Facebook, blogg, twitter och blotta sig.

Är det en stress att hitta på blogginlägg? Jag får rätt ofta den frågan och jag kan väl ganska enkelt säga nej.

Jag hittar inte på blogginlägg, skulle jag tänka så skulle jag bli tokig. Men givetvis finns det en liten press om det varit stiltje några dagar. Men pressen består lika mycket i att jag då inte tagit in så mycket runtomkring alternativt inte varit med om så mycket. Jag skriver om det som just nu är starkast till sinnet, det som mina tankar allra mest krestar kring givetvis ofta sammankopplat med en reflektion, en semianalys.

För att kunna skriva om främst reflektioner så måste i alla fall jag vara med där det händer eller läsa om något fenomen. Det förutsätter att jag har aktiverat mig på något sätt. Att vabba i några dagar utan större omvärldskontakt, kanske orkar jag inte ens surfa så mycket, ja då finns det helt enkelt inte så mycket att skriva om.

Jag har ju en nyvunnen kärlek för facebook och sen jag gick med för något år sedan har det hänt en hel del i själva interaktiviteten, förr så kanske folk talade om vad man gjorde, ändrade sin status och skickade massa vampyrer och dylikt på varandra. Idag är det en strid ström av kommunikation på olika sätt, responser och samspel.

Jag har nyligen skapat mig ett twitterkonto, http://twitter.com/trulsanna, gud vet varför, twitter är en mikroblogg för er som inte visste det. Man får skriva ett begränsat antal bokstäver, begränsat till någon enstaka mening. Ett snabbt sätt att kommunicera, lite som statusraden i MSN och Facebook.

Ibland känner jag mig lite prostituerad som skriver och blottar mig såhär på nätet där det finns kvar på ett eller annat sätt för evigt. Blir jag president en dag så känns det som att det kommer att vara lätt att gräva och fånga upp och kasta argument i mitt ansikte. Jag tänker även på alla ungdomar som bloggar och ibland blottar sig rätt rejält. Diskussioner förs om facebook och dylikt är så bra ur ens framtidssynpunkt, anställda som fått sparket för något det skrivit eller lagt upp på facebook.

Jag är i alla fall vuxen, till åren sätt i alla fall, mentalt vet jag aldrig var jag befinner mig, än här och än där. Men summesurium så har jag dock lite mer erfarenhet och kan därmed göra lite mer avvägda beslut som att blogga om personliga och känsliga saker.

Samtidigt kan jag även tycka att eftersom detta även är mitt arbete, nätet, webbutveckling så är det konstigt om jag själv inte är en användare, hur skall jag annars kunna övertala andra om förträffligheten med interaktiviteten och webbens möjligheter om jag själv i är en brukare?

Men givetvis lär det öka på en eventuell press att finnas på så många kanaler samtidigt, och finns det över huvudtaget så många som kan vara så intresserade att följa så många andra? Ja, det verkar så, absolut, helst om vi bor några mil ifrån varandra så är det ett förträffligt sätt att ändå ha någon form av dialog.

Genom åren med vänner uppe i ume, i london, i USA och nu även Italien, ja, då är det svårt att ha en daglig vardagskontakt. Trappsteget blir så högt, när vi har pratat förr om åren blir det ofta långa telefonsamtal och man försöker dels komma ikapp och dels prata om det stora i livet. Det innebär att det även är samtal som tar mycket energi i tid och engagemang. Det gör att det kan kännas jobbigt att hitta en ny tid för ett nytt samtal, för man skall dels ha den tiden, alltså några timmar samt att man skall ha den stämningen som det krävs.

Idag är det så mycket lättare kan jag känna, om jag läst något i deras blogg eller på facebook, de har vurpat med en båt, gjort illa knät, vad som helst som har hänt i vardagen så kan man lätt återkoppla och helt enkelt följa varandra mer och samtalen behöver inte längre handla om livet, livet.

Om du har din vän i USA har samtalskostnaden om man inte Skype:ar vill säga så kanske man inte pratar om att apelsinerna var ruttna eller att någon parkerat för nära ens bil så man fick klättra in bakvägen. Tiden är alltför dyrbar på något sätt. Så jag kan gilla dessa forum riktigt skarpt ur många synvinklar och dessa ovanstående exempel är några, och därför tänker jag utsätta mig för den eventuella press som det innebär att hålla många sådana kanaler up to date, då det ger mig än så länge överstiger arbetsinsatsen.