Jobba med våra stereotyper

Julhelg med familj är ju alltid spännande om man inte är en helyllefamilj som alla trivs vansinnigt med varandra och främst... delar varandras värderingar och attityd.

Vi har haft 17 pers hos oss, vilket kan göra vilken städgalning som helst tokig. MEN jag tyckte det skulle bli kul och såg fram emot att alla skulle vara hos oss. Vi har ett stort hus och det är både trivsamt och mysigt och som gjort för att samla hela familjen.

Jag visste även om att det skulle bli många och att det därmed fanns risk för mycket damm, stök , spillda saker osv. Det hade jag redan mentalt förberett mig på, annars vore det dumt att vilja ha alla här liksom.

Sen gör jag mitt bästa, jag jobbar med tanken på att snart får jag städa, då alla åkt hem med att verkligen vara här och nu. Det är en process som inte har varit lätt under åren men denna helg såg jag inte några inbördes problem. Det går till att jag minst var 5 minut får tränga undan tankar på att städa, ibland är det jobbigt och ibland går det lätt. Denna helg gick det superenkelt.

MEN, nu kommer det stora Men:et, på något sätt vill andra att man skall stanna i den stereotyp som man byggt upp, det är svårt att ändra sig inför gamla bekanta. I nya konstellationer, på nya jobb, i nya umgängen kan man få utrymme. Men inte i sin familj på något sätt.

Så fast jag inte sa något direkt som stöket, knappt indirekt, givetvis ibland när 6 barn äter choklad och inte är speciellt vaksam i soffan osv, ja då kommenterar jag. Jag anser själv att jag hade en för mig mycket laid back attityd. Normala normer alltså, man hoppar inte i säng/soffa. Man är försiktig när man äter oavsett osv.

Då måste de övriga på något sätt påpeka att jag väntar på att städa.
-Längtar du tills vi åker så du får städa?
-Hur går det för dig med att det ligger madrasser överallt?

Jag hade inte det problemet, men ärlig som jag är kan jag ju inte ljuga eller har helt enkelt svårt att inte svara på en fråga. På något sätt är det de som initierat samtalet, men på något sätt står jag som förloraren för de får bekräftat att jag visst tänker på att städa.

I detta läge fast jag själv inte sagt något och egentligen inte brytt mig så mycket under helgen över städningen eller indikerat att jag vill ha bort madrasser osv.

Så, de har tagit upp det faktum att jag gillar att ha ordning, jag har bara svarat och de har därmed på något sätt fått bekräftat något som inte är helt sant, dvs att jag bara väntar på att de skall åka så får jag städa.

Jag kan bli tokig på sådana situationer, det känns som att de vill på något sätt att jag skall vara sån och när jag frångick mitt vanliga beteende att kommentera stöket och dammet var de tvungna att "bevisa" att jag tyckte och tänkte så som de trodde. Allt för att få trygghet på något sätt, Anna har inte förändrats, hon bara håller inne med vad hon tycker denna gång...

Jag vet inte vad människan är ute efter i dessa lägen, men jag tror som jag skrev ovanstående att man har svårt för att hantera att människor förändras. De som går ned mycket i vikt vittnar ständigt om det, folk omkring dem blir inte glada utan ser dem som ett hot och börjar kommentera andra saker som.
-Hur mycket mer skall du gå ned?
-Du börjar att bli mager...

Allt för att vi inte gillar förändring så mycket och att andra förändras och inte vi med dem.

Duktig flicka

Sjukt hur långt duktig flicka syndromet kan gå och till vilka uttryck det kan ta sig.
Pratade med Majsan idag, samtalet handlade givetvis för det i dagarna kommande jippot, jul och julklappar.

Hur i hela världen skall man hitta på något till alla dessa människor. I många år har jag haft en sådan press på mig att ångesten gick att ta på.

Det gäller att hitta den perfekta, bästa julklappen. Det handlar om den mest genomtänkta, den där presenten som visar hur bra jag känner den jag ger presenten och hur lyhörd jag är för den personens behov och önskningar.

Det har alltså inte handlat ett skit om personen... på sätt och vis så har det bara handlat om mig, att jag skall få möjlighet att visa att jag lyssnar och registrerar, kanske redan i maj, när något sägs vid ett möte, jag skriver upp och överraskar personen med precis det den önskat sig men glömt bort själv. Personen blir jätteglad och wow vilken bra dotter, kompis, faster eller dylikt jag nu kan vara.

Som sagt desillusionerad som jag börjar bli har jag börjat lägga det beteendet bakom mig, Anna 2.0 kan lika gärna göra en korg med tre olika thesorter, en bingolott och två par sockar idag som att ge den där särskilt eftertänksamma presenten.

Jag orkar helt enkelt inte och kanske mest av allt så känns det inte viktigt längre. Jag är glad att duktig flicka syndromet börjar lägga sig, det är en jävla press att leva med den åkomman dygnets alla 24 timmar. Det finns inte ord för hur duktig man kan vara, hur mycket man skall hinna med och ändå få tid över till sig själv.

I år ältar jag inte 5 gånger inför Mattias, ära vare gud i höjden, som orkat lyssna... Ja, ja, ni som känner Matte vet att han inte har lyssnat, han har bara hmm:at på rätt ställen och verkat som att han lyssnat bara för att säga, det blir bra, vi låter det vara, köpt är köpt. Men ändå, jag ältar, velar, är detta bra? Blir de verkligen glada? Är det för lite, för mycket osv.

Köpt är köpt, eller oköpt. Kommer paketen fram i tid är det kanon, gör de det inte så blir det så.
I år känns det riktigt roligt, för stressen finns inte och vi har julhandlat och slipper köerna i dag och imorgon då alla får lön.

Sms tävling

Läste om diverse sms tävlingar, där man dels skall vara snabb, dels skall skriva rätt från början.

En kompis, som har haft lösnaglar sen Sundsvall brann, har tidigare varit den snabbaste jag har sett. Den tumföringen, på sidan, för rakt på med pekfingret går ju inte om man har långa naglar, går inte av för hackor.

Själv var jag ganska bra på min gamla mobil, där knapparna stod ut, på ena mobilen just nu går det bara inte att vara snabb. På den gamla kunde jag i mörkret, i bilen skicka vilka sms som helst, dels hade jag haft den så länge så den egna ordboken var väl invand vid de ord jag brukade skriva samt att träffsäkerheten var enorm. Nu går det väl si sådär på nya walkmanmobilen.

Sen gäller det ju alla akronymer som förenklar sms konsten, problemet är att ingen kan läsa förkortningarna man skriver, iaf inte så många i min egen ålder och äldre. Så till vilken nytta skall man lära sig dem? Jag umgås inte med så många tonåringar och sms:ar dem.

Jag tror att man kunde vinna 50 000 US$ i SMS tävlingen, woho, det skulle inte sitta fel, bara för att man var snabb på att texta.

Det är bara att vi börjar träna.

Västmanländska?!

Till västmanländska och andra gnälldialekter säger vi nej tack!

Min son verkar ha en fallenhet att uttrycka saker, poängtera med enfas... PÅ VÄSTMANLÄNDSKA?!!!!

Hur skall detta sluta? Amanda kan ibland få till en dialektal knorr, men Douglas han, jösses.

För mig finns inte detta, mina barn skall INTE tala västmanländska. Många saker kan jag gå med på men gnälldialekt, men betoning på stönljud går fetbort. Det låter som så dumt på något sätt. Så skitnödigt på något sätt.

Men hur skall jag kunna hindra detta faktum? Nu har vi även flyttat ut på landet så att säga och där lär det ju knappast bli bättre misstänker jag.

Själv har jag levt i tämligen dialektlös tillvaro i många år. För vissa talar jag norrländska, tom bred norrländska, för vissa hörs det inte alls varifrån jag kommer, för många hörs när jag talar sch-ljud. Många dialekter går bra för mig, är inte särskilt intresserad om jag låter norrländsk eller om någon tror att jag försöker låta bli. För mig är det nog mer att jag anpassar mig till där jag som mest befinner mig. Några månader på Uppsalakontoret har fått mig att ta till en mycket bredare dialekt. Givetvis för att de runt omkring mig pratar bredare, under alla år på bostadsförmedlingen jobbade jag med "riktiga" stockholmare, dvs där minst 4 generationer bott i stockholm, självklart påverkas man av det.

Min ena chef kommer från Värmland och han sa att genom att prata värmländska tror många att han är lite dum, lite långsam så att säga, go och snäll likaså. Detta kan han många gånger utnyttja, använda sig av folks förutfattade meningar.

Jag kan bre på min norrländska ibland för att ge lite mer skjuts till en historia som blir bättre och roligare med lite dialekt.

Men allvarligt talat, västmanländska? Det blir internationell klass för Amanda och Douglas så slipper vi detta, bara engelska för hela slanten...

14 år och puder

Vad är det som händer med en 14 årig tjejs sminkhjärna? Denna underbara stereotyp?!
Lite mullig, tonårshullet i kinder och lite varstans.
Gärna uringade båttröjor.
Mycket bomull, strechmaterial.
Färger men dova, mörkt grön, ganska mörkt cerise.

PUDER... hur mycket puder som helst, över öronen, i hårbotten över ögonbrynen.
Under pudret lite lätt knottrig, dålig hy som aldrig får andas, inte finnar utan kvisslor eller vad det nu heter.

Mörkt puder, starkt puder och lite puder till.
Runt 14 till 17 förekommer detta fenomen, som sen övergår i något mer avgränsat användande av puder.

Varför då? Vill man dölja något? Tycker man att man är snygg? Varför kommer man på bättre tankar några år senare?

Hur skönt som helst och måste vara kanon för puderförsäljaren, går en puderdosa i månaden. Jag har haft mitt löspuder från Lancome i säkert 12 år, ursch borde man väl säga om det, men puder använder jag inte ofta nuförtiden.

Men tro mig att jag var storkonsument under tonåren jag med, så inget undantag här inte.

Blockets vara eller icke vara?

För många år sedan när blocket var nytt så gick det att köpa allt och sälja allt snabbt. Nu vet jag inte var folk gör sina affärer längre.

Vi har haft ute våra barnvagnar och barnbilstolar mm utan framgång, vi har inte varit dyra, ganska bra priser faktiskt, men väldigt lite napp.

Vi vill köpa gameboy till barnen, kan vara bra och billiga lösningar på bilresor till Åland och på flyg mm, jo tjena. Antingen är de svindyra eller så finns de knappt.

Likadant vi har varit ute efter en vanlig trävåningssäng, utan massa konstigheter, inget från IKEA osv, vi har tittat i 2 år, till och från så givetvis kan vi ha missat något bra men antingen vill de ha mer pengar än en IKEAsäng vilket vi ändå inte vill ha eller så finns det inte. Vi hittar då inte någon säng till rätt pris.

Jag vet inte men finns det andra kanaler än blocket i dagsläget som tagit över eller har blocket mist sin charm, själva iden att sälja det man vill bli av med till billigt pris till att bli något kommersiellt där folk är mer ute efter att tjäna pengar än att få en slant för sånt man ändå hade tänkt sälja?

Jul, jul vilken strålande jul

Vart är snön?
Hur skall mina barn förstå att det finns något som heter vinteraktiviteter?
Hur skall de få en känsla för snö och alla möjligheter att åka skidor, skridskor, pulka och bob.

Min bror var här för ett tag sedan, och Amanda undrade om han hade en sådan där PoP, va?! Vad pratade hon om, hon förklarade lite till och menade Bob, snowracer som en del säger helt felaktigt här söderut. Brorsan lite lätt förfasad, vet hon inte vad en bob är?!

NEJ! För vi har ingen snö...

Ju äldre jag blivit, ju mer desillusionerad jag blivit ju mindre viktigt har högtiderna blivit men för att ha en chans i världen för att julstämning skall infinna sig behövs det lite snö. Om så bara frosttäcke över åkrarna, jag är nöjd med det lilla.

I grannens rabatt börjar en del blommor att växa, gröna och fina, kanske de blommar oxå, helt sjukt. Just nu finns det inte en enda frostfläck eller snöhög kvar på gården.

När mörkret lägger sig och vi tänder eld i brasan är det varmt och skönt, lite röda dukar och annat gör ju sitt men på julafton, sitta och se Kalle Anka med barmark ute. Då är det fortfarande bara skymning och hur skall Tomtens släde kunna komma fram? Är det någon som har tänkt på det där uppe som gör snö?