ens favorit och älsklingshäst plötsligt skickades iväg till ngn annan tränare eller såldes eller aldrig mer kom igen. Men jösses vilken glädje det var när jag fick träffa dessa hästar igen. Allra störst och mest har YRSTEGG betytt, en helt underbar fantastisk häst. Som tur var var oxå YRSTEGG, Knut och Ullas favorit och det gjorde att han fanns länge med oss. STAR BUTLER var en annan favorit och som tur var var det oxå Knut och Ullas favorit, de hade själva fött upp honom. Så jag valde rätt hästar att falla för, andra hästar var där veckor eller månader ibland ngt år. Men många passerade revy ganska fort.

Hur som så har dessa minnen och dess betydelse börjat blekna och jag känner att jag inte riktigt kan sätta fingret på dess betydelse längre. Det känns sorgligt och tråkigt. Helst när det varit så dominerande i mitt liv under så lång tid. Det känns oxå tragiskt på ngt sätt för det får mig att förstå att fler saker kommer att blekna.

Jag kommer att bli lika tråkig och patetisk som alla andra vuxna, om än inte snart men så småningom. Jag kan ju försöka kämpa emot och jag kanske har möjlighet att hålla ut längre än vissa andra som oxå håller på att kämpa mot vuxenheten men jag antar att jag vid 60 eller 70 eller någon gång jag får barnbarn kommer att upplevas som en gammal stofil som har noll koll på läget.

Nu är väl det inte hela världen att åldras det är inte det detta inlägg handlar om, det är väl det som hör till livet. Men jag känner ändå att jag så gärna skulle vilja träffa den där hästtjejen igen. Se henne in action, höra hennes analys av läget.
Det kunde jag bara jag tänkte tillbaka för några år sedan men idag kan jag lixom inte känna henne inom mig längre. Jag vet inte vart hon tagit vägen men jag vill att hon kommer tillbaka. Hon var så driven och oförtröttlig, engagerad och trofast samt lojal. Hon hade en så positiv inställning och inget var för svårt eller för stort för att inte kunna fixas eller klaras av. Allt var en utmaning och en kamp. Det var så mkt fulsnack och practical jokes.

Jag vet dock att jag i min familj har en sådan tjej. Historien kanske inte upprepar sig med att Amanda blir en liten hästtjej men tro mig en liten Anna är hon nog allt. Hennes fajting spirit, hennes tävlingsinställning och beslutsamhet går inte att missa. Allt man företar sig skall man övermanna.