Förbud vissa dagar, triggerknappen är för lättåtkomlig!

Ibland känner jag att jag borde låsas in, få dataförbud, beslutsförbud, kommunikationsförbud.

Efter en utan underdrift fysiskt, mentalt och alla andra ord man kan tänka sig december med betoning på arbete så ämnade det som uppfyllt mina tankar att upplösas på tisdag eftermiddag/kväll den 19 januari 2010.

En stor del av mig ville inte det, jag ville inte att det skulle ta slut. Detta som definierat mig, som fått mig att må som bäst och sämst samtidigt. Å den andra sidan, har jag längtat, kämpat och jobbat för att tisdagen skall komma.

Att vara sömndepriverad och emotionell samtidigt som man skall vara rationell och ta beslut och komma ihåg tusentals saker i huvudet är en utmaning utan dess like. Större prövning har jag nog inte utsatts för på länge, och absolut inte sedan jag fått redskap att förhålla mig till liknande händelser.

På ena sidan pågår en avvecklingsfas, en sorg och ett avslut, men lika mycket som jag är helt i projektet och mitt i den 19 januari så har mina tankar för länge sedan passerat tisdagen. Framförhållning är A och O i projektledning. Inte för att jag direkt visste vad jag skall göra efter tisdagen, vad jag skulle göra, däremot visste jag att jag skulle göra andra saker. Från att ha arbetat 11-13 timmarsdagar så skall jag gå ned till 8, åka hem, vara med familjen.

Oavsett var jag är längtar jag delvis till det andra, båda ger mig så mycket och är ställen där jag vill ge. Risken att jag skall sitta apatisk känns vida avlägset, hittar alltid på något nytt att göra eller att det är någon som vill ha hjälp med att öppna ett dokument, finns alltid nya projekt och nya effektiviseringsmöjligheter eller behov av rutiner.

Kan reflektioner vara positivt laddat?

När jag hör olika fenomen, företeelser, när jag hör om hur människor har agerat i olika situationer så får jag genast en enorm lust att reflektera över detta. Är det att ständigt vara en gnällkärring?

Inte i min värld, men kanske i någon annans... En reflektion är för mig något objektivt, sen finns det positiva händelser som man reflekterar över eller negativa. I min värld eftersom jag är så givmild av naturen :-) så delar jag även gärna med mig av mina synpunkter och det är här det blir svårt att reflektera över något och tycka till över något positivt.

Alltså det är inte svårt att tycka till om något positivt, men något som är positivt är ju redan bra och behöver sällan korrigeras... Det skulle således bli korta inlägg och jag vet inte riktigt hur många superlativ som en sådant inlägg skulle innehålla. Hur förstärker man något som redan är bra med ännu starkare ord som ännu mer markerar det som är bra?

Sen ser jag ju inte det jag tycker till om som något negativt heller utan som sagt mer bara en reflektion. Reflektion är synonymt med eftertanke och det är det jag vill uppmana till. Att man på något sätt lär sig av misstagen, att man ser sin egen delaktighet i det som sker och därmed vill uppmana till någon form av eftertanke.

Tyckandet däremot kan ju vara laddat på ett annat sätt, fortfarande inget jag egentligen ser som negativt även om jag kan bli lite trött och tycka att andra gör det svårt för sig. Sen vem är jag att döma, jag tycker till, döma är något helt annat. Så långt jag kan försöker jag skilja på sak och person. Men att göra det svårt för sig själv, det gör jag ju själv hela tiden och därmed den ibland oönskade välviljan att försöka uppmana till eftertanke.

Eftertanke är inte samma sak som tänka efter för mig. Tänka efter är något man gör innan man gör det man skall göra. Tex att inte skicka det där fyllesms:et eller som idag inte maxa dagen på det sätt som jag börjat och kommer förmodligen att fortsätta med under dagen. Tänker jag efter så hindrar jag mig oftast för saker eller tar ett väl avvägt beslut.

Eftertanke är mer en analys om det som skett och som sagt lärdomarna man kan dra om detta.
Det är verkligen mycket som väcker mina tankar och reflektioner och något jag verkligen gillar är att förstå hur vi människor agerar och interagerar med varandra, i situationer mm.

Att sitta på en bar, ett kafe, i en hotelllobby, en restaurang, ja vart som helst där man sitter skönt och där man kan iakttaga människor är fantastiskt roligt. Att leva sig in i andra människors konversation genom att titta på minspel, kroppsspråk, att försöka gissa sig till vad som sägs och sen utan problem lämna detta då man nästan aldrig kan få ett facit på detta är riktigt stimulerande.

Det är riktigt befriande att då kunna skriva av sig på bloggen och får reflektera över det som jag hört, läst eller sett.

Tillfälligheter, omen och ödet

Min mamma tror på astrologi och tar ut horoskop med hus och månar och solar och annat som hon tror påverkar vår vardag och vår personlighet.

Själv har jag några års religionsstudier och idéhistoria i ryggen där jag stött på andra argument om varför saker sker och för vem och vad som påverkar oss och vår vardag.

Det finns de som det alltid verkar gå fel för, de köper ett måndagsexemplar till bil, de stoppas i tullen, de tappar saker eller flyg/tåg ställs in då drömresan skall göras.

De finns de som råkar få med extra delar när de köper en tv eller råkar vara 1000 kunden eller råkar vinna på trisslott.

Man kan säkert tala om tur och otur och till viss del håller jag med. De som har en tro av något slag kan ofta härleda händelserna till att det skulle finnas en underliggande mening i allt som händer och att man då kanske belönas eller straffas eller att det finns en utstakad väg för mig. Visst kan jag göra vissa medvetna val men ändå något som skulle vara förutbestämt, någons vilja sker i och med att det sker saker i mitt liv.

Njae säger väl jag om det resonemanget, det är i mina ögon att göra det lite väl lätt för sig själv och på något sätt inte behöva jobba lika mycket med sig själv och gå in och titta på hur man själv hanterar saker osv.

Men det finns något som så mycket mer styr vår tillvaro i mina ögon och det är tillfälligheter. Det är tillfälligheterna som avgör och ibland kan man vara lite bättre på att råka befinna sig i rätt läge och lite sämre på att se och fånga tillfället. En skruvad version av tur och otur kanske?

Jag kan själv falla in i själva resonemanget, det kan vara att många saker hopar sig så är negativa och dåliga på några få dagar eller samma dag. Det kan vara personliga baksmällar, det kan gälla jobb och att kompisar bangar från något evenemang och sen råkar det vara lite jobbigare med barnen. Allt är nattsvart, orättvist att så mycket händer på en gång och sen kan det bara plötsligt vända. De ringer från postkodmiljonären, dina filmer eller dylikt beställda på postorder kommer, en vän dyker upp oväntat och barnen är som ljus.

Det kan gå fort mellan varven och jag kan tänka efter det nattsvarta att wow jag är i ett flow, nu vänder det. Sen 6 dagar senare efter vardagslunk råkar tårtan du tänkt köpa vara slut och du bara rycker på axlarna för det var ju bara en setback. Alltså egentligen har inget förändrats annat än ditt sätt att uppleva och hantera situationerna. Just nu lägger du inte märke lika mycket till det som eventuellt går dig emot för att du mår bättre och en och en märks händelserna inte lika tydligt att det är något negativt.

Mycket, nästan allt som händer oss kan förklaras rationellt med en serie logiska argument. Tillfälligheterna avgör ibland och då hopar sig det goda eller negativa.

Men ibland kan det vara skönt att läsa in att det beror på andra utomstående faktorer som ödet eller tur/otur. Ibland vill man inte rannsaka sig själv eller försöka se nyktert på händelserna och försöka bena upp vad som är vad och hur det kommer sig att allt händer just nu.

Jag är helt med på det också, för mig är det en överlevnadsstrategi att resonera så just i det jobbiga för att kunna hantera alla känslor och tankar. Dvs att det är orättvist och varför måste just jag ha sådan otur och vad har jag gjort för ont som måste drabbas så här osv osv. Någon timma senare, som längst nästa dag måste verkligenheten komma ikapp mig och jag måste börja att bena, analysera och se vad jag gjort som påverkat att det hopade sig och vad jag kan göra för att påverka att det helst inte sker igen, dvs att misstag återupprepar sig som kanske inte behöver återupprepa sig.

För överlevandsstrategin att undra varför just jag är drabbad och har sådan otur hjälper mig inte till nästa gång. Utan att logiskt försöka se vilka kedjor av händelser som ledde fram dit jag är nu och vad som påverkat dem gör att det helt enkelt ofta visar sig vara tillfälligheter som vi kan påverka lite själva och några som vi inte på något sätt styr över.

Skadeglädje

Satt i bilen just före fem i eftermiddag och jag hörde på radio, rix fm eller lugna favoriter de två kanaler man får in i länet som någon glömde och där mix megapol fick flytta på sig ifrån.

De pratade om skadeglädje och folk ringde in och röstade, frågan gällde om det var fel att känna skadeglädje. 5 personer ringde in och fick bedöma och alla höll stenhårt fast vid att det inte var något fel i skadeglädje.


-Det var glädje så hur kunde det vara fel...
-Skadeglädjen, den enda sanna glädjen...

Och så vidare.

Läser nyss i aftonbladet att man kan visa på att samma ställen i hjärnan aktiveras vid skadeglädje som påverkas av njutningar som exempelvis sex och god mat". Hur knäppt är inte det?

Jag vet inte om jag skrev om det förra året men jag läste en annan undersökning som visade på att man gick igång på vissa sorgeämnen. Alltså vissa fick samma stimuli i hjärnan som exemplet ovan då de fick höra om att någon tragisk olycka hänt alternativt om de fick älta om sin egen sorg.

Det är ju ännu sjukare, att man är så inne i det negativa och det dåliga att man blir positivt stimulerad OCH på samma sätt som man blir vid SEX?!

Burr, som att jag ligger där lite småkåt och tänker på att någon som gjort mig illa skall råka illa ut och så får jag veta det.

GRAND SLAM liksom?!

Tre flugor i en smäll, jag är stimulerad, jag blir ännu mer stimulerad av att något tragiskt har hänt och ännu ännu mer stimulerad då det drabbat någon som jag själv har en dålig relation med.

Herregud, ge människorna medicin, det finns en massa antidepressiva och annat, ja inte vet jag vad vi skall ge dem. Men det finns så himla mycket annat som man kan lägga energi på än att glädjas åt andras sorg. Jag gillar inte skadeglädje.

Utan att hymla så har jag självklart känt skadeglädje, men det får mig rätt fort att må dåligt. Jag skulle hellre se att det gick icke bra, dvs status quo, ingen utveckling, inget händer för den människan än att det defacto händer något negativt för den som jag har ett horn i sidan till.

Jag förstå liksom inte meningen, för då sätter man sig ju själv på höga hästar och kan således själv drabbas av skadeglädje från någon annan. Om man tycker att något är rätt åt en annan människa så har man ju tagit på sig rättigheten att döma vad som är rätt och fel, men det kanske är en annan sak än skadeglädje, vad vet jag?

Blockets vara eller icke vara?

För många år sedan när blocket var nytt så gick det att köpa allt och sälja allt snabbt. Nu vet jag inte var folk gör sina affärer längre.

Vi har haft ute våra barnvagnar och barnbilstolar mm utan framgång, vi har inte varit dyra, ganska bra priser faktiskt, men väldigt lite napp.

Vi vill köpa gameboy till barnen, kan vara bra och billiga lösningar på bilresor till Åland och på flyg mm, jo tjena. Antingen är de svindyra eller så finns de knappt.

Likadant vi har varit ute efter en vanlig trävåningssäng, utan massa konstigheter, inget från IKEA osv, vi har tittat i 2 år, till och från så givetvis kan vi ha missat något bra men antingen vill de ha mer pengar än en IKEAsäng vilket vi ändå inte vill ha eller så finns det inte. Vi hittar då inte någon säng till rätt pris.

Jag vet inte men finns det andra kanaler än blocket i dagsläget som tagit över eller har blocket mist sin charm, själva iden att sälja det man vill bli av med till billigt pris till att bli något kommersiellt där folk är mer ute efter att tjäna pengar än att få en slant för sånt man ändå hade tänkt sälja?

Jul, jul vilken strålande jul

Vart är snön?
Hur skall mina barn förstå att det finns något som heter vinteraktiviteter?
Hur skall de få en känsla för snö och alla möjligheter att åka skidor, skridskor, pulka och bob.

Min bror var här för ett tag sedan, och Amanda undrade om han hade en sådan där PoP, va?! Vad pratade hon om, hon förklarade lite till och menade Bob, snowracer som en del säger helt felaktigt här söderut. Brorsan lite lätt förfasad, vet hon inte vad en bob är?!

NEJ! För vi har ingen snö...

Ju äldre jag blivit, ju mer desillusionerad jag blivit ju mindre viktigt har högtiderna blivit men för att ha en chans i världen för att julstämning skall infinna sig behövs det lite snö. Om så bara frosttäcke över åkrarna, jag är nöjd med det lilla.

I grannens rabatt börjar en del blommor att växa, gröna och fina, kanske de blommar oxå, helt sjukt. Just nu finns det inte en enda frostfläck eller snöhög kvar på gården.

När mörkret lägger sig och vi tänder eld i brasan är det varmt och skönt, lite röda dukar och annat gör ju sitt men på julafton, sitta och se Kalle Anka med barmark ute. Då är det fortfarande bara skymning och hur skall Tomtens släde kunna komma fram? Är det någon som har tänkt på det där uppe som gör snö?

Kreditträsket och smygavgifter på fakturor

Jag har själv varit i avbetalningarnas helvete förr om åren. Det är en ständigt gissel, man har inte råd vid själva inköpstillfället men är medveten att det blir dyrare när man tar det på avbetalning.

Först är det alltid en uppläggningsavgift sen en fakturaavgift å 25-40 kr per faktura. Givetvis kan inte dessa företag ha autogiro eller e-faktura. Förmodligen eget val för att kunna tjäna pengar då i det annars så himla fina räntefria upplägget.

Nu skall jag friköpa min hempc, pga att jag slutat i förtid från arbetet. Delbetalning ger att det tillkommer en uppläggningsavgift på 400 kr och sedan 40 kr per faktura. Helt sjukt enligt mig då det bara är ett ytterligare sätt att tjäna pengar. Visst är hempc förmmånligt särskilt om man tjänar över vissa skattegränser men det är ändå ganska dyrt motför att köpa en pc idag. Det finns många för en billig peng om man lägger upp kontanter i butik/nätet.

Tyvärr är det ju så att för den som har lite pengar blir allt lite dyrare, främst med diverse avbetalningar och för den som har pengar finns det alltid möjlighet att tjäna någon krona om man kan betala kontant. En inte helt enkel och givetvis på vissa sätt bakvänd ekvation.

Jag är just nu i alla fall sur på hempcföretaget som ändå kommer att tjäna 40 extra kronor på mig hur jag än väljer att lägga upp betalningen, helt utan anledning bara för att de skickar en faktura, någon trycker på en knapp i ett ekonomisystem.

Tant, kärring och åldras

Förra veckan på badhuset var det två människor av kvinnligt kön.
De var lite runda, korta i rocken en sisådär 165 cm typ. Typisk kvinnlig bukfettma där man undrar om de är gravida eller vad? Brösten vilar på magen.

Givetvis hade de inte blött håret i duschen på väg till badet.

De hade glasögon och de såg ut som många i norrland gör, vet inte varför men det finns en stereotyp kvinnotyp i norrland som ser ut som dessa kvinnor gjorde.

Glasögon, mörkt hår, kortklippt, inte feministsnagg för att generalisera men någon form av strikt page, som Hedvig i från A till Ö, barnprogrammet ni vet.

Jag skulle uppskatta att jag och dom är samålders mellan 34 till 40 år.

De är i ett äventyrsbad, bara så att vi vet förutsättningarna. De går förbi min son som står under en fontän av vatten som sprutas ut med högt tryck. Det skvätter en hel del när han försöker få det att skvätta genom att sätta händerna emot trycket av vatten.

Vad händer?

De blänger?!

But why?

De är i ett äventyrsbad, vad tror de att det skall hända? Att barnen skall leka lugnt och sansat? Att barnen skall gå sakta fram eller ta små korrekta simtag?

AHHHHHHHHHHHHHHHHH, de är ju för bövelen i ett äventyrsbad.

Jag vill aldrig, aldrig förlora mitt barnasinne. Om jag gör det så snälla skjut mig, det är inte lönt att leva kvar då!

I våras när vi var på simskolan så blötte inte heller jag håret när vi badade. Jag har en hung up sedan barnsben, jag badade så mkt att mitt hår blev grönt av kloret och doften av klor i håret har jag helt enkelt väldigt svårt för.

Men så sade min dotter till mig att mammor dyker inte.
Det hade blivit hennes referensram efter att jag sällan blötte håret på simskolan. Trots att jag gjort det utomlands, trots att jag gjort det på stugan, dykt alltså. Det räcker för barn att något händer någon enstaka gång så ser de det som en trend. Aldrig i mitt liv att jag vill att min dotter skall ha den inställningen. Som mamma och kvinna kan jag göra allt en pappa och man kan göra. Vi ska definitivt inte prata om mammor och pappor som epitet i sådana lägen, vi är människor och olika människor gör olika saker.

Det fanns inget annat än att givetvis börja dyka. Jag är himla glad och tacksam att min dotter sa så, tänk om hon bara antagit och jag inte haft en möjlighet att justera den synen.

Jag generaliserar, men det är något i dessa kvinnors hela uppenbarelse, och ofta de som ser ut ungefär som dessa kvinnor, som visar på att de saknar humor totalt. Ironi kan de inte stava till och skämt som är lite sexistiska eller politiskt inkorrekta rynkar de på näsan åt.

Va faan? Lite humor har väl ingen dött av? Inte av att skratta själv i allafall hoppas jag. Kanske någon blivit skjuten för sin humor, och då har de på sätt och vis dött, men skämt åsido.
Humor är livsnödvändigt, att kunna skoja och se och uppleva det roliga.

Att skratta åt hemskheter och driva med ondskan är ett måste, annars tror jag vi går under.

Givetvis finns det gubbar oxå som är lika sura, killar som är samålders med mig.

Jag tycker det är hemskt att man blivit gubbe och kärring vid min ålder. Jag kanske hänger mig kvar i önskan om ungdom för en del men hellre det att kanske upplevas som lite töntig och patetisk av andra än att bli sur, bitter och negativ.

Jag blir så förvånad när folk ständigt befinner sig i en given kontext, du väntar på t-banan och så blir du sur att folk vill gå av först?! Du vill tränga dig på, för du är viktig och du har bråttom. Why?
Det kommer knappast som en överraskning att folk vill kliva av först, jag trodde att det tillhörde kutym att göra så? Om en dörr öppnas utåt och du är på väg in bör den som är på väg ut gå ut först, det blir minst trångt på det sättet, jag antar att det är därför kutymen kommit till.

Det är kö på ICA osv, gilla läget, gör något skoj av situationen. Är expediten sur, skit i det liksom. OK, hon/han kanske har valt fel jobb men låt inte deras bitterhet påverka dig.

Jag vill verkligen aldrig aldrig bli som dessa människor. Klart en dag, stressad, så agerar jag likadant på köer, det är bland det jobbigaste jag vet. Men att blänga på andra för att det är kö, sucka sådär för att markera att jag tycker de är slöa, känns inte helt fräscht. Jag skall ärligt säga att det visst har hänt, men väldigt sällan i dagsläget. Och när en klar kärringtendens kommer över mig försöker jag verkligen motarbeta allt sådant som jag märker att jag börjar lägga mig till med.

Jag vill inte, vill inte, jag vägrar bli en kärringtant!

Kaos?

Min sjukgymnast tycker synd om mig, jag lever tydligen i kaos och kommer att gå sönder snart.
Jag?
Denna ordningsamma, strukturerade, pedantiska, kontrollerande människa?

På frågor när hon försöker hitta en rutin hos mig som gör att jag kommer ihåg mina övningar låter det följande:
-Du äter väl middag varje dag?
-Nää

-Du åker väl hem från jobbet varje dag?
Jag skulle kunna göra övningarna när jag tar på mig kläderna på jobbet.
-Nää, ibland kommer jag från sthlm och åker med bussen direkt hem.

-Du borstar väl tänderna varje dag?
-Nää, ibland blir det inte av eller så gör jag det mitt på dan eller lite hipp som happ.

-Du lägger väl barnen varje kväll?
-Nää, jag och Matte turas om beroende på vem som är hemma eller vill just den kvällen.

-Du ser väl på tv varje dag, nyheter om inte annat?
-Nää, jag kollar textv och på nätet varje dag men ibland blir det bara IPOD:en.

-Du äter väl frukost varje dag?
-Nää, ibland inte alls, ibland hemma och ibland på jobbet.

Osv, osv jag har inte några fasta rutiner för mig själv. Inget jag gör återkommande varje dag.
Men så kom vi på att jag gick på toan varje dag, där skall jag försöka göra någon av övningarna iallafall.

Men visst låter det tokigt, jag som har alla dokument i mappar, undermappar, tydligt beskrivande filnamn. Jag som sorterar räkningar och lägger i pärmar med flikar och rensar regelbundet.
Jag som har i skafferiet, socker i olika former brevid socker i olika former, makaroner och fusili osv brevid varandra.

Jag som har stenkoll på vad som ligger på dagis i barnens extra klädersväska, kan alla tider med färjor till Åland och med Föglöfärjan internt.

Jag har stenkoll på min svärmors schema, veckovisa schema för hämtning och lämning av barn och lediga fredagar för Ålandsresor.

Gud vet hur mycket jag har koll på och som jag strukturerar, städar osv. Så kommer människan och säger att jag lever i KAOS?!

Men jag förstår vinken och det blev ganska tydligt att det finns skäl att göra bättring, även om jag inte lider direkt själv, rutinerna skrämmer mig mycket mera.

Som att vi byter regelbundet, dock inte efter någon mall och schematisk lagda ändringar, men vi byter regelbundet plats vid matbordet, i sängen byter vi sida någon gång mer år osv. Allt för att jag gillar inte att bli fast i samma gamla spår.

Men det är inte därför jag inte har rutiner enligt ovanstående utan det är för att jag skall få in så himla mycket ibland och är trött och det ger rekyl och jag förstår att det finns en stressvarningsklocka i den. Så denna vecka har vi lagat middag hela veckan, dvs igår och det är framtaget och planerat för att laga middag idag oxå. Det är ett stort steg framåt.

Vem vi är och den vi vill vara

Jag har en liten fundering.
Det är så många som hävdar att de egentligen är någon annan än de är.

Jag vill börja med att skilja på när man vill vara någon annan och när man anser sig egentligen vara någon annan än den man är. Det är liksom två olika saker.

När jag tänker på mina egna tillkortakommanden och önskar att jag var någon annan, skulle jag verkligen verkligen vilja vara en friluftsmänniska. Det finns något jag beundrar eller avundas de friska väder och vindbitna kinder och människor. Människor som har precis rätt vindjacka, ingen märkessak som jag som ändå inte funkar. Utan riktiga vind och regnställ som är rejält använda, inte slitna men kanske lite bleka i färgen.
Säkert av många soltimmar på årets alla dagar.

Sån skulle jag vilja vara. En som lätt plockar ihop några limpmackor och te/choklad i termos och sticker ut med barnen. Går i skogen, paddlar kanot och annat som friluftsmänniskor gör.

Men jag hävdar inte att jag är någon annan än den jag är, jag säger inte att egentligen är jag en friluftsmänniska men just nu är det så mycket att jag inte mäktar med. Jag är en latis, så är det, oförmögen att fånga dagen för sådana friluftsaktiviteter, det spelar ingen roll. Jag kan springa runt och fejja hela huset, plocka saker åka till återvinningstationen, min energi är obegränsad men att orka gå ut i friska luften, huja va jobbigt. Konstigt det där.

Jag trodde att i min enfald skulle det bli enklare med barnen om vi bara flyttade till större lägenhet, då när vi flyttade från 2:an i Fruängen, till 4:an i Uppsala. Då skulle vi ju få stor hall och hiss, självklart skulle vi komma ut oftare då... Jo, tjena, vad vi kom ut, javisst några pulkabackar har vi besökt men sen då?

Sen till hus, bodde hos svärmor, inte gick jag ut oftare, men där kunde man ju bara öppna dörren så var barnen ute, puh!

Nu bor vi lite mer knivit till, så länge vi inte har någon egentlig tomt och inte har något staket kan barnen inte vara ute själva så lätt. Så tyvärr blir det väl som det blir, vi är inte ute så mycket som man borde. Ja, vad nu borde betyder och vem som bestämmer över borde.

Självklart vill jag vara en massa andra saker, jurist, bla, bla bla, men jag tänker inte riktigt på drömmar om livet vore annorlunda utan jag tänker på egenskaper som är uppnåeliga, fast jag inte väljer att bli som de. Egenskaper och inte andra vägval är min utgångspunkt.

Men så finns de de som hävdar att de egentligen är en annan, men just nu är det massa hinder ivägen som gjort att man inte är den man är.

Man kan hävda att man egentligen är en person som gillar att röra på sig, träna men just nu med barn och annat så är det svårt att få det att gå ihop. Man kan hävda att man egentligen är en person som har ordning och reda med sig, städat och så, men så ser det ut som självaste big bang inträffat innanför deras dörr. Man kan hävda att man är en person som vill ha koll och kollar upp saker men så blir man gång på gång förbikörd av buss för man antog att man hade kolla på tider, eller blir blåst för man är dåligt påläst. Man kan hävda att man är en bestämd och konsekvent förälder med klara rutiner men så är det så mycket i livet just nu så man mäktar inte med.

Varje gång något sådant sker skyller man på att det var olyckliga omständigheter men att man egentligen är si eller så. Visst, jag köper att man egentligen är si eller så om det inte var övervikt på de olyckliga omständigheterna. Om undantagen skedde enstaka gånger eller en kort period. Men när lägenheten ständigt är ostädad, ja, då känns det inte som att man egentligen är en person som städar ofta. Utan man kanske skulle önska att man var en sådan person som städade ofta.

MEN, det är en jvla skillnad det vill jag hävda. Att vara någon annan eller att vilja vara någon annan. Jag kan känna att det är lite falsk marknadsföring. För att om någon hävdar att de egentligen är någon annan så kanske man vill vänta ut den period eller de olyckliga omständigheter som lett en till nuvarande situation men om den perioden aldrig tar slut för att man faktiskt bara är den man är, ja då känns det lite fel att den personen hävdat att den egentligen är någon annan.

Så en av våra största problem är kanske att vi inte rannsakar oss själva, inte vem vill vi vara egentligen! Utan vem är vi?

Hormoner, känslor, humör

Jag är i limbo, helt känslomässigt.
Jag tvivlar på en massa.
Jag är frustrerad över en massa.

Stora jobbiga frågor som vad vill jag i livet, vad gör jag, hur skall man leva, hur vill jag leva.
Vad vill jag göra hela dagarna, vad är rätt för mig?

Att byta jobb var tex inte så lätt som jag trodde.

Jag saknar mitt gamla något enormt samtidigt som jag inte vill tillbaka, jag vill gå vidare och tror ändå att det är rätt att få foten ur...

Det är väl bara att det var en skitbra arbetsplats med bra kollegor och bra klimat.

Det konstiga är att det är det på mitt nya jobb oxå alla är i typ min ålder och har familj.
Killarna, utvecklarna jobbar 75-85% är föräldralediga resten eller på heltid och vill inte annat än att vara med sina barn. Underbart för jämnställdheten. Öppen stämning, sociala varelser allihopa.

Vet inte vem och vad jag saknar samtidigt som att jag vet precis vem och vad jag saknar.

Det är det som är så jvla frustrerande, varför känner jag mig att jag är i limbo, varför misströstar jag?

Är det så himla enkelt att jag inte klarar att förlora kontrollen? Hur sjukt är då inte det?

Jag vill bara krypa upp i famnen av mitt gamla jobb, krama mina gamla kollegor.
OCH JAG HAR INTE PMS, bara för att reda ut begreppen.
Det är inte DEN tiden i månaden, det är bara här en massa frustrerande tankar.

Jag vill bara vara med mina barn min familj, jag vill ha mycket att göra, jag vill bo på landet.
Jag vill vara 28 igen utan barn, jag vill ha en lägenhet i stan,.
Jag vill ut och resa med Matte, bara vi, uppleva, ligga och läsa en bok, gå och äta en god middag, dricka vin, bli lite lulliga och ha det trevligt =).
Jag vill resa med mina barn, ha kul och busa.
Jag vill åka till Ume och va med mina vänner, mina rötter, andas ume, hösten är förövrigt oxå otroligt vacker i ume. Vi har ju rätt många björkar där.

Jag vill inte ha något att göra, jag vill bara ha saker att göra som jag är bra på så jag kan glänsa, jag vill ha utmaningar, jag vill pressa mig till att göra mitt yttersta och visa på min kompetens.

Igår var jag supertaggad, idag när jag läser samma anteckningar på jobbet så flackar tankarna. Varför är det så?

ÄÄÄÄÄÄh,

Snikare, bjud igen!

Jag är fostrad till att göra rätt för mig.
Jag anser att det är en självklarhet att erbjuda sin hjälp vid behov, att ställa upp.

Jag förstår inte hur man kan med att alltid vara den som blir bjuden.

När jag var yngre hade jag en del kompisar som kunde sitta i baren på krogen och bara väntade på att bli bjuden av någon intresserad kille.

Det har jag aldrig mäktat med, jag har känt mig stå i skuld om jag blivit bjuden och helst velat vara fri och kunna gå som jag vill och därför tacka nej eller stått kvar och pratat och betala för mig själv.

Mina kompisar kände sig inte stå i skuld, de kunde lätt ta emot drinken och sedan plötsligt bryta upp och gå vidare.

Jag skulle väl önska att jag har och hade haft mer sådana drag, att jag kunde ta för mig på det sättet utan att alltid känna plikttrogenheten framför allt. Men jag skulle heller inte vilja vara sådan som bara utnyttjade situationen och mjölkade männen. En medlemåttig avvägning vore kanske bra.

Nu är ju detta en sak, det är okända män som vill bjuda attraktiva kvinnor som de hoppas på få det lite kuttrasju med.

Men vänner, bekanta som träffas igen där ena parten alltid är den som betalar, står för notan.
Jag undrar, hur tänker ni som låter er bjudas? Ni som aldrig har med er vin till festen, ni som aldrig kör själv, ni som alltid skall ge pengar sen till gemensamma kompisen present, sen går tiden och sedan ja... slipper ni. Ni som alltid ber någon annan lägga ut, hur tänker ni liksom?

Körkort tjejjer, nu!

Jag läste i UNT en krönika om en tjej vars mormor/farmor var först i Ume att ta körkort som kvinna på typ 1920 talet. Hon var lite upprörd att det var så många tjejer, och främst högutbildade tjejer som saknade körkort. Jag vet inte vilken undersökning om stödjer sina argument på och jag bryr mig inte så mkt heller för en eller flera, det spelar ingen roll. En tjej med barn i förorten utan körkort är en för mkt för mig.

Jag har länge tyckt att det är ett givet måste, en frihet som man har som människa som ägare av ett körkort. Men tyvärr finns det många som inte nått den insikten.

Jag har i min enfald gått omkring och trott att det är främst lågutbildade tjejer som av någon anledning inte skaffar körkort.
Vi har några i vår bekanskapskrets som bor långt från stan, över 1,5 mil och som har barn och har såkallade lågutbildade yrken och som tyvärr inte har körkort. Jag upplever dessa som livegna. De själva verkar inte lida särskilt mkt, annars borde man väl göra en förändring?

Givetvis förstår jag oxå om man först efter att man fått barn kommer på att det där körkortet vore bra att ha och nu sitter man i rävsax. Tid och pengar saknas för att det skall fixa sig.
Men då får man kanske prioritera? Det är mkt som är svårt och man får väl väga detta mot behovet.

Det är där jag anser att man inte verkar lida särskilt mkt för annars skulle man väl fixa det eller?

Nu läste jag i krönikan att det även är många högutbildade tjejer som saknar körkort. Jaha, vart de värre då? Ja lite, då handlar det inte om pengar, inte om driftighet, då vet jag inte längre vad det handlar om.

Jag anser att körkortet skall man skaffa för sin egen skull, för sin egen frihet och för att kunna skapa och bestämma över sitt eget liv. Man skall inte 2008 vara beroende av någon annan för att kunna storhandla, att kunna få barnen på simskola, skjutsa till träning/tävling. Åka iväg själv till vänner eller bara ut och köra för att få komma bort lite.

Men det vore väl även fint att tänka på sin partner i detta fall, den person som är taxi åt hela familjen. Det är ett himla ansvar att vara den enda som kan köra och så åker man på bilsemester, eller den enda som kan köra hem från fest eller eller...

Jag ställer gladeligen upp och förhör på trafikfrågor eller övningskör om det är någon som skulle vilja detta.

Jag kan inte förklara varför jag tycker det är så viktigt på annat sätt än jag gjort ovan, det bara är så.

Språknämnden

Nu är vi där igen,

Jaha,

Rutschbana eller Rutschkana?

Macka eller smörgås?

Strumpor eller sockar?

Fler exempel?

Jädrans pedofiler

Blir så ledsen att pedofilerna har förstört så mkt.
Är på badstranden och knappt ett ända barn springer nakenfis.
Mina barn älskar att bada, ligger i alldeles för länge och är likblå om läpparna när de kommer upp.

Fort av med blöta badbyxor...
Så hur fungerar det idag? Jo vi har två par med oss, växlar mellan dessa för att ingen skall kunna ta ett smaskigt foto på våra små telingar och deras nakna hud.

På Åland springer de nakenfis mest hela dagarna, de är ju vana vid detta.
Hur förklarar jag för en snart 5 åring och en 3,5 åring att det finns pedofiler?
Det går lixom fetbort, alltså måste jag argumentera, titta på de andra barnen, för att jag säger så osv osv.

När jag var liten sprang jag nakenfis långt upp i åldern, jag är lite av en nudist enligt ena syskonbarnet... Nja jag vet inte det, jag är bekväm med min nakenhet men jag skulle inte gilla att gå naken idag på en badstrand om det så vore en nudiststrand.

Jag är bekväm och inte blyg och jag vill inte att min dotter skall stå som många andra 12 åriga tjejer och inte våga byta bikini till tröja utan att gå undan eller krypa ihop under en handduk.

Så om det fanns typ Radar för pedofiler så kunde man spruta på stranden innan, precis som det finns för mygg och getingar.

Varför fungerar en del saker bara inte i Sverige?

Jag är en stor stor fan av So You Think You Can Dance?
Jag drömmer och fördömmer mina föräldrar som inte såg att jag hade kunnat bli kanske världens bästa dansare... I alla fall i min drömvärld kan jag sväva sådär och röra mig sådär och ja, ni förstår.

Det är i mitt tycke i alla fall ett fantastiskt program och en bra programidé.
Som allt annat skall det ju göras om över hela världen, det som slår i ett land är förhoppningsvis en succé i ett annat land.

Nu fungerar det ju inte så.

So You Think You Can Dance, känns bara töntigt och lite urvattnat när det görs i Sverige.
Det är ngt som saknas. Jag vet dock inte vad det är, spekulerar lite men ngt fundamentalt är annorlunda i USA motför i Sverige.

Dels lever msk i USA mkt mer ut sina känslor, de låter mer, är yvigare och det gör ju en viss skillnad.

Sen är de lite mer målmedvetna känns det som, drivet är större och därför blir besvikelsen större när det inte går som de tänkt.

Sen tycker jag att kvalitén på tekniskt kunnande och känslan är mkt större i USA, det kan ju bero på att urvalet är ngt större där.

Sen är produktionen mkt mer tafflig i Sverige, produktionen i USA är påkostad och det gör ganska mkt visuellt.

Men det är ju bara ett program av många, det är fler program som inte fungerar i Sverige, främst många tävlingsprogram. SVT har försökt ngr gånger men det blir bara pinsamt.
Det är i mina ögon främst kravet på att man skall hålla inne på beskedet, sättet man skall vänta, ljusspel och musik som skall bygga upp spänningen.

Det fungerar helt enkelt inte i Sverige. Om Sverige fick ta programidéerna och försvenska dem så skulle de ofta fungera. Främst tävlingsprogrammen har en smart grundkärna, men dess kostym passar bara inte för svenskarna.

FRA lagen

Jag har försökt hålla mig ifrån detta ämne för jag är för dåligt insatt i dess egentliga konsekvenser för att kunna uttala mig. Principiellt är jag inte helt emot, principiellt är jag inte helt för.

Vilket som tycker jag att det är så roligt. Expressen som har formulär på sin webbplats som skickar meddelandet vidare till alla som röstat ja till FRA lagen. Riksdagsledamöterna får alltså rätt många epostmeddelanden angående FRA lagen.

Om de stör sig, ja, det är jag nog rätt övertygad om.
Men så sa expressens chef för digitala medier ngt så roligt, så träffsäkert och självklart.

De som varit med och röstat ja till lagen där man har rätt att avlyssna epostmeddelanden, bör ju rent teroretiskt inte ha ngt emot att just få epost.

-Det skulle vara märkligt om de som varit med och beslutat om avlyssning av mail inte vill ta emot mailade synpunkter.

Touche!!

Det är nästan alltid kostsamt att vara snäll!

Jag är en sådan där otursmänniska i vissa fall.
Allt blir alltid så kostsamt för mig rent ekonomiskt.

Jag köper alltid lite extra vin och öl då det är fest för jag inte vill att någon skall vara utan.
Jag gör det oxå för att andra underskattar oftast sin komsumtion och brukar snika på det som finns då deras oförhappandes är slut.
Jag har lite problem med att man snikar på mitt men jag har ännu mer problem om det är slut när jag vill ha. För jag lagrar alltid för att kriget kommer.

Jag köper alltid lite extra mat eller dylikt när vi skall till stugan för att jag vet att våra släktingar alltid underskatter sin matkonsumtion.

Jag har ofta redskap, bil eller annat med mig, kör flera omgångar med min bil och min bensin då ngt skall hämtas eller köpas eller göras.

Nu har det inom en mkt mkt kort tid varit tre sådana där kostsamma händelser som jag tyvärr får skylla mig själv för jag kan ju säga ifrån eller göra på annat sätt.

Vilket nog jag kommer att göra i fortsättningen, som sagt Anna 2.0 har andra prioriteringar.

Tog med mig vår externa hårddisk till brorsans bröllop för att fixa spellista, en spellista som ändå inte kunde användas för att det fanns ingen kopplingskabel till IPOD:en. Vad händer tror ni? Jo, hårddisken kraschar, vilket först medför att vi måste ladda ned typ hundra album och 15 olika tv serier, samt ett 100tal filmer.

Som tur var var inte fotona på den externa hårddisken =). De har jag ju redan haft en dust med...

Jaha, köper en ny hårddisk för 1400:-. Garantin för den gamla hittar vi inte för den är köpt på ngn webbshop och vi har redan en gång förlorat alla epost pga annan hårddiskkrasch.

Sen, i Göteborg, köper öl, köper jordgubbar, får inga pengar igen. Nähä, jaha, orkar jag tjata för dryga 200 spänn?? Går alla mina öl åt? Jomenvisst, självklart får jag hjälp med dem.

Sen väntar jag på morsan som kommer med ett flyg en liten stund efter vårt landat. Men det blir försenat, egentligen inte hennes fel, men jag måste köpa mat till barnen som börjar bli lite gnälliga. Jaha, 89 spänn på SevenEleven. Hade jag åkt då jag landade själv hade jag hunnit hem och sluppit den merkostnaden.

Så ofta, ständigt, hamnar jag i kostsamma situationer för att någon annan underskattar sin egen konsumtion eller för att jag självklart har mitt eget hangup att kriget kommer och att lagret aldrig får sina.

Telefonköer

Jag vet inte, vad gör ni i telefonköer?
Jag är så less på att stå i telefonkö, jag vill att allt som går skall ske elektroniskt, all post och alla räkningar. Jag vill att saker bara fungerar, om någon hantverkare måste göra ngt hos mig, tex byta elmätare. Ja, men kom och gör det bara då!!

Bestämma tid, ringa först, vänta i telefonkö, det är inte ens lunch.
Vi har jättekorta telefonkötider hos oss på bfs. Förut kunde folk vänta upp till 20 min, men genom att effektivisera hur personalen sitter i telefonen har vi medelväntetider på typ 1-2 min.

Så hur spenderar man denna tid?
Jag bloggar uppenbarligen, jag kollar epostmeddelanden, jag försjunker i tankar så att jag inte hör vad rösten säger, måste ibland ringa om för det går inte trycka typ * för att få höra alla alternativ igen. Ibland kopplas man bara helt enkelt bort, det tog väl för lång tid att komma fram och så finns det någon spärr, vad vet jag, grymt irriterande är det iallafall.

Sen innebär samtalet, typ 1-2 minuter, för det har man väntat i en kvart kanske.
Storebrorsamhället, folk är rädda för att lägga ut nyckel, rädda för att kliva in på ngnannans tomt, integritetsbrott, hemfridsbrott. Ursch vad folk är fjompiga.

Jag tror att jag skrivit tidigare, jag har inte någon stolthet, vad gör det om det helt plötsligt står två elkillar och fäpplar med mitt elskåp? Jag tror att vår misstänksamhet skadar oss. Om vi litade mer på varandra så skulle färre brott ske.

En passus, på åland när vi vill ha färg, eller någon elgrej eller spik eller you name it så ringer man till företaget, de lägger sakerna på bussen som sen lastar färjkillarna, alltså de på skärgårdsfärjan som går från fasta åland till vår ö, föglö, alltså inte vår ö utan en stor ö som heter föglö där vår stuga ligger.

I alla fall, de lastar på grejerna från bussen, lossar dessa på föglö, lägger dessa grejer i en stor kista. Vi åker o hämtar när vi vill. Faktura kommer någon vecka senare. Vid varje lanthandel ligger stora berg med mull, jord osv, bara att ta och åka iväg.

Men... ingen gör det.
Varför inte?
Jo man litar på varandra, då vill inte jag stjäla, känns ju jättedumt att göra det mot någon som gjort mig denna tjänst.

Alltså, mer godtrogna msk och vi får mindre brott och vi slipper telefonköer =).

Bror Duktig, nja syster Duktig!

Varför varför varför?
Jag skall hela tiden vara så himla duktig,
Vad nu?
Jo grillfest med nya jobbet imorgon, jippie.
Saknas, stolar, bord, kubb, boule.

Jaha, men det har ju jag, såg typ 6 inlägg i mailchatten och att det fortfarande saknades grejer.
Hepp, jag erbjuder mig.

Jaha, nu skall jag fixa bord till Knivsta och sen hämta dem.
Varför är jag alltid deltagande arrangör? Jag trodde att Anna 2.0 nu skulle bara kunna åka och bara vara. Delta, festa, vara ansvarslös.

Så börjar jag nytt jobb, där jag kan var fullblodsegoist.
Ja, en passus, ja har alltid tyckt att de som glider in på fester och tillställningar, njuter, har roligt och sedan går hem. De som skiter, eller inte bryr sig, eller inte ser att man kan hjälpa till att plocka fram, plocka bort, städa osv osv är och varit egoistiska typer.
Men så sakta när egoisten Anna 2.0 börjat framträda har jag haft liknande planer, det har faktiskt inte ens varit så svårt. GUUD vad skönt. Att bara vara bekymmersfri och slippa ansvar. Bara koncentrera sig på att njuta och ha roligt.

Men så...
Självklart klarade jag inte av det testet. Jag låg lågt länge, såg att det saknades lite grejer, att inläggen med personer som erbjöd sig började sina. Ja, då kunde jag ju inte längre. Jag kan inte sitta och veta att jag kan hjälpa till, att jag har attiraljerna som behövs för kvällen och sedan låssas som ingenting.

Men...
Eftersom jag nu är riktigt riktigt medveten över de val jag gjort denna gång och inte "bara" för att jag känner ansvar, vill vara duktigt, få kredd. Denna gång var det mer för att ingen annan verkade ha det jag hade. Jag hoppas verkligen att det inte är en trend, att jag klivit tillbaka.