Sitter på bussen i fredags, en gänglig tonåring, troligen gymnasielev sitter med sin lika gängliga kompis, i baggypants och munkjacka med huvan så långt dragen över huvudet som man kan ha.
Killen pratar med sin mamma i telefon, eller rättar sagt, han hummar och hon pratar högt och gällt.
-Du ska vara i skolan!
Killen säger lugnt att han skall snart gå dit, alltså till skolan och lägger på luren. Mamman ringer igen och samma procedur upprepas ett flertal gånger under bussresan. Killen stiger av och går mot stan med sin polare som lite sådär generat men ändå med tonåringens lättsinne skrattar åt killen och hans morsas konversation
Varför skolka? Varför skrika? Och ändå varför inte? Killen är väl less eller saknar något, någon utmaning och mamman kan inte nå honom, de lever i olika världar och gud vet, för man har tydligen inte kommit på det, de 20 år som gått sedan jag gick i gymnasiet, hur man kommer tillrätta med skolk och skoltrötthet.
I morse på bussen sitter 5 killar, antingen går de sista året i gymnasiet eller kan ha börjat på universitetet, skillnaden är hårfin men de flesta av killarna har babyhull och tyvärr gubbmage. Fem (5!!) av sex har säckiga skjortor och eller collegetröjor med mage i klass med 35-40 åriga killarna på jobbet!! Förutom den sorgsna passusen så verkar alla dessa killar ambitiösa, de verka sugna att gå dit de skall för dagen, en kille ser helt förstörd ut, blanka ögon, hostar, nyser och borde nog vara hemma, vila. Men den killen går till skolan trots förkylning medan en annan skolkar utan någon synbar anledning.
Varför är det så? Varför går det så? Jag skulle vilja ruska tag i killen i munkjacka, men det är meningslöst, det är som att tala till en både döv och blind. Alla, i princip alla måste få göra sina egna misstag, jag kan bara känna medkänsla för hans mamma som vet vad han förlorar och som inte kan nå sin son och inte förmå honom att förstå att det kommer en dag när han kommer att förbanna sig själv och sina föräldrar att de inte "fick" honom att gå i skolan.
Det kan hända vem som helst, vi tror att vi kan skydda oss men jag hör så mycket, helt vanliga familjer, där barnet kanske hamnar mitt emellan kompisar, är ensam, börjar skära sig själv, hamnar i bråkigare, småkriminella gäng och så är hela bollen i rullning. Allt det startade med var att det kanske inte fanns någon man passade ihop med i högstadiet, i gymnasiet, när nya klasser och nya roller skall manifesteras.
Något facit verkar det ju inte finnas, man kan ju försöka indoktrinera sina barn, få dem själva att vilja lära sig, men det kan å andra sidan bli för mycket av den varan och så har man en överpresterande unge som inte vet vad livet är och som bara skall vara tillags och göra det som är rätt. Ja, du slipper handskas med polisen men mycket troligt med ungdomspsykologin!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar