Varför

Jag måste alltid förstå varför, det är källan till allt och först då kan jag förhålla mig till det hela.

Varför är det så?

Se ni, jag kan inte ens där och då låta bli. Det är det som fått mig att gå i polemik så många gånger. För jag kan argumentera och exemplifiera och om den som har en annan synvinkel eller helt enkelt bara inte är såld på min idé eller mina råd inte kan göra samma lika. Det vill säga kunna motivera sina åsikter, sitt förhållningsätt på ett tydligt verbalt sätt och med konkreta exempel så blir det svårt att övertyga mig.

Det är för att jag inte tror att de är övertygade själva. Om man inte kan definiera för sig själv och inte kan definiera inför andra det man vill, tänker och tycker så har jag nog tagit det som att man försöker göra det lätt för sig och att man bara vill hitta ett enkelt sätt att dra sig ur något.

Ett sätt som inte fungerar på mig och de har inte några ytterligare argument att tillägga och då sticker jag in min dolk och helt sonika informerar vederbörande att då är det de säger inte genomtänkt och något att ta på allvar.

Jag kan förstå om folk blir provocerade, jag kan förstå att jag hamnar i polemik. Det har bara så länge varit helt främmande för mig att man inte kan motivera sina handlingar och åsikter. Genom åren har jag alltmer förstått att det är jag som är outsidern, det är jag som gör saker annorlunda.

Jag är så himla klar med vad jag känner, tycker och tänker. Jag gör vedertagen research när det gäller och jag har så lätt att förhålla mig till fakta som komplement till tankar och idéer.

När man är som jag så himla klar över vart jag står, gud vet varför jag är det, det vore intressant att veta, men när man är så klar, är det väldigt lätt att i alla nya situationer snabbt analysera dem och mitt förhållningssätt gentemot det nya.

Det är provocerande att jag så tidigt kan uttala mig om något nytt eller en händelse som inte skett men eftersom jag tänker i flera led samtidigt, analyserar ständigt mig själv och ser saker ur flertalet synvinklar hela, hela, hela tiden så är det inte så svårt, det är inte ens tillstymmelsen till svårt.

Jag har lätt att finna orden i en diskussion, i ett samtal och som jag nämnt tidigare så har jag lätt för att bekänna färg, jag är ärlig och säger vad jag känner och tycker.

Men som utgångspunkt för allt detta agerande är det hela tiden en stor fråga som driver mig och det är just varför. Denna varför, om jag var motorintresserad skulle jag kunna hur varenda liten bult var uppbyggd och vilken funktion den fyllde för att motorn skulle fungera, gå sönder, bli bättre.

Nu fungerar jag på samma sätt som motorfantaster men jag förhåller mig till känslor, tankar och idéer.

Det är väl det som gör det lite annorlunda. När det gäller motorer så finns det nästan ett facit, det finns manualer och det finns den logik som man kan luta sig mot. Hur kraft och effekt kan ställas mot varandra och en massa teknik därimellan som man kan visa på rent matematiskt att si eller så kan man göra.

Jag menar nästan helt sonika att man kan applicera samma lika på relationer. Jag säger inte att jag har facit men det finns rätt tydliga vägar att gå och deras inneboende konsekvenser, bra eller dåliga sådana.

Detta varför är viktigt för mig och nu går mina funderingar på om det rent strategiskt för mig själv skulle vara bättre att inte hela tiden söka denna kunskap. Jag har nyss börjat snudda vid idén och är inte helt såld men inser att det kan vara gångbart i framför allt arbetslivet.

För den mest skrämmande insikten av detta fick jag i torsdags och det är att jag är en energitjuv.