Växa fritt

Har haft datastress just innan jag skulle gå och lägga mig, var tvungen att göra vissa saker innan morgonen och allt sket sig pga att telias bredband valde att stänga modemet var tionde minut för att gå o kolla uppdateringar o supporten har stängt... grrrrr.


Jag la till slut ned skiten och gick o la mig, läser, IPod:ar en liten stund och försöker sova, i human tid, skall upp tidigt. Men nej, sova är inte att tänka på, stressnivån är galet hög.


Nu växer den med inte mindre än att jag måste och borde sova, vilket inte gör det ett dugg lättare att hälsa på hos John Blund.


Så mina tankar skenar, de far, jag bygger hus, jag har fått kontakt med gamla bekanta via facebook, jag tänker på jobb och familj.


Sen kommer tankarna på att en av de människor som känner mig allra bäst här i livet. En av de som vet nästan allt om mig och ofta vet innan jag själv... o jag är rätt bra koll på mig själv så att säga.


Tankar kommer på saknad, för att jag hör massa lugna låtar och så kommer "Belive in love" Scorpions och då kan jag inte hålla mig längre. Ok, det finns vissa antydningar på en kärlekssång men om man bortser från den lilla antydningen för det handlar inte om den typen av bo tillsammans, vara ihop kärlek för mig, utan om djup och innerlig kontakt, så se till själva texten och så känner jag, så uppfattar jag det hela.


Det är tungt för den personen finns inte i mitt liv längre, den personen behöver växa fritt, hitta sig själv i sitt nya liv och där jag tydligen än så länge inte har någon plats. Det gör ont, men är ändå förståeligt på något sätt. Det finns fler anledningar till varför det gör ont och är svårt och det är mina barn som räknat personen som en i sin familj och som också uttrycker sin saknad. Så jag skall inte bara hantera min egen sorg, för det är det, jag skall även hantera deras. O alla som har barn vet att sin egen sorg är kattpiss i jämförelse med ens barns. Olyckligtvis letade jag ett kort igår och råkade se ett kort på personen som sitter med min son i knät på ett studentkalas och min son sitter snett över personens knän och personen, snusar,ser ut som personen luktar o lutar ansiktet och munnen mot min sons huvud. En sådan där underbar bild som förmedlar en massa känslor.


Det skulle vara så mycket lättare om jag fick bli arg, om jag visste varför jag inte är delaktig i dennes liv och den resa som den personen nu gör. Jag har genom åren haft en del uppbrott med vänner men oftast har det varit för att vi behövde växa på vart håll o hade sugit ut allt vi behövde från varandra, levt och umgåtts intensivt i något eller några år och för många konflikter gjort att förtroende och glädjen med varandra försvunnit, samt ungdomlig förgänglighet och för lite förståelse för vad en riktigt vän innebär. Ibland på grund av flytt eller att man bara styrt om umgänget på grund av studier, förhållanden mm. Ibland har jag återfått kontakt med dessa personer på grund av omständigheter som fört oss mot varandra, det kan bero på en otroligt massa saker. Ibland för att man stöter på varann på stan, ibland på annat sätt och nu på senare år via internet kan man ju hitta det mesta.


Jag är på inget sätt en långsint person och träffar jag på någon och vi känner att det finns något att ge varann så varför inte hålla kontakt på mer eller mindre regelbunda sätt.


Men i detta fall har jag inte gjort något fel, vi har inte bråkat initalt, jag har inte dömt, fördömt, försökt styra. Jag har många bra egenskaper och jag har några mindre bra då jag är snabb i mitt omdömme o alltid vill skydda mina nära o kära från andra som kan göra dem illa och där de själva är villrådiga. I detta fall har jag bara lyssnat, egentligen inte sagt mycket, för jag har egentligen inte fått chansen vid så många tillfällen och jag har varit öppen för den förändring personen står inför. Inte kanske klappat händer av förtjusning och stått på muren med flagga men ej heller något negativt, faktiskt väldigt neutralt för att vara mig.


Ändå sitter jag är mitt i natten och känner att jag inget förstår. Självklart skall personen få göra sin resa och allt handlar inte om mig, tro mig detta handlar om så mycket mer än mig, men jag är ledsen, jag är besviken, det gör ont. Jag är en känslomänniska och jag har lätt att leva ut och uttrycka mina känslor både glädje o sorg så, hepp thats me.

-No shit sherlock!

Jag längtar ibland så, det är en del av mig som saknas. Men jag är medveten om att personen måste få göra denna resa på sitt sätt och vart det för oss får framtiden utvisa. Personen måste få växa fritt och hitta sig själv o jag kan förstå att det kan bli svårt om bland annat jag är en del av det då bland annat jag påminner för mycket om ett annat liv. Ibland behöver man distansera sig för att få utrymme, självklart.

Utrymme att bli någon annan, inte helt olik den förre men kanske det är svårt i sällskap med dem som känner en bättre än en själv, man måste iträda sig en roll då man genomgår olika faser i sitt liv tror jag. Man måste tro på det, leva sig in i det vad det nu kan vara. Det gäller inte minst då vi börjar plugga, hela sättet att tänka, beteendet, kroppsföringen ändras hos unga studenter. De lever nu studentliv, de är en student, nyss var de en tonåring med tonåringens alla problem men nu är det något annat som gäller och man anmammar det till 100%. Sen bryts det för man skall ut i arbetslivet och då genomgår man ånyo en sådan fas och blir, ja, en karriärist eller något annat.

Lite som beteendevetare hävdar delvis, att vi kan kontrollera alla våra sinnestämningar och vår vilja och lust bara genom att tänka. Vi kan tänka oss glada utan anledning, vi kan tänka oss arga utan anledning bara genom att göra några fysiska justeringar. Knyt näven, rynka ögonen o stirra in i väggen en liten stund, du kommer att känna att värmen stiger i kroppen, att pulsen ökar, att du börjar bli lite småarg och snart pirrar det i handen. Bara för att du gjorde vissa saker med kroppen, coolt va?


Själv behövde jag o min bästa vän och min bäste kritiker, som står mig allra kärast, den som är som en del av mig, en paus. Vi var för tajta, för beroende av varandra och hade svårt att anpassa oss till nya förutsättningar där fler delade vår vardag. I det fallet krävdes en rejäl urladdning och för lång tid av tystnad, men säkert nödvändig tystnad. Men där visste jag vad det berodde på, vad som gick fel.


Så även om jag ömsom tänker att skit samma livet har så mycket mer och det finns så många fler som jag istället kan lägga min tid på som förhoppningsvis vill ha min tid. Så ömsom tänker jag att vad tokigt det kan bli, så otippat och så ömsom (om man kan tänka ömsom hur många gånger som helst?) jävla skit, dynghög.


Jag vet med stor erfarenhet att detta kommer att lägga sig och jag kommer utan problem kunna hantera denna situation, vilket jag redan gör så mycket bättre idag än för någon månad sedan. Men då o då så kommer det lite väl mycket känslor på en o samma gång, så jag får väl ha mitt sorgearbete på mitt sätt och hantera det som jag behöver precis som den personen behöver hantera sitt på sitt sätt. Det finns väl inget rätt o fel i detta bara några personer som hanterar saker på sitt sätt i ett fritt liv.


Det som jag skulle ha önskat mest var att det varit ett gemensamt beslut som i tidigare situationer. Vi kanske inte ens funkar att umgås längre, vi kanske inte har kul längre ihop, men det hade varit skönt om vi hade varit flera om det beslutet. För det är helt ok att man växer ifrån varandra eller har sporadisk kontakt, herregud ingen äger någon annan inte ens om man är gift o har barn ihop.