Skadeglädje

Satt i bilen just före fem i eftermiddag och jag hörde på radio, rix fm eller lugna favoriter de två kanaler man får in i länet som någon glömde och där mix megapol fick flytta på sig ifrån.

De pratade om skadeglädje och folk ringde in och röstade, frågan gällde om det var fel att känna skadeglädje. 5 personer ringde in och fick bedöma och alla höll stenhårt fast vid att det inte var något fel i skadeglädje.


-Det var glädje så hur kunde det vara fel...
-Skadeglädjen, den enda sanna glädjen...

Och så vidare.

Läser nyss i aftonbladet att man kan visa på att samma ställen i hjärnan aktiveras vid skadeglädje som påverkas av njutningar som exempelvis sex och god mat". Hur knäppt är inte det?

Jag vet inte om jag skrev om det förra året men jag läste en annan undersökning som visade på att man gick igång på vissa sorgeämnen. Alltså vissa fick samma stimuli i hjärnan som exemplet ovan då de fick höra om att någon tragisk olycka hänt alternativt om de fick älta om sin egen sorg.

Det är ju ännu sjukare, att man är så inne i det negativa och det dåliga att man blir positivt stimulerad OCH på samma sätt som man blir vid SEX?!

Burr, som att jag ligger där lite småkåt och tänker på att någon som gjort mig illa skall råka illa ut och så får jag veta det.

GRAND SLAM liksom?!

Tre flugor i en smäll, jag är stimulerad, jag blir ännu mer stimulerad av att något tragiskt har hänt och ännu ännu mer stimulerad då det drabbat någon som jag själv har en dålig relation med.

Herregud, ge människorna medicin, det finns en massa antidepressiva och annat, ja inte vet jag vad vi skall ge dem. Men det finns så himla mycket annat som man kan lägga energi på än att glädjas åt andras sorg. Jag gillar inte skadeglädje.

Utan att hymla så har jag självklart känt skadeglädje, men det får mig rätt fort att må dåligt. Jag skulle hellre se att det gick icke bra, dvs status quo, ingen utveckling, inget händer för den människan än att det defacto händer något negativt för den som jag har ett horn i sidan till.

Jag förstå liksom inte meningen, för då sätter man sig ju själv på höga hästar och kan således själv drabbas av skadeglädje från någon annan. Om man tycker att något är rätt åt en annan människa så har man ju tagit på sig rättigheten att döma vad som är rätt och fel, men det kanske är en annan sak än skadeglädje, vad vet jag?