Västmanländska?!

Till västmanländska och andra gnälldialekter säger vi nej tack!

Min son verkar ha en fallenhet att uttrycka saker, poängtera med enfas... PÅ VÄSTMANLÄNDSKA?!!!!

Hur skall detta sluta? Amanda kan ibland få till en dialektal knorr, men Douglas han, jösses.

För mig finns inte detta, mina barn skall INTE tala västmanländska. Många saker kan jag gå med på men gnälldialekt, men betoning på stönljud går fetbort. Det låter som så dumt på något sätt. Så skitnödigt på något sätt.

Men hur skall jag kunna hindra detta faktum? Nu har vi även flyttat ut på landet så att säga och där lär det ju knappast bli bättre misstänker jag.

Själv har jag levt i tämligen dialektlös tillvaro i många år. För vissa talar jag norrländska, tom bred norrländska, för vissa hörs det inte alls varifrån jag kommer, för många hörs när jag talar sch-ljud. Många dialekter går bra för mig, är inte särskilt intresserad om jag låter norrländsk eller om någon tror att jag försöker låta bli. För mig är det nog mer att jag anpassar mig till där jag som mest befinner mig. Några månader på Uppsalakontoret har fått mig att ta till en mycket bredare dialekt. Givetvis för att de runt omkring mig pratar bredare, under alla år på bostadsförmedlingen jobbade jag med "riktiga" stockholmare, dvs där minst 4 generationer bott i stockholm, självklart påverkas man av det.

Min ena chef kommer från Värmland och han sa att genom att prata värmländska tror många att han är lite dum, lite långsam så att säga, go och snäll likaså. Detta kan han många gånger utnyttja, använda sig av folks förutfattade meningar.

Jag kan bre på min norrländska ibland för att ge lite mer skjuts till en historia som blir bättre och roligare med lite dialekt.

Men allvarligt talat, västmanländska? Det blir internationell klass för Amanda och Douglas så slipper vi detta, bara engelska för hela slanten...