Hmm, mamma säger att jag och Matte är elitistiska, jaha, något nytt under solen eller?
Klart vi är, vi är mycket, många människor är mycket men bara för att man är egoistisk, narcissistisk eller elitistisk så kanske det inte dominerar en människa.
Alla bär vi på många olika delar och alla är ju inte 100% miljöpartist, dvs står bakom hela manifestet in till döden, jo kanske just miljöpartisterna. Men inte alla andra manifest, de är ju ofta en kompromiss och man står bakom en del personligen men kanske hela kittet för ideologin eller nått.
Oavsett så är jag en faan av högre eller ytterligare utbildning och förkovring. Det räknas inte i examenstitlar i mina ögon, det räknas inte i poäng utan i förmågan att kritiskt granska och analysera den information du får framför dig oavsett om det är att borra för bergvärme, din löneförhandling eller din kompis partners tillkortakommanden.
Många har en förutfattad bild vad ordet och andemeningen står för så jag förslår som oftast ett besök in på wikipedia, elitism
Visst, men för mig handlar det mycket om utbildning eller mera korrekt kunskap.
Jag brinner för kunskap på alla sätt och vis och då det kommer till våra barn och deras möjligheter så känner jag att jag är lite kluven.
Vilka incitament skall man ge sina barn för att de skall prestera bra i skolan?
Jag lovade Mattes syskonbarn en glassig resa från skolgården om betygen var höga, mycket höga, enligt min tids räknesätt, över 4,5 i snitt. De har bra betyg de flesta men någon helikopter eller dylikt har det inte blivit.
Men det är mest en kul grej. Incitament måste grundläggas tidigt, i uppfostran. Vilja skall komma från barnet att lära sig för sin egen skull. Att betala pengar för varje godkänt prov är kanske en bra väg att gå för vissa, att få andra gåvor eller möjligheter för bra utfört arbete, ja kanske.
Men för mig är det inte en väg jag vill och tänker gå. Om mina barn inte vill och kommer att läsa läxor osv, om det kommer att vara en ständig källa till problematik, tjat och annat så kommer jag att anse att jag misslyckats för länge sedan.
Sen hur jag då kommer att gå tillväga med min tonåring som jag misslyckats med att inspirera, ja, då kanske pengar eller annat kan vara ett alternativ.
Jag ser ju redan nu tendenser främst hos vår dotter att hon har en egen vilja att lära sig och kunna själv. Sonen på sitt sätt också men de har rätt olika approach till det hela även om jag nog tycker mig skönja ett liknade uppsatt mål. Det är mest vägen dit som de tar som är annorlunda.
Så i den frågan är jag elitist, och om mina barn har lätt för att lära så anser jag att de skall stimuleras, inte på bekostnad av andra som har svårare men absolut inte att man skall hålla tillbaka mina barns utveckling på grund av att man saknar resurser eller den jämlika tänket att alla skall lära sig tillsammans och de som är duktigare får vänta in de andra.
Min elitism grundar sig i att man skall ha individuella målsättningar för barnen i skolan, i fotbollsträningen osv. Är man en talang så skall det stödjas, svårare än så är det inte för mig. Inget som handlar om att se ned på andra och annat dumt, det är inte elitism för mig.
Men oavsett så anser jag att jag skall skapa ett intresse och en vilja hos mina barn som de sedan väljer att göra vad de vill med. Om mina barn väljer lågstatusyrken, väljer lågutbildade yrken, så kommer jag inte att vara glad men det viktiga är att det var deras val, att de hade möjlighet att välja mellan veterinär och bilmekaniker, mellan ekonom och vårdbiträde.
Men om deras betyg inte räcker för att kunna göra val utan blir hänvisade till att jobba 15 på Ica, upppackandes varor, då kommer jag att bli besviken riktigt riktigt mycket, på mig själv!!!
Valet måste vara deras och förutsättningarna att kunna göra det valet skapar jag från dag 1 i mina barns liv och inget jag kan komma på sådär när de är 13 år!
onsdag 6 maj 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Ja du min kära vän...
Tänk om alla barn hade förutsättningarna att få detta stöd.
Verkligheten är långt ifrån detta. Som du vet finns det föräldrar som tvingas jobba arslet av sig för att kunna se till att barnen har någonstans att bo. Orken till att då tvingas tjafsa om läxor är inte möjligt.
Får föräldrarna skylla sig själva för att deras liv ser ut så??? Förmodligen inte, dom har säkert inte heller haft rätt förutsättningar under sin uppväxt.
Det är underbart att du har höga ambitioner, att du och matte stöttar och har höga förväntningar på kidsen.
Men tänk på att livet kan rasa i en handvändning. Rätt var det är så är det dina barn som behöver extra stöd i skolan till förmån för de som kommit längre. Solidaritet kan aldrig vara fel. Tillsammans ser vi till att så många som möjligt har det bra och får möjlighet att utvecklas.
Låter sunt, tycker jag. Självklart också, för den delen.
Som svar på förra kommentaren angående föräldrar som jobbar häcken av sig för att få det att gå ihop. Jovisst finns det folk som har det så, men om de efter en lång, tung arbetsdag väljer att sätta sig på rumpan framför TVn, istället för att hjälpa barnen med läxor, eller läsa för dem, eller diskutera med dem - ja då är det ändå just ett val. En prioritering. Det väcker inte mitt medlidande eller ens empati. Jag har aldrig förstått mig på ursäkten "orkar inte". Man gör ju det som måste göras, eller hur? Vad man sen lägger in i begreppet "måste göras" är väl det som skiljer agnarna från vetet, så att säga.
Är det inte närmare sanningen att påstå att det finns en mängd föräldrar som nöjer sig med en sub-standard prestation från sina barn? Som anser att det som dugit åt dem, duger åt deras barn och att det är streber-aktigt att önska sig mer (och som anser att streber är ett fult ord).
Detta har ju inget att göra med att man skulle se ner på, eller förvägra extra stöd till, barn med särskilda behov. Men kvalitén och nivån på undervisning i skolorna får inte kompromissas, ska (bör) inte anpassas efter den svagaste länken.
Men Anna - jag anser fortfarande att Teletubbies är perfekt för 1.5 åringar! :D
Puss.
Äntligen börjar det likna nått. Folk som inte håller med mig, inte med varandra, bara gått över 1 år innan något spännande hänt här i kommentatorsbåset.
Det är inte lätt att få med allt hur man tänker i ett inlägg därför är klargörande kommentarer som får en att ytterligare beskriva hur man tänker helt underbart och något jag uppskattar fantastiskt.
Jag håller med Majsan, jag håller med Minna och jag förstår alla poänger.
Hur jag tänker är att kunskap är makt, kunskap är ett redskap och det är för mitt barns skull, inte för min.
Det börjar tidigt, med att mina barn under 2 år avkrävdes att ta med nallen oavsett hur sent det var vi var framme på stugan. Det som var viktigt för dem, givetvis inte allt men en nalle var symboliskt viktigt att få med och att de tog den. De lärde sig tidigt göra urval, vad är viktigt för mig. Att klä på sig, att själv kunna behärska sin tillvaro. Att kunna läsa och avgöra om det står choklad eller vanilj när man köper glass.
Barn har sina behov och utifrån dem skall de använda redskapen de får av mig. Jag förstår om man är trött och inte orkar läsa läxor. Men att låta barnen vara med att laga mat, hacka grönsaker när man själv gör det osv, istället för att allt skall gå så snabbt eller ännu hellre, det går till på fel sätt. Barnen gör inte rätt. De gör för stora eller för små tärningar av gurkan.
Det är samma sida av samma mynt. Vad jag tänker kring att få pengar för att man gör bra ifrån sig är att det är fel incitament.
De skall alltså ytligt, belönas för sin prestation. Vad jag ville få fram är att jag vill att barnen för sin egen skull skall inse värdet av kunskapen och därmed vilja prestera.
Om de får pengar för varje bra prov i 10 års ålder, skall de kräva en laptop när de är femton får samma sak. När de sen kommer ut i arbetslivet, och de inte får samma typ av belöning.
Hur gör de barnen då?
Det var det som var lite utgångspunkt för mitt resonemang, belöningen måste vara för sin egen skull. För att barnen skall se det på det sättet så bör, antar jag att man måste lägga grunden tidigt.
Om man börjar med ekonomisk, materialistisk belöning senare så tror jag det är fel väg att gå.
Sen har vi de som Majsan pratar om som aldrig kommer så lång, men de har heller inte råd antar jag att belöna sina barn ekonomiskt, och de är alltså inte riktigt med i denna tråd. Hänger ni med. Det var det jag menade med att se ned på folk, det är inte aktuellt i inlägget. Tjafsa om läxor kan jag förstå, men att betala sig ur den vevan är inte riktigt samma sak.
Verkligen, verkligen tycker detta är intressant.
Kram till er!!!
Måste även tillägga, att det är med tungt hjärta och ont som jag förstår att alla inte kan ge sina barn det jag och Matte ger. Det handlar om allt från stabilitet till bildning till drivenhet och pengar. Ja, vi är har det förmånligt, vi har kämpat och vi har absolut inte fått det gratis. Men vi har det bra och kan ge våra barn bra förutsättningar.
Det är även där jag kommer in, om jag var den skilda telefonisten med två till tre barn och ett av mina barn var lovande, kanske av genetik och födsel och ohejdad vana.
Det kan vara i kemi, fotboll eller vad som. Skall inte det barnet då få hjälp, stimuleras. Föräldrarna har inte kapacitet, men skolan borde ha. Vi pratar inte om genier här utan mer lovande barn.
Om de är duktiga i språk eller annat. Borde de inte få gå före och stödjas mer än barn som bara är för att använda ett provocerande ord, mediokra. De barn som inte tillgodgör sig mer än vanlig undervisning.
Så genom att göra skolan mer elitistisk får även den ensamstående, uttröttade föräldern hjälp. Hur hade annars Zlatan blivit Zlatan?
Skicka en kommentar