-Pusha sina barn
Jag vet inte som de ungefärliga rubrikerna ovan är så motstridiga, beror som alltid vad man lägger in i det hela.
Vi har ungefär samma utgångspunkt som Linda Skugge, det finns många saker hon skriver som jag känner igen mig i.
Jag har nog även delvis sett mina barn som projekt, försöker låta bli och jobbar verkligen stenhårt för att leva här och nu. Det känns bra och ger mig så mycket mer, men jag har mycket att lära.
Jag tycker det Linda skriver om att utöka barnens sociala tillvaro, även den mentala tillvaron som det är att delta i diverse fritidsaktiviteter, träningar vid låg ålder är av godo. Genom olika aktiviteter får de fler "kompisar" sen är det upp till oss föräldrar om det bara skall vara simkompisen eller om man skall ringa och ta kontakt andra dagar för lek likväl.
Jag tror även på att motionen är av godo, att tidigt få in det som en naturlig del i livet gör att det kommer att öka möjligheterna att min lata tonåring som lägger av med fotboll för han/hon inte är tillräckligt bra, som lägger av med gymnastik börjar med friskis och svettis eller dylikt.
Alla mår bra av att röra på sig, jag är alldeles en för god soffliggare och pösmunk och har tyvärr fått min motion genom hårt arbete och inte svettas i grupp och är en grym periodare vad det gäller träning.
Vi försöker med att alltid ha färsk frukt och att själva visa att frukt kan man ta när man är hungrig, ni som känner mig vet att det är Matte som står för detta, jag tar hellre lite chips.
Ja, listan kan göras lång, klart jag vill att mina barn skall få allt som jag inte hade och även det jag hade, vad är fel med det? Våra barn, främst min dottern tränar 3 saker per vecka, men sonen kommer starkt han är ju bara 4 år och i Uppsala så kan man inte träna judo, taekwando och dylikt förrän i skolåldern. Hade vi bott i Sthlm fortfarande så hade båda redan tränat Judo för länge sen.
Skillnaden är väl hur mycket man pushar? Om min dotter en dag inte vill gå på baletten så är det helt okej för mig, hon är snuvig eller trött det går bra. Men bara tills jag får höra att hon tycker att övningarna är tråkiga... Då är det inte okej längre, för hon vill dansa, hon vill lära sig balett men har inte riktigt tålamod och ork att genomgå det "tråkiga" då gäller det ju att verkligen lyssna för möjligheten att sluta och börja träna något annat är alltid en realitet, fattas bara annat. Men om hon inte vill sluta utan bara vänta ut träningen, ja då tycker jag det är dags att pusha lite.
Men man måste känna sitt barn och vara lyhörd inför vad som är vad, så det inte blir min och min sambos drömmar som uppfylls. Nu har jag inga drömmar om vare sig just specifikt fotbollsproffs eller ballerina utan framgången per te om något. Men mest av allt valmöjligheten.
Jag är inte en gruppmänniska och skulle säga att min dotter inte heller är det, hon är en individualist på hög nivå som målmedvetet bet ihop på helt eget initiativ en söndag för drygt 4 veckor sen, tittade på en död punkt framför sig och hoppade hopprep i 2,5 timmar för att hon inte ens var i närheten av att vara bra eller bäst på det i skolan.
Nu dominerar hon både hopprep och rockring. Inget vi har uppmuntrat, däremot kan vi ha uppmuntrat den typen av beteende tidigt i hennes liv, alltså att vill man va bra på något så måste man träna, öva och inte ge upp.
Men så börjar hon fotbollsträning, på lek några gånger under hösten och hon stormtrivs, hon verkar även faktiskt kunna föra en boll framåt och gillar gruppträningen. Visst, balett och gympa och simning som hon gjort innan är även det i grupp men ändå baserat på att du gör din grej själv.
I fotbollen skall du passa osv, inte något jag skulle ha tippat på att hon skulle gilla men jag tror det kan bli en liten fotbollstjej av min dotter. Helt galet avigt och abstrakt för mig men jag tror att det finns många goda sidor mer att ens barn tränar både individuella sporter och ingår i en större gemenskap, en lagidrott. Det de lär sig i lagidrott, att alla bidrar till lagets framgång är så himla karaktärsdanande. Den individuella delen gillar jag ju som elitist, men jag vill ju inte fostra en odräglig, oödmjuk människa där jaget är det främsta.
Så att objektifiera våra barn och se dem som projekt är ju hårfint från att ambitiöst anmäla dem till diverse aktiviteter, ridning, träning, teatergrupper. Men inte ser jag mina barn som objekt, gillar de inte det ena så blir det det andra. Om det är jag eller barnen som vill?
Min dotter fick välja mellan 4 sporter i höst, hon fick möjlighet att gå två, valet var hennes, hon valde två som hon aldrig tränat förr, men hade stött på och provat någon enstaka gång. Så vem kan säga att det är mitt och min sambos val? Hon fick även valet att inte göra något alls...
När går gränsen mellan indoktrinering och egen vilja? Hon är ju en produkt av 6 år med sina föräldrar, det är inget i min värld som man börjar med när barnen är 12 år, det börjar när de föds, när de kommer hem från BB. Det är ju nu, när hon är 6 och lillebror 4,5 som jättestora delar av deras liv avgörs.
Sexårsverksamhet och skolan var verkligen ett uppvaknade för mig. Du kan vara hur söt och gullig som helst men kommer inte att bli populäraste tjejen i klassen om det inte är kombinerat med självförtroende och ännu hellre självkänsla. Den roll du får i sexårs, den "stämpel" som sätts på dig, grinar du för minsta lilla, är du blyg, inte så duktig i skolan den lär leva kvar, länge!!
Om du inte sett ditt barn och vet hur det beter sig med andra innan det börjar skolan så är du ganska lost. Det går fort för barn att döma andra barn. Men genom att barnet har deltagit i olika aktiviteter har du sett hur just ditt barn interagerar med andra, du ser hur ditt barn beter sig när den skall lära sig något, lyssna och så vidare.
Så ja, jag vet inte, projekt, pusha??
Är det inte bara livet? Livet som vi lever så olika och därför får olika barn?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar