Respekten i ett förhållande

Jag är som bekant lite bestämd i mina uttalanden och det kan få andra som gör annorlunda att känna att de gör fel. Jag låter fördömande och jag låter som att jag äger sanningen.

Tidigare har jag inte brytt mig så mycket om hur andra uppfattar det hela eftersom det varit viktigt för mig att stå för det jag gör och det jag tycker är rätt. Men idag skulle jag väl säga att jag tonat ned emfasen något. Jag säger samma sak, men lämnar lite mer utrymme för att det kan finnas alternativa vägar att gå.

Varför denna emfas då? Jo, för jag tycker ju att mina idéer är bra och jag mår bra i det som denna fråga gäller, mitt förhållande. Jag har haft problem som alla andra i mitt förhållande men jag kan lugnt säga att jag aldrig haft problem av den typ som vänner och bekanta har med sina partners.

Oftast handlar de problem som jag hör talas om, om bristande respekt. Man känner sig inte respekterad av sin partner och då börjar allt möjligt löjligt smått bli viktigt. Det är ju ett sätt att försöka ta tillbaka makt eller balans när partner träter och tvingar sin andra hälft till familjemiddagar eller klädbytesdagar eller vad det nu kan vara.

MAN ska VA TILLSAMMANS på allsköns evenmang för det blir då ett bevis på kärlek, DU offrar DIG för mig, du går på Monster Jam i Globen eller dylikt. Då vet jag att du älskar mig.

Om jag känner mig respekterad och mår bra i mitt förhållande kommer man nästan aldrig i sådana situationer där ultimatum och den typen av uppoffringar behövs göras.

MAN gör det man tycker om, respekterar man sin partner följer man med ibland, ibland inte på den andres intressen. Vilken mängd energi går inte åt att först förhandla om evenemanget där ultimatum ställs, man åker, en är lite negativ och förstör mest för sin partner. Vad är vinningen för den som "tvingat" jo, att man på något sätt tycker det blir rättvist, men det är ju helt fel rättvisa och den är ändå inte en god rättvisa som man mår bra av utan en rättvisa som gör att man kan rättfärdiga att fortsätta leva med den man har exempelvis sina barn med för alternativet, uppbrott är för stort och jobbigt att tänka på eller ta.

Tänk istället om båda då fått vara på var sitt håll och göra det som ger dem energi, vilket bättre möte får inte de två då?

Varför jag så hårt uttalar mig att det i princip saknas utrymme för andra argument är för att MITT val av livspartner och ja, jag har sagt det förr, det är ett val, jag gjorde ett val 2002, det valet var toktydligt. Matte gjorde också ett val, det får han stå för och berätta om.

Mitt val baserades sig på att vi levt ihop i 7 år och vissa tillkortakommanden som min sambo har hade jag svårt för, jag vill och hade försökt ändra på dem i många många år utan egentlig framgång. De var en källa till problem och en källa där jag kände att det var ojämnvikt i förhållandet.

Det var säkert mer därtill 7 årskris och annat men oavsett detta så dryftades separation som ett alternativ, Matte tänkte åka och bo hos Fredde ett tag, det var allvarligt, det var på riktigt. Inte tokmånga vet om detta för att jag har haft förmånen och även inställningen att den här typen av problematik är mellan mig och Matte och det är bara vi som kan reda ut den och dryftar vi den med fler så blir det ringar på vattnet och vänner blir färgade och kommer vi sen att leva samman så kommer ändå mina vänner att se mig i ljuset av det jag berättat och hans samma lika om mig.

Keep it in the family eller med din terapeut. Jag tror inte att det är så bra alltid att prata med sina vänner om sin partner, inte om man tänker fortsätta leva med den personen. För vad händer när min kompis partner inte förändras. Hur blir min syn på parterner, min syn på min vän som fortsätter leva med en person som inte behandlar min vän rättvist och med respekt?!

Jag lyssnar gärna och kommer med råd, absolut, det är inte det jag menar här utan att det kan vara bra att tänka efter före ibland gällande detta.

Men jag gjorde ett val 2002, jag visste om att Matte hade dessa sidor som skulle innebära att jag fick ta ett större ansvar för vissa saker. Saker som är av mer praktiskt, strategisk karaktär. Vad är jobbigast att laga mat varje dag eller komma ihåg varenda tid och möte och deklarationer och räkningar som finns? Kan inte göra den vägningen.

Hur mycket väger en middag för dig och byta däck samt stryka och hur mycket väger att betala alla räkningar ha koll på alla anmälningsdagar till barnens gympa, simning osv samt storstädningen av huset, alla undanplock.

Ja, ni ser ju själva, kanske det står lika många saker men det är ju vad det sakerna kostar för MIG inte DIG som är viktigt, vi tycker ju olika om saker och olika saker är olika jobbigt för olika människor.

NI måste hitta er balans mellan alla dessa saker där det känns bra för er.

Så mitt VAL som jag gjorde kom med en konsekvens för mig själv. Jag valde Matte medveten om att han aldrig kommer att förändras och jag kommer ALDRIG mer att bråka med honom om de sakerna. ALDRIG i samband med diskussion om dessa saker säga att jag kan inte leva med dig för att du inte...

Jag gick in i familjebildandet med helt öppna ögon och det valet kunde bara jag göra!