Inspirerat inlägg om relationer

Inspirerad av ett blogginlägg som jag så sällan skall läsa för det blir så tokigt, känns som att man stjäl någon annans idéer och tankar bara för att jag inte kunnat verbalisera dem på samma sätt.

Det känns verkligen som Heureka när jag stöter på sådan texter.

Hur många är genuint intresserade av att lära känna en annan människa?
Verkligen, verkligen lära känna någon?

Jag har vänner som just brukar ta upp detta som en del i problematiken i förhållandet. Att partnern inte verkar veta vem man är och hur man fungerar. Vid en direkt fråga till min kompis partner att be de beskriva sin partner så skulle hälften av kvalitéerna inte komma med. De kan inte beskriva sin partner rättvist.

Varför är det så? Det är för mig inte en fråga om det är så eller ej, att man inte är helt djupt intresserad av att veta vem andra till fullo är. Det är ett krasst konstaterande.

Varför vet man inte allt, och då menar jag ju att jag förstår att det är bra om det finns lite mystik i ett förhållande. Men i ett livslångt förhållande där man är tillsammans, bor tillsammans, borde man veta vad ens partner skrattar åt, vad de tycker om dödsstraff eller att de faktiskt är jätteduktiga på att vika svanar av tygservetter. Om det gör det hela tydligare.

Jag tycker ni skall gå hem till er partner, väl medvetna om att svaren ni får kanske ger ett ljus över ert förhållande som ni inte visste och kanske inte är jättekul att höra, eller så blir ni glatt överraskad om hur mycket er partner faktiskt vet men inte visar eller uttrycker.

Vi är ju alla så olika och många är inte så kommunikativa men snappar upp en massa ändå.

Jag har som skribenten för blogginlägget jag citerat några gånger funderat många gånger varför jag tillåter att de jag ger en massa själva har så lite intresse i mig och vad som tynger mig.
Jag är en väldigt dubbel människa, jag har lätt för att visa känslor, lätt för att prata om allt mellan himmel och jord. Jag blir sällan generad och det finns inget ämne som är tabu. Jag ger en massa genom att exemplifiera och det är mitt sätt att tala om vad jag känner, vad jag tycker.

Men eftersom jag så ofta gör det är min teori att folk tror de vet en massa om mig och att jag genom detta också fått utlopp för mitt behov av att ventilera.

Men vid en tydlig uppmaning, vad vill du ha, vad känner du just nu? Ja, skulle jag få en sådan fråga så skulle det vara väldigt svårt för mig att svara. Jag litar inte på dig, jag litar inte på att ditt intresse är genuint och jag litar inte på att jag kommer att få stöd när jag berättat det jag känner. Att du skall finnas där för mig och att det inte är annat som kommer i vägen som gör att fokus flyttas en stund och att du sedan inte är på mig igen och uppmanar mig att berätta igen.

Moment gone alltså och jag är blottad utan att fått hjälp! Det är verkligen något som jag är jätterädd för. Med det sagt så är det också väldigt sällan, nästan aldrig som någon ställer en sådan fråga till mig och sen verkligen verkar både vilja och ha tid att lyssna.

Jag har insett att män ytterst sällan är intresserade av andra människor sådana som de andra är… men när de blir förälskade, så kan de i alla fall uppbåda en viss besatthet kring kvinnan.

Och sedan har jag grunnat över den andra änden av samma linje… den som handlar om, att värdesätta sig själv så högt att man inte nöjer sig med mindre än att faktiskt bli både älskad, accepterad, respekterad och sedd som den man är.

Det vanligaste som händer när kvinnor sätter gränser mot män på det sättet, är att mannen inte är tillräckligt intresserad av henne för att idas kämpa för hennes kärlek.

Jag kunde inte sagt ovanstående bättre själv. Just att jag värdesätter mig själv rätt högt, jag är värd ett bättre pris på något sätt. Jag har aldrig haft en annan inställning vad jag kan minnas. Jag har inte kunnat ingå in någon form av grupptryck och dylikt. Jag är mainstream har jag fått höra, lite på skoj men visst i mångt och mycket är jag det, en produkt av min tid.

Visst har jag sålt mig kort många många gånger i jakten på ett större pris. Olycklig kärlek kan ju få de flesta att betee sig galet irrationellt, utlämnande och pinsamt.

Men som person har jag ständigt tyckt att det är en självklarhet att just bli älskad, accepterad,respekterad och sedd för den jag är. Jag har inte ens i yngre år tyckt att det varit något konstigt men eftersom den inställningen har satt mig i många konflikter så har jag genom åren fått fundera lite och insett att det är inte helt enkelt att det är så och jag har kommit att få kämpa för min sak och kämpa för att det skall vara så.

Den kämparglöden har falnat lite med åren. Det tidigare inlägg handlat om, att ge och ta och i de möten jag har. Jag har alltid varit förlåtande av naturen och fast jag inte känt det utrymmet att jag har fått vara den jag är utan att någon vill kuva och ändra eller dämpa vissa drag eller som de allra flesta vill ta del av de egenskaperna jag har för att hjälpa dem men när jag sätter gränser verkar det precis som i citatet ovan att jag är uppenbarligen inte värt att kämpa för och då krav även kommer på deras engagemang så backar de.

De människorna har jag blivit bättre och bättre på att syna tidigt i en relation/vänskap och blivit mycket bättre på att dra mig ur innan jag själv är dränerad.

Jag är känslig, öppen och mottaglig för det som människor är, jag har något av ett “sjätte sinne” som gör att jag uppfattar signaler som de flesta inte ser… och det gör mig sårbar, att jag har den här öppenheten för människor. Samtidigt… jag har provat att stänga mig.

Mina “prat-kvinnor” genom åren har försökt få mig att lära mig att skydda mig, och jag har tyckt att eftersom ingen annan än jag själv kan göra och ta ansvar för att jag inte ska ta för mycket skada, så måste jag försöka hitta “nycklarna” till hur just jag ska göra för att skydda mig… men jag undrar mer och mer om det egentligen är möjligt.

Antingen får jag vara öppen, och då går jag på nitar då och då när jag möter människor som faktiskt lyckas lura mig (trots min uppmärksamhet), eller så får jag stänga mig… och då blir livet väldigt fattigt.

Detta får mig att gråta, rysa, ta ett djupt andetag och bara säga AMEN!
Jag har medvetet för länge länge sedan valt att hellre gå på nitar om och om igen för alternativet har aldrig varit attraktivt för mig. Jag tycker att de som inte är emotionella liknande mig, givetvis vore en bättre balans av detta att föredra, att de riskerar att leva fattigare liv.

Att inte få ta del av den glädje Busschaufför sänder tillbaka när man är glad och ler, att inte känna och få ta del av den uppskattning och genuina respons man får när man ger någon en kommentar om hur fin de är idag, eller hur smart, duktig vilken skön/bra människa de är.

Att ge ifrån sig, boosta någon annan ger dig tusenfalt tillbaka. MEN det måste finnas en balans och även om det räcker långt att få tillbaka glädjen i mötet så behöver jag ju samma dos själv. Det räcker inte att självmedicinera utan andra måste även ge mig vitamininjektioner. Hur de skall se ut och fungera är ju som allt annat olika från person och gång till annan. Men i varje relation måste det finnas ett givande och tagande som båda är nöjda med.

Jag är absolut inte ute efter att någon våg skall väga 50/50 det tycker jag är feministiskt mumbojumbo på något sätt. Det skall kännas bra för båda. Båda i en relation oavsett om det är jobbrelation, kompis, vän eller partner ska vara nöjda med det de får. Är båda nöjda med det relationen ger finns det en balans.

I vissa relationer behövs det inte mer. Allt är inte djupt och analyserade, vissa lägen är man bara. Det är ju bara när det kommer till att någon ger mer som det uppstår problem, det är då man måste hitta balansen.

Om jag är alltid den som föreslår att vi skall göra saker, alltid är den som ringer så är det inte ett problem om den jag ringer till oftast alltid hänger på och är den person som gör just det eventet till något värdefullt roligt och något att minnas.

Det blir ju inte bättre för att jag får en kompis som ringer lika ofta men som jag inte cynkar med just kanotpaddlingen som vi skall göra. Vad är då vinsten? Att lika skall vara lika? Hmmm, nää sån är inte jag och jag har verkligen lite svårt att se den typen av millimeterrättvisa.

Sen bör man inte bli för provocerad, klart man kan ha ett rikt liv på många sätt oavsett hur man är som person. Jag tycker bara att vara i kontakt med sina känslor, delge andra dem och vara ärlig mot sig själv är att föredra.

Vi återkommer, jag återkommer ständigt till detta med stolthet. Det finns så mycket dum stolthet, man sätter upp gränser för sig själv och barriärer som man sen när man faktiskt vill göra tvärtom inte kan göra det för då blir det ju principiell konflikt inom en. Jag har ju sagt nej och då måste jag stå fast vid det. MAN får inte ändra sig för då har man misslyckats på något sätt.

Svälj stoltheten, den är bara dum, dum, dum. Du skall vara stolt som person, över den du är, stolt över det du åstadkommer, din familj, dina vänner. Men inte stolt i sak! Du skall stå för det du tror på och ha moral, principer gällande ideologi och övertygelser.

Men sätt inte upp en massa hinder utan öppna upp för alternativ och MAN får ändra sig, man kan ha fel. Jag har fel hela tiden och jag som ständigt tycker mig sitta på sanningen och har tvärsäkra uttalanden skulle få det mycket jobbigt om jag skulle vara stolt, då skulle jag ju bli synad när jag har fel och då är det mycket bättre att sakna stolthet och bara resignera och säga att jag hade fel och jag ändrade mig.

Jag vill vara med dig, jag vill följa med, jag vill. Jag har sagt det förr många skulle behöva träna sig i att börja varje mening med Jag!

Ärlighet varar längst!

Han höll på att drunkna i våra samtal, när han insåg att jag inte bara kunde argumentera för det jag kände och tyckte, utan dessutom hade rätt i det mesta som jag sa… och han hade inga verktyg för att möta mig på samma nivå. Det tror jag provocerar honom en hel massa… så, om han kan få mig att reagera starkt och sårat, så känner han att det återställer balansen lite, från hans perspektiv

Detta citat är även det huvudet på spiken!

Vad folk är rädda för konfrontation, för argumentation, för att deras resonemang inte håller och att de skall bli synade.

Det är därför jag håller mig till ärligheten, den går inte att syna. Den går att argumentera om, den går att ifrågasätta men det är ändå alltid med bakgrund av att det är såhär jag tycker och känner. Att försöka linda in det hela i bomull gör bara skit värre i min värld. För en person som vill ha svar måste få ärliga svar hur ont det än gör.

Det är bättre i mina ögon att säga att min kärlek är inte tillräckligt stark för dig, du är inte tillräckligt viktig för mig, du är inte tillräckligt duktig, du är inte tillräckligt snygg, du är inte den jag tänker mig ett liv med, du är bra men inte tillräckligt osv osv.

I relationer hålla på med trams och säga att det är inte du, det är jag, jag vill vara singel eller vi är inte i samma fas just nu är ju bara en massa dumma omskrivningar. Eller när man söker jobb eller tar med en annan vän till en resa osv.

Jag skulle verkligen välja dig om jag kunde eller om det fanns fler platser eller om man hade råd. Ja, det kanske är delvis sant men det som är mest sant är att man valt en annan att umgås med eller att resa med eller att ge jobbet till. En annan som man tycker i alla fall där och då är och ger mer. Sen om det är ett klokt val och om man inser att det ibland kan få konsekvenser är något helt annat.

Jag tycker då att man skall säga att just nu gör jag detta val på grund av detta.
Som sagt jag har valt ärlighet för då är jag fri, jag kan inte bli synad bara ifrågasatt och det är för mig något helt annat.

Jag äger ingen sanning och är helt öppen att höra andra alternativ även om jag är lite mer tjurskallig och envis än vad som är bra för mig och tror mycket på mina egna idéer och lösningar.

Ursprungligt inlägg källa till inspirationen