Pappa och Mamma

Har haft spännande nattliga diskussioner med Matte och min mor...
De diskussionerna kan gå hur som helst. I natt skrev jag ett långt inlägg om hur våra personligheter formas som gick om intet i cybervärlden, får se om jag orkar skriva att en ny version av det inlägget.

Vilket som så kom bland annat min far på tal, en man som jag inte vuxit upp med så mycket men ändå känner den där starka samhörigheten med.

Det har inte alltid varit så, som helgbarn, flicka och med en tonårstjej alla demoner samt skilsmässan att dupera så var jag på intet sätt enkel. Min far född tidigt 30-tal, uppvuxen i Skelleftehamn och jobbandes på Rönnskärsverken. Mötet, att min far skulle kunna förstå sig på en tonårstjej blev för långt ifrån utifrån givna förutsättningar. Hade vi levt ihop 24/7 hade det kanske varit annorlunda men det känns i dagläget ganska ointressant.

Det som isåfall är mer intressant är hur vi kan ha en bra relation idag vilket vi numera har. Med det sagt vill jag poängtera att den var inte dålig förut heller, bara kanske mindre intim, längre ifrån, mer stelbent och så. Nu har min barn världens gosmorfar och barnen och pappa gillar varandra skarpt och de känner sig hemma i hans hem vilket känns bra och viktigt. En varm välkomnande stämning gillar jag, det kanske inte alltid har varit så när det gäller min far.

Men det handlar så himla mycket om sin egen inställning, jag har ändrat mitt sätt att vara vilket har gett till följd att pappa ändrat sitt och att vi nu ändras tillsammans. Jag tar för mig på ett helt annat sätt sedan flera år, ser saker som en självklarhet. Till exempel kan man ju vara väldigt tydlig och uttrycka sin önskan.
-Jag vill att du kommer, osv osv

Jag har alltid varit bra med att vara tydlig och ärlig men in min fars sällskap har allt blivit fel, det har ständigt blivit en självuppfyllande profetia. Jag har väl varit som mamma i föregående inlägg, nervös och hepp, så är den onda bollen i full rullning.

Det är roande, det är 30 år sedan mamma och pappa skiljde sig och ändå, ändå berättar mamma för mig och Matte hur pappa är... Visst vissa saker går aldrig ur, men pappas värderingar, pappas förhållningssätt har ju säkert ändrat sig mer än en gång under åren och resans lopp.

Men mest av allt så kan verkligen kan inte min mor tänka i hypotetiska banor och jag är tyvärr en GIGANTISK Sucker för att resonera på detta sätt. Min mor kan inte ponera, så fort jag säger
-Tänk dig en lång smal gubbe med skägg.

Då utbrister mamma, att någon sådan känner hon inte och vad har han med det hela att göra...

Hur jag kan ha så fundamentalt diametralt motsatt förhållningssätt och referenspunkt än min mor är nästan värt att göra en avhandling på. Vi har levt ihop, tätt, haft klockren mor/dotter symbios med alla konflikter, närhet, kärlek, skratt och mycket mycket gråt. Ändå när vi summerar så är jag mest lik min pappa som jag inte bott med på 30 år. Min pappa som varit ganska diffus som role model i min uppväxt, min pappa som inte aktivt deltagit i något som haft med skolan eller med mitt intresse för hästar/travet att göra.

Nu skall väl inte ovanstående exempel ses som en dealbreaker. Min pappa är inte heller så himla bra på att tänka hypotetisk och jag börjar tro att det är A malfunction med hela den generationsutgåvan.

För mig är just ponerandet det som för oss framåt, det är att tänja gränserna i vårt resonemang och personlighet och där vi kan visa på vårt generalla förhållningssätt. Hur vi sen kommer att reagera i en verklig situation är något helt annat men om man har funderat i liknande banor kanske man kan komma lite till minnes och försöka agera mer eftertänkt än impulsivt.

Ex vis så i kris så har många givna roller, i alla fall rent arbetsmässigt. Men det visar sig gång på gång att väldigt otippade människor tar ett kliv fram och börjar styra upp situationer medan andra som innan hade en uttalad roll i form av ledarskap blir helt handlingsförlamad.

Det går med andra ord inte helt veta något om framtiden, men man kan i alla fall försöka lära känna sig själv lite bättre och därmed vara lite mer förberedd.

Musiksmaken utvecklats

Att jag skulle vara lite nedlåtande kan jag verkligen inte förstå ;-)!

Tydligen har det i alla fall hänt EN gång, det gäller att jag på något sätt tycker att Matte som är 2 år yngre än mig inte ens varit med om i närheten samma saker som jag.


Vad vet jag, vad vet jag... men tydligen så kan det kanske låta som att jag lätt ifrågasätter och undrar, vad han vet om Macahan, Beverly Hills eller när det gäller musik, om han ens var född då Howard Jones spelades på radio...


Mattes integritet kan man då säga blir lite stött. Musik är saker som ligger honom rätt varm om hjärtat, inget man skojar om liksom.

Jag är i själ och hjärta en discotjej, det är Gloria Gayner och Diana Ross all over the place. Det är lättsamt eurodisco och lättsmält rock a la Europe. Vet inte vad som hänt men Spotify har öppnat en dörr till nya typer av skönströmmande ljud.

Det som är så roligt är att jag egentligen gillar det mesta. Jag har lyssnat mycket på riktig klassisk musik när jag pluggade, riktigt och riktig, typ toplistorna där med som Vivaldi, Beethoven och Carl Orff. Jag har även flera LP skivor med London Symphony Orchestra och deras till största del, instrumentala rocktolkning. Jag är uppvuxen men en synthälskande bror och Simple Minds, Ultravox, Kraftverk, U2 och vi kan ju inte nämna brorsan utan att nämna Sisters of Mercy samt allsköns blandning som del i hans musikspelande.

Jag är egentligen inte så kinkig när det kommer till musik. Men ändå, nuförtiden lyssnar jag på en galet blandning bland mina spellistor på Spotify och när vi kom att prata om detta så säger Matte att han i flera år, som den Musikstylist han skulle önska att han kunde få jobba som, kunnat peka på vart min musiksmak skulle vandra.

Att jag skulle lyssna på electro-pop för 5 år sedan var helt otänkbart enligt mig i alla fall, nu gör jag det mer än gärna.

Tydligen gillar jag punk/rap influerade band, band som spelar alternativ rock/pop!!!

Hur kom den vändningen? Bara för att jag nu kan tänka mig EN låt från Kent så är jag plötsligt EMO?

Takida, Papa Roach och Daughtry är bara några band som spelas på dagarna. MEN jag kommer aldrig att överge ABBA, Carola och Schlagerlåtarna!!!

En umehelg!

Så jag har längtat att få åka hem till Umeå! Så verkligen verkligen underbart det var att få spendera första kvällen med gamla vänner. Härligt att höra våra samtal, hur vuxna vi nu är men ändå samma lika som när vi stod där på Hagagården.

Lyckan som den trygghet som det ger att känna igen sig och veta vart varenda grop i cykelvägen är känns ofattbart overkligt. Det är svårt för de som bott kvar i ume eller som vistas där ofta eller som flyttat tillbaka att förstå känslan. Helst då jag inte har mamma kvar där och inget som egentligen binder mig rent fysiskt annat än vänner, kompisar och gamla skolkamrater till stan.

Sen dagen efter spenderar jag några få timmar på stan... Men herregud vad less jag var efter 2 timmar. Allt jag ville var att komma in i värmen hos Majsan och stanna där. Nu råkade jag ju välja den helg som UA och Sthlm hade kanonväder medan det var snöblandat regn i Umeå. Ja, ja, sånt är väl inte hela världen men mer att jag kände att så fort var smekmånaden över.

Vet inte vilken metafor jag skall använda för vårt förhållande, men passionen var inte långvarig om vi säger så. Skulle jag kunna flytta tillbaka? Väldigt liten chans, vilket egentligen aldrig varit ett alternativ men ändå.

Jag behöver så mycket mer utrymme, vet inte vad det är, vet inte hur man skall uttrycka sig föra att det skall bli rätt. Det låter så svulstigt och självcentrerat att säga att ume är förlitet för mig. Men det är faktiskt så det är.

Men för att återknyta till hur mogna och sunt insiktsfulla vi är om våra egna liv, brister, möjligheter osv som jag och mina jämnåriga vänner låter när vi sitter där. Jag hade den lyckosamma möjligheten att få samtala med två 19 åriga tjejer som jag är sjukt imponerad av. Jag gillar verkligen de generationer som kommer efter oss. Några är förvisso lite lätt dåliga på att vara drivna men det kan jag inte med gott samvete säga att dessa tjejer är.

Grymt imponerad av deras insikt, deras intresse och kunskap om film, musik osv. Jag kan bara gå tillbaka till när jag var 19 och inte vet jag om så mycket annat rörde sig i mitt huvud än krogen, killar och sex. Visst jag har alltid läst mycket, alltid haft mycket åsikter, reflekterat osv. Men jag kan inte erinra mig att vi pratade om saker som detkan diskuteras om på fester idag.

Sen kan jag bara avundas deras möjligheter med hela nätet och att de aldrig behöver känna sig ensamma, det finns alltid någon på tex apberget, facebook, msn osv. Var mina kompisar borta och jag hade inte några pengar att gå på krogen för, vilket förvisso aldrig hände, men ändå, det fanns tillfällen då inget stämde och då var man helt ensam hemma.

Självklart lider dessa 19 åringar oxå brist på insikt och tror att de inte kommer att förändras så mycket, men det hör ju liksom till. De skall ju göra sina egna misstag och vuxna som försöker hindra dem från detta är enligt mitt tycke bara dumma. Sen finns det ju nyanser och där frågan är hur vuxna försöker hindra dem. Men att få gå på sina egna nitar är ändå det sätt som man lär sig bäst på.

Sen skall det inte nog understrykas hur gott det varit för själen att träffa sin allra käraste vän och att jag fått en möjlighet att lite längre vara och träffa min guddotter och kunna skapa en relation till henne och att hon äntligen fått en möjlighet att träffa mig och en chans att komma ihåg mig. Tänk att få ha ett barn utöver dina egna som du på något sätt har en alldeles egen särskild relation med.

Jag vet inte hur andra tar på sina roller, jag är inte världsbäst på att komma ihåg min guddotters födelsedagar, namnsdag, dopdag osv. Visst vore det fint om jag var sån, men man kan ge på så många sätt. Man kan ju ringa tre dagar senare och bara erkänna sin egen tafflighet, å hoppas på att det är helt ok. Det funkar ju så länge de är små, men vis av syskonbarnen så kan det vara bra att börja sköta det lite bättre när de är stora nog för att förstå...

Men själva rollen innebär att vi har ett eget band, att jag hoppas att min guddotter kan komma ensam och hälsa på vad tiden anbelangar, att jag och hon kan hitta på skojjiga grejjer. Nu är hon inte ens 4 år så vi har tiden framför oss. Men hon är söt som få!

Jag vet nog inte vad jag skulle göra utan en sådan vän som Majsan, jag känner mig ytterst privilegierad av att ha en sådan vän som får musklerna att krama hjärtat bara vid blotta tanken på att få dela något med henne.

Mina batterier är galet sjukt laddade och första dagen hemma gav bara mer av den varan. Sen är jag fysiskt väldigt trött men det ordnar sig, det ordnar sig :-).

TACK!

Fjällen sen Ume

Det skall bli as-skönt att åka till brorsan och hans familj. Det var ovanligt länge sedan vi träffades då vi inte firade jul ihop och vi inte sågs däromkring.

Att få se riktigt snö är ju inte helt tokigt det heller. Att köra 100 mil enkel väg verkar vara värt det för Matte som får köra själv. Jag jobbar... och har viktiga möten så jag får flyga upp och behöver bara åka de sista 30 milen med brorsan.

Sen hoppas jag på skoter och bara sitta i bivacken med varm choklad smaksatt med punch, en inte helt oäven blandning.

Slalom i all ära, men denna gång vill jag nog bara mysa med min familj och höra vad som hänt i mina syskonbarns liv. De börjar bli så stora att det är riktigt spännande att höra och diskutera om livets förträfflighet, kompisar, knäppa föräldrar osv.

Spel för stora och små samt passande dryck är packade och efter helgen har jag tur att flyga tillbaka också för jag har kurs på måndagen...

Förra året körde jag själv med barnen till norrland och jag kan ärligt säga att det inte är synd om någon, i det här fallet Matte. Det är en riktigt rolig resa att göra med de små, väldigt lite kivandes i baksätet, de är väl vana att åka bil vid det här laget.

Helgen därefter bär det av till Ume...
Jag längtar verkligen nu efter att komma hem, det är inte ofta men oj vad det drar i den tarmen just nu. Jag vill nästa göra som Ferdinand, bara lukta på omgivningen och mina kompisar. Så vet ni det, inte otroligt att när vi dricker öl, sitter jag där och andaktsfull sniffar på er :-).

Jag har skrivit tidigare om att jag delvis är rotlös. Helst då mamma inte bor kvar i ume, vilket gör besöken betydligt färre nuförtiden. Men jag kan verkligen känna att ume är hemma och att det är dit jag vill när jag längtar hem.

Likadant denna resa till Ume så har jag verkligen inte speciellt stora ambitioner. Lite afterwork på torsdagen, lunch med min gamla styvpappa på fredag och sen bara lugna gatan.

Jag vill gå en lång, säkert 2 timmars promenad från stan efter älven till ravinen längst bort på Grubbe/Grisbacka eller kanske Backen blir det. Om det nu tar 2 h, beror väl på vem jag går med och vad vi pratar om, eller vad säger du Majsan :D!

Jag vill verkligen insupa ume och hela dess miljö. Jag hoppas att rimfrosten ligger på trädkåkarna öst på stan så kan jag gå och klappa dem lite försiktigt. Det är ume för mig på vintern.

Sen hoppas jag verkligen, verkligen både i fjällen och i ume att det kommer att knarra under fötterna, annars blir jag lite trött.

Anna 2.0 har verkligen kommit långt i detta. Tidigare skulle allting maxas. Väskan skulle packas till bredden för alla eventualiteter även om vi bara skulle vara i fjällen så skulle jag säkert ha 5 olika ombyteströjor, fast vi lär sitta i adidasbyxorna hela helgen med tjocksockar på, det är ju det som är själva grejjen.

Men tidigare, icke sa nicke, då packade jag för en thailandsresa, en londonresa och en fjällenresa oavsett om jag skulle till åland. Det blev rätt många och stora väskor.
Allt jag har med mig denna gång är en ryggsäck och handväskan. Där ryms både ombyte och smink. Vad skönt att vara lättpackad för en gång skull.

Visst, en stor trunk med täckbyxor och jackor får matte ta i bilen men det är nada motför förut.
Sen skulle varje minut och timme planeras och engageras och massor av folk skulle träffas. Men det blir ofta bara pannkaka av allt och en himla massa stress så jag är glad över en promenad efter älvskanten, det är mitt enda riktiga mål som kan komma att skita sig. Skiter det sig så gjorde jag väl något bättre av tiden då, ingen större fara med det.

Stor släkt

Vilken rikedom det är att ha en stor släkt, det är inte alla som har det.
Själv har jag en bror och två kusiner.
Sen har några familjer utökats samtidigt som jag har bonusbröder osv, allt som allt är det ju lite fler än vi 4 kusiner men det är ju bara vi som är släkt och känner släktbanden på det sättet.


Mattes familj är större än Wallenbergs. Det är hur många människor som helst, ungdomar, barn, vuxna, äldre, pensionärer. En himla rikedom och på facebook fick jag en fråga i en quiz om hur jag helst spenderar min semester

Alperna
Ibiza
På landet med nära och kära
....
...

I många fall skulle jag tycka det är grym töntstämpel på att välja landet framför coola, äventyrliga, spännande saker utomlands.

Men bara tanken på att få åka till Åland gör mig alldeles varm, genom de sociala medierna har kontakten med dem förstärkts från att tidigare år legat i träda under vintern då vi stänger stugan på kobben till april och påsken då vi öppnar upp portarna igen.

Det är en härlig brokig familj och som ibland retar gallfeber på mig men det är aldrig tråkigt i deras sällskap. Samtalen är ofta stimulerande, utvecklande om än ibland aggressiva och där man inte alltid delar samma världssyn om det så är på EU eller Ålands möjligheter till självstyrande eller barnuppfostran, politisk tillhörelse eller om Gud finns.

Det är väldigt få som är tysta och som inte har en åsikt om något, diskussionslusten är mycket hög om man säger så. Men inte bara det, många är otroligt varma människor, sådana där helylle som bara är goa. Med helylle så menar jag inte att man inte röker, dricker, har one night stands och så. Det är ju inga eremiter, hur skall de då få input att diskutera om....

Men det finns en ganska hög människokärlek och absolut en väldigt hög samhörighet. Många av de yngre förmågorna har jag ju haft förmånen att få se växa upp.

Jag och Matte hade en tanke för herrans massa år sedan att vi skulle skriva ned på papper och klistra igen kuverten, där skulle vi cyniskt gissa vad många av syskonbarnen skulle bli när de blev stora. Detta utifrån vår hybris att vi kunde utläsa och se egenskaper som fanns där bakom tandlösa leenden.

Men tyvärr gjorde vi aldrig det, däremot minns vi givetvis våra diskussioner, men rättvisemärkt som jag är så vill jag även gärna ha haft det på papper som bevis...

Hur det går och hur det kommer att gå får vi väl se men givetvis har några överraskat och utvecklat helt andra personligheter än man tänkt sig. Det är helt sjukt i alla fall att de som lekte affär med massa papperslappar och skärgårdssnapsflaskorna kan jag själv gå och ta en öl med idag. Att vi kan snacka sex, förhållande och varför livet har valt att hata just dom. Förmånen att få ha varit med och höra hur snacket går, allt väldigt lite förändras samtidigt som alla tekniska förutsättningar och ekonomiska ändrats.

Så mars månad, en månad till och sen bär det av... och sen en hel sommar att se fram emot massa öl, grillande, diskussioner, gråt, skratt och tandgnisslande.

Beta av på listan

Jag har en sådan där lista i bakhuvudet som aldrig kommer att ta slut!
Det handlar om något som ligger i en kista som jag skulle vilja och behöva ta itu med.

I en brudkista som jag fått från farfar (och pappa) har jag sådant som beskriver hela mitt liv.
I den kistan ligger alla mina brev som jag fått, för en herrans massa år sedan typ 1995 sorterade jag alla brev och knöt om dem med sidenband. Olika sidenband för brev från olika personer.

Jag har även alla vykort och julkort och födelsekort i plastkorgar i den kistan, kanske lite mer osorterat.

Sedan hela 2000 talet har jag bara stoppat in alla kort i kistan utan att över huvudtaget bry mig om någon form av sortering.

Några fysiska brev var det länge sedan jag fick och skickade själv men det är en del kort.
Sedan vi fick barn har det ju även kommit en hel del kort till dem.

Allt ligger huller ombuller och inom mig så skall jag ta itu med detta och knyta sidenband om barnens saker också, så de har, när de blir mer vuxna och kanske en dag tycker att det finns något mysigt över det hela, lär dröja förvisso, men det är möjligt att dagen kommer och det får väl ligga där så länge.

I kistan har jag även mina dagböcker, jag skrev litegrann när jag var i tonåren, men sedan gick jag över till att skriva i elevkalendern under gymnasietiden.

I kistan finns även alla negativ från foton tagna innan 2003.

Det finns alltså lite att spara i kistan.

Några saker mer finns i kistan och det är några pärmar med mina gamla bokmärken och min bror gamla frimärken.

Så i mitt bakhuvud finns en lista på att fixa och sortera upp alla korten, till Amanda, Douglas och till oss. Jag skulle även behöva gå igenom bokmärkena och byta ut pärmarna då klistret för länge sedan slutat fungera och bokmärkena bara ramlar ut.

Sen har vi frimärkena som också hamnat lite hipp som happ under årens gång och skulle behöva att någon satte sig och försökte bringa lite ordning.

Detta är ju saker av grymt lågprioriterad kvalité, något jag tänker att jag gör när jag har tid över, när nu det blir... Långtidsjukskriven och familjen på åland en hel sommar??

Ja, jag vet inte när detta kommer att ske och de ligger rätt bra där i kistan.

Men i kistan finns även mina gamla adressböcker och det ser ni har jag länge tänkt att jag skulle se över, typ kolla in alla människor på facebook.

Sagt och gjort, igårkväll hade jag en helkväll för mig själv, oki kidsen var hemma men från åtta så var det lugnt och jag satte mig och började gå igenom mina adressböcker.

MEN så uppstod den märkliga fenomenet, vilka är dessa människor? Herregud, har jag glömt ett tredjedels liv? Jag tänkte så det knakade men säkert 45% var för mig ett mysterium.

Så jag försöker, tankar kommer tillbaka, många från casinot givetvis då vi ofta ringde för att byta pass. Människor som jag endast jobbade med kanske 1 1/2 1992-94, förstår om jag inte riktigt greppade vilka de var på en gång. Många var ju studenter som flyttade hem eller till sthlm för att börja jobba.

Men det är många som jag borde vet vilka det är och varför jag hade dem i min adressbok. Ännu mer mysterium blev det när jag läste mina elevkalendrar och där jag dag för dag beskrev vilka jag umgicks med. Så vem var nicke? vem var kompis kusin? vem var fredrik?

Ja herregud, jag satt med gott vin och tiden gick.

Givetvis har jag en urkälla, en som kan hjälpa mig med mycket och tillsammans kan vi frammana de mest bortglömda fester, minnen och människor. Jag rinde Majsan, fick lite klarhet i en hel del men fortsatte sen med telefonboken och elevkalendern.

Jag började helt enkelt om från början, och vips nu var det en himla massa som föll på plats, kanske kan jag inte helt hundra se alla ansikten framför mig men visst, många fler fick liv och plats i mitt minne.

Undrar hur många människor man skulle kunna ha haft flytade om man varit bra på att behålla kontakt med människor i ens periferi. Undrar även hur mycket av detta minnesbortfall beror på att jag inte bott i ume på så många år och jag sällan är där och hänger. Skulle jag bo där skulle jag ju se en hel del av dessa människor, eller deras kompisar och så skulle allt falla på plats på ett lättare sätt. Många har flyttat verkar det som och det hedrar dem, mina förutfattade meningar kanske bara var förutfattade meningar. Det finns många umebor i diaspora.

Hur som var det riktigt roligt och jag verkar ju onekligen ha haft det roligt mellan 16-20 enligt elevkalendern, givetvis mycket hjärtesorg också. Det som förvånade mig mest var mina resor till cirkusen, så lätt allt verkade och vilken energi jag måste ha haft på den tiden. Det fanns knappast något utrymme för att bara hänga. Det kunde vara till luxemburg en torsdag, hem verkar det som på söndagen, till videobutiken och jobba och sen skola på måndag? Känns bara helt osannolikt, men det står så och jag har inget skäl att tvivla. Därimellan var jag till någon eller någon var till mig och "fika". Vad fikade vi då? Jag började dricka kaffe först vid 25 årsåldern.

Anyhow, kul var det och några hittade jag på facebook, men även där förvånansvärt få ändå. Sen kan ju många ha bytt namn, både män och kvinnor gör ju det lite mer frekvent nuförtiden. Som monky som nu heter Ottilliana, det är ju inte helt enkelt för en gammal klasskompis till henne att veta om man inte fortfarande är vänner.

Skall bli spännande och se hur drömmarna ter sig närmaste veckorna, sådant här brukar jobba i det undermedvetna hos mig och jag brukar ofta fånga in sådana gamla bekanta i drömmar då de kommit på tal.

So one thing down och några kvar to go!

Kul var det i alla fall och kvällen gick fort och blev sen.

Julbord

Vi får stor hjälp av våra mammor med att va med barnen.
I år lär det inte bli något regelrätt julbord via jobbet utan vi skall göra annat jippo på ICA's provkök och sedan fest i Sthlm i Januari i nya lokaler.

Jag... som tidigare fått gå flera gånger på Gondolen, nu senast på Ulriksdals värdshus.

Så jag funderar om vi skall bjuda tanterna på julbord.

MEN, det är inte billigt och är det värt det hela? Det går snabbt över och beroende på tillstånd den dagen kanske man inte alltid maxar tillfället. Ibland är man inte sugen och så har man bestämt dagen sedan länge för att få plats och så äter man typ en liten tallrik.
Då känns det liksom onödigt att ha betala tusentals kronor för härligheten.

Själv äter jag oftast bara saker från fiskbordet och lite från kallskuret. Det varma, köttbullar, prinskorv osv tar jag väldigt lite av. Jag misstänker att jag går på de dyrare grejjerna så så långt är väl allt väl om man skall maximera tillfället.

Jag kan ju inget om ställena och dess stil, klass i förhållande till pris här i Uppsala. Däremot verkar det finnas en massa mysiga ställen som kanske inte finns i Ume. Det finns mer herrgårdar häromkring om bedriver konferens eller annat som gör att de har julbord.

När jag var liten åt vi alltid julbord på brukshotellet i Skelleftehamn, mina minnen av detta är att det andades en otrolig charm. Det fanns cigarrrum med öppen brasa, pingisbord och annat i källaren som vi barn kunde springa runt bland. Jag hade strumpbyxor och någon klänning för det året.

Minnen som jag gärna för över till mina barn, problemet är bara att det känns så dyrt. Det är svårt att veta om kostaden stod i samma paritet till inkomst som det var förr eller så bjöd Rönnskärsverken familjerna, vad vet jag, får fråga Pappa vid tillfälle.

Men det finns för mig en enorm känsla, mystik och charm med julbord i rustik miljö. Den julstämning som det bidrar med livar upp i det regn och slask som jultiderna representeras av numera. Jag har svårt att få en riktigt julkänsla nuförtiden. Kanske för att man blivit äldre och mer desillusionerad eller bara för att kommersen känns obscen nuförtiden.

Vad det än är så har i alla fall julen varit något att längta till för mig utifrån mysfaktorn. Som skilsmässobarn finns det också ganska många negativa minnen och aspekter kring julen men det har mer med själva familjesammansättningen att göra och inget med en vit jul mot röda lyktor och värm i atmosfären från ljusen och granen i hemmen att göra.

Skelett i garderoben, aldrig Anna "for president"

Läste att det börjat handla om presidentfruarna i USA i valet. Deras bakgrund och deras intentioner. Det är fascinerande att man orkar bry sig om dessa damer då de egentligen inte har med ämbetet att göra. Självklart påverkas alla av sin familj och ännu mer av sin partners idéer och åsikter. Men då borde de isåfall göra om själva presidentvalet, då borde på ngt sätt båda parter i ett äktenskap kandidera. Annars förstår jag lixom inte vad tanterna eller gubbarna i detta fall har med deras kandiderande partner att göra.

Jag skulle aldrig klara ens ett lite kommunval. Tjohej vad jag har skelett i garderoben. Vilka brev jag har skrivit genom åren. Vilka bilder det finns runt om i Sverige/Världen på mig...
Ord kan man ju på ngt sätt hävda att den andra ljuger även om många lär tro att just Jag ljuger. Bevisbördan är ju 50/50 i sådana fall.

Men klara bevis i forma av brev eller bilder, hohoho. Aldrig, hur gärna jag än vill styra Sverige kommer jag att deltaga i ngt sådant. Inga dokusåper heller, inget som kan få offentlighetens ljus att lysa på mig här inte. Big no-no!

Leva som man lär...

Jag försöker verkligen leva som jag lär. Jag har starka åsikter och om jag inte lever efter dessa blir det ganska synbart och mina argument faller lätt.

Jag hade många och hårda diskussioner om barn och barnuppfostran innan jag fick barn. Skall de sova i vår vuxensäng eller skall barn ledas tillbaka till sina egna sängar...

Skall barn få äta godis fler gånger än på lördagar?
Skall barn få vara vaken efter klockan sju?
Skall barn...osv osv

Jag tycker att jag lever som jag ansåg att man skulle leva innan jag fick barn. Det är svårt att vara 100% konsekvent, men kanske 96-97% ligger vi väl som oftast på.

Jag försöker verkligen behandla andra som jag själv vill bli behandlad och får jag en sur kassörska så brukar jag lägga på mitt mest trevliga Anna, vilket ofta resulterar i att kassörskan blir ännu surare...

Matte gick kurs här om veckan, man väljer sitt humör fick han lära sig. Ja, faktiskt, det gör man.
Om det är lätt? Nä, men man kan i alla fall försöka. Vill jag känna mig sur, lever jag in mig i känslan, vilket förstärker hela min sura personlighet. Vill jag känna mig glad så mår jag bättre om jag försöker intala mig känslan och le litegrann. Rätt som det är kanske det till och med kommer en positiv tanke, ett positivt minne och så helt plötsligt mår man bra.

Så vadan detta inlägg, jo den så banala saken som att ta backup på våra foton. Eftersom vi lever som vi gör, i en kappsäck, vi har lite att göra så har jag väntat med att ta backup på våra foton. Tänker att det kan jag göra när vi flyttar in i huset. Jag tror att jag tog backup i höstas.

Nu har hårddisken kraschat, what the f. Så nu är hela vårens bilder borta. Jag har kört recoveryprogram som hittar en himla massa filer som jag slängt och annat skit men inte några bilder från i vår. Det kostar typ 8000 kr för att få ut sådan bilder, frågan är om det är värt det.

Så att vara ordentlig och ordningsam, att sortera räkningspapprena och borsta tänderna är några saker som jag inte kan vara konsekvent med när jag bor som jag bor. Ingen ursäkt, för jag är rätt övertygad att någon gång hävdat att allt går om man bara vill. Jag får således härmed äta upp min egen hatt. Jag erkänner, att ibland blir livet en övermäktigt.

MEN, jag vill dock poängtera att jag har insikten, jag har valt bort dessa saker, jag har prioriterat annorlunda och får därmed stå mitt kast.

Kära, älskade Ume

Förra veckan på väg till Skellefteå gled vi ned för St Olofsgatan i Uppsala, vi såg domkyrkspirorna, slottet och universitetshuset.

Solen låg på och det glänste fint över Fyrisån.

Jag kände för första gången en våg och sting i hjärtat att, det här är min stad, min hemstad. Här lever och bor jag och den är min.

Det var en otroligt skön och befriande känsla för jag kan inte säga att Uppsala har legat på någon större topplista. Vet inte varför jag egentligen aldrig gillat Uppsala. Jag tror bland annat att det beror på att Uppsala är så platt. Jag finner inte några stadsdelar tilltalande, allt är så utbrett. En annan är helt klart avsaknaden av vatten i närheten.

Hur som helst så kör vi bil till norrland. Det finns inget så vackert som norrland på sommaren.

När vi närmar oss Sundsvall och ser dalar och vikar och vatten som glänser. Smörblommor som är gnistrande gula och kontrasterar mot det gröna gräset.

Sen kommer vi till hörnefors, vi närmar oss stöcke, nu är det bara 1,5 mil kvar till ume.

Oj oj oj, tjockt i bröstet, nästan tårfyllda ögon. Känner en massa känslor som kommer över mig.

DET HÄR ÄR MIN STAD!!!!

Solen som står lågt, klockan är ca åtta på kvällen och glider in över umeälven. Det är så vackert att det går bara inte att beskriva för den som aldrig sett det.














Jag har spenderat åtskilliga sommarkvällar på cykel genom ume. Varit till bölesholmarna och badat, ridit i skogen, cyklat till nydalasjön. Varit på åtskilliga fotbollsplaner. Hängt vid kajen i stan. Vad jag än minns så förföljer mig solen i ryggen, klockan åtta ungefär en sommarkväll, den är ljummen och vinden är mild.

Det är ume för mig och sommar. Det finns nästan inget vackrare och som ger mig mer hemmakänsla.

Vi fortsätter till Skellefte, även om staden som sådan inte är Min på samma sätt så är det ngt magiskt med dessa stora norrlandsälvar. De ger mig sådan ro och sådan trygghet.

Roll i familjen

Är i skellefteå på min brors bröllop.
Sitter i badtunnan, några öl senare filosoferar vi.
Vem är vi i vår familj, hur påverkas våra roller av vilka som är med vid olika familjetillställningar.

Vi är en splittrad familj.
Jag har min riktiga bror och två bonusbröder i skellefteå.
För min bror är dessa två lite mer bröder än de är för mig. För mig tillhör de min familj för att deras mor lever med min far sedan sundsvall brann eller åtminstone sedan 28 år!
Vi har aldrig bott ihop, ingen av oss, vilket gör att det är lite svårare att känna den rätta familjekänslan.

Nu har min ena bonusbror ny familj som jag aldrig träffat, detta för att jag sällan är uppe i skellefteå och ofta är det väldigt intensivt och ibland ingår inte möjligheten att träffa alla.

Det innebär att min bonusbrors tjej inte vet ngt om oss, främst mig. Hennes bild av oss måste vara väldigt konstig. Hon träffar min far väldigt ofta, men aldrig mig.
Jag har känt mina bonusbröder i 28 år, vuxit upp med dessa och därmed vet vi ganska mkt om varandra. Hur vi förhåller oss mot varandra ändras kraftigt då jag är med.

När de och min bror umgås i stugan hos pappa så blir det på ett sätt, när mina bonusbröder är ensamma med min far och deras mor blir det på ett annat sätt och när jag är med blir det på ett tredje sätt.

Hur vi än vrider och vänder på det så kan man inte tillhöra samma familj i 28 år utan att ha någon form av relation. Hur varm och genuin eller hur djup den är spelar mindre roll. Vi måste förhålla oss till varandra, vi vet att det är vi på våra gemensamma föräldrars ålders höst måste styra upp och ta itu med hur hjälpen till de gamla skall se ut.

Jag har länge varit det svarta fåret, den uppkäftiga tonårstjejen som levde rövare och var helt ohanterlig. Jag är den enda tjejen och därmed oxå väldig knepig för jag reagerar ju som en tjej, är väldigt lättrörd och har nära till mina känslor.

Så den information en ny familjemedlem kan få är ofta en gammal version av Anna från den tid vi, som bonussyskon hade som mest med varandra att göra. Här i min egen familj är jag klart en outsider, en dark horse.

När de nya familjemedlemmarna träffar mig blir det lite chockartat. Detta för jag sällan räknas in, men när jag är hemma tar jag min plats.

Det är givetvis MIN familj. Jag går i kylen, tar för mig, serverar och frågar vad mina bonusbröders nya tjejer vill ha osv osv. Egentligen har hon då säkert varit fler gånger hos min far än mig och jag beter mig som jag äger stället. Jag förstår om det blir lite konstigt.

Min bror som är van att leva som underdog då våra bonusbröder är 67% och min bror 33% tar ofta tillfället i akt att visa att nu är det 50/50 när jag kommer hem. Visst finns det en kamp, en kraftmätning många gånger. Under många år var den lite för mkt i affekt, idag känns det bara kul, det som förenar oss och skiljer oss är ungefär samma sak. Sen har livet givetvis ändrats, vi har alla familj och är relativt lugnare, i alla fall jag och min bror =).

Vi är tryggare och har mindre att hävda oss för, sen är alla väldigt, väldigt, väldigt, väldigt tävlingsinriktade oavsett om det gäller TP, vem som viktigast, vem som kastar längst eller orkar festa längst.

Hur som helst, den Anna, ni som inte varit här någon gång, träffar denna helg är inte samma Anna som bor i Uppsala. Här är jag lillasyster och behandlas därefter.

Sen på småtimmarna efter några öl och badtunnor eller bastubesök senare så är jag som för er alla andra ganska bra att prata med, att lätta sitt hjärta och resonera om livet med.
Men i första hand alltid en lillasyster.

Nykter på krogen

Känner efter att ha varit ute på krogen en hel del senaste tiden att jag saknar tiden på Casinot.
Det är givetvis jättekul att kunna komma ut från mammabubblan och träffa folk och bli berusad.

Jag känner även att det funkar inte för mig en längre tid, efter att ha jobbat inom hotell och restaurang kan jag komma på mig att bara sitta och titta på personalen och känna en släng av nostalgi.

Den jargong och stämning, att vara nykter på krogen men ändå där och få betalt för det oxå =) är ju inte så dumt. Krogen är ju, trots ngr rötägg som drygar till och emellanåt förstår stämningen, en plats folk gått till för att ha roligt. Folk är positiva och sociala, glada, flörtiga, och vill gärna anförtro sig...

Jag har många gånger jobbat dagen före julafton och dylika högtidshelger då folk som är lite mer ensamma går ut och haft många långa diskussioner med dessa.

Så, igår så ville jag bara vara en av dom, dom som jobbade, skoja med vakterna ;), utmanas vid blackjackbordet av spelarna, munhuggas. Jag kände redan där på krogen att fast kvällen var bland de roligaste och bästa på länge att jag orkade lixom inte vara onykter. Det kändes ansträngade att inte ha helt koll och helt enkelt bara vara lite ostadig på benen. Jag längtade redan där och då till morgondagen ur nykterhetssynpunkt.

Förr gick jag gärna ut nykter, för mig har inte alkoholen varit nödvändig för att jag skall "våga" ngt. Mina personlighetsdrag förändras inte, givetvis förstärks de, men jag har alltid kunnat säga och göra vad som helst oavsett tillstånd. Tror nu inte att jag kommer att börja gå ut nykter igen, nope, men en stor längtan efter tiden inom hotell och restaurang har dock infunnit sig, jag vill vara en av dom.

Ahhhh M!

Min nya kollega har efter två månader hos oss börjat att skönja vissa mönster, vissa beteenden som dominerar. Det gäller både på arbetsplatsen och dess kultur men även hos sina nya kollegor.

Tydligen så pratar jag mkt med liknelser och symbolspråk!
I tisdags sa min vice VD att jag borde ha blivit småskolelärare, kanske kan vi se ett samband.

Det är ju inte riktigt så att jag inte vet att jag gör det, alltså ofta använder liknelser. När jag förklarar saker, vilket ofta händer då jag har en sådan roll i mitt jobb, brukar jag ta exempel som jag tror att den jag förklarar för kan referera till.

Men...

Oj vad många tankar som väcks i mitt huvve nu.

1. När M kommenterade detta idag så är min omedelbara reaktion att bry mig, är det bra lr dåligt. Varför säger han det? Är liknelserna fel. Jag kan säga att jag där och då bryr på på en skala, 8 av 10. Ungefär 4 minuter senare har det sjunkit till ca 3 och nu ligger det väl kanske på 2 av 10.
2. När man medvetandegör en sådan egenskap kan det gå åt två håll, antingen att man tänker på det så mkt att man tom gör det oftare, eller så slutar man helt. Jag tänker försöka att inte tänka på det o fortsätta vara jag.
3. Hur ofta gör jag det? I vilka sammanhang? Till vilka msk? Finns det en trend? Utmaningar... här är ju ngt nytt att ta reda på om mig själv.
4. Utgår jag från att alla är idioter så jag måste prata med dem på förskolebarns nivå? Iaf när jag förklarar ngt som de inte kan, who know´s?

Dialekt, särskrivning & ordspråk

Jag är från norrland, eg från Skelleftehamn och Ume.

Jag får ofta höra att det inte hörs att jag är från norrland, men skulle jag säga ordet hörs så skulle det höras :). Sch-ljuden är nog min allra svåraste match i livet.

Här vill jag förtydliga att jag aldrig eftersträvat att inte prata dialekt. Det bara kommer naturligt... hihi. Skämt åsido, det har bara blivit så, jag har rört mig i vida krestar, rört mig över landet och europa, tillhör eg inte någon av ställena på rikt (riktigt)!

Antar att det är därför.

Jag tycker det vore kul att kunna förstärka och härma umedialekten, tyvärr kan jag inte det. Likväl skulle jag gärna vilja härma skelleftemålet men det är bara i samtal med de därhemma, exvis pappa, farmor eller Majsan som dialekten kommer fram ordentligt och stannar några timmar.

När jag blir upphetsad, läs enutusiastisk, engagerad och upprörd så blir betoningen markant dialektal samt när jag skall säga siffran sju.

Vi har fört lite språkdiskussioner på min arbetsplats och bland mina vänner senaste tiden. Jag vet med mig att jag kan lyckas särskriva när jag inte engagerar mig i texten utan bara skriver på. Jag är ju impulsiv och en här och nu människa i mångt och mycket. OK att jag planerar mkt men det går väl att förena lr? När jag själv korrläser mina egna texter kan jag få psykbryt. Jag hatar verkligen särskrivningar, syftningsfel mm. ÄNDÅ, lyckas jag få med sånt själv, why???

Något som underlättar livet rätt mycket är ju internet. Vilken källa till information, har du fundering om ett ordspråks skäl, användning och uppkomst, hepp!! Skulle nog inte kunna leva utan internet längre.

Kolla in Språkrådets webbplats med veckans språkråd, månadens ord, dialekt mm
- Underbar webbplats.

Även om jag inte pratar mkt dialekt hörs det i alla fall. Det finns många ord som är grymt dialektala. Eftersom jag växt upp i diaspora och därmed förlorat en del av mitt språks kontext
kan jag lätt känna tvivel. Mitt tvivel består i om jag bara hittat på ordet eller om det defacto är ett ord man använder i norrland lr i min familj.

Jag och Mattias har massa skräp som vi skall slänga, vi sitter och pratar och jag säger att vi måste till bränngropen!
- VA?!
- Ja, bränngropen, vet du inte vad det är säger jag.
- Det finns det inget som heter säger min ordpolis till sambo.
- Jo, säger jag.

Jag ringer min bror för att få bekräftelse, det är nu jag blir osäker, är jag galen... vänta svara inte. Hittar jag bara på, använder jag mig av låssasord lr?
Nope, en bränngrop är en soptipp, det heter så för att förr brände man soporna på plats.

Jag har många fler sådana alternativ, varje gång någon säger att det ordet inte finns lr att jag hittar på, ja då ringer jag min bror alternativt googlar.

Vips så är jag inte tokig utan bara en norrlänsk tjej i diaspora.

74 % norrlänning

Jag är 74% norrlänning.

Fast jag bor någon annanstans klappar mitt hjärta fortfarande för norrland.
Gå in och prova ni oxå,

http://www.norrlandstestet.se/