Flow

Visste ni att vara i "flow" är likvärdigt som att bli stimulerad av droger...
Misstänker att en stor del av mitt arbete delvis av att jag försöker uppnår "flow", och därför gör det så beroendeframkallande...

Vad som driver oss? Jag drivs av till största del min inre motor, den motorn har behov av lite olika drivmedel.

Så mycket går ut på att lösa och fixa problem för mig. Det får mig att känna mig levande, ja, som jag förstår det nu, hög.

Känslan av att gå helhjärtat in i ett uppdrag och sen hitta lösningen på det är sjukt stimulerande.

Har jag även kollegor omkring mig som fungerar ungefär likadant så är det som balsam för själen.

Läste en bok av Pink, Drivkraft där det blir så otroligt tydligt. Jag behöver en lön, javisst som motsvarar det min kompetens står för, om jag inte har det så fokuserar jag sjukt mycket på andras löner och andras insatser.

OM jag har en lön som är relevant så jobbar jag bara för mitt eget höga nöjes skull. För att jag vill lyckas, för att jag vill göra bra saker.

Så många tror att vi drivs av massa yttre attribut, men jag tror det är många som är som mig, bara att vi inte alltid får utrymme att vara fria och försöka sköta vårt jobb på ett bra sätt, vi saknar bra förutsättningar.

Det jag förstått är att jag i alla fall ständigt eftersträvar det där flowet, och när det saknas så blir jag mindre engagerad, börjar hitta fel och syndabockar. Såväl som att vi bara kan vara lyckliga i korta perioder som max 3 månader enligt forskarna så kan vi inte vara i flow hela tiden.

Det är väl det som är så eftersträvansvärt i känslan av flow, då den kan liknas vid knark.

Hälsa

Vad är hälsa? Jag lever nog ett ohälsosamt liv, för mycket stress, sena nätter, oregelbunden mat, mycket jobb, mycket i huvudet, mycket av allt helt enkelt. Så har jag levt så länge jag kan minnas, full fart framåt. Det är osunt, man kan gå in i väggen och så mycket annat.

Jag är säkert nära flera gånger per år, men hinner ofta backa, bromsa innan jag touchar väggen, i alla fall hinner jag ta emot mig med handflatorna. Men har det med hälsa och göra? Har inte det med bara dåliga val eller prioriteringar som gått fel att göra?

Vad är då hälsa? Är hälsa att äta flera frukter om dagen, dricka vatten istället för kaffe, träna och ha en sjukt vältränad kropp?

Vår 12 årige systerson såg på Biggest looser och tyckte det borde vara farligt för de överdrivet tjocka medverkande att springa upp och ned för en backe. Jovisst om de har dåligt hjärta eller leder, men om de är ok i övrigt så tänker min lekmanna-doktorsexamen att det är väl inte så farligt. Jag sa att det är väl minst lika farligt för den som är pinnsmal och har dåligt hjärta, eller oavsett en jättetjock eller en jättesmal som inte har någon forma kondis så borde förhållandena vara lika att springa upp och ned för en jobbig backe.

Men icke enligt 12 åringen, det var svårt att hålla med om. En tjock måste ha dåligare hälsa... Men så är det inte anser jag.

Så var är då hälsa? Har hälsa bara med vår fysiska lekamen att göra? Hälsa är för mig även ett mentalt sinnestillstånd. Har jag bra liv omkring mig med vänner som berikar, jobb som stimulerar, familj som älskar och som jag får ge tillbaka till i samma mängd och form som den dos de ger mig, ja då anser jag att jag har hälsa.

Sen har jag några kilo för mycket, jag jobbar på tok för mycket, jag förstår inte att gå och lägga mig, dricker alkohol. Det finns många punkter som skulle tala för att jag har ohälsa. Men jag tycker inte det, jag vet inte ens om jag tycker hälsa är ett ord.

WHO säger följande i definition från 1946, som är den mest använda, är hälsa "ett tillstånd av fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande".

Är det ens möljigt att uppnå? Att alla funkar samtidigt? Lycka till då, ni som lyckas, säg till hur ni gjorde sen... och känner ni er då hälsiga?

En som hade kunnat vara en vän

Det var sååå länge sedan vi pratade om free bees, men så kom Matte härom veckan och smackade in en kvinna från USA, nyhetsankare, hon är cirkum 38 år och inte det läckraste men något lär hon ha om hon fångade Mattes intresse så jag får väl titta lite på CNBC.

Och så i lördags så kommer samtalet upp igen, en hur vi nu skall uttrycka det, vän till min sambo tar upp frågan, tjejen har tom ringt in till Radio och berättat vem hon har som free bee och jajamen, självklart har de sådana i sitt äktenskap.

Jag och Matte har säkert lagt ribban högt för vi har internationella människor, vi höll på att välja grannar för några år sedan, men minns faktiskt om det var free bees eller sådana vi kunde tänka oss ha Svenska Hjärtan med.

Oavsett, att tala öppet i sitt förhållande om ditten eller datten, behöver inte vara free bees, det kan vara att det är kämpigt just nu, jag är avundsjuk på ditt jobb och din framgång. Att kunna sätt ord på hur man känner och ventilera utan att det behöver ligga som en black om foten varje dag känns befriande och det är så himla härligt att höra att fler har det som vi. Det var ofantligt roligt att höra att andra har resonerat som vi när vi blev ihop, hur tankar gått och hur man vet att detta är pappan till mina barn även om barnen kommer som i vårt fall 7 år senare, planerat!

Jag är nog lite småkär, i en människa som jag skall ta till stora ord, förvägrats mig, tiden har sitt sätt att läka och allt som en dag kändes väldigt viktigt kan en vecka senare eller några år senare kännas helt sjukt dumt och meningslöst. Jag vet heller inte om det hade varit så dynamiskt för många år sedan men oavsett så är det en människa som jag känner är intressant, har ett sätt att resonera och se på händelser och livet som tilltalar mig och då blir jag per automatik lite småkär.

Oordnad ordning

Kalkylerad felberäkning, är det en felberäkning eller ett strategiskt val?

Jag har en tendens att ha koll på rätt mycket, jag glömmer väldigt sällan detaljer och kommer ihåg när, var och om jag sagt eller hört saker. Ibland glömmer givetvis jag också, men då lyssnade jag inte från början utan var respektlös och tänkte på tvätt, morgondagens tvprogram eller något annat meningslöst.

Men att ha koll på mobil, börs (ja, jag är från norrland och får säga så 2010), nycklar, pennor och att komma ihåg att ta med anteckningsblock på möten är hopplöst. Tidigare behövde jag inte anteckningsblock, jag skyller på det, nycklar är också en onödigt ont, är från Norrland och har inte som vana att se nödvändigheten med att låsa dörren hemma för ett besök till Ica.

Förvirrad är jag också, snudd på virrig ibland, jag fattar personligen inte hur det hela går ihop. Vad är vad och vilket beteende, scenarios, tillfällen triggar det ena och ibland det andra?

Jag har skrivit tidigare att jag sällan missar en buss, däremot har jag koll när sista bussen går och att jag är på väg att missa den, jag blir således sällan förvånad när jag står där, för jag kan "missa" den. Även om jag nog blev lite förvånad i lördags då jag och min sambo vaknade 1,5 mil från hemmet då vi åkte med nattbussen, men det var ju en fadäs, vi hann ju med nattbussen men lyckades schabbla till det lite :).

Detta enkla exempel får stå symbol för många liknande beteenden, när jag väljer att gör en sak framför den andre så har jag ju för mig själv ändå gjort ett medvetet val, en prioritering. Som en helt sjukt galen tidsoptimist har jag förhoppning att jag skall hinna fixa allt, men någonstans har jag redan kalkylerat med att jag inte kommer att hinna allt. Hur jag prioriterar är inte alltid det mest optimala, har lite att lära och jobba på den, någon som vill vara lärare??

Så en oorodnad, kontrollfreak som är tidsoptimist så har ni Anna!

Men när jag är som mest ostrukturerad så är det sånt som går ut över mig själv, när det gäller jobbet eller andra som kan drabbas har jag en tendens att prioritera deras frågor och behov så det drabbar ju oftast mest mig själv men det är ändå inte försvarbart bara förklaringsbart!

Om potentialen verkar bättre än verkligheten

Alla har vi potential, men mina tankar har senaste dagar och veckorna flugit över det faktum, att ibland är potentialen väldigt stor, man lockas till att tro att något är bättre eller större än vad det defacto är på riktigt.

Som projektledare så gäller det att ta fram det där lilla extra ur gruppen ibland, men att verka som man har koll och verkligen ha koll är ju inte alltid samma sak.

Eller som när du blir intresserad av någon, vad som först får dig att stanna kvar en lite längre stund kan vara en blick, som inger ett löfte, en lockelse om att här finns det mer att hämta. Vad som finns att hämta är oklart, en intellektuell diskussion, ett mysigt möte, en glad och spirituell tilllgivenhet.

Du lockas av det där du ser där och då, om du då inte är säker på vad du själv vill så kan du lätt bli berusad på någon annans livlycka.

Men när deras livslycka går ned av olika anledningar pendlar vi och många har svårt att hålla den höga nivån helst om man även i sin egen lycka skall bära många andras kanske inte olycka, men i alla fall någon annans drömmar.

Om du faller för intensiteten i ett par livfulla och uttrycksfulla ögon, innebär det ju inte att du är attraherad av hela paketet. Kroppen, hela personligheten, det finns så mycket mer att upptäcka.

Detsamma om någon verkar vara framgångsrik, ytan är otroligt imponerande, men klarar du att se förbi? Hur många släpper förbi andra, förbi det skal, den ytan man har, vilka är det som klarar av att se igenom de som har en högre mur?

Varför klarar en del av att se igenom muren? Är det för att lika barn leka bäst eller bara för att några har en högre förmåga att lyssna till det där som inte sägs, att händer vrids runt varandra i ett osäkerhetecken men att det döljs i en i övrigt väldigt stark personlighet och attityd??

Så vad händer på sikt om du lever genom någon annans livslycka och sen kanske det även visar sig att det var inte livslycka. Det var en äventyrare som åkt många mil kanot, många skidresor till Alperna och många många dykningsresor. Men att sitta i soffan och ha det mysigt finns det inte någon ro till.

Såg du bortom äventyren eller blev du indragen i livet i sus och dus som verkade så spännande? Tänkte du bortom resorna och tog reda på vad din partner har för ambitioner, för livsmål och absolut det för mig största, värderingar om livet. Hur ser man på att ta och ge, hur förhåller man sig till rättvisa, hur insiktsfull är man och det andra största för mig, hur abstrakta resonemang kan man föra.

Har du själv inte behov av mys, men ändå lever i någon annans lyckodrag så vad händer med dig när din partner eller vän dippar? När deras livslycka inte håller samma höga nivå? Vad händer med dig och ditt liv och dina drömmar?

Stirra dig inte blind på ytan, vi är de allra flesta av oss ytliga, vi vill ha vackra saker omkring oss, vad som är vacker varierar för var och en. Men ens partner tycker jag man vara stolt över, sitt jobb, om möjligt sin familj och givevis sina vänner.

Om du inte är stolt över dina vänner så skall du nog söka dig andra och ge upp de du har och låta de gå vidare... Jag skall inte säga att jag levt som jag lär i den frågan men jag börjar närma mig nolltolerans, allt annat känns så futtigt, varför skall jag vara vän eller kompis med människor som jag inte på något sätt håller högt?? Verkar superdumt att ha negativ energi och det är bara min inställning till detta som kan justeras.

Varumärke?

Om ni skulle sälja er själva, vilket skulle då bli ert varumärke?? Idag stjäl jag av en kompis, en vän som gav mig min slogan för min blogg...

det finns ett djup i din blogg, med en personlighet som kommer fram. sånt där som vi försöker lära våra barn; karaktär, värderingar och sunt förnuft.

Det finns massor av andra epitet jag kan tänka mig att sätta på mig själv i min varumärkesjakt. Lång, blond, glad, extrovert, frispråkig, rak.

Ett varumärke definieras tyvärr av lite färre begrepp och i jakten på dessa krävs det att definieringen eller rättare sagt att man har definerat, vad vill man sälja??

Jag har inte kommit på mitt varumärke ännu, just av den anledningen, jag har inte gjort någon intresseanalys, jag har inte någon informations eller interaktionsplan. Jag vet inte på något sätt vilken målgrupp som jag ser som den primära.

Men lite hjälper det mig att tänka i dylika banor i jakten på den där självmedvetenheten och självinsikten som i alla fall jag letar efter, ibland med ljus och lykta, ibland med stora strålkastare. Oavsett min framgång är det rätt intressant och spännande i jakten och i funderingarna, inte gör det en dummare i alla fall.

Tid

Det fanns en tid så jag kunde hitta tid att blogga minst ett inlägg om dagen. Vad har förändrats??

Det skall villigt erkännas att jag mig veterligen inte gör så mycket mer vettigt nuförtiden, inte vad jag förnimmer i alla fall.

Men något måste vara annorlunda för klockan är på tok mycket inatt för att blogga, efter att ha skjutit upp det hela kvällen, då jag gjort annat, så kom jag bara till ett tillfälle då jag kände att nu är nog, nog. Upp ur sängen och hämta laptopen, mitt behov var så klart och så tydligt. Jag behöver skriva av mig. Det har jag förvisso behövt i massor av dagar, veckor men valt att prioritera annorlunda.

Så att säga att vi inte har tid med en massa har fått mig en längre tid att fundera. Vi har all tid i världen, frågan är bara vad vi gör med den? Idag har varit en supermaxad dag a la Anna. En dag som jag känner igen, jag känner igen mig själv och jag känner igen min känsla och kraft en sådan här dag.

Var tar allt detta vägen de tunga dagarna, de dagarna som där det är svårt att hitta fokus, de dagarna då jag i alla fall upplever att inget har hänt och inget har gjorts, inget som någon kommer att komma ihåg om några år.

Vad som påverkar våra prioriteringar är säkerligen en massa kloka skäl just då. Matte sa idag att till hösten kommer det som just då känns viktigt att vara lika viktigt som det som känns mest viktigt just nu. Ingen av er där ute blev säkert kloka just nu, men det handlade om vår renovering, våra sovrums vara eller icke vara och när de är klara, vad är viktigast just då?

Säkerligen kommer jag att argumentera i höst för att vi skall prioritera det som återstår just då, trädgården, kantstenar, gräsmatta? Men att kunna rationalisera huruvida sovrum eller gräsmatta kvalar in på samma elitserie, det är oklart.

Behovet av att få gräsmatta kan säkerligen kännas lika angeläget till hösten som mitt behov av att få sovrum till oss alla känns just nu. Men de rationella argumenten för de olika sakerna är sannerligen olika. Alltså, vi prioriterar olika, för om det ena eller det andra ställdes mot varandra så skulle ju i min värld sovrum, vinna mot gräsmatta 24/7.

Alltså har jag just gett Matte redskap att argumentera mot mig i höst, lycka till då säger vi om det ;). Jag är en hyggligt effektiv människa, jag hinner en massa mellan köket och toaletten, mellan mitt skrivbord på jobbet och kaffemaskinen. Oavsett vart jag är på väg så hinner jag en massa, men ändå är min tid knapp och jag tycker den inte räcker till ens hälften av vad jag vill göra...

Som behovsstyrd människa måste jag utgå från att jag gör det som jag tycker är bäst just då, inte alltid så rationellt, inte alltid så klokt, men jag fyller min tid med det jag kan fylla min tid. En annan dag, en annan plats så får den en annan fyllning. En fråga jag tar med mig, är om det finns något annat som jag tänker låta påverka min agenda!

Kritiskt granska och analysera

Kritiskt och kritiskt granskande är ju inte samma sak, eller?

Jag sticker hål på de flesta argument. Så fort det finns en liten liten öppning att det finns brister i argument eller sakframställan så vill jag beslysa att här saknas det lite.

Jag kan tex berätta om när jag får det efterlängtade inbjudningskortet till min brors bröllop. Nu kom ju inte kortet som en chock och informationen i detsamma men givetvis var det första jag gjorde att korrekturläsa det! Hittar jag då fel är det det första jag säger, nja, jag säger vad kul när jag ser kortet, sen kommenterar jag efter jag läst det eventuella missar.

Är jag negativ då? Jag tycker ju inte det själv, jag var och är glad, och för min brors skull vill jag ju att kortet skall vara creme de la creme, bara det bästa på ett sätt. Det finns inget ont eller illvilligt med det.

Likväl när det gäller jobb eller kompisar, jag vill att man tänker efter före, att man gör en analys om vad som är mål, mening och syfte. Hur saker går ihop och relaterar till varandra. Identifierar påverkan och beröringspunkter. Allt för att mininmera riskerna, det är så onödigt att hamna i situationer om de hade kunnat undvikas.

Det innebär att jag säkerligen uppfattas som jobbig, och det är lite spännande att försöka förstå, varför en del tycker så?! Vad är det om är så jobbigt med att tänka efter? Vad är det som är så jobbigt med att hitta goda argument för det man väljer att göra, likväl för det man väljer att inte göra?

Jag utgår från att man gör medvetna val, om man inte tänker efter före eller ha sakliga argument för sina handlingar så blir jag lite snurrig. Vad är då ett sakligt argument? Säkerligen olika för en massa människor, men för mig kan en känsla vara nog så sakligt argument.

Hur skall man kunna överhuvudtaget dissa en känsla? Om någon har en känsla så är den befogad, det får inte vara en tanke, utan något som ligger en och nästan fysiskt gör sig påmind inom en. Det kan för mig vara ett sakligt skäl, men att säga därför eller för att man inte hinner ta in alternativ, listan kan göras lång på dåliga sakskäl enligt mitt sätt att se det, och det är inte ett sakligt skäl.

Så än en gång, vad är man rädd för när man får frågor som kan slå hål på ens argument? Är man rädd att göra fel, att misslyckas?

Så vad sägs? Var jag bara kritisk när jag läste min brors bröllopsinbjudan, eller granskade jag inbjudan kritiskt? Inte för att jag idag kan förstå varför det spelar roll för mig, skadan är ju där och då redan skedd. Men det säger lite om mig, om mitt genuina förhållningsätt till det mesta, det är hjärtligt, men något med höjt ögonbryn, kritiskt granskade.

Förbud vissa dagar, triggerknappen är för lättåtkomlig!

Ibland känner jag att jag borde låsas in, få dataförbud, beslutsförbud, kommunikationsförbud.

Efter en utan underdrift fysiskt, mentalt och alla andra ord man kan tänka sig december med betoning på arbete så ämnade det som uppfyllt mina tankar att upplösas på tisdag eftermiddag/kväll den 19 januari 2010.

En stor del av mig ville inte det, jag ville inte att det skulle ta slut. Detta som definierat mig, som fått mig att må som bäst och sämst samtidigt. Å den andra sidan, har jag längtat, kämpat och jobbat för att tisdagen skall komma.

Att vara sömndepriverad och emotionell samtidigt som man skall vara rationell och ta beslut och komma ihåg tusentals saker i huvudet är en utmaning utan dess like. Större prövning har jag nog inte utsatts för på länge, och absolut inte sedan jag fått redskap att förhålla mig till liknande händelser.

På ena sidan pågår en avvecklingsfas, en sorg och ett avslut, men lika mycket som jag är helt i projektet och mitt i den 19 januari så har mina tankar för länge sedan passerat tisdagen. Framförhållning är A och O i projektledning. Inte för att jag direkt visste vad jag skall göra efter tisdagen, vad jag skulle göra, däremot visste jag att jag skulle göra andra saker. Från att ha arbetat 11-13 timmarsdagar så skall jag gå ned till 8, åka hem, vara med familjen.

Oavsett var jag är längtar jag delvis till det andra, båda ger mig så mycket och är ställen där jag vill ge. Risken att jag skall sitta apatisk känns vida avlägset, hittar alltid på något nytt att göra eller att det är någon som vill ha hjälp med att öppna ett dokument, finns alltid nya projekt och nya effektiviseringsmöjligheter eller behov av rutiner.

Har alltid en baktanke

Hmm, Matte säger att jag alltid har en baktanke med allt jag gör. Hmm, tycker inte om att det låter som att jag är så himla kalkylerande, beräknande.

För mig rätt negativa ord.

Det är möjligt att man kan kalla mitt handlings och agerandesätt för baktanke. Själv tycker jag min hjärna, mitt medvetande arbetar hela tiden på högtryck och tar ställning till varje ny detalj, ny nyans. Det bara händer av sig själv.

Jag tar ställning där och då utifrån all den kunskap, visdom, erfarenhet och möjlighet som stunden bjuder på. Jag har säkert tänkt då innan en händelse, ett event, ett möte att innan det hänt. Det finns ju rätt vedertagna scenarios, människor är vanedjur och påverkade av varandra, den miljö vi lever i och agerar rätt likartat.

Man behöver inte vara kärnfysiker för att räkna ut och ta ställning för sig själv för hur jag står i vissa frågor. Jag har skrivit om det förut.

Jag känner mig själv, vet verkligen vad jag tycker och står i saker, skrev för en tid sedan till en vän följande:

You might read my blog, I think Google translate can give you a heads up, maybe a laugh or two tough Google translate can’t fix everything. I am a person who has an open mind to everybody and everything around me but a distinct and determined will and view about it.

Kanske det är att alltid ha en baktanke, men jag har helt klart många exits klara för mig eller gör upp dem allt eftersom. Dessa exits ändras ju hela tiden.

Jag växer som människa, får nya intryck, nya insikter, ser nya möjligheter, ser andras och mina behov förändras. Vi måste anpassa oss. Jag tänker och vill då göra det, vad är alternativen och varför i så fall??!!

Så även till förändrade förutsättningar, ett ständigt anpassande, strategiskt för att jag ska nå mina mål, mina önskningar eller de förslag, idéer jag har i mitt arbete. Mina mål kan ju vara hela familjens mål eller tusentals kunders mål likväl. Deras intresse är i mångt och mycket mitt intresse, sen hur vi väljer att lösa det, vilken syn vi har på andras intressen och behov har vi alla väldigt olika angreppsätt till.

En kontrollmänniska javisst, är det något rakt igenom negativt? Om det tar tid, kraft och energi? Kanske, det är det sätt jag angriper min verklighet och min tillvaro på. Tänker inte be om ursäkt, känner mig förberedd och jag gillar inte oförutsedda händelser.

Känns bara onödigt, om man kunde ha tänkt till innan och undvikit en katastrof, onödigt arbete, resa eller dylikt så varför inte? Om man kan tänka ut 3 alternativa argument till ditt förslag, på olika sätt för att nå olika målgrupper, dvs prata så den du pratar med förstår och blir intresserad och lyssnar. Jag ser inget dåligt i det!

Nu tror jag bestämt inte att det är så illa som det låter att alltid ha en baktanke låter ju manipulativt och det är något helt annat.

Småkåt!

http://filosofigruppen.se/sherpa/?p=184

P1:s Filosofiska rummet den 4/10 handlade om moraliska och naturalistiska felslut. Filosofen i sammanhanget, professor Per Bauhn, företrädde yrkeskåren lite väl entusiastiskt. Vi analytiska filosofer har vissa gemensamma uppfattningar som lätt kan övergå i dogmer.

Docenten i sociologi Eva Kärfve var mer ödmjuk och öppensinnig. Hon menade att ”möjligheten är att hela begreppsparet rätt och fel ligger på det sociala planet”. Hon pekade också på att idén om att rätt och fel finns eller borde finnas eller åtminstone kan finnas utanför tiden och rummet är en specifikt västerländsk idé och att man därför som sociolog inte kan ta den för given. Bauhn kallade snabbt detta för ett ”genetiskt felslut” i meningen att man blandar ihop en idés giltighet med dess tillkomsthistoria.

Det finns så många saker som jag hade kunnat bli, jobba med och få uppleva i en annan värld och en annan tid, som så många av oss.

Mitt intresse för människor och hur och varför vi agerar som vi gör går att hitta koppling till i princip allt känns det som. Jag har läst en del idéhistoria, för er som vill veta mer rekommenderar jag högskolornas A-kurs i ämnet, hur intressant som helst!! För er andra rekommenderar jag P1:s filosofiska rummet, ett grymt givande radioprogram och podcastar ni eller går och laddar ned mp3 filen för programmet kan ni lyssna när ni vill.

Just detta citat kommer från programmet 4/10 och länken ovan som analyserar själva programmet. Ämnet felslut är ju fantastiskt bara det kräver minst ett filosfiskt resonemang över ett glas rött!!

Måste erkänna att jag blir lite småkåt när jag hör och läser sådana resonemang som ovanstående. Det avslutas med, dvs inläggets resonemang av programmet med;

Det är härligt att se att icke-filosofer kan vara mer filosofiskt inspirerade än filosofer!

Så himla intressant och givande både radioprogram och därtillkomna inlägg som jag lyssnade på när jag var i Italien, Rom hos min vän och försökte sova!

Få saker driver mig, egentligen definierar det hela min person, jag vill veta, lära mig saker, jag vill resonera utanför sak och slippa personangrepp. I det finns det en problematik för de saker som människor gör är ju personliga. De är baserade på deras sätt att hantera livet och världen beroende på arv och miljö.

Det för inte så mycket mjölk till bordet men jag tror att vi, i alla fall jag skulle ha det ganska stimulerat i svälten på väg mot döden om jag fick sitta med ett hopkok av världens främsta analytiker, filosofer och kvantfysiker, astronomer, säkert kan jag göra listan ännu längre...

En ledig dag eller en dag ledigt!!

Sitter och har vad jag just nu upplever som en fantastisk ledig dag!!

Efter ett omtumlande år, egentligen 2 senaste åren, de har varit en personlig rollercoaster för mig, personligen, arbetsmässigt, familjemässigt och hos och med vänner.

Efter en ännu intensivare höst och årets sista två månader med mycket arbete för att explodera i en maxad tillvaro under hela december så sitter jag här på en av de få dagarna jag upplever som att jag är ledig.

Jag var ledig innan jul och körde till skellefteå 73 mil den dagen, sen hem igen under julhelgen. Julen är en orgie av förväntan, av intryck och viss tidspress.

Hem och jobba, sen nyår, även det var en orgie i upplevelser med minst 8 rättersmiddag, massor av god dryck att korrelera med själva måltiderna och efterföljande krasch då batterierna är slut och det går åt hela 3 dagar att överleva, komma på fötter igen.

Sen jobba igen och nu en dag ledigt.

Det är svinkallt ute, ganska kyligt i vårt stora hus inne, sitter i vårt gemensamma sovrum där kakelugnen finns. Det rummet kommer att bli super när det är klart som sällskapsrum. Barnen kan spela dataspel, jag och matte sitta i varsin fåtölj framför kakelugnen, läsa, hjälpa med tv spel och surfa, prata och bara vara. Idag känns det som vi endast har 25 kvm stort hus.

Jag sitter med filt framför kakelugn, i en sacosäck, låter min spellista på 3000 låtar som jag håller på att sortera gå samtidigt, umgås, pussas och är nära men brevid mina barn. Jag har en bok om processorientering och 3 telefoner brevid.

Reser mig ibland för att hämta kaffe, surfar lite, bloggar som nu, tar in lite fakta, chattar på MSN och lite FB och HERREGUD, så himla skönt att vara LEDIG.

Att vara fri från jobbet, några dagar, ha semester eller annat är förvisso en tillvaro där du är "ledig" men att vara helt ledig, känna noll i skäl eller anledning att göra något. När dagens insats är att göra lunch eller middag och det är inte jobbigt eller ett måste, det är ett intet, det bara utförs i den avslappnade anda som du befinner dig i.

Jag når nästan bara det avslappnade läget när jag är utomlands, det är bara då jag inte kan förmå mig att skapa anledningar till en massa måste som jag måste göra. Jag är inte intresserad att se det antika templet eller annat. Gå och strosa, filosofera på stranden, bara vara.

Sola och njuta av värmen, duschen och balkongdrinken. Göra sig iordning, gå ned på byn, se folket, det glada semestrande folket, de serviceinriktade lokalbosatta med förstärkning av säsongspersonal.

MEN idag, idag har jag samlat en massa kraft. Vi har bara varit, inget upplägg, inget städ, inga besök, inga besökare, vi har haft en ledig dag helt enkelt.

Jag skulle önska att jag oftare kunde komma in i detta state of mind, men yttre omständigheter påverkar. Det är kallt ute som sagt, eldningen och behovet att inte röra sig för mkt i ett kyligt hus och bara lugnet att vi inte hade eller har en agenda idag!!

En ledig dag helt enkel!!

Oro i dess finast form

Sitter med migrän, magkatarr och borde absolut inte sitt framför datorn, det gör jag inte heller ;). Jag ligger i soffan med laptopen i knät.

Vilade i soffan och telefonen väckte mig mer till liv, visst vore det bra om man gick och lade sig i sängen då direkt efter samtalet, men icke...

Så nu sitter jag här i någon form av mellanland där sängen känns hägrande men inte lockande, där det känns som ett nederlag att gå och lägga sig. Vafals, hur kan det komma sig? Vad är nederlaget, hur får jag ihop den tanken. Men jag antar att som i så mycket annat så har det inte varit tillräckligt med aktiviteter idag för att dagen skall få godkänt och har dagen inte godkänt kan jag inte gå och lägga mig.

Prestationsångest i sin renaste, finaste form.

Har senaste dagarna kommit i samspråk om olika diagnoser och vet att jag gränsar till en gränsdiagnos, men vi är många som kvalar in på dem. Få är helt utan någon form av störning vad den än må vara. Någon sak på listan till en diagnos går att hitta hos nästan vem som helst. Börjar man ha flera av symptomen så ligger man lite risigare till.

Genom att förkovra mig och tagit hjälp vid olika tillfällen jobbar jag ständigt med min egen utveckling, genom kognitiv hjälp med konkreta uppgifter som går ut på att finna mönster har det fått en rejäl skjuts i vår.

Att jag kunnat beskriva mig själv, det har inte varit något problem, inte sen jag var 15 år. Med åren mer utvecklat och med bättre terminologi och slutsatser men likafullt, insikten och beteendet med att se både mig själv och andra ur olika perspektiv har hjälpt.

Men även om man har självinsikt hjälper det tydligen inte. Det gäller även att identifiera när man triggas att betee sig på ett visst sätt. Att stoppa beteendet innan det står i full blom och inte agera i piken som jag fått lära mig.

Vare sig när det går bra och jag känner flytet och inte heller när stressen och uppgivenheten kommer. För vad spelar det för roll om man kan förklara och försöka rättfärdiga sitt handlande i efterhand när skadan redan är skedd. Om man nu vet allt detta om sig själv blir det ju ännu mer prekärt för en själv. Då borde man väl även kunna hindra det?

Vårens insikt och kunskap och redskap har hjälp mig enormt att behålla en ganska jämn nivå, givetvis för en känslomänniska ganska rörigt någon dag här och där men inte på något sätt liknande som det varit förut.

Ändå känner jag att jag är på väg att glida... ge upp på vissa fronter och vet inte varifrån jag skall få glädjen igen.

En av grabbarna?

Kan man som tjej och en tjej som är tjejig, dvs inte den manhaftiga typen med snusdosan i bakfickan vara en av grabbarna? Kan man vara rosafärgen personifierad och ändå passa in?

Jag pendlar och hämtar och lämnar sällan barnen på förskola och skola. Guud vet hur många gånger jag får frågan hur det går ihop! Men det är det ingen som frågar min sambo som också pendlar en bit, som jobbar skift osv. Men som mamma och kvinna så verkar det vara mer konstigt att inte ta hand om den biten.

Jag gillar att vara med killarna, med grabbarna, med IT konsulterna på jobbet. Jag gillar att sitta med Matte och hans kompisar istället för med hans kompisars partners.

Jag har ingen aning om varför det är så, om det är ämnena som avhandlas, jargongen som finns killarna emellan, sättet man är mot varandra. Det är där det känns som att det händer något kul.

Att gå ut med killarna, det är en märklig upplevelse. Ibland känner jag mig som värsta miffot som inte har tjejvänninor som är med eller som jag hellre går ut med. Tyvärr så funkar jag inte så, har delvis mitt nätverk rejält utspritt över sverige och jordklotet att det finns inte den där genuina uppväxten i en småstad där alla finns inom 5 minuters cykelväg.

Även om jag kunde välja mina tjejkompisar så skulle jag många gånger hellre gå ut med killarna. Jag känner att jag är friare då på något sätt, ingen är beroende av mig och jag behöver inte underhålla någon som för en gångs skull är ute och då vill ha en toppenkväll att minnas. Jag kan gå och prata med vem jag vill, hamnar jag med Kerstin 52 vid baren och stannar 15 minuter är jag inte saknad, ingen ifrågasätter varför jag varit borta. Råkar jag hamna i samspråk med Roger 67 eller 42 på väg till toan likaså.

Det är så skönt att bara få vara. Med tjejer är det sällan så, man skall gå arm i arm på krogen, på stan, aldrig ska vi dela på oss och aldrig kan samtalet bara handla om nonsens.

Nu hårddrar jag ju väldigt mycket, men det finns ett lättsinne och en frihet och tillåtande som jag attraheras av när jag är med grabbarna.

Sen är ju frågan om grabbarna känner likadant för mig eller om de tycker att de fått en kärring på halsen, jag är ju trots allt både kvinna, mamma och med allt som det kommer med.

Ha något att erbjuda?

Kom i samspråk med en person inför en sammankomst om deltagarna för sammankomsten och frågan väcktes om en av deltagarna hade något att erbjuda. Inte för annat än att den deltagaren var okänd för den jag samspråkade med.

-Vaddå erbjuda frågade jag?

Vad skall någon erbjuda var min omedelbara tanke, fysiskt, mentalt? Men självklart, slog det mig, strax efteråt, i ett umgänge så måste vi väl alla ha något som tilltalar andra? Eller?

Hur är vi socialt kunniga? Hur minglar vi?

En person i min närhet har den där förmågan att alla vill gå dit den där personen går, jag vet inte vad det är som gör det men alla flockas runt personen. Personen har någon form av dragningskraft som är intressant, verkligen intressant att studera. Det slår aldrig fel, dit den personen går, dit går alla andra. När den personen går ut vill "alla" som kan följa med som blir tillfrågade. Lite som att den personen är garanten för att då händer alltid något skoj.

Men alla har vi inte den dragningskraften, den starqualityn. En del är till och med astrista i sådana sammanhang. Med det sagt inte att den personen vare sig är ointressant eller sämre. Det kan vara en person som är en underbar vän eller fantastisk partner eller förälder. Men i sociala sammanhang så kan den personen inte småprata, för inte samtalet vidare utan mer skapar den där obehagliga tystnaden, säger något, driver vissa ämnen för långt så det blir pinsamt ingen vågar säga emot eller byta samtalsämne.

Så frågan känns ändå när jag funderat ett tag rätt adekvat. Vad har den personen att erbjuda? Det handlar inte heller om att den personen har kanske utstående åsikter, utan mer att personen är trist och intressant och inte bidrar till att det skall bli ett bra flöde i samtalet, spirituell eller har den där fingertoppskänslan. Känns lite som kusin från landet, typ.

Vilket prestationskrav att vi alltid skall ha något att erbjuda...

Men jag tyckte det var en intressant vinkling och den person som inte har något att erbjuda är lika ogripbart och svårt att konkretisera som vad som gör den andre så poppis och den som alla vill vara med!

Människor som betyder mycket!!

Jag är lite nyfiken på hur andra fungerar, helt klart att att jag tillhör det lite mer nostalgiska skiktet.

Genom Facebook har jag bland annat fått kontakt med några av människorna som jag jobbade med i Turkiet, Alanya 1992 på Art Bar!! Några av de jag mötte under mina månader där gav bestående intryck!! Jag har god hjälp av att ha bildminne, för mig är det inte ens svårt att blunda och se allt framför mig, människor, känna lukter och helt mentalt vara där, vara tillbaka. Det kan ta mindre än 1 minut så är jag där, precis som att det var igår.

Jag är dålig på namn, jobbar på att lära mig det bättre, det finns tekniker för detta så jag är på den frågan om vi säger så! Men ett ansikte, jag skulle känna igen andeväsendet av människan. Något som omger den människan skulle jag fånga upp, det där undermedvetna som talar till en och säger... du har träffat denna person förr!!

Misstänker att det i flertalet tidigare inlägg står att läsa om att jag har lätt för att komma människor nära. Jag finner rätt ofta att jag kan hamna i någon form av state of mind där en new age människa skulle kalla det zen eller något annat.

Detta zenmöte kan vara mer eller mindre intensivt, mer eller mindre djupt.

Med mina ord skulle jag uttrycka att jag har en alldeles speciell kontakt med en viss person som är på ett diffust plan, där en förståelse och en andemening finns alltjämt på ett närvarande plan!

Den kan vara erotisk, inte sexuell, inte platonsk heller, den är kraftfull och den är framför allt givande! Det handlar om mental samstämmighet!

Jag har haft turen att ofta komma och hamna i sådana situationer, mött många intressanta människor som har mycket att säga och många kloka tankar om livet och annat, allt är väl livet? Vad annars?

Det som förenar oss är nog bland annat den höga nivån av tillåtande. En fördömande människa och jag skulle aldrig kunna nå det nirvanat, ande eller tankemässigt. En trångsynt människa eller en martyr, ej heller rasist och nu blir varenda typ jag räknar upp bara en variant av föregående!

Misstänker att vi är fler, men jag är en sådan som alltid, ja ja, så gott som alltid blir vän med mina ex!! Hjälper dem på traven i deras nästa relation, reder ut begreppen och står många alltjämt nära.

Varför inte? Vad vi än har gjort mot varandra så har man väl en gång gillat varandra? Det finns bara ett fåtal som det inte funkat så med. Sen har vi alltid problematiken när man träffar en ny partner, då vill man ju allt som oftast inte att ens partners gamla ex svassar runt benen på ens nya relation.

Det är säkert ett sätt för mig att både ha och äta kakan. Jag vet att jag blir inte lycklig med den personen, jag vet att någon annan blir det. Jag tycker hemskt mycket om den personen och vill den allt gott som finns. För övrigt så vill jag i princip de allra flesta gott, utom martyrer... de belackarna som inte gör något för att ändra sin livssituation utan bara klagar, och klagar och klagar. De vill jag inget alls, de får vad mig anbelangar fortsätta i sina trötta spår!!

Men nu glider jag lite från ämnet!

Jag kan verkligen sakna vissa människor, men några som haft liknade situationer som mig, eller tom med mig verkar inte vara lika nostalgiska. Min undran är varför då? Har jag missat något, var det inte så närvarande som jag minns det, var det inte så betydelsefullt eller har jag svårt att gå vidare...

Säkert en definitonsfråga. Jag trycker inte att jag har svårt att gå vidare men jag kanske även är delvis kvar i det gamla, det ena behöver inte ta ut det andra.

Därför kan jag verkligen, i flera dagar leva på en kommentar från en sådan person.

you made me my day

i miss you a lot

Det jobbiga och knepiga är när du är viktig och betydelsefull för mig men behovet eller kanalerna för kontakt är svårare.

Jag prövade byta jobb i 6 månader, ens gamla kollegor kan man ha en särskild typ av relation. Man är inte vänner, man vet mycket om varandra, man anförtror sig, man gillar varandra, men forumet är svårt, kanske det är man och kvinna. Hur hittar man en zon att umgås i därefter? Den där speciella relationen bottnade kanske i att man råkade hämta kaffe vid samma tidpunkt, den kan bli svår att återskapa utanför arbetsplatsen.

Det är mycket som skall vägas in!

Jag vill bara säga att det finns många människor som betyder väldigt mycket för mig. Sen finns det de jag är mer nära, men detta inlägg handlar inte riktigt om vänner.

Det handlar om särskilda möten. De möten som kommer till när man träffas på en föreläsning och dyker ned i att prata om Hegel, men likväl kan samtalet handla om Tiger Woods otrohet. Det är nivån på argument, objektivitet, analys, reflektion som gör det. Det kan säkert lika väl handla om mjölkpriset.

Är det engagerade människor? Brinner vi mer?

Min teori är att många funderar i samma banor som mig, men utifrån olika preferenser, olika läggning så väljer man att söka efter andra eller möten på olika sätt. Jag har ju inga skrupler, ingen prestige, vad har man att förlora, att bli lite röd i ansiktet en stund, känna sig lite dum?

Det bjuder jag lätt på!

Men jag misstänker att jag kanske inte helt har lika många med mig, många tycker nog inte det är värt det.

Och nu närmar vi oss pudelns kärna.

VARFÖR är det inte värt det? Ja ja! Jag misstänker att det är jag som vill för mycket igen!

Jantelag och att vara förälder

Vår dotter har headhuntats till tävlingsträning i artistisk gymnastik... Hon är 6 år och har nu gått 4 gånger på 2 veckor. Hon är som objektiv mamma... otroligt duktig, det går fort framåt och på bara dessa gånger har hon lärt sig så himla mycket.

Men... så bor vi i Sverige, där det känns, vilket är mitt problem, knepigt att skryta om detta. Herregud, press på ett sånt litet barn, vill hon det själv, det får inte bli för mycket osv osv. Min dotter älskar träningen, fortsätter hjula och hålla på när hon kommer hem, verkar stundtals helt outröttelig. Självklart blir hon också glad och stolt när hon får beröm och det är vår plikt, vårt jobb eller helt enkelt grejen med att vara hennes föräldrar att hitta en balans för henne. En balans där självkänslan är baserad på annat än prestationer.

Jag är däremot superglad, jag gillar det här och att skjutsa och hålla på gör att det känns som att nu börjar jag blir förälder på riktigt. Låter kanske konstigt, men det handlar mer om att se sig som förälder i sådana sammanhang, det började för mig nog när vi var på föräldramöte på dagis första gången. På Amandas träning är jag ju där bara i egenskap av att vara hennes mamma, annars hade jag ju aldrig varit i det forumet. Det är något med den känslan, att vara en stolt engagerad och delaktig förälder som är så himla stark. Kanske kan det bero på att jag utöver grundskolan gjorde heltidsarbete på travet i många, många år och har letat länge efter det att fylla tiden med något vettigt och något uppfyllande.

Det är något att dela med sitt barn och så länge det inte är oljud som dominerar deras intresse kommer jag nog alltid oavsett vad de väljer att gå in med hull och hår i deras aktiviteter.

Men för en redan pendlande förälder så kan det ju bli lite spännande med tidsupplägget med att hon just nu har träning i olika evenemang 4 gånger i veckan och fortsätter hon med gymnastiken på den här nivån så finns det inget jul och sommarlov längre och träningsdosen lär öka från de 4 timmar som är i veckan just nu!!

Vad gör jag nuförtiden?

Jag törs knappt säga något längre.

Med större och större insikt om mig själv vet jag att jag är de nyfrälstas språkrör!!

Inte för att jag riktigt vänder kappan efter vinden, men jag kan säkert hitta en del inlägg på bloggen från 2007 som får mig att undra om det verkligen är mina åsikter...

Jag går in och ur faser som andra byter lakan i sängen... Vet inte statistiken på detta, men en gång i veckan borde man väl, en gång i månaden tror jag att många gör det och var tredje månad är nog inte heller så ovanligt...

Oavsett så hinner jag inte blogga så mycket nu, så vad gör jag istället?

Jag är hör och häpna med mina barn till stor del. Läser saga på kvällen, sitter och pysslar.

Jag som bara sett allt sådant som en sträcka tills jag får slå mig ned i soffan själv, med laptopen, datorn och surfa. Att zappa på tv, ringa någon och maratonprata.

Städa gör jag ju när barnen är vakna så det är inte så mycket kvar när de är däckade i sängen...

Men så vet jag inte, men genom diverse uppvaknanden så tycker jag det är kul, kul att umgås och ge barnen 100%. Antar att det är ett led i att inte se allt som projekt.

Mindfullness, att vara här och nu i nuet, vara medvetet närvarande.

För skall jag vara helt ärlig så har jag nog inte tyckt och känt det på det sättet så himla mycket förr. Visst finns det fina stunder, men det var just stunder, gå in, gör mitt "mamma" jobb och gå ut igen från aktiviteten på något sätt. Visst har jag gjort en massa med barnen, men mest för att man skall göra det, inte för att jag vill göra det. Fast det är inte riktigt sant det heller, velat har jag men jag har som sagt sett lite krasst och pragmatiskt på det hela, ett jobb, ett uppdrag, ett projekt.

Däri ligger en enorm skillnad, ge mig ett uppdrag och jag går in helt och fullt, men vart mitt hjärta tog vägen och vart det väntar, det vete katten!!

Så låt hjärtat va med...

Hemsk låt, förutom att jag just nu som nyfrälst i frågan att vilja och gilla att vara med mina barn på ett här och nu sätt och inte bara ser läsandet av boken som en "läsa, läsa, läsa" upplevelse utan tar mig tid att resonera kring det vi läser eller gör i vidare utsträckning och vill beteckna det lite som att jag gör det mer med hjärtat nuförtiden.

Men är jag inte på nätet så är jag just, med mina barn ;)

Hålla kärleken vid liv genom förtroende

Varför älskar vi någon? Vad är det vi älskar och vad gör vi för att behålla vår partner?

Är det att hålla oss i fysisk trim, stringtrosor för kvinnor, sockar utan hål för killar ;)?

Det finns så många sätt som man kan jobba på sitt förhållande men för mig så handlar det om oavsett vilken relation jag än har och med vem jag än har den, om att kommunicera.

Tyvärr har jag även ett stort behov av att göra bokslut och få closure som det heter, jag vill hellre få uttalat att vi tycker olika, vi tycker inte ens om varandra än att bara låta det ligga i luften, men den delen jobbar jag på, alltså att låta bygones vara bygones.

Jag ser en stor vinst i att säga vad jag känner men egentligen inte ställa så många ultimatum i detta. Visst, jag kastar sten, jag har ställt massor med ultimatum i mitt liv, men det är ju något jag och många med mig gör i desperation, då har jag ofta i kombination med ultimatumet även förklarat min osäkerhet, mina känslor, min syn på det hela och anledningen till att jag känner ett behov av att ställa ultimatum, jag har ofta även förklarat hur och varför jag tror att den andre agerar som den gör, jag förstår och ser att det finns andra synsätt även om jag inte håller med.

Vad vill jag ha sagt då? Jo, ett ultimatum får inte komma sol allena, då riskerar man att stöta bort den andre/andra, man riskerar att gå all in och bluffa och faktiskt bli synad.

Idag pratade vi på jobbet om svartsjuka, i lagom doser är svartsjuka något som är helt hanterbart men när vet man om ens partner till exempel är för svartsjuk? När uppdagas det, vem har den axeln och vet vart gränserna går?

Sen handlar det så mycket om vem de som de som är svartsjuka möter, herregud vad en del förstör för sig själv, hamnar i situationer som de lätt hade kunnat undvika genom, ja just det, kommunicera.

Ett exempel som jag tog idag var:

Om jag är lite svartsjuk och min partner är ärlig och antingen spontant säger att en kollega eller någon framför oss på gatan är riktigt snygg, kanske läcker, sexig, attraktiv eller dylikt så kan jag som lite svartsjuk känna mig trygg. Min partner är ärlig och står för att det finns andra attraktiva, att vara i den situationen där min partner ständigt skulle låta bli att säga något eller ännu mer neka till att han/hon tycker någon annan är attraktiv skulle göra mig mycket mer misstänksam. Det är väl klart att vi attraheras av andra, vi tycker många är snygga, läckra eller verkar intressanta i rimlig grad.

Men om jag är lite mer än lite svartsjuk, ja då kan jag ju få massor av konstiga tankar. Går den personen ofta förbi här, har ni setts förut, jobbar din snygga kollega också sent ikväll, har din snygga kollega familj osv. Genom ärlighet kan man förhindra en massa men kanske även skapa en hel del problem.

Men det värsta man gör är att nonscalera sin svartsjuke partner, att inte ta frågorna på allvar eller försöka förhindra ett svartsjukedrama genom att utelämna saker eller genom att försöka, jag säger inte ljuga men i alla fall undanhålla sin ärliga mening.

Men det handlar så mycket om vem vi älskar och varför. Varför vi vill vara i just den här relationen. Vad är viktigt för oss just nu, är det som är viktigt för oss just nu även det som är viktigt om 10 år? Är det därför en del "växer" ifrån varandra? Vi har kanske andra preferenser idag, och min stilla undran är om det hade kunnat undvikas. Att man gled ifrån varandra alltså.

Drygt sagt skulle jag önska att man gjorde samma gedigna undersökning och hade samma urvalsprocess som när man skall köpa nytt kök, nya vitvaror och annan elektronik eller varför inte ny bil. Det är intressant att följa alla på facebook i detta.

Men när det gäller val av partner och potentiell livspartner och förälder till våra barn så vet jag inte hur man gör. Varför skall det egentligen skilja sig? Det finns väl även där en prioriteringslista på egenskaper som vi värdesätter mer än andra. Vilka du än väljer så är det ju utifrån din rangordning. Utseende framför intellekt är ju en spännande motsats och jag kan ju inte himla med var jag står i den frågan, men för den delen är ju utseendet inte obetydligt. Bara att jag får leta vidare om den tilltänkte inte uppfyller kraven. Småsöt och hyggligt ok tankemässigt, jaha, hur gör man då då? Problemet är bara att ett kylskåp kan du byta ut när det blir gammalt... en förälder till dina barn... ja inte så lätt kanske.

Men om du köper ett kvalitetkylskåp och även underhåller det, servar det så håller det ruskigt mycket längre än det där billiga märket som såg bra ut på ytan men som hade alldeles för få hyllor att lagra sakerna på. Krasst sett så kan jag även tycka att om vi gjort ett dåligt köp men inser det lite för sent då garantin gått ut så får vi liksom suck it up och stå ut ett tag innan vi börjar leta efter nya.

En minst sagt lika intressant fråga som varför vi älskar någon är:

-Varför bråkar vi med någon?

Hålla kärleken vid liv genom aktiviteter

I lördags kom samtalet delvis att handla om vad vi gör enskilt med vår partner, för att tex hålla kärleken vid liv.

Jag har länge avundats vänner och kollegor som åker på spa eller till någon herrgård i värmland en weekend. De lyxar till det, tar långa friska promenader i vår eller höstvindarna, värmer sig framför någon brasa med Irish Coffee i foajen, vilar lite på sängen och klär upp sig till middagen.

De kommer hem fulla av liv, de rosiga kinderna blossar ännu på måndagen, är nyfrälsta och rekommenderar till alla att göra samma sak, helgen har verkligen varit givande.

Andra har stående att gå ut några gånger per månad på tu man hand och äta, umgås.

Andra har svårt att få till det hela och pratar mest om massa saker de kan eller borde göra som par.

Personligen så drömmer jag och skulle kunna ge vad som helst för weekend som ovanstående, bara det att det ställer krav på mig, att nu f**n ska du ha kul! Du skall få valuta för pengarna och har du inte en underbar vistelse så är det ditt fel...

Jag och Matte har haft skitsvårt för den typen av aktiviteter. Innan barnen när vi försökte i Sthlm att gå ut och äta så blev det bara patetiskt och pinsamt, fast vi känner varandra utan och innan och normalt har hur mycket som helst att prata om. Men ensamma på restaurang får vi båda tunghäfta, i alla fall fick.

Så på något sätt måste varje par hitta sin nivå och sina aktiviteter som gör att kärleken hålls vid liv. Det går inte stirra sig blind på vad andra gör i det läget och tycka att man inte har det tillräckligt roligt ihop.

För mig och Matte har bilresorna varit en källa till att prata ihop oss, diskutera och skvallra, ett sätt få egentid. Vi har ju och fortfarande färdas många mil till norrland några gånger per år och till stugan på Åland som ger oss tillfälle att få magic moments.

Sen trivs vi båda rätt bra med var sitt glas vin, gärna i stugans lugna vrå när nuförtiden barnen somnat in och läsa lite på var sitt håll för att sedan efter 2 glas ha långa, spännande och givande diskussioner. Vi får och har en närhet, känner ett särskild tillhörighet i de situationerna.

Sen vi fick barn så är det även de tillfällen som vi ger barnen 100% av vår tid som ger mest och bäst långvarig effekt, som att spela kula inomhus, fixa och trixa med filtar för att få det att funka, förklara regler och tävla och ni som känner oss vet att i spel finns det ingen lojalitet bara för att man älskar varandra, där må bästa man vinna och den andra är en stor looser.

Man skall ju gilla samma saker också för att det skall funka som något som ger skjuts i förhållandet. Jag är något ointresserad av att se revy, musikaler, museum och dylikt, Matte har sina saker som han lägger in veto på.

Det får inte bli för pretantiöst och krävande heller. Det viktiga är att det funkar för båda.

En del tycker barnen är så stor del i det vardagliga och önskar komma bort lite, andra vill bara vara ensamma hemma.

Men om man har det bra, kärleken är bra, stabil, man grälar inte mer än på grund av lågt blodsocker någon enstaka gång, småtjafsar för man är lite trött osv. Ja, då tycker jag det är så tråkigt att man går omkring hemma och tycker att man borde hitta på något kanske till och med enbart för att man hört någon annan gjort någon aktivitet. Då har man det ju BRA! Varför skall man då leta anledningar för att ytterligare ställa krav i relationen?

Aktiviteterna på tu man hand skall man ju göra för att det antingen behövs eller tillför något. Supa sig redlös hemma och prata om allt möjligt från Idi Amin till Svenska Hjärtan och om man vet mjölkpriset kan ju vara lika givande.

Enligt mitt tycke är möjligheten att hitta det där zentillståndet i förhållandet i vardagen det som borde vara eftersträvansvärt, sen kan jag ju förstå och hålla med om att en herrgård i värmland låter hur mysigt som helst, bara det funkar för just er.

För mig själv kan det räcka med känsla jag får när jag vet att Matte är på väg hem, han har kanske jobbat kväll, han kommer med bussen, jag ser den passera från soffan och vet att snart kommer han att öppna dörren. Att då sitta tyst och bara på något sätt insupa att han är hemma, inte springa fram, utan jag sitter kvar i soffan, vill dra ut på mötet, förväntan och känslan att han snart kommer och den glädje jag känner att han har gått in genom dörren och som hålla den känslan lite, dra ut på det, tills han kommer in till mig där jag sitter i soffan.