Gripbara ogripbart!

Man kan tycka att man har allt i hamn, det kan vara att man är på en jobbintervju och man känner att det här gick ju bra, jag har nästan jobbet i hamn. Man kan träffa någon ny som man tycker att det är här är ju värt att satsa på, man ser på ett hus/lägenhet på visning och tycker att utgångsbudet är ju inom räckhåll och börjar buda och vips har man inte längre någon chans.

Man känner det hela, man har och äger hela världen och sen så plötsligt ändras förutsättningarna radikalt och man måste svänga om, styra bort och finna nya lösningar, vägar. Det är bara börja om från början, börja om från nytt.

Det hela handlar om man har för höga förväntningar och då är det lätt att besvikelsen blir därefter, fallet mellan förväntan och faktiskt utfall, glappet där emellan är för stort.

Jag brukar inte förvänta mig så mycket, detta då besvikelse är för mig oftast allt för ohanterbart. Jag brukar hålla igen, absolut om det gäller negativa saker, jag tar inte ut sorg i förskott, jag tar den som den kommer.

Men på sistone har jag haft en tendens att önska mig och hoppas lite för mycket på vissa utfall och fallet då utfallet inte blivit som jag hoppats och önskat har gjort ont och det har varit lätt till tårar. Nu i och för sig har jag ju generellt lätt för tårare, flänn Anna som brorsan så snällt kallat mig, ja, visst är det rart med syskon :-). Blödig och gråter när vi tar os guld, javisst. Men att fälla tårar för ytliga besvikelser, det trodde jag att jag hade lagt bakom mig, och då vill jag ju poängtera att detta är en helt vanlig vecka... Nä, det är helt enkelt för att känslorna skenar och önskan om bättre utfall och parerandet av faktiskt utfall som måste bli bättre, skärpning Anna 2.0.