Som vanligt kommer det sköna tvupplägg från USA, som i tidigare inlägg har jag uttryckt att när man försöker göra svenska program av dessa blir det bara töntigt.
Hur som fick det mig att gå in på vi i femmans sajt på SVT, prova deras frågor och se hur många rätt ni har?! Det är svårare än vad man tror.
Jag och Matte snackade lite, hur bra skulle man egentligen vara i OÄ ämnena nu? Jag är rätt övertygad om att vi skulle få höga betyg men inte spika proven. Det är om en massa geografi, främst naturgeografi, stenar, kvarts, granit och annat som jag skulle torska på. Biologin är en annan jag är sjukt dåligt på, hur många lungor, lever osv har vi, var sitter de mm.
Kul idé är det i alla fall, eftersom det heter vi i femman och man valt just den åldersgruppen måste det ju finnas någon bakomliggande tanke. Är vi som smartast, lättast för att lära, tar in mest under den tidsperioden. Vad är det annars som ligger bakom att man valt just femmorna?
Sen är ju det amerikanska programmet lite utflippat och funkar bara på amerikanens utåtriktade känsloperson, inget för kalla norden, men jag ser om inte annat för att lära :-).
torsdag 18 december 2008
Kreditträsket och smygavgifter på fakturor
Jag har själv varit i avbetalningarnas helvete förr om åren. Det är en ständigt gissel, man har inte råd vid själva inköpstillfället men är medveten att det blir dyrare när man tar det på avbetalning.
Först är det alltid en uppläggningsavgift sen en fakturaavgift å 25-40 kr per faktura. Givetvis kan inte dessa företag ha autogiro eller e-faktura. Förmodligen eget val för att kunna tjäna pengar då i det annars så himla fina räntefria upplägget.
Nu skall jag friköpa min hempc, pga att jag slutat i förtid från arbetet. Delbetalning ger att det tillkommer en uppläggningsavgift på 400 kr och sedan 40 kr per faktura. Helt sjukt enligt mig då det bara är ett ytterligare sätt att tjäna pengar. Visst är hempc förmmånligt särskilt om man tjänar över vissa skattegränser men det är ändå ganska dyrt motför att köpa en pc idag. Det finns många för en billig peng om man lägger upp kontanter i butik/nätet.
Tyvärr är det ju så att för den som har lite pengar blir allt lite dyrare, främst med diverse avbetalningar och för den som har pengar finns det alltid möjlighet att tjäna någon krona om man kan betala kontant. En inte helt enkel och givetvis på vissa sätt bakvänd ekvation.
Jag är just nu i alla fall sur på hempcföretaget som ändå kommer att tjäna 40 extra kronor på mig hur jag än väljer att lägga upp betalningen, helt utan anledning bara för att de skickar en faktura, någon trycker på en knapp i ett ekonomisystem.
Först är det alltid en uppläggningsavgift sen en fakturaavgift å 25-40 kr per faktura. Givetvis kan inte dessa företag ha autogiro eller e-faktura. Förmodligen eget val för att kunna tjäna pengar då i det annars så himla fina räntefria upplägget.
Nu skall jag friköpa min hempc, pga att jag slutat i förtid från arbetet. Delbetalning ger att det tillkommer en uppläggningsavgift på 400 kr och sedan 40 kr per faktura. Helt sjukt enligt mig då det bara är ett ytterligare sätt att tjäna pengar. Visst är hempc förmmånligt särskilt om man tjänar över vissa skattegränser men det är ändå ganska dyrt motför att köpa en pc idag. Det finns många för en billig peng om man lägger upp kontanter i butik/nätet.
Tyvärr är det ju så att för den som har lite pengar blir allt lite dyrare, främst med diverse avbetalningar och för den som har pengar finns det alltid möjlighet att tjäna någon krona om man kan betala kontant. En inte helt enkel och givetvis på vissa sätt bakvänd ekvation.
Jag är just nu i alla fall sur på hempcföretaget som ändå kommer att tjäna 40 extra kronor på mig hur jag än väljer att lägga upp betalningen, helt utan anledning bara för att de skickar en faktura, någon trycker på en knapp i ett ekonomisystem.
Etiketter:
Ifrågasätta
tisdag 9 december 2008
Fantasier, drömmar och Science Fiction
Jag har läst många böcker genom åren. Jag började tidigt att läsa och hade några klara favoriter.
Jag har mest läst tjejungdomsböcker som kunde handla om hästar, Prince gör ditten, Prince gör datten. Jag har även läst Kulla Gulla, Katizie, Anne på Grönkulla, Kitty, Isfolket osv.
Någonstans däremellan läste jag om Narnia, Min morbror trollkarlen och andra ungdomsböcker som Barnen från Frostmofjället. Jag gick nog igenom hela hce hyllan för ungdom som barn.
Sen blev det mer skönlitterära kioskvältrare som Grottbjörnensfolk, Sidney Sheldon, Jackie Collins osv höll det på tills jag blev mot 18-20 årsåldern. Vi får inte glömma alla klassiker, Jane Eyre, Robinson Kruse, givetvis har jag läst även dem.
Sen började universitetet och en del böcker bestod av utbildningsmaterial och sista tio åren har det blivit mest deckare.
Hur som så sätter böcker ens fantasier i gungning. Jag har många gånger drömt mig långt bort till ett avlägset land som inte finns eller som det är möjligt att kunna tänka sig existera.
Jag har således en dröm att komma till dessa platser.
1. En dröm består i att kunna lyfta upp all världens vatten i alla hav, i alla sjöar. Detta allteftersom jag går förbi. Detta för att kunna utforska eventuella grottor som gömmer grottfolk eller annat som hänt för herrans massa år sedan. Det skulle även vara kul att se alla cyklar och spisar mm som ligger och skräpar. Sen har vi alla skepp som seglat och förlist genom åren. Massor av flygplan som saknas mm. Tänk er bara bermudatriangeln, vad kan inte ligga där.
2. En annan dröm är att jag först skall få gå på Hogwarts skola för magi och trolldom. Därefter får jag åka till landet Narnia ett tag och stifta bekantskap med alla kentaurer mm. Sen vill jag hamna i älvarnas dal i Sagan om Ringen och där stanna tills jag dör eller vad man nu gör i magins värld.
Men genom alla böcker har jag drömt mig bort och längtat till annan plats otaliga gånger. Jag ville vara Kulla Gulla, jag ville leva och vara omkring Katizie. Isfolket var ju galet spännande med allt som hände genom massor av år. En bra serie då man även lär sig sin historia eftersom serien spänner över flera århundranden.
Igårkväll såg jag The Lost Room, en Sci Fi miniserie. Den var galet spännande, kunde inte sluta se förrän långt in på natten. I morse när jag skulle stiga upp var det lite svårare och jag snoozade över en timme. Under snoozningen var jag i dvala och upplevde mig själv som deltagare i serien och åkte ut och in mellan rum för varje gång alarmet ringde.
Jag var helt slut då jag vaknade efter att ha kämpat så. Min besvikelse när jag vaknar och förstår att det bara var en dröm...
Det är så himla skönt att drömma sig bort, men ack vad besviken jag blivit i mitt liv. Första gången var när jag var 6 år och var i Västerås hos mamma och pappas vänner. Deras dotter, några år äldre vill bli av med mig och rymde till en kompis. När hon kom tillbaka sa hon att hon varit i Bamseland och om jag höll min Pelefanttidning upp och ned och läste framför spegeln skulle jag komma dit. Gissa om jag försökte länge, säkert hela den sommaren och fick bittert erfara att det kanske inte fanns något sådant land.
Hur som tänker jag aldrig ge upp. Någonstans har dessa fantasier och böcker tillkommit och någon kan inte bara hittat på allt... Någonstans därute, inne, uppe, nere finns det en möjlighet att få ta del av litteraturens världen rent bokstavligt, och jag ska dit, förr eller senare.
Jag har mest läst tjejungdomsböcker som kunde handla om hästar, Prince gör ditten, Prince gör datten. Jag har även läst Kulla Gulla, Katizie, Anne på Grönkulla, Kitty, Isfolket osv.
Någonstans däremellan läste jag om Narnia, Min morbror trollkarlen och andra ungdomsböcker som Barnen från Frostmofjället. Jag gick nog igenom hela hce hyllan för ungdom som barn.
Sen blev det mer skönlitterära kioskvältrare som Grottbjörnensfolk, Sidney Sheldon, Jackie Collins osv höll det på tills jag blev mot 18-20 årsåldern. Vi får inte glömma alla klassiker, Jane Eyre, Robinson Kruse, givetvis har jag läst även dem.
Sen började universitetet och en del böcker bestod av utbildningsmaterial och sista tio åren har det blivit mest deckare.
Hur som så sätter böcker ens fantasier i gungning. Jag har många gånger drömt mig långt bort till ett avlägset land som inte finns eller som det är möjligt att kunna tänka sig existera.
Jag har således en dröm att komma till dessa platser.
1. En dröm består i att kunna lyfta upp all världens vatten i alla hav, i alla sjöar. Detta allteftersom jag går förbi. Detta för att kunna utforska eventuella grottor som gömmer grottfolk eller annat som hänt för herrans massa år sedan. Det skulle även vara kul att se alla cyklar och spisar mm som ligger och skräpar. Sen har vi alla skepp som seglat och förlist genom åren. Massor av flygplan som saknas mm. Tänk er bara bermudatriangeln, vad kan inte ligga där.
2. En annan dröm är att jag först skall få gå på Hogwarts skola för magi och trolldom. Därefter får jag åka till landet Narnia ett tag och stifta bekantskap med alla kentaurer mm. Sen vill jag hamna i älvarnas dal i Sagan om Ringen och där stanna tills jag dör eller vad man nu gör i magins värld.
Men genom alla böcker har jag drömt mig bort och längtat till annan plats otaliga gånger. Jag ville vara Kulla Gulla, jag ville leva och vara omkring Katizie. Isfolket var ju galet spännande med allt som hände genom massor av år. En bra serie då man även lär sig sin historia eftersom serien spänner över flera århundranden.
Igårkväll såg jag The Lost Room, en Sci Fi miniserie. Den var galet spännande, kunde inte sluta se förrän långt in på natten. I morse när jag skulle stiga upp var det lite svårare och jag snoozade över en timme. Under snoozningen var jag i dvala och upplevde mig själv som deltagare i serien och åkte ut och in mellan rum för varje gång alarmet ringde.
Jag var helt slut då jag vaknade efter att ha kämpat så. Min besvikelse när jag vaknar och förstår att det bara var en dröm...
Det är så himla skönt att drömma sig bort, men ack vad besviken jag blivit i mitt liv. Första gången var när jag var 6 år och var i Västerås hos mamma och pappas vänner. Deras dotter, några år äldre vill bli av med mig och rymde till en kompis. När hon kom tillbaka sa hon att hon varit i Bamseland och om jag höll min Pelefanttidning upp och ned och läste framför spegeln skulle jag komma dit. Gissa om jag försökte länge, säkert hela den sommaren och fick bittert erfara att det kanske inte fanns något sådant land.
Hur som tänker jag aldrig ge upp. Någonstans har dessa fantasier och böcker tillkommit och någon kan inte bara hittat på allt... Någonstans därute, inne, uppe, nere finns det en möjlighet att få ta del av litteraturens världen rent bokstavligt, och jag ska dit, förr eller senare.
Etiketter:
Anna 2.0,
att göra,
Frustration
Tom
Ibland får jag perioder av timmar, dagar, veckor då jag känner mig helt tom. Jag försöker känna efter vad jag känner men det kommer inget. Jag försöker tänka efter och analysera en händelse eller dylikt och det kommer inget till sinnet.
Jag är liksom nollad. Jag är inte deprimerad eller något sådant utan jag bara orkar inte tänka/känna efter. Det är tex därför det ibland blir uppehåll på bloggen. Jag har massa upplägg, jag skriver ned ämnen men orkar inte författa något. Jag tycker ju inget egentligen, jag bara har identifierat ett spännande ämne eller uppmärksammat något. Men att sätta sig och författa skulle absolut inte gå för fem öre.
Jag var på föredrag genom jobbet och försökt applicera det jag hört på tidigare händelser. Det handlade om samarbete och kommunikation. Men det är liksom helt sjukt hur det funkar i huvudet, det fanns inget att analysera. Självklart finns det massor att analysera, jag möter folk i jobbet varje dag, har ofta suttit i möten med säljare, styrgrupp, projektgrupp, referensgrupp mm. Massor av tillfällen där det sker ett möte och man måste hitta en nivå i kommunikationen som tilltalar alla.
Idag skulle jag kunna säga massor som samma möten men i tisdags, nix pix, inget.
Den här tiden/perioden symboliseras av att jag saknar lust för allt, jag känner mig inte heller negativ, utan jag är mer uttråkad, allt känns tråkigt och jobbigt. Det är jobbigt att se på tv, tråkigt att vika tvätt osv. Det är den enda perioden då jag även har stökigt hemma, iaf låter jag dammråttorna växa för jag bryr mig inte. Alltså jag bryr mig inte om disk, tvätt, dammsugning...
Sen, när jag väl har kommit ur denna period då jvlar... Då skall det fejjas, gården krattas, vänner skall besökas, shoppa och allt skall tas igen på något konstigt sätt.
Idag har jag lärt mig hantera denna period bättre och när jag "kommer ur" perioden så försöker jag att inte forcera situationen och försöker inte att kompensera perioden genom att göra allt på en gång. Kanske är det lite mitt andrum, när jag samlar kraft? Iaf om jag låter bli att överkompensera efteråt så skulle det kunna bli det.
Nu är jag dock tillbaka med full kraft och massor av engagemang för litet och stort.
Jag är liksom nollad. Jag är inte deprimerad eller något sådant utan jag bara orkar inte tänka/känna efter. Det är tex därför det ibland blir uppehåll på bloggen. Jag har massa upplägg, jag skriver ned ämnen men orkar inte författa något. Jag tycker ju inget egentligen, jag bara har identifierat ett spännande ämne eller uppmärksammat något. Men att sätta sig och författa skulle absolut inte gå för fem öre.
Jag var på föredrag genom jobbet och försökt applicera det jag hört på tidigare händelser. Det handlade om samarbete och kommunikation. Men det är liksom helt sjukt hur det funkar i huvudet, det fanns inget att analysera. Självklart finns det massor att analysera, jag möter folk i jobbet varje dag, har ofta suttit i möten med säljare, styrgrupp, projektgrupp, referensgrupp mm. Massor av tillfällen där det sker ett möte och man måste hitta en nivå i kommunikationen som tilltalar alla.
Idag skulle jag kunna säga massor som samma möten men i tisdags, nix pix, inget.
Den här tiden/perioden symboliseras av att jag saknar lust för allt, jag känner mig inte heller negativ, utan jag är mer uttråkad, allt känns tråkigt och jobbigt. Det är jobbigt att se på tv, tråkigt att vika tvätt osv. Det är den enda perioden då jag även har stökigt hemma, iaf låter jag dammråttorna växa för jag bryr mig inte. Alltså jag bryr mig inte om disk, tvätt, dammsugning...
Sen, när jag väl har kommit ur denna period då jvlar... Då skall det fejjas, gården krattas, vänner skall besökas, shoppa och allt skall tas igen på något konstigt sätt.
Idag har jag lärt mig hantera denna period bättre och när jag "kommer ur" perioden så försöker jag att inte forcera situationen och försöker inte att kompensera perioden genom att göra allt på en gång. Kanske är det lite mitt andrum, när jag samlar kraft? Iaf om jag låter bli att överkompensera efteråt så skulle det kunna bli det.
Nu är jag dock tillbaka med full kraft och massor av engagemang för litet och stort.
Etiketter:
Anna 2.0,
Reflektioner,
Relationer
måndag 8 december 2008
Lojalitet
Vi har många olika former av lojalitet.
Vi kan ta gemensamma bekanta som exempel, där jag kanske inte står närmast, två andra står närmre varandra. Vad händer om två av oss pratar om den tredje personen som inte är där, kanske något ofördelaktigt. Den jag pratar med har en förtroenderelation med mig men en vänskaprelation med den andre?
När skall man "skvallra" och hur sätter man gränser? Det kanske inte är skitsnack som när man var 15, kanske mer konstaterande, alla har vi brister och det kanske inte är mer med det? Vad jag funderar på är när och vad som smäller högre.
Det är viktigt att våran förtroenderelation är bra, de pratar säkert om mig oxå, så funkar ju livet. I fyllan händer mycket och väldigt mycket sägs, det är väl då våra lojalitetsrelationer sätts på prov. Det är även i sådana sammanhang man möts där man har olika nivåer av lojalitet men alkoholen sätter liksom många ramar ur spel. Man blir förtrolig och säger mer än vad man tänkt sig, iallafall jag och inte helt otippat gäller det för många fler.
Jag har en lojalitet mot mitt arbete, min roll i mitt arbete, men jag har även en lojalitet mot mig själv. Jag har ju som bekant lite svårt med att spela spel, dvs ta skit för att det kan vara fördelaktigt för mig i det långa loppet. Jag ska välja mina fajter som många säger, det går väl si sådär.
Mitt jobb idag innebär en beroendeställning och där man inte kan vara helt ärlig, inte hur tydlig som helst, det är lite knivigt då ärlighet är en viktig sak för mig. Ok, jag förstår det, jag vet att och om och hur man borde göra. Men om man inte själv tror på den idén är det svårt. Samtidigt har jag lojalitet som säger att jag ändå tillsammans med mina kollegor måste stå enade mot den andre parten, vem det nu kan vara.
Sen har vi ju lojalitet mot vår familj och massor av annat. Jag anser mig vara en lojal person, men när det brustit någonstans då är det andra bullar som gäller.
Givetvis skall även lojalitet komma från militären. Wikipedia säger följande:
Vi kan ta gemensamma bekanta som exempel, där jag kanske inte står närmast, två andra står närmre varandra. Vad händer om två av oss pratar om den tredje personen som inte är där, kanske något ofördelaktigt. Den jag pratar med har en förtroenderelation med mig men en vänskaprelation med den andre?
När skall man "skvallra" och hur sätter man gränser? Det kanske inte är skitsnack som när man var 15, kanske mer konstaterande, alla har vi brister och det kanske inte är mer med det? Vad jag funderar på är när och vad som smäller högre.
Det är viktigt att våran förtroenderelation är bra, de pratar säkert om mig oxå, så funkar ju livet. I fyllan händer mycket och väldigt mycket sägs, det är väl då våra lojalitetsrelationer sätts på prov. Det är även i sådana sammanhang man möts där man har olika nivåer av lojalitet men alkoholen sätter liksom många ramar ur spel. Man blir förtrolig och säger mer än vad man tänkt sig, iallafall jag och inte helt otippat gäller det för många fler.
Jag har en lojalitet mot mitt arbete, min roll i mitt arbete, men jag har även en lojalitet mot mig själv. Jag har ju som bekant lite svårt med att spela spel, dvs ta skit för att det kan vara fördelaktigt för mig i det långa loppet. Jag ska välja mina fajter som många säger, det går väl si sådär.
Mitt jobb idag innebär en beroendeställning och där man inte kan vara helt ärlig, inte hur tydlig som helst, det är lite knivigt då ärlighet är en viktig sak för mig. Ok, jag förstår det, jag vet att och om och hur man borde göra. Men om man inte själv tror på den idén är det svårt. Samtidigt har jag lojalitet som säger att jag ändå tillsammans med mina kollegor måste stå enade mot den andre parten, vem det nu kan vara.
Sen har vi ju lojalitet mot vår familj och massor av annat. Jag anser mig vara en lojal person, men när det brustit någonstans då är det andra bullar som gäller.
Givetvis skall även lojalitet komma från militären. Wikipedia säger följande:
Lojalitet är en personlig egenskap som ibland betecknas som en dygd. En person som är lojal mot en
annan person är under en längre tid hjälpsam och vänskaplig
mot denna. Den som är lojal mot en annan tar även dennas parti i konflikter.
Begreppet är särskilt vanligt förekommande för att beskriva relationer mellan
personer av olika status, exempelvis mellan en
regent och regentens undersåtar. Begreppet kan även användas på grupper av
varierande storlek, exempelvis militära enheters lojalitet mot sina befäl. I det romerska riket var den
fria manliga medborgarens lojalitet gentemot sin statusmässigt överordnade, patronus, och
sin statusmässigt underordnade, clientus, periodvis mycket
viktigt för samhällsstrukturen.
Etiketter:
Relationer
Fylla år
Jag har just blivit ett år äldre, fyller inget roligt och inget jämnt. Jag tänker inte fira det nämnvärt, blev inte heller nämnvärt firad Jag vet inte om jag firar något över huvud taget?
Jag har ingen lust att bli äldre, jag har absolut nojja för att fylla 40 år. Därefter tänker inte jag säga hur gammal jag är.
Runt 30, 30+, det funkar. Men sen...
Jag vet väl lite vad det beror på. Det konstiga är att jag har levt hittills ett fantastiskt liv. Jag har varit med om mycket och haft roliga äventyr. Jag har minnen i behåll och jag är nöjd. Alltså på ett sätt. Eftersom jag har nojja är jag ju inte nöjd på ett annat sätt. Jag ångrar inget, men om jag fick göra om några saker finns det några saker jag skulle vilja justera.
Det första är valet av gymnasielinje och att faktiskt se till att gå till skolan och få bra betyg. Jag hade bra resultat på proven, inget snack om det, men frånvaron var för överlägsen för att jag skulle kunna få ut mina betyg fullt ut samt att det gjorde det svårt att välja linje på universitetet. Jag skulle ha valt en mer tvärsäker utbildning från A-Ö.
Det är nog det som jag allra mest skulle göra annorlunda. I övrigt ångrar jag som sagt inget, och sen finns det väl några saker jag kunde ha haft ogjort, men inget jag tänker på såhär. Det andra jag skulle vilja ändra på är att ha utnyttjat tiden som varit bättre.
Jag skulle helt enkelt ha gjort mer saker för mig själv, prioriterat och lagt pengarna på andra saker. Så därför känns det lite som vart tog alla åren vägen som var livet, samtidigt som jag har ett fantastiskt liv och mår ganska bra i det. Tyvärr är det väl den där drömmen om att få allt och vara allt man inte är som spökar alltför mycket. Hur som undrar vad för kris som kommer att ske nu?
Min bror han körde på att bli elitåkare i Vasaloppet, det är ju en rätt bra 40 årskris. Med mig vet man aldrig, jag har inte samma typ av målinriktning som min bror. Inte för att jag inte är målintriktad, det är nog det enda jag är, fast jag är mer avslutinriktad än målinriktad.
Jag har ingen lust att bli äldre, jag har absolut nojja för att fylla 40 år. Därefter tänker inte jag säga hur gammal jag är.
Runt 30, 30+, det funkar. Men sen...
Jag vet väl lite vad det beror på. Det konstiga är att jag har levt hittills ett fantastiskt liv. Jag har varit med om mycket och haft roliga äventyr. Jag har minnen i behåll och jag är nöjd. Alltså på ett sätt. Eftersom jag har nojja är jag ju inte nöjd på ett annat sätt. Jag ångrar inget, men om jag fick göra om några saker finns det några saker jag skulle vilja justera.
Det första är valet av gymnasielinje och att faktiskt se till att gå till skolan och få bra betyg. Jag hade bra resultat på proven, inget snack om det, men frånvaron var för överlägsen för att jag skulle kunna få ut mina betyg fullt ut samt att det gjorde det svårt att välja linje på universitetet. Jag skulle ha valt en mer tvärsäker utbildning från A-Ö.
Det är nog det som jag allra mest skulle göra annorlunda. I övrigt ångrar jag som sagt inget, och sen finns det väl några saker jag kunde ha haft ogjort, men inget jag tänker på såhär. Det andra jag skulle vilja ändra på är att ha utnyttjat tiden som varit bättre.
Jag skulle helt enkelt ha gjort mer saker för mig själv, prioriterat och lagt pengarna på andra saker. Så därför känns det lite som vart tog alla åren vägen som var livet, samtidigt som jag har ett fantastiskt liv och mår ganska bra i det. Tyvärr är det väl den där drömmen om att få allt och vara allt man inte är som spökar alltför mycket. Hur som undrar vad för kris som kommer att ske nu?
Min bror han körde på att bli elitåkare i Vasaloppet, det är ju en rätt bra 40 årskris. Med mig vet man aldrig, jag har inte samma typ av målinriktning som min bror. Inte för att jag inte är målintriktad, det är nog det enda jag är, fast jag är mer avslutinriktad än målinriktad.
Kaffe
Jag tycker det ser så coolt ut när folk på stan... läs här Sthlm för det känns som att det förekommer mest där, går om kring med kaffemuggar från Seven Eleven eller dylikt.
Det känns så trendigt och så rätt och exklusivt på något sätt.
Jag kommer mig aldrig för att köpa en kaffe så, det har hänt enstaka gång, men kaffe är inte en viktig sak för mig.
Jag var 25 år då jag lite lätt lärde mig att dricka kaffe. Innan dess hade jag alltid cola i glaset när jag jobbade som Croupier och inom hotell/restaurang.
Jag var en udda typ som inte rökte eller drack kaffe, så småningom sällade jag mig till skaran kaffedrickare.
När jag var föräldraledig drack jag knappt kaffe alls, detta för att jag var för lat för att brygga kaffet. Nu när vi har kaffemaskin hemma blir det lite oftare, men ibland glömmer jag bort det även där.
På jobbet blir det många koppar, men jag dricker bara hälften, en psykologisk grej det där, en anledning att resa sig och gå några steg, eventuellt socialisera med några kollegor.
Men de som köper på stan, varför gör de det? Är det för att vara coola, nu är det säkert bara jag som tycker det är coolt, men är det för att de är så himla kaffesugna? Eller är det lite för att ha något att göra, något att hålla i?
Det känns så trendigt och så rätt och exklusivt på något sätt.
Jag kommer mig aldrig för att köpa en kaffe så, det har hänt enstaka gång, men kaffe är inte en viktig sak för mig.
Jag var 25 år då jag lite lätt lärde mig att dricka kaffe. Innan dess hade jag alltid cola i glaset när jag jobbade som Croupier och inom hotell/restaurang.
Jag var en udda typ som inte rökte eller drack kaffe, så småningom sällade jag mig till skaran kaffedrickare.
När jag var föräldraledig drack jag knappt kaffe alls, detta för att jag var för lat för att brygga kaffet. Nu när vi har kaffemaskin hemma blir det lite oftare, men ibland glömmer jag bort det även där.
På jobbet blir det många koppar, men jag dricker bara hälften, en psykologisk grej det där, en anledning att resa sig och gå några steg, eventuellt socialisera med några kollegor.
Men de som köper på stan, varför gör de det? Är det för att vara coola, nu är det säkert bara jag som tycker det är coolt, men är det för att de är så himla kaffesugna? Eller är det lite för att ha något att göra, något att hålla i?
Etiketter:
Reflektioner
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
