Jag hamnar rätt ofta i existentiella och personlighetsutvecklande samtal, har förstått att många tycker det är givande. Jag tycker det är grymt givande, helst när de gör som jag säger... och inte behöver må dåligt i onödan.
Men det finns även tillfällen då jag känner att, hjälp, ta mig inte på alltför stort allvar, gör verkligen inte som jag säger utan som du själv tycker.
Det är så lätt att falla för logiska resonemang men allt som oftast har de flesta en baktanke med sina argument. De baktankarna kan för mig inte vara särskilt uttalade eller genomtänkta men när jag ofta bara hör en sida av saken är det lätt att falla på eget grepp.
Det jag hör talas om kan vara något jag själv blivit utsatt negativt av och vill genom att råda en annan försöka göra om och göra rätt. Nu när jag har tillfälle och nu skall inte samma misstag begås på nytt. Saken är den att det är inte samma misstag, det är någon annans misstag, ett misstag de själva måste dra egna lärdomar ifrån.
Det finns en balansgång då jag ibland som "mentor" kan känna ångest för att det jag säger är bara humbug, något helt hopkokat och utifrån min egen misär eller tillkortakommande.
Never the less, så tror jag på det jag säger och jag gör det utifrån min det jag tror mig veta om oss människor och hur vi hanterar och reagerar i olika situationer.
Det känsliga är, när någon vill ventilera saker med mig och det eller den de vill prata och resonera om, den på andra sidan, en partner, en kompis, kollega har och är en lika "stark" kraft i den personens liv då är det lätt att den personen hamnar som en pingpongboll och studsar bara emellan.
Både mina och den andra personens argument är kloka och efterlevandsvärda, rätt och fel är ju som vanligt inte så enkelt att hävda i dessa sammanhang men i de lägena kan jag bli rädd, rädd för att säga något avgörande. Frågar man så får man svar och vad skall jag svara annars för om jag inte har en stark anledning till det jag säger, har jag inte skäl för det jag säger så måste jag med all fördel vara tyst.
Men hur mycket jag än vill att personen skall följa mina råd så vill jag ju att personen skall allra mest följa sina egna råd, inte vända kappan efter vinden, den personen blir ju helt vindögd av huvudbry, utan den personen skall ju ta informationen och göra något eget av det hela, inte det jag säger och inte det andra säger.
Så fast jag mest av allt vill hjälpa så kanske den största frågan jag borde ställa de jag pratar med, vad vill de ha hjälp med?
För att prata av sig är inte samma som att beklaga sig, att beklaga sig är inte samma sak som att man vill förändra saker, att vilja förändra saker är inte samma sak som att man är missnöjd utan det kan vara så att man den dagen inte hade något annat att säga och så kan det bli en höna av en fjäder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar