Hur vi socialiserar idag

Jag återkopplar till inlägget om Obamas blackberry.

Hur vi socialiserar idag, hur mycket socialt nätverkande som bedrivs via internet idag.
Hur diskussionerna går om detta och om det är nya fenomen osv.

Jag läste igår i någon artikel i TIME som var kopplad till någon artikel om facebook.
Det kom sig av att man menar på att när vi är på/i communitys, twitter, feeds, IM och dylika saker gör att vi kan inte tar och har riktig IRL kontakt. Vi kan gömma oss bakom och spinka på varandra och veta en massa om varandra utan egentligen behöva ha kontakt med personen och i förlängningen kanske utan att personen vet att vi vet så mycket...

Följande citat känns därför meningsfulla som enkelt förklarar det jag försöker säga:

We're lazy. We have jobs and children and houses and substance-abuse
problems to deal with. At our age, we don't want to do anything. What we want is
to hear about other people doing things and then judge them for it.
Which is what newsfeeds are for.

Retreating behind a digital veil started long before the Internet existed, with
the advent of answering machines. "People would call a phone when they knew
the other person wasn't available to pick up," says Charles Steinfield, a
professor at Michigan State University who co-authored a peer-reviewed study
called "The Benefits of Facebook 'Friends.' " "It enabled them to
convey information without forcing them to interact."

Jag vet många människor som absolut använde möjligheten att ringa telefonsvaren för att man inte vågade prata live med människan man ringde till, jag var absolut ibland en av dem. Detta beroende på vad och vem jag ville kontakta. Så lätt att ringa då när man visste att de inte var hemma. Jag tror faktiskt att innan telefonsvarern fanns i var mans hem kunde jag ringa ändå bara för att känslan att jag faktiskt vågat ringa, och då givetvis när de inte var hemma, när jag så gott som säkert visste att de inte var hemma. Knäppt eller knäppt eller bara som alla andra?

När vi interagerar med varandra vill vi gärna vara de som tar besluten men vi vill att andra tar initiativen. Det kan vara till nästan allt, att avsluta och avrunda ett möte kan ta 10 minuter för alla går som katten runt het gröt. Är man intresserad av någon så lägger man ut krokar som den andre kan hugga på och om de inte gör det eller ännu värre nästan... bollar tillbaka bollen till en själv ja då är en pingpongmatch i full gång. Vi vill ju inte skämma ut oss, vi vill inte vara pinsamma, vi vill inte känna oss löjliga och vi är osäkra och blyga av naturen verkar det som.

Själv tycker jag att det är underbart att kunna spinka på en massa människor och titta på deras statusfeed, profilbilder, partybilder, vilken humor de har osv. Faktiskt så kanske vi inte känner till alla delar av de vi känner och en del som man av någon anledning inte gillar så jvla mkt kan ju ha sjukt roligt lika humor som en själv eller andra vettiga idéer än just i den som vi kanske är oense om.

Jag delar gärna med mig av både framgång och bakslag, hur jag mår och blir skitglad om någon vill läsa eller kommentera detta. Gladast i fredags blev jag nog över kommentaren jag fick av en gammal kollega:

-På dig växer det ingen mossa!

Så länge det inte gör det så hoppas jag att jag rör mig och förnyar mig och inte blir en bitter gammal stofil.