Färjan filmar den 3 april

Pratar med vänner om att få ihop den där kryssning som vi tänkt göra hur länge som helst, typ 5 år, både som par och att bara åka tjejgäng, tror inte vi gjort något av det så herregud, vi har ju all tid i världen... om vi skall få ihop båda de resorna... efter 67 kanske?

Förslaget just nu kom upp att åka till den 3 april för då filmar man för färjan.

Nej, nej, nej!

Jag kommer aldrig att stiga på Cinderella full med kameror, inte ens om jag åker Cinderella som transportfärja, för det kan faktiskt hända om man skall till stugan. Då funkar vilken båt som helst bara man kommer fram om det skall vara på det sättet.

Men främst åker man väl Cinderella för att parta!
Det finns inte en sportmössa att jag skall stå där halvpackad, luta mig fram lite, försöka fokusera blicken på den jag än må prata med och oavsett avsikt så kommer ju avsikten att endast visa en sak... RAGGGNING PÅGÅR, typ!

Eller så är det två superpackade människor, dvs jag och någon till som vanligtvis löser världsproblemen, eller snarare jag som hamnar längst in någonstans i någon fåtölj och får höra om någon tjejs eller killes största misstag eller olyckliga kärlek, och är en obetald Dr Phil!

Hurvens, inte jag på film inte.

Så nu föll ju det alternativet bort och det påminde mig även att kolla upp när man filmar så kan jag ta bort de alternativa datumena också från kalendern :-).

Vad händer nu?

Grunden läggs tidigt. Hur och vad kommer dina barn att växa upp till?

Vi hade en lunchdiskussion och man konstaterade att det även är stor skillnad att ha pojkar i tonåren och att ha tjejer. De hormoniella och existentiella följderna verkar ta så mycket hårdare på 13 åriga tjejer än killar. Som bäst hittar man en porrtidning känns det som hos en kille. Men med tjejer, jag kan ju inte hymla och säga att jag tyckte det var lätt, med de släktingar vi har omkring oss så kan jag ju säga att det varit lite heaven and hell turbulens sista åren.

Har alltså några både på jobb och kompisar och släkt som börjar få barn i tonåren. Kommer ditt eller mitt barn att börja dricka, skolka eller röka? Vad gör man när man upptäcker att så är fallet?

Ja, inte så mycket man kan göra där och då. Många börjar förmana sina barn och undrar lite hur det här gick till. Men är de redan där så har det ju redan skitit sig.

Grunden till hur våra barn kommer att hantera dessa frågor läggs så mycket tidigare, känns lite försent att försöka indoktrinera ditt 15 åriga barn. Tyvärr har tonåringen sett oss under hela sin uppväxt och barn gör ju tyvärr som vi gör och inte som vi säger. Att då föregå med gott exempel kan ju vara en bra ingångspunkt.

Mina barn, ja jösses. De blir väl förhoppningsvis som barn blir alltmest. Någon av dem lär tjuvröka, tyvärr inte med epiteten tjuv så länge då de har en mamma som kan lukta sig till en avslutad cigarett 10 timmar tidigare på min sambo.

De ungdomar som hängt runt oss sista 12 åren har alla genomgått samma fas. De är i limbo, lite barn, lite vuxna, de börjar i högstadiet. Lucia i 7:an kan det hända att någon i klassen vill vara tuff och eller kommer från mindre lyckliga familjer och försöker imponera genom att festa och ungdomarna tycker det är töntigt, att den som försökt imponera är pinsam och de aldrig skulle dricka.

Sen går ett år, sommaren till åttan är de fortfarande mest barn, men sen går det fort, riktigt tokfort. Lucia i åttan är det säkert 25% som festar i klassen och även om inte våra ungdomar redan gjort det så är deras attityd och förhållningssätt gentemot det hela väldigt förändrat. Våren i 8:an börjar de flesta försöka utforska denna mark själva och i 9:an så är det mer regel än undantag att de varit fulla.

Sen kan vi ju diskutera hur full de egentligen är. När jag gick i gymnasiet så fanns det några tjejer som efter en folköl var skitpackad. Det finns fotobevis där de ser helt asplakat ut och där jag vet att de knappt druckit ur sin 2.5:a. Men vad som hände där får ni spekulera om, jag har min egen teori som i mina ögon gör dem nästan mer patetisk.

Det är stort grupptryck och det är svårt att låta bli att inte bara hänga med, absolut i den åldern.
Varför jag så hårdnackat alltid motstått att röka har jag inte någon aning om. Visst skulle min hybris och inbillade självbehärskning kunna vara anledning som tex att jag inte faller för grupptryck. Men jag tror att förutom att det är en av de mest meningslösa nöjen, njutning, missbruk jag vet, så finns det så mycket mer som jag symboliserat med rökning som gjort att det inte ens har varit ett problem att motstå. Sen växte jag upp i ett område där jag inte tyckte att rökning var särskilt utbrett bland vuxna, föräldrarna och mina kompisar.

Det har helt enkelt aldrig varit ett alternativ för mig.
Jag vill inte förknippas med den typen av socialgrupp som brukar den typen av nikotin.

Kan jag få mina barn att få samma inställning, ja, jag menar verkligen inte att se ned på människor nu, jag kan förstå om några känner sig träffade. Men om ni läst föregående inlägg så handlar det här om mig och hur jag vill vara och inte i första rummet hur andra är.

Så att jag inte vill vara en rökare bland annat för att jag inte vill förknippas med hela steretypen rökare är inte samma sak som att jag tycker till om rökare och socialgrupper där de är överrepresenterade. Jag vill bara göra mer med mig själv och mitt liv, that´s it. Visst speglar det även av sig på vad jag tycker men fokus är inte där för mig utan mer vad jag kan göra med mitt liv.


Så kan jag tidigt visa för mina barn eller hellre få dem att ha syfte, mål och mening med det mesta de gör så är jag helt säker på att de även kommer att sköta sin tonår galant.


Jag och Matte ser framför oss många egna alkoholfria helger om sisådär 8 år då Amanda kommer att börja åka in till stan och behöva hämtning. För om min tonåring super och vistas i konstiga umgängen vill inte jag bemöta mitt barn själv lite lätt packad och försöka förmana dem.

Nä´ru, då avstår jag hellre för att kunna föregå och kunna argumentera och kunna hämta mitt barn. Jag ser inte något problem eller konflikt i detta.

Vår alkoholkultur på Åland kanske inte klarar en större granskning men med tiden och åren har i alla fall de flesta av oss börjat anamma de regler som gäller utifrån den kunskap man nu har och vi tar inte lilla båten skitfulla längre, vi har flytväst även mitt på dagen, nyktra osv osv.
Helt enkelt tar vi ansvar på ett annat sätt idag.


Helt klart kommer mina tonåringar att spy ned sig eller något annat, kräva en massa pengar och dylikt. Men jag såg på Will Smith hos Oprah där deras barn hade någon form av barnstyrelse där barnen fick argumentera för sina saker och komma fram till gemensamma förslag, ex vis hur mycket Amanda kommer att få i veckopeng föreslår Amanda och Douglas tillsammans och kanske med någon äldre kusin som rådgivare oxå. Den peng de föreslår ger ju även rekyl och effekt på den peng Douglas får, dvs hur mycket som finns kvar och dylikt. Genialt, säger bara the wisdoms of crowds.


Ett bra sätt att tidigt lära barn orsak och verkan, att ta eget ansvar och att de även har möjligheter, rättigheter.


Så att bråka på sin tonåring som att man tror att man har gett dem dessa förutsättningar när de redan är tonåringar känns rätt meningslöst och lite sent.


Har man inte haft den typen av dialog innan tonåren träder in i full kraft så krävs det andra tag. Vilka, ja, det har jag lite funderingar kring men svårt att beskriva annat än att det helt enkelt gäller att möta respektive tonåring på deras nivå och med deras språkbruk.

Där ser det ju lite olika ut, individer är olika och kräver olika bemötanden. Min tes är att helt enkelt att inte där och då pracka på barnen sina åsikter och förmaningar.

Det är det jag menar att det är försent, ens värderingar och dylikt har gett effekt för länge sedan och om det har lett dit man är idag måste det till en helt annat approach.

Stor släkt

Vilken rikedom det är att ha en stor släkt, det är inte alla som har det.
Själv har jag en bror och två kusiner.
Sen har några familjer utökats samtidigt som jag har bonusbröder osv, allt som allt är det ju lite fler än vi 4 kusiner men det är ju bara vi som är släkt och känner släktbanden på det sättet.


Mattes familj är större än Wallenbergs. Det är hur många människor som helst, ungdomar, barn, vuxna, äldre, pensionärer. En himla rikedom och på facebook fick jag en fråga i en quiz om hur jag helst spenderar min semester

Alperna
Ibiza
På landet med nära och kära
....
...

I många fall skulle jag tycka det är grym töntstämpel på att välja landet framför coola, äventyrliga, spännande saker utomlands.

Men bara tanken på att få åka till Åland gör mig alldeles varm, genom de sociala medierna har kontakten med dem förstärkts från att tidigare år legat i träda under vintern då vi stänger stugan på kobben till april och påsken då vi öppnar upp portarna igen.

Det är en härlig brokig familj och som ibland retar gallfeber på mig men det är aldrig tråkigt i deras sällskap. Samtalen är ofta stimulerande, utvecklande om än ibland aggressiva och där man inte alltid delar samma världssyn om det så är på EU eller Ålands möjligheter till självstyrande eller barnuppfostran, politisk tillhörelse eller om Gud finns.

Det är väldigt få som är tysta och som inte har en åsikt om något, diskussionslusten är mycket hög om man säger så. Men inte bara det, många är otroligt varma människor, sådana där helylle som bara är goa. Med helylle så menar jag inte att man inte röker, dricker, har one night stands och så. Det är ju inga eremiter, hur skall de då få input att diskutera om....

Men det finns en ganska hög människokärlek och absolut en väldigt hög samhörighet. Många av de yngre förmågorna har jag ju haft förmånen att få se växa upp.

Jag och Matte hade en tanke för herrans massa år sedan att vi skulle skriva ned på papper och klistra igen kuverten, där skulle vi cyniskt gissa vad många av syskonbarnen skulle bli när de blev stora. Detta utifrån vår hybris att vi kunde utläsa och se egenskaper som fanns där bakom tandlösa leenden.

Men tyvärr gjorde vi aldrig det, däremot minns vi givetvis våra diskussioner, men rättvisemärkt som jag är så vill jag även gärna ha haft det på papper som bevis...

Hur det går och hur det kommer att gå får vi väl se men givetvis har några överraskat och utvecklat helt andra personligheter än man tänkt sig. Det är helt sjukt i alla fall att de som lekte affär med massa papperslappar och skärgårdssnapsflaskorna kan jag själv gå och ta en öl med idag. Att vi kan snacka sex, förhållande och varför livet har valt att hata just dom. Förmånen att få ha varit med och höra hur snacket går, allt väldigt lite förändras samtidigt som alla tekniska förutsättningar och ekonomiska ändrats.

Så mars månad, en månad till och sen bär det av... och sen en hel sommar att se fram emot massa öl, grillande, diskussioner, gråt, skratt och tandgnisslande.

Slita varg

Jag kan jobba på. 12 år på travet med dyngkärror och säkert 15 år med hästar gör att man är van att göra rätt för sig.

Men jag gillar inte när man måste fixa och dona. Jag kan köra skottkärran i flera timmar med grus eller jord. Men måste jag byta däck därimellan blir jag helt galen. Jag blir lättirriterad och allt är Mattes fel.

I helgen tog jag upp båten. En var tvungen att köra bilen och båtvagnen och en var tvungen att köra båten till upptagningsplatsen. Jag körde bilen och fick hjälp av Farbror T att köra båten.
Väl tillbaka med båten var jag själv, båten skulle av från bilen och snurras runt och puttas på ett bra ställe.

Då händer något som bara inte får hända. Jag har dragit åt stödhjulet alldeles för lite och när jag tar loss vagnen från kulan så faller hela j*vla vagnen ned på däcket. Det är alldeles för tungt att ta och lyfta upp själv. Enda möjligheten är nu att ta fram domkraften.

Nu börjar allt som är jobbigt för mig. Först ta ut allt från bakluckan för att kunna lyfta ur domkraften... Det hatar jag, piller, onödiga saker som visar på att man har alldeles för mycket skit i bakluckan.

Sen fixa och dona för att få upp vagnen, dra åt kring stödhjulet och sen baxa ner domkraft och allt igen under bakluckan och sedan lägga tillbaka allt skräp, golfklubbor, skort och öl och annat skit.

Jag känner att jag jagar upp mig igen, nu när jag skriver detta. Jag har verkligen inget tålamod med sådana saker.

Men poängen är att vi har så himla mycket kraft när vi måste. Jag var själv och hade inget val, bara jag kunde fixa detta och jag var tvungen att fixa detta för båten stod illa till och måste flyttas. När man inte har något val blir ens vanliga laster och tillkortakommanden som bortblåsta.

Det var bara att bita ihop, ta fram allt och ställa allt till rätta. Det var inget problem och jag blev inte ens irriterade denna gång. Om Matte hade varit där hade jag säkert börjat, för att jag hade ju ställt till det och fick skylla mig själv. När jag insett att det var jobbigt att ta fram domkraft mm, hade jag säkert jagat upp mig. Kastat något i backen, muttrat, grinat åt Matte och sagt att det var hans fel och att han nu fick fixa.

Den bekvämligheten hade jag ju inte och shit vad nöjd jag var över mig själv och imponerad över att, förvisso en skitsak, men ändå imponerad av hur man resonerar när man inte har något val.

Parallellt universum

När jag är på åland känns det ibland som att man är i ett parallellt universum. Jag har skrivit om det förr om hur man litar på varandra i affärer och dylikt. Men det är mer.

Livet utanför känns så världsligt. På stugan finns bara en massa vatten, enar och annat sly. Allt utanför känns långt långt borta. Möjligheten att köpa en läsk eller en pizza existerar inte över huvudtaget och livet har bara sin gilla gång.

Det är mycket trädgårdsarbete, det är mycket med båtarna. Helst på hösten och våren när tiden uteslutande går åt till detta.

Men det är även en av få ställen jag kopplar bort allt annat. Jag latar mig inte, jag vilar inte, jag blir stressad över en himla massa saker som har med stugan och tak och färg och båtar att göra.
Men det handlar bara om sådana saker.

Skulle jag ha något annat jag var irriterad eller stressad över, kan vara en uppsats, kan vara något med jobbet, kan vara något med vännerna eller så, så tänker jag inte på dem och de sakerna.

Jag lägger bort mobilen på ett sätt som jag aldrig gör hemma, sätter ibland på ljudlöst bara för att slippa, men stänga av den helt... så långt har jag inte kommit :-).

Skönt är det i alla fall.

Sommar = vila?

Delar av denna sommar har jag verkligen fått vila. Jag har varit på stugan och haft egentid. Det har aldrig hänt sedan jag började vara här 1996.

Ngn vår eller höst innan vi fick barn, ja då kunde jag och matte sitta med varsitt glas vin och varsin bok och bara vara.

På sommrarna är stugorna fulla med släkt, oftast är det mkt social samvaro med mkt alkohol och samtal till två-tretiden på natten.

Jag åkte in till Sverige i tre dagar. Jag bara grät och blev hyperstressad över räntor som går upp, hus som tar längre tid än man vill att ställa i ordning.

Allt som är vardag och verklighet kan jag fly från här på stugan i år. Jag njuter som aldrig förr. Har tom kunnat läsa några rader i en bok. Jag kan sitta på firggeboden en kväll och skriva typ 6 inlägg och samtidigt ha på Morden i Midsommer.

Jag åker tillbaka till Sverige, börjar gråta igen, blir hyperstressad och bara längtar tillbaka.
Jag misstänker att det är lite att fly, men åh så skönt att få fly en liten stund.

Mattes sommar är inte lika med vila, han har slitit som ett djur med huset.
Han kom ut en sväng till Åland.
Han satt inte ned en stund de första 8 timmarna på stugan. Det var saker som skulle fixas här och saker som skulle fixas där.

Varför är en del sådana? Som jag oftast är och som Matte är? Att vi vilar när vi arbetar fysiskt.
En del behöver packa en hel dag för att åka på utflykt eller för att man skall iväg en natt.
En del hinner mjölka korna, lägga locket på brunnen, spika för fönstrena, ta en långskit på utedasset och sedan laga en god middag på samma tid.
Märkligt att vi är så olika.

Barnvakt = ordningsvakt

För andra eller tredje året har jag delvis haft hand om min sambos syskonbarn tillsammans med min svärmor. Det går till så att jag är nog till största delen är hitlertanten för dem.
Jag har egentligen ingen aning om vad de känner och tycker om mig. Jag tror att de gillar mig, men att jag är sträng men rättvis. Det är i alla fall vad jag har hört på omvägar. Ena killen ville bo hos oss så, så himla avskräckande är vi väl inte då, eller jag i detta fall.

Det som är tråkigt är att alla verkar tro att jag tycker om att vara ordningsvakt. Förr om åren när jag var på barnen om tallrikar som skall bort från bordet, flytvästar som skall hängas upp igen, badbyxor som slängs på golvet osv osv så blev jag arg, jag blev irriterad. Idag blir jag mest ledsen, det tar så mkt energi och kraft. Jag tycker det är jobbigt att vi har så olika uppfostringsmetoder och olika syn på hur barn har det bra eller vad som är bra för barn.

Detta gör att det blir ju en enorm differens när de barn som har det lite ”friare” stöter på mig och matte. Om våra barn kommer till miljöer där man är mer generös med liggtider och ordning och reda, ja, då antar jag att det inte blir så markant miljöskillnad. Det är ju lättare att anpassa sig till att man får sin vilja igenom än tvärtom.

Barnvakt = ordningsvakt

För andra eller tredje året har jag delvis haft hand om min sambos syskonbarn tillsammans med min svärmor. Det går till så att jag är nog till största delen är hitlertanten för dem.
Jag har egentligen ingen aning om vad de känner och tycker om mig. Jag tror att de gillar mig, men att jag är sträng men rättvis. Det är i alla fall vad jag har hört på omvägar. Ena killen ville bo hos oss så, så himla avskräckande är vi väl inte då, eller jag i detta fall.

Det som är tråkigt är att alla verkar tro att jag tycker om att vara ordningsvakt. Förr om åren när jag var på barnen om tallrikar som skall bort från bordet, flytvästar som skall hängas upp igen, badbyxor som slängs på golvet osv osv så blev jag arg, jag blev irriterad. Idag blir jag mest ledsen, det tar så mkt energi och kraft. Jag tycker det är jobbigt att vi har så olika uppfostringsmetoder och olika syn på hur barn har det bra eller vad som är bra för barn.

Detta gör att det blir ju en enorm differens när de barn som har det lite ”friare” stöter på mig och matte. Om våra barn kommer till miljöer där man är mer generös med liggtider och ordning och reda, ja, då antar jag att det inte blir så markant miljöskillnad. Det är ju lättare att anpassa sig till att man får sin vilja igenom än tvärtom.

Vad händer med typ-A människan när den blir gammal?

Midsommar, samtal, diskussioner. Då slår det mig.

Fridis jobbar på ICA, man har designat affärer för att vi skall handla mer. Mamma säger att IKEA kom på detta allra först. Jag har för en gång skulle inte gjort ngn research. Jag orkar inte längre, vill ngn säga ngt som de inte har på fötterna för, so let it bee. Mitt vanliga scenario är att misstro tills jag är överbevisad =). Det är få jag har den självklarar tilltron till. Helst när folk säger att de är tvärsäkra. Det är få saker jag är tvärsäker på, men jag kan vara jävligt säker, typ 99.999999999%. Men när folk saknar den sista promillens ödmjukhet att man faktiskt kan ha fel. Ja då brukar de oftas ha fel... Konstigt va?

Anyway, det finns några olika typmänniskor.
Många är A-människa, som har lätt att drabbas av stress.
"En som hatar att köa Typ A-människor är lätt att känna igen. De har ofta spända ansiktsdrag och spända muskler. De blinkar snabbt och ofta, talar lika snabbt och sväljer gärna sista ordet i meningen. De skyndar på andra när de pratar eller avbryter dem. En extrem typ A-människa talar även på inandning, för att inte förlora tid, och nickar gärna instämmande, också på sina egna yttranden. Han eller hon rör sig snabbt och agerar genast. Typ A-individen avskyr köer och att behöva vänta, går fort, äter fort och vill inte dröja vid matbordet efter måltiden. I extrema varianter blir den här personen också fientlig. Han eller hon är arg på det mesta och upplever världen som full av hindrande idioter som sätter käppar i hjulet. Sedan 70-talet har man delat in vårt stressbeteende i två grupper: typ A-beteende och typ B-beteende. Den första gruppen som representeras av två tredjedelar av befolkningen har en tendens att drabbas av negativ stress."

En del är B-människa.
"Typ B – jäktar sällanPersoner med typ B beteende är lugnare, mer avspända och samarbetsvilliga. De har ofta stor självtillit och har klara målsättningar. Typ B personer satsar inte lika intensivt som typ A och tar därför inte ut sig genom att överskrida gränsen för sin förmåga. Men de är inte nödvändigtvis mindre effektiva än typ A personer. De klarar inte konkurrensen med A personer på kort sikt, men de kanske vinner i längden eftersom de hushåller bättre med sina resurser. I händelsefattiga situationer kan typ B personer använda till rekreation och avkoppling, situationer som av typ A personer upplevs som oerhört påfrestande."

En del är D-människa.
"Typ D – "det är kört, det finns inget jag kan göra"Ett typ D beteende har personer som är hämmade i sociala situationer och som lätt drabbas av depressioner. De tar sällan kontakt med främmande människor och uppfattas därför som blyga och inåtvända. De har låg självkänsla och oroar sig ständigt, vilket gör att de ältar problem i det oändliga. Har något roligt hänt tror de att det var slumpen och ser det som en engångsföreteelse. Precis som typ A löper de större risk att drabbas av hjärt- och kärlsjukdomar och risken för allvarliga komplikationer efter en hjärtinfarkt är fyrdubblad enligt Grossi.
- Utbrändhet eller utmattningsdepression är ett tillstånd som drabbar många med en profil som påminner om D. Blir man utbränd är man fullständigt utmattad, psykiskt och fysiskt. Man har störningar i tankefunktionerna och får problem med minnet, koncentrationen och perceptionen och många drabbas av tunnelseende, säger Grossi. Idag finns inga fastställda behandlingsmetoder mot symptomen på utbrändhet, men i sin forskning försöker Grossi ta reda på om det finns behandlingsmetoder mot utbrändhet. "

Men nu var det inte denna typ A och B människa jag tänkte på.
Jag hittar inte när jag googlar men vet att jag i diverse tidningar läst om olika typbeteenden.
Det gäller väl delar av Typ A människan. Den där personen som alltid står redo med kortet eller pengarna när det är minst 3 personer framför i kön. Den som på något sätt alltid är redo, beredd, förberedd.

Vad händer i normalförfarandet när den blir gammal, lite trött och lätt dement, iaf glömsk. Hur hanterar A-människan dels åldrandet och de facto vad händer egentligen.
Fridis erfarenhet är att det trots allt finns en massa 80 plus gubbar, främst, men även ngr 80 plus tanter som står där redo, har kortet klart eller har räknat ut och betalar med ganska exakta pengar.

Tack för det... annars så vet jag inte vad jag hade gjort, för då hade ålderdomen på något sätt blivit ännu mera skrämmande.

Högtidsdagar, midsommar mm, och?

-Vad skall du göra i midsommar?
-Vi skall till stugan på Åland.
-Oj, va trevligt, är det er stuga? Blir ni många? Brukar ni fira så?
-Ja det brukar vi, osv osv

Orka!
Jag har ärligt ruttnat på alla högtidsdagar.
Vi har typ aldrig firat vår årsdag då vi träffades, någon enstaka gång på 12 år.
Vi firar inte alla hjärtans dag för det är bara dumt, choklad och blommor. Snittblommor är ngt som i mina ögon bara är bortkastade pengar.
Vi firar inte mors och farsdag och namnsdagar. Jag är knappt brydd i födelsedagar längre.

Julafton är väl det som egentligen är kvar.

Det är bara en massa masshysteri. Helt otänkbart att man skall vara ensam någon av dessa dagar. Det är mot svenskens principer och blir helt ohanterbart. Folk får dåligt samvete.
-Ska du vara själv på midsommar? Som om man har paria eller är helt slut i huvvet!

Det är ju bara vanliga dagar som vi ibland har förmånen att vara lediga från jobbet för att någon har bestämt att det är en röd dag. Maten är viktig och samla hela familjen är oxå viktigt.

Känns som att dyp 70% gör detta för att kunna "skryta" och jämföra på jobbet på måndagen. Skryta om vem som har haft trevligast och visa upp att jag minsann har en stor bekantskapskrets och härlig familj. Jag har tillgång till stuga eller råd att åka utomlands...

Alltså, jag planerar att stanna hemma denna helg för att jag ärligt inte vet om jag orkar bry mig. Sen vet jag inte om jag kan göra så mot Matte som inte vill stanna hemma. Vi lär väl veta på måndag hur det blev. Men jag är ju en svag människa så jag åker säkert. Men med viss protest och med hint om att nästa år kanske det blir annorlunda.

Kan man inte bara umgås ändå? Utan att jämföra vad man åt eller gjorde. Det finns 52 helger på ett år, vi har rätt många chanser att umgås med de vänner och den släkt vi har. Ta ledigt en fredag och ha långhelg mitt i september och hitta på ngt skoj istället för den helg någon annan har bestämt att nu skall alla ha roligt, umgås och spendera pengar på dyr mat och dricka.

Kantareller skogens guld

Idag blir det kantarallrisotto hos oss.

Igår åkte Ellinor, grannen ut och plockade 15-20 kg. Vi fick ca 3 kg som vi skall mumsa på.
Enligt källor fick jag höra att hon gillar att plocka men inte äta, vilken tur då att jag gillar att äta men vägrar skogen sedan jag var 10 år och fick plocka hjortron med öroninflammation på ett myggigt kalhygge.

Efter det var jag märkt för livet, ingen mer bärplockning för mig inte i skogen.

Vi var på åland och mamma skulle plocka, heter det plocka? kantareller i skogen i alla fall.
Myggorna på åland är så våldsamma att ingen normal människa klarar mer än en liten stund. Mamma kämpade på och fick sig en liten påse, det är skillnad det.

11 lådor öl delat i två = 5 extra kilon

Så har ännu en ålandssommar förflutit i ölens tecken.

Varför kan jag inte som så många andra fina damer vara en vinpimplande kärring, varför gillar just jag öl? Givetvis gillar jag vin oxå, men alltså var sak på sin plats.

För mycket öl och mat och för lite motion gör att det blir ny rivstart med GI, jag får göra om hela vårens fina arbete.

Måste börja med motionen igen, blä, känns som att jag hellre åker till Sibirien ett tag.