Jobba med våra stereotyper

Julhelg med familj är ju alltid spännande om man inte är en helyllefamilj som alla trivs vansinnigt med varandra och främst... delar varandras värderingar och attityd.

Vi har haft 17 pers hos oss, vilket kan göra vilken städgalning som helst tokig. MEN jag tyckte det skulle bli kul och såg fram emot att alla skulle vara hos oss. Vi har ett stort hus och det är både trivsamt och mysigt och som gjort för att samla hela familjen.

Jag visste även om att det skulle bli många och att det därmed fanns risk för mycket damm, stök , spillda saker osv. Det hade jag redan mentalt förberett mig på, annars vore det dumt att vilja ha alla här liksom.

Sen gör jag mitt bästa, jag jobbar med tanken på att snart får jag städa, då alla åkt hem med att verkligen vara här och nu. Det är en process som inte har varit lätt under åren men denna helg såg jag inte några inbördes problem. Det går till att jag minst var 5 minut får tränga undan tankar på att städa, ibland är det jobbigt och ibland går det lätt. Denna helg gick det superenkelt.

MEN, nu kommer det stora Men:et, på något sätt vill andra att man skall stanna i den stereotyp som man byggt upp, det är svårt att ändra sig inför gamla bekanta. I nya konstellationer, på nya jobb, i nya umgängen kan man få utrymme. Men inte i sin familj på något sätt.

Så fast jag inte sa något direkt som stöket, knappt indirekt, givetvis ibland när 6 barn äter choklad och inte är speciellt vaksam i soffan osv, ja då kommenterar jag. Jag anser själv att jag hade en för mig mycket laid back attityd. Normala normer alltså, man hoppar inte i säng/soffa. Man är försiktig när man äter oavsett osv.

Då måste de övriga på något sätt påpeka att jag väntar på att städa.
-Längtar du tills vi åker så du får städa?
-Hur går det för dig med att det ligger madrasser överallt?

Jag hade inte det problemet, men ärlig som jag är kan jag ju inte ljuga eller har helt enkelt svårt att inte svara på en fråga. På något sätt är det de som initierat samtalet, men på något sätt står jag som förloraren för de får bekräftat att jag visst tänker på att städa.

I detta läge fast jag själv inte sagt något och egentligen inte brytt mig så mycket under helgen över städningen eller indikerat att jag vill ha bort madrasser osv.

Så, de har tagit upp det faktum att jag gillar att ha ordning, jag har bara svarat och de har därmed på något sätt fått bekräftat något som inte är helt sant, dvs att jag bara väntar på att de skall åka så får jag städa.

Jag kan bli tokig på sådana situationer, det känns som att de vill på något sätt att jag skall vara sån och när jag frångick mitt vanliga beteende att kommentera stöket och dammet var de tvungna att "bevisa" att jag tyckte och tänkte så som de trodde. Allt för att få trygghet på något sätt, Anna har inte förändrats, hon bara håller inne med vad hon tycker denna gång...

Jag vet inte vad människan är ute efter i dessa lägen, men jag tror som jag skrev ovanstående att man har svårt för att hantera att människor förändras. De som går ned mycket i vikt vittnar ständigt om det, folk omkring dem blir inte glada utan ser dem som ett hot och börjar kommentera andra saker som.
-Hur mycket mer skall du gå ned?
-Du börjar att bli mager...

Allt för att vi inte gillar förändring så mycket och att andra förändras och inte vi med dem.