På vem ligger ansvaret?

Bitterhet, något blandat med avundsjuka, sin egen odrivenhet och allmänt inte helt med på spelplanen.

Är personen som fått toppjobbet förtjänt av det? Den som är populär är kanske inte en bra människa. Spelar det någon roll? Måste så mycket tid läggas ned på att på något sätt vara avundsjuk. Rättvist eller ej så är det så läget ser ut och då är det bara att anpassa sig efter spelplanen.

Du måste ha en strategi för ditt eget välmående, ditt eget handlade, din egen agenda. Det är där fokus borde ligga, där för dig och ditt bästa. Om man istället lägger ned en massa tid på att ifrågasätta och tycka att andra borde ta första initiativet så blir det bara knepigt.

Ingen förändras bara för att vi vill det eller tycker att de borde göra det. Det är bara vi som kan förändras och vårt förhållningssätt gentemot de personerna eller de förutsättningar som finns.
Du är din egen coach och det kommer inte någon Lagerbäck och berättar hur uppställningen ser ut, din plats, din roll och hur ditt bidrag skall se ut. Det finns ingen PR byrå som har valt att satsa på dig och din framgång.

Man måste saluföra sig själv, man är sin egen reklamspot/pelare. Beroende på vad du vill gällande jobbet, samlivet, bekantskapkretsen, engagemanget så är det genom att klä dig och/eller bete dig som du tror att funktionen/tjänsten mm kräver som du röner framgång.

Visst vore det underbart om alla kunde se hur duktiga vi alla är och hur mycket tid vi lagt ned på våra fönsterblommor, på ett PM på jobbet eller gå i olika protestmatcher för olika behjärtansvärda frågor. Men tyvärr så kan det faktiskt hända att det inte blir och sker på sånt önskat sätt. Vad har vi för alternativ då?

Jag har faktiskt fått frågan ett flertal gånger från de som tjänar mindre, har vad man kallar lågutbildade yrken, hur det kan komma sig att jag jobbar med det jag gör. Detta lite med en fråga hängande i luften, typ hur gick det till... Vad tur du haft...

Vi fick genom tips från min vän ett förstahandskontrakt i Fruängen, jag är henne förevigt tacksam. Men det var inte så enkelt att hon tipsade och visps så var lägenheten våran.

Jag ringde fastighetsägaren sjukt många gånger. Jag skrev ett långt säljande brev. Vi renoverade hela lägenheten efter en alkoholist som bott där i 20 år, det var kiss, det var spya, det krävdes minst 4 varv färg i taket i köket och efter något år trängde det ändå igenom lite gult.

Ja, vi fick en kanonlägenhet i en förort till Sthlm och alla sa att vi haft sån tur. Hmm, låt mig säga att tur leder inte till allt. Tur är för mig att befinna sig i rätt läge i rätt tillfälle i livet. Saker synkar på ett trevligt sätt.

Vi skulle egentligen inte flytta ned redan då till Sthlm utan plugga klart minst ett halvår till i Umeå. Vi valde att ta tillfället i akt då chansen kom och flyttade. Men lättköpt och bara tur, nej du. Det hade givetvis inte skett utan tips och min vän, men heller aldrig utan att jag jobbade rätt hårt för att övertyga dem om våran förträfflighet och händighet.

Det är ett klockrent exempel där många säger att vi haft tur som fick lägenheten vilket kan göra mig lite trött. Jag orkar inte argumentera längre, de kan tro det.

Problemet för mig är när folk då blir avundsjuk på den typen av "tur". De har i min värld målat upp en bild som inte stämmer med verkligheten. De har gjort en tolkning och underlättat för sig själv om de går omkring och tror att en massa människor har tur.

Att jag har flera hundra tusen i studielån verkar heller inte vara av vikt. Plugga gjorde jag väl bara för att det var skoj?!!! En lite hobby på några år eller?

Alla är inte drivna, alla har inte ett motto som jag, att allt, i princip allt skall ha ett syfte, mål och mening. Det är därför jag sätter upp jätteknäppa gränser som att jag inte får gå och kissa innan jag gjorde ditten eller datten. Men att vara odriven och oambitiös men ändå vilja ha pengar eller framgång, ja då bör man inte älta det med mig alltför många gånger. Jag köper ett eller två samtal av den sorten men sen då har jag gett dem all input jag kan ge och vill och kan de inte därefter börja profilera sig själv, hitta sitt område där de är som bäst och verkligen försöka gå mot det mål som de nu satt upp. Ja, då orkar jag inte lyssna på när de gnäller heller.

För ältande och beklagande av samma strumpor som ligger vid soffan varje kväll det är bara en massa dålig energi som jag inte är villig att betala längre. Antingen så skiter man i att sockarna åker av vid soffan och aldrig kommer till tvättkrogen, eller så hjälper man sin partner och bara helt sonika tar dem till tvättkorgen själv.

Jag sporrar gärna andra, jag vill att alla skall må bra, jag vill att alla skall känna sig nöjda. Sen om man blir stadsminister eller vinner alla hopptävlingar är mindre intressant. Men tro inte att all framgång beror på tur och att det är orättvist att någon man inte tycker är särskilt kompetent har sin plats. Du hade ju uppenbarligen tyckt att du lika gärna kunde vara i dennes skor och det är kanske inte alla som tycker att du är så makalös och duktig och lämplig som du själv tror.

Absolut går jag omkring med en himla massa hybris. Jag har en far att släktas på och göra rätt för sig och gå omkring som ordföranden i sin egen klubb för inbördes beundran, ja, det kom liksom med spermien.

Men realistiskt så måste man ju se krasst på saker och se saker för vad de är. Om vi har det som utgångspunk och sen bara jobbar för vår egen framgång så löser sig mycket. Lägg ned energiåtgång på onödiga saker som man ändå inte kan förändra genom att bara gnälla.
Shit vad många förhållanden som skulle eroderats för många många år sedan om gnäll fått problemen att försvinna eller personerna att försvinna. Gnäll och beklagan blandat med en mix av avundsjuka och bitterhet. Kan det bli bättre? Tur det finns sprit :D!

Det finns en inbyggd självuppfyllande profetia i vårt beteende och om vi inte tror tillräckligt mycket på vår egen förmåga så brukar man också ofta misslyckas. Men det här inlägget handlar om något motsatt. Att genom att tro att man är värd det och prata och bete sig som att man redan hade det, det är en positiv självuppfyllande profetia. Detta visar sig gång, på gång, på gång, under hela 1900-talet har massor av undersökningar gjorts som bevisar denna tes.

Jag vill ändå påpeka att jag lyssnar, jag lyssnar riktigt mycket, jag hör vad folk säger. Ja, jag avbryter för jag kan tycka att jag redan greppat, jag kan jobba med vissa sådana frågor för att bli bättre. Men jag har alltid haft lätt att få folk att anförtro sig åt mig. Är det jag som uppmuntrat eller har jag bara den personligheten eller vad är det som gör det? Ja, jag är inte helt ense med mig själv. Javisst jag kan uppmuntra det hela, vad skälet är till det kan ju variera beroende på mitt eget egenintresse. Men allvarligt om jag skulle bara gå omkring och ha en massa egenintressen så skulle det skina igenom.

Min människokärlek är stor och jag lyssnar gärna om och om igen på vänner och bekanta och okända människor på bussen, men jag kommer inte längre med Anna 2.0 sitta som på nålar och egentligen vilja gå därifrån men inte vilja såra människan. Idag så säger jag ifrån, jag säger sorry mate, jag tyar inte längre och säger att jag vill avsluta samtalet. Men om jag efter 10 gången, kanske 110 gången hör samma gnäll igen, samma beklagan och inte ser någon form av effort från den som beklagar sig, inte hör att man tagit ett steg närmare självinsikt eller självförverkligande. Ja, då som sagt, då har ni några få gånger på er sen bör ni hitta något annat bollplank.