Varför vi skaffar barn?

Jag e lite konfunderad. Jag har själv längtat efter att mina barn skall bli så stora som de är just nu för att få lite mer stuns i kommunikationen, få lite utmaning och förhandla lite.

Men så kommer jag ihåg hur jag var som småbarnsförälder och även förstagångsförälder. Detta då jag träffat en kompis lilla bebis några gånger. Jag var faktiskt rätt bra som småbarnsförälder. Jag har haft en nojja å det är att de små skulle sluta andas när de sov, i övrigt är jag inte rädd av mig eller överbeskyddande.

Jag pratade otroligt mycket med mina små bebisar, vi gick omkring och jag berättade om allt jag såg, sprickor i väggar, moln, toapapper, kaka, soffan och så vidare. Förklarade allt i deras omgivning. Eftersom jag gjort detta så kräver min son idag att jag upprepar allt han säger som en bekräftelse, vilket jag nu tycker är skitjobbigt ibland.

Jag har alltså byggt min egen spikmatta eller vad man nu skall använda för symbolik. Men så kommer det sig att det ändå pratas lite bebis omkring mig. Bebis sover inte, bebbis tar inte flaska, bebis vill inte ligga själv.

Tänk vad vi vill ha våra barn och sen när vi väl har fått dem går en stor del av vår tid åt till att få dem att "klara" sig själv, ex i babygymmet och roa sig själv ett tag, eller sova tidigt så vi får vuxentid. Problemet är att när vi så gärna vill att bebisen just är sådär självgående och inte behöver så mycket stimuli från oss som föräldrar så skiter det sig nästan alltid. Just då så är barnet sitt allra mest krävande jag.

Det är väl egentligen ingen skillnad när bebisen blir större och blir ett barn, det är samma lika och beteendet från oss vuxna är desamma. Vi sänder ut sådana stresssignaler att det bara blir pannakaka av allt. Om vi bara satte oss ned och slappnade av i 5 minuter så skulle allt gå gallant ju, bebisen skulle ligga lite själv, om man först försökte sätta igång lite stimuli, men lägger man bara ned bebisen och förväntar sig att kunna träna, dricka kaffe, surfa eller något så är oddsen rätt höga att det går på tok.

Så vi skaffar våra barn för att bli fri från dem?

Så idag när mina små har blivit större så kan jag tycka det är skitjobbigt, att prata, att allt skall förklaras och det är som att mitt behov av egentid blivit så mycket större? Kanske, kanske inte, kan inte riktigt se klart men helt klart är jag mer lättirriterad nu. För med mer medvetna barn och större barn som äger argumentets gåva, (helt otippat med mig och Matte som föräldrar va?) så är de ju mera tydliga som individer och därmed också lättare att bli less på eller irriterad på.

Å jag kan bara längta till de skall somna och just som de gjort det vill jag bara väcka dem och krama dem och säga hur mycket jag älskar dem... Shit detta är ju nästan värre än olycklig kärlek i tonåren.