Sorgens 5 steg

Fick veta en massa om mig själv igår. Jag har nyligen börjat läsa en bok om kognitiv beteendeterapi. En fackbok, en studentlitteraturbok, det är bäst så, det är lätt annars att sådan böcker blir lite new ageiga och tramsiga.

Men det var inte det som fick idén till det här inlägget utan att jag nyligen genomgått en minikris.

Att backa bandet och gå tillbaka är aldrig lätt oavsett i mitt fall innebar det att gå tillbaka till mitt gamla jobb som jag valt att lämna för att gå vidare. Nu har det blivit så mycket bättre än vad jag någonsin vågat hoppat på för människorna där är helt underbara och gör mig varm och att se dem är som att komma hem. Jag har ju vuxit upp där och ser kollegor som min andra familj och har saknat dem givetvis. Arbetsuppgifterna har alltid varit stimulerande, utvecklande och det var inte därför jag ville gå vidare utan att jag vill just det, gå vidare.

Att då backa bandet är inte helt lätt. Det finns fler anledningar till minikrisen men oavsett så hade jag några jobbiga dagar. Det var några intensiva dagar där det fanns många känslor i omlopp.

Jag gör detta ständigt i mitt liv, har små minikriser. De kan vara på 10 minuter och de kan säkert vara i någon vecka. Men allra mest är det några få dagar. Den klarhet jag fick i det hela var att jag förmodligen genomgår sorgens 5 steg i raketfart.

De fem stadier man referar till är Förnekelse, Vrede, Köpslående, Depression och Acceptans.
Jepp, sen är det bara att gå vidare. Så för det mesta är jag glad eller i någon av dessa faser. Men allvarligt är jag sällan kvar länge i samma fråga. Jag kan vara i samma läge som jag var sist vi sågs, men förmodligen över en annan fråga.

Jaha, är detta bra eller dåligt då? Det blir ju många känslor på en och samma gång. Men hellre det, det passar mig mycket bättre än att ständigt gå omkring och se ut som att man sålt smöret och tappat pengarna, med sinnestämmning allmänt låg.