En som hade kunnat vara en vän

Det var sååå länge sedan vi pratade om free bees, men så kom Matte härom veckan och smackade in en kvinna från USA, nyhetsankare, hon är cirkum 38 år och inte det läckraste men något lär hon ha om hon fångade Mattes intresse så jag får väl titta lite på CNBC.

Och så i lördags så kommer samtalet upp igen, en hur vi nu skall uttrycka det, vän till min sambo tar upp frågan, tjejen har tom ringt in till Radio och berättat vem hon har som free bee och jajamen, självklart har de sådana i sitt äktenskap.

Jag och Matte har säkert lagt ribban högt för vi har internationella människor, vi höll på att välja grannar för några år sedan, men minns faktiskt om det var free bees eller sådana vi kunde tänka oss ha Svenska Hjärtan med.

Oavsett, att tala öppet i sitt förhållande om ditten eller datten, behöver inte vara free bees, det kan vara att det är kämpigt just nu, jag är avundsjuk på ditt jobb och din framgång. Att kunna sätt ord på hur man känner och ventilera utan att det behöver ligga som en black om foten varje dag känns befriande och det är så himla härligt att höra att fler har det som vi. Det var ofantligt roligt att höra att andra har resonerat som vi när vi blev ihop, hur tankar gått och hur man vet att detta är pappan till mina barn även om barnen kommer som i vårt fall 7 år senare, planerat!

Jag är nog lite småkär, i en människa som jag skall ta till stora ord, förvägrats mig, tiden har sitt sätt att läka och allt som en dag kändes väldigt viktigt kan en vecka senare eller några år senare kännas helt sjukt dumt och meningslöst. Jag vet heller inte om det hade varit så dynamiskt för många år sedan men oavsett så är det en människa som jag känner är intressant, har ett sätt att resonera och se på händelser och livet som tilltalar mig och då blir jag per automatik lite småkär.

Om potentialen verkar bättre än verkligheten

Alla har vi potential, men mina tankar har senaste dagar och veckorna flugit över det faktum, att ibland är potentialen väldigt stor, man lockas till att tro att något är bättre eller större än vad det defacto är på riktigt.

Som projektledare så gäller det att ta fram det där lilla extra ur gruppen ibland, men att verka som man har koll och verkligen ha koll är ju inte alltid samma sak.

Eller som när du blir intresserad av någon, vad som först får dig att stanna kvar en lite längre stund kan vara en blick, som inger ett löfte, en lockelse om att här finns det mer att hämta. Vad som finns att hämta är oklart, en intellektuell diskussion, ett mysigt möte, en glad och spirituell tilllgivenhet.

Du lockas av det där du ser där och då, om du då inte är säker på vad du själv vill så kan du lätt bli berusad på någon annans livlycka.

Men när deras livslycka går ned av olika anledningar pendlar vi och många har svårt att hålla den höga nivån helst om man även i sin egen lycka skall bära många andras kanske inte olycka, men i alla fall någon annans drömmar.

Om du faller för intensiteten i ett par livfulla och uttrycksfulla ögon, innebär det ju inte att du är attraherad av hela paketet. Kroppen, hela personligheten, det finns så mycket mer att upptäcka.

Detsamma om någon verkar vara framgångsrik, ytan är otroligt imponerande, men klarar du att se förbi? Hur många släpper förbi andra, förbi det skal, den ytan man har, vilka är det som klarar av att se igenom de som har en högre mur?

Varför klarar en del av att se igenom muren? Är det för att lika barn leka bäst eller bara för att några har en högre förmåga att lyssna till det där som inte sägs, att händer vrids runt varandra i ett osäkerhetecken men att det döljs i en i övrigt väldigt stark personlighet och attityd??

Så vad händer på sikt om du lever genom någon annans livslycka och sen kanske det även visar sig att det var inte livslycka. Det var en äventyrare som åkt många mil kanot, många skidresor till Alperna och många många dykningsresor. Men att sitta i soffan och ha det mysigt finns det inte någon ro till.

Såg du bortom äventyren eller blev du indragen i livet i sus och dus som verkade så spännande? Tänkte du bortom resorna och tog reda på vad din partner har för ambitioner, för livsmål och absolut det för mig största, värderingar om livet. Hur ser man på att ta och ge, hur förhåller man sig till rättvisa, hur insiktsfull är man och det andra största för mig, hur abstrakta resonemang kan man föra.

Har du själv inte behov av mys, men ändå lever i någon annans lyckodrag så vad händer med dig när din partner eller vän dippar? När deras livslycka inte håller samma höga nivå? Vad händer med dig och ditt liv och dina drömmar?

Stirra dig inte blind på ytan, vi är de allra flesta av oss ytliga, vi vill ha vackra saker omkring oss, vad som är vacker varierar för var och en. Men ens partner tycker jag man vara stolt över, sitt jobb, om möjligt sin familj och givevis sina vänner.

Om du inte är stolt över dina vänner så skall du nog söka dig andra och ge upp de du har och låta de gå vidare... Jag skall inte säga att jag levt som jag lär i den frågan men jag börjar närma mig nolltolerans, allt annat känns så futtigt, varför skall jag vara vän eller kompis med människor som jag inte på något sätt håller högt?? Verkar superdumt att ha negativ energi och det är bara min inställning till detta som kan justeras.

En ledig dag eller en dag ledigt!!

Sitter och har vad jag just nu upplever som en fantastisk ledig dag!!

Efter ett omtumlande år, egentligen 2 senaste åren, de har varit en personlig rollercoaster för mig, personligen, arbetsmässigt, familjemässigt och hos och med vänner.

Efter en ännu intensivare höst och årets sista två månader med mycket arbete för att explodera i en maxad tillvaro under hela december så sitter jag här på en av de få dagarna jag upplever som att jag är ledig.

Jag var ledig innan jul och körde till skellefteå 73 mil den dagen, sen hem igen under julhelgen. Julen är en orgie av förväntan, av intryck och viss tidspress.

Hem och jobba, sen nyår, även det var en orgie i upplevelser med minst 8 rättersmiddag, massor av god dryck att korrelera med själva måltiderna och efterföljande krasch då batterierna är slut och det går åt hela 3 dagar att överleva, komma på fötter igen.

Sen jobba igen och nu en dag ledigt.

Det är svinkallt ute, ganska kyligt i vårt stora hus inne, sitter i vårt gemensamma sovrum där kakelugnen finns. Det rummet kommer att bli super när det är klart som sällskapsrum. Barnen kan spela dataspel, jag och matte sitta i varsin fåtölj framför kakelugnen, läsa, hjälpa med tv spel och surfa, prata och bara vara. Idag känns det som vi endast har 25 kvm stort hus.

Jag sitter med filt framför kakelugn, i en sacosäck, låter min spellista på 3000 låtar som jag håller på att sortera gå samtidigt, umgås, pussas och är nära men brevid mina barn. Jag har en bok om processorientering och 3 telefoner brevid.

Reser mig ibland för att hämta kaffe, surfar lite, bloggar som nu, tar in lite fakta, chattar på MSN och lite FB och HERREGUD, så himla skönt att vara LEDIG.

Att vara fri från jobbet, några dagar, ha semester eller annat är förvisso en tillvaro där du är "ledig" men att vara helt ledig, känna noll i skäl eller anledning att göra något. När dagens insats är att göra lunch eller middag och det är inte jobbigt eller ett måste, det är ett intet, det bara utförs i den avslappnade anda som du befinner dig i.

Jag når nästan bara det avslappnade läget när jag är utomlands, det är bara då jag inte kan förmå mig att skapa anledningar till en massa måste som jag måste göra. Jag är inte intresserad att se det antika templet eller annat. Gå och strosa, filosofera på stranden, bara vara.

Sola och njuta av värmen, duschen och balkongdrinken. Göra sig iordning, gå ned på byn, se folket, det glada semestrande folket, de serviceinriktade lokalbosatta med förstärkning av säsongspersonal.

MEN idag, idag har jag samlat en massa kraft. Vi har bara varit, inget upplägg, inget städ, inga besök, inga besökare, vi har haft en ledig dag helt enkelt.

Jag skulle önska att jag oftare kunde komma in i detta state of mind, men yttre omständigheter påverkar. Det är kallt ute som sagt, eldningen och behovet att inte röra sig för mkt i ett kyligt hus och bara lugnet att vi inte hade eller har en agenda idag!!

En ledig dag helt enkel!!

En av grabbarna?

Kan man som tjej och en tjej som är tjejig, dvs inte den manhaftiga typen med snusdosan i bakfickan vara en av grabbarna? Kan man vara rosafärgen personifierad och ändå passa in?

Jag pendlar och hämtar och lämnar sällan barnen på förskola och skola. Guud vet hur många gånger jag får frågan hur det går ihop! Men det är det ingen som frågar min sambo som också pendlar en bit, som jobbar skift osv. Men som mamma och kvinna så verkar det vara mer konstigt att inte ta hand om den biten.

Jag gillar att vara med killarna, med grabbarna, med IT konsulterna på jobbet. Jag gillar att sitta med Matte och hans kompisar istället för med hans kompisars partners.

Jag har ingen aning om varför det är så, om det är ämnena som avhandlas, jargongen som finns killarna emellan, sättet man är mot varandra. Det är där det känns som att det händer något kul.

Att gå ut med killarna, det är en märklig upplevelse. Ibland känner jag mig som värsta miffot som inte har tjejvänninor som är med eller som jag hellre går ut med. Tyvärr så funkar jag inte så, har delvis mitt nätverk rejält utspritt över sverige och jordklotet att det finns inte den där genuina uppväxten i en småstad där alla finns inom 5 minuters cykelväg.

Även om jag kunde välja mina tjejkompisar så skulle jag många gånger hellre gå ut med killarna. Jag känner att jag är friare då på något sätt, ingen är beroende av mig och jag behöver inte underhålla någon som för en gångs skull är ute och då vill ha en toppenkväll att minnas. Jag kan gå och prata med vem jag vill, hamnar jag med Kerstin 52 vid baren och stannar 15 minuter är jag inte saknad, ingen ifrågasätter varför jag varit borta. Råkar jag hamna i samspråk med Roger 67 eller 42 på väg till toan likaså.

Det är så skönt att bara få vara. Med tjejer är det sällan så, man skall gå arm i arm på krogen, på stan, aldrig ska vi dela på oss och aldrig kan samtalet bara handla om nonsens.

Nu hårddrar jag ju väldigt mycket, men det finns ett lättsinne och en frihet och tillåtande som jag attraheras av när jag är med grabbarna.

Sen är ju frågan om grabbarna känner likadant för mig eller om de tycker att de fått en kärring på halsen, jag är ju trots allt både kvinna, mamma och med allt som det kommer med.

Lätt för att påverka men ändå inte

Kan inte människor bara göra som jag säger?! Så mycket enklare allt skulle bli då??!!

Jag hamnar rätt ofta i existentiella och personlighetsutvecklande samtal, har förstått att många tycker det är givande. Jag tycker det är grymt givande, helst när de gör som jag säger... och inte behöver må dåligt i onödan.

Men det finns även tillfällen då jag känner att, hjälp, ta mig inte på alltför stort allvar, gör verkligen inte som jag säger utan som du själv tycker.

Det är så lätt att falla för logiska resonemang men allt som oftast har de flesta en baktanke med sina argument. De baktankarna kan för mig inte vara särskilt uttalade eller genomtänkta men när jag ofta bara hör en sida av saken är det lätt att falla på eget grepp.

Det jag hör talas om kan vara något jag själv blivit utsatt negativt av och vill genom att råda en annan försöka göra om och göra rätt. Nu när jag har tillfälle och nu skall inte samma misstag begås på nytt. Saken är den att det är inte samma misstag, det är någon annans misstag, ett misstag de själva måste dra egna lärdomar ifrån.

Det finns en balansgång då jag ibland som "mentor" kan känna ångest för att det jag säger är bara humbug, något helt hopkokat och utifrån min egen misär eller tillkortakommande.

Never the less, så tror jag på det jag säger och jag gör det utifrån min det jag tror mig veta om oss människor och hur vi hanterar och reagerar i olika situationer.

Det känsliga är, när någon vill ventilera saker med mig och det eller den de vill prata och resonera om, den på andra sidan, en partner, en kompis, kollega har och är en lika "stark" kraft i den personens liv då är det lätt att den personen hamnar som en pingpongboll och studsar bara emellan.

Både mina och den andra personens argument är kloka och efterlevandsvärda, rätt och fel är ju som vanligt inte så enkelt att hävda i dessa sammanhang men i de lägena kan jag bli rädd, rädd för att säga något avgörande. Frågar man så får man svar och vad skall jag svara annars för om jag inte har en stark anledning till det jag säger, har jag inte skäl för det jag säger så måste jag med all fördel vara tyst.

Men hur mycket jag än vill att personen skall följa mina råd så vill jag ju att personen skall allra mest följa sina egna råd, inte vända kappan efter vinden, den personen blir ju helt vindögd av huvudbry, utan den personen skall ju ta informationen och göra något eget av det hela, inte det jag säger och inte det andra säger.

Så fast jag mest av allt vill hjälpa så kanske den största frågan jag borde ställa de jag pratar med, vad vill de ha hjälp med?

För att prata av sig är inte samma som att beklaga sig, att beklaga sig är inte samma sak som att man vill förändra saker, att vilja förändra saker är inte samma sak som att man är missnöjd utan det kan vara så att man den dagen inte hade något annat att säga och så kan det bli en höna av en fjäder.

Favorit i repris

Kom över en händelse över ett inlägg från förra året!
Tyckte det kunde vara bra att påminna både mig själv och andra om följande.
Det gäller både vänner, kollegor och partners!

Respekt! Kärlek! Förtroende!

I och med att jag och Matte träffades fanns det något nytt i relationen som jag inte riktigt varit med om tidigare.

Jag fick och gav respekt, fick och gav kärlek, fick och gav förtroende.
Får och ger man dessa tre så blir allt annat så enkelt.

Ingen behöver hävda sig, båda är kompromissvilliga, lyhörda och engagerade. Ingen älskar och kräver mer, ingen behöver vara missunsam och jämförande.

Varför

Jag måste alltid förstå varför, det är källan till allt och först då kan jag förhålla mig till det hela.

Varför är det så?

Se ni, jag kan inte ens där och då låta bli. Det är det som fått mig att gå i polemik så många gånger. För jag kan argumentera och exemplifiera och om den som har en annan synvinkel eller helt enkelt bara inte är såld på min idé eller mina råd inte kan göra samma lika. Det vill säga kunna motivera sina åsikter, sitt förhållningsätt på ett tydligt verbalt sätt och med konkreta exempel så blir det svårt att övertyga mig.

Det är för att jag inte tror att de är övertygade själva. Om man inte kan definiera för sig själv och inte kan definiera inför andra det man vill, tänker och tycker så har jag nog tagit det som att man försöker göra det lätt för sig och att man bara vill hitta ett enkelt sätt att dra sig ur något.

Ett sätt som inte fungerar på mig och de har inte några ytterligare argument att tillägga och då sticker jag in min dolk och helt sonika informerar vederbörande att då är det de säger inte genomtänkt och något att ta på allvar.

Jag kan förstå om folk blir provocerade, jag kan förstå att jag hamnar i polemik. Det har bara så länge varit helt främmande för mig att man inte kan motivera sina handlingar och åsikter. Genom åren har jag alltmer förstått att det är jag som är outsidern, det är jag som gör saker annorlunda.

Jag är så himla klar med vad jag känner, tycker och tänker. Jag gör vedertagen research när det gäller och jag har så lätt att förhålla mig till fakta som komplement till tankar och idéer.

När man är som jag så himla klar över vart jag står, gud vet varför jag är det, det vore intressant att veta, men när man är så klar, är det väldigt lätt att i alla nya situationer snabbt analysera dem och mitt förhållningssätt gentemot det nya.

Det är provocerande att jag så tidigt kan uttala mig om något nytt eller en händelse som inte skett men eftersom jag tänker i flera led samtidigt, analyserar ständigt mig själv och ser saker ur flertalet synvinklar hela, hela, hela tiden så är det inte så svårt, det är inte ens tillstymmelsen till svårt.

Jag har lätt att finna orden i en diskussion, i ett samtal och som jag nämnt tidigare så har jag lätt för att bekänna färg, jag är ärlig och säger vad jag känner och tycker.

Men som utgångspunkt för allt detta agerande är det hela tiden en stor fråga som driver mig och det är just varför. Denna varför, om jag var motorintresserad skulle jag kunna hur varenda liten bult var uppbyggd och vilken funktion den fyllde för att motorn skulle fungera, gå sönder, bli bättre.

Nu fungerar jag på samma sätt som motorfantaster men jag förhåller mig till känslor, tankar och idéer.

Det är väl det som gör det lite annorlunda. När det gäller motorer så finns det nästan ett facit, det finns manualer och det finns den logik som man kan luta sig mot. Hur kraft och effekt kan ställas mot varandra och en massa teknik därimellan som man kan visa på rent matematiskt att si eller så kan man göra.

Jag menar nästan helt sonika att man kan applicera samma lika på relationer. Jag säger inte att jag har facit men det finns rätt tydliga vägar att gå och deras inneboende konsekvenser, bra eller dåliga sådana.

Detta varför är viktigt för mig och nu går mina funderingar på om det rent strategiskt för mig själv skulle vara bättre att inte hela tiden söka denna kunskap. Jag har nyss börjat snudda vid idén och är inte helt såld men inser att det kan vara gångbart i framför allt arbetslivet.

För den mest skrämmande insikten av detta fick jag i torsdags och det är att jag är en energitjuv.

Lättförälskad

En bloggkommentar på ett blogginlägg blev ett eget inlägg där min kommentar på det blev detta inlägg...

Snurrigt, här är det jag svarade på

När man träffar en ny vän av samma kön, för mig som kvinna när jag möter en annan kvinna kan jag bli väldig uppfylld av henne, jag är i princip kär, förälskad, jag vill vara med den personen jämt, tänker pratar om henne hemma. jag tycker om att ta på msk och jag vill ta på min nya vän hela tiden, kramas.

Pratar till alla om hur lika eller olika hon och jag är, hur mkt relationen ger osv.

Det är en ny person, en intressant person som också är intresserad av dig. Så du får både nya intryck och får ditt ego tillfredsställt samtidigt.

Med din partner är går livet sin gilla gång och just nu är det kanske lite extra tråkigt.

Vari består skillnaden när du träffar en ny "vän" av motsatt kön? Jo, det blir en intressekonflikt för här kan det också leda till sex, det är svårt att veta var den intellektuella förälskelsen och egots uppfyllnad tar slut och vart den egentliga sexuella attraktionen tar vid. Det är också konstigt för din partner kan ju bli svartsjuk på ett mer legitimt sätt.

Är det en ny kompis av samma kön så kanske din partner är glad för din skull för den ser att den nya vänskapen ger även er i ert förhållande något.

Men om den nya vännen är en av motsatt kön finns även risken att din partner skall förlora dig och därmed antar jag skillnaden för din partner och därmed också skälet till svartsjukan och ditt behov att vara mer dold med själva relationen.

Det är därför du intellektuellt efter ett tag inser att din nya "vän" och du inte skulle passa ihop, förälskelsen svalnar något.

Det är även däri skillnaden ligger i varför du valde att gå längre och bilda familj med din partner. För att hon/han gjorde skillnad en gång i tiden. Du har mött många som din arbetskamrat som du blivit förälskad i innan du gick in i din långa fasta relation och valt bort dem rätt fort då också, ibland innan sex, ibland efter.

Så intellektuellt och sexuellt och massor av andra skäl tyckte du din partner var något att satsa på. Om det finns möjlighet i ert förhållande, kanske inte just nu, men om ni pratar ut så kanske du nästa gång kan vara mer öppen med din nya romans, vän, förälskelse, bara genom att vara mer öppen så dämpas några av de blinda förälskelsekänslornas dolda fällor och det kanske till och med är en person som du kan behålla som vän en längre tid för att det ger dig och den personen så mycket och samtidigt så vinner ditt förhållande på det?!

Skyldigheter och/eller ansvar

Har fått fråga sprungen ur inlägget om Valfrihet:

Det skulle vara kul att höra mer om vad du tycker om det du kallar skyldigheter i ett förhållande. Jag antar att ett annat ord för det är ansvar?

Den frågan var även delvis aktuell under fredagskvällen som gav inspiration till föregående inlägg.

Om jag spinner vidare på begreppet respekt så är det där som rättigheter, skyldigheter och därmed ansvar i ett förhållande formas.

Jag tror inte de frågorna får så står plats i ett förhållande om respekten är på en jämn balans. De frågorna löser sig av sig själva för båda vill ge och ta för den andre. Båda vill låta den andre sova ut när den behöver det, det behöver inte vara någon varannandagprincip om vem som stiger upp med barnen som bevis på att det är rättvist.

Idag gör jag mer, någon annan dag gör du det. Sen kommer de där dagarna när båda är skittrötta och stressade och det blir lite gnabb, höjer rösten och ifrågasätter och säger att jag alltid får göra allt, och du gör inget!! Känslan av trötthet och vanmakt över tillvaron är så stor att allt känns oändligt och att jag står så ensam så ensam med sådana bördor och måsten.

Det måste man se där och då ganska snabbt att shit, det är ju inte realistiskt det jag nu säger, jag gör det för att jag är trött och stressad. Det är inte så lätt att komma på sig själv där och då och ännu svårare blir det om ens partner mår på samma sätt samma dag. Då är ingen av oss stark och kan säga att den andre är orealistisk och att man kanske tog i lite för mycket.

Har man då en jämnvikt och balans sedan tidigare så blir det inte så stor sak, rösterna dämpas rätt fort och båda inser att de är trötta och vi tar det här sen. Eftersom känslorna var sprungna ur just det mötet och tröttheten i samband med kanske en jobbig arbetsdag så kommer aldrig SEN, för det finns inget att prata om.

MEN om man inte har jämnvikt och balans sedan tidigare, då blir det en helt annan femma, då läggs denna händelse till alla andra händelser och risken att man tar upp gammalt skit då den andre partner kommit tillkorta förr, snart bråkar man om saker som hände för 4 år sedan och det enda den här konflikten handlade om var att någon glömt köpa något viktigt när de handlade, typ kaviar. En skitsak helt enkelt.

Så min skyldighet i ett förhållande är att förstå min partner, kanske veta vad som är viktigt för henne/honom och då göra den saken, så att min partner känner sig sedd. När min partner känner sig sedd så känner den sig lite mer respekterad. Min skyldighet är att komma ihåg vissa saker som är viktiga för min partner, som visar på att jag har lyssnat. Saker som är betydelsefulla, är familjen viktig, dvs ursprungsfamiljen så är det din förbannade skyldighet att följa med hur illa du än tycker om farbror Kent eller dylikt. Du gör det för din partner. Med åren kommer din partner att tycka att och känna att Du inte behöver följa med, jag vet att du inte trivs så bra och vill du slippa är det helt ok och mena det när hon/han säger det.

Det blir en växelverkan där partner tillslut inser "uppoffringen" du gjort av kärlek och respekt. Hur lång tid det tar, hur många år det tar att komma dit, är inte intressant för är det det man har som fokus så kommer det inte att bli ett bra upplägg ialla fall då räknar man bara dagarna tills man slipper. Utan gå in med hull och hår i din partners behov. Om din partner gillar katter så lär dig några raser då, du behöver inte få samma intresse själv men ge lite, visa på att du är intresserad av det din partner är intresserad av.

Vill din partner prata, så låt din partner prata, ta dig tid, visa att du lyssnar. Det innebär inte att du behöver göra allt din partner tycker att du skall ändra på dig själv utan det innebär att du i alla fall visar att du är beredd att lyssna på argumenten, ta in dem och reflektera om det finns någon sanning i orden och dina tillkorta kommanden och säg att jag hör vad du säger, jag skall fundera på det hela och försöka. Mer kan man inte göra, men din partner känner sig sedd.

Dina rättigheter är desamma, dina rättigheter är att vara dig själv, ha ditt liv, dina intressen göra det som känns bra för dig. Men här är det också så lätt att man går ut på krogen eller åker på något event bara för att det skall vara så, jag skall minsann visa att jag kan göra vad jag vill attityden. Stopp säger jag om det, gör det DU vill göra, om det är att vara hemma med familjen va det då! Gör inte saker bara för att din partner gör saker, ni är olika, låt er vara olika. Gillar en att flänga runt på stan på massor av teatrar, utställningar mm och du gillar att vara hemma, spela städa och läsa någon tidning, GÖR det då!

Dina rättigheter är att du också skall få respekt tillbaka och samma engagemang av din partner i saker som är viktigt för dig.

Med ansvar kommer då att se till att så sker enligt ovanstående. Man har ansvar för att familjen skall ha mat på bordet och gemytligt hem. HUR man får mat på bordet och gemytligt hem är hur ni lägger upp arbetet i er familj. Kanske skall man börja med att identifiera vad den andre gillar och ogillar i hushållsarbetet och sen försöka dela upp det??!!

Men jag tycker det är fel fokus, för om båda känner respekt så blir inte hushållsarbetet ett problem för du har redan dammsugit för att din partner som brukar göra det skall få komma hem en fredag och bara känna sig fri. Du gör saker din partner normalt gör i er uppdelning för att du vill glädja och visa på att vi är två om helheten och vi hjälps åt och genom att dammsuga åt dig så förväntar jag mig att du gör samma lika åt mig en annan gång.

Har man den typen av inställning så är inte det längre ett stort problem. Men visst kommer alltid hemmets arbeta att vara en källa till mindre konflikter för det är jobbigt som heltidsarbetande småbarnsförälder att orka med allt. Men konflikterna kan se så olika ut och handla om den nu uppkomna saken eller så kan man väva in årvis av problematik i samma konflikt.

Tyvärr så tror jag inte att alla gjort samma val på samma insiktsfulla sätt som jag gjorde med Matte så tyvärr tror jag att en del måste göra det valet lite senare i livet och då med en helt annan typ av konsekvens, barn som kan fara illa. Här kommer min hybris in och därmed att jag låter som kategorisk men risken att barn skulle fara illa var för mig ett av de allvarligaste skälen till att jag gjorde valet innan. Därmed inte sagt att det är försent för barn far illa i förhållanden där föräldrarna inte synkar också. Men gör ett val, lär er leva med er partner på nytt, ta nya tag och se inte tillbaka.

Respekten i ett förhållande

Jag är som bekant lite bestämd i mina uttalanden och det kan få andra som gör annorlunda att känna att de gör fel. Jag låter fördömande och jag låter som att jag äger sanningen.

Tidigare har jag inte brytt mig så mycket om hur andra uppfattar det hela eftersom det varit viktigt för mig att stå för det jag gör och det jag tycker är rätt. Men idag skulle jag väl säga att jag tonat ned emfasen något. Jag säger samma sak, men lämnar lite mer utrymme för att det kan finnas alternativa vägar att gå.

Varför denna emfas då? Jo, för jag tycker ju att mina idéer är bra och jag mår bra i det som denna fråga gäller, mitt förhållande. Jag har haft problem som alla andra i mitt förhållande men jag kan lugnt säga att jag aldrig haft problem av den typ som vänner och bekanta har med sina partners.

Oftast handlar de problem som jag hör talas om, om bristande respekt. Man känner sig inte respekterad av sin partner och då börjar allt möjligt löjligt smått bli viktigt. Det är ju ett sätt att försöka ta tillbaka makt eller balans när partner träter och tvingar sin andra hälft till familjemiddagar eller klädbytesdagar eller vad det nu kan vara.

MAN ska VA TILLSAMMANS på allsköns evenmang för det blir då ett bevis på kärlek, DU offrar DIG för mig, du går på Monster Jam i Globen eller dylikt. Då vet jag att du älskar mig.

Om jag känner mig respekterad och mår bra i mitt förhållande kommer man nästan aldrig i sådana situationer där ultimatum och den typen av uppoffringar behövs göras.

MAN gör det man tycker om, respekterar man sin partner följer man med ibland, ibland inte på den andres intressen. Vilken mängd energi går inte åt att först förhandla om evenemanget där ultimatum ställs, man åker, en är lite negativ och förstör mest för sin partner. Vad är vinningen för den som "tvingat" jo, att man på något sätt tycker det blir rättvist, men det är ju helt fel rättvisa och den är ändå inte en god rättvisa som man mår bra av utan en rättvisa som gör att man kan rättfärdiga att fortsätta leva med den man har exempelvis sina barn med för alternativet, uppbrott är för stort och jobbigt att tänka på eller ta.

Tänk istället om båda då fått vara på var sitt håll och göra det som ger dem energi, vilket bättre möte får inte de två då?

Varför jag så hårt uttalar mig att det i princip saknas utrymme för andra argument är för att MITT val av livspartner och ja, jag har sagt det förr, det är ett val, jag gjorde ett val 2002, det valet var toktydligt. Matte gjorde också ett val, det får han stå för och berätta om.

Mitt val baserades sig på att vi levt ihop i 7 år och vissa tillkortakommanden som min sambo har hade jag svårt för, jag vill och hade försökt ändra på dem i många många år utan egentlig framgång. De var en källa till problem och en källa där jag kände att det var ojämnvikt i förhållandet.

Det var säkert mer därtill 7 årskris och annat men oavsett detta så dryftades separation som ett alternativ, Matte tänkte åka och bo hos Fredde ett tag, det var allvarligt, det var på riktigt. Inte tokmånga vet om detta för att jag har haft förmånen och även inställningen att den här typen av problematik är mellan mig och Matte och det är bara vi som kan reda ut den och dryftar vi den med fler så blir det ringar på vattnet och vänner blir färgade och kommer vi sen att leva samman så kommer ändå mina vänner att se mig i ljuset av det jag berättat och hans samma lika om mig.

Keep it in the family eller med din terapeut. Jag tror inte att det är så bra alltid att prata med sina vänner om sin partner, inte om man tänker fortsätta leva med den personen. För vad händer när min kompis partner inte förändras. Hur blir min syn på parterner, min syn på min vän som fortsätter leva med en person som inte behandlar min vän rättvist och med respekt?!

Jag lyssnar gärna och kommer med råd, absolut, det är inte det jag menar här utan att det kan vara bra att tänka efter före ibland gällande detta.

Men jag gjorde ett val 2002, jag visste om att Matte hade dessa sidor som skulle innebära att jag fick ta ett större ansvar för vissa saker. Saker som är av mer praktiskt, strategisk karaktär. Vad är jobbigast att laga mat varje dag eller komma ihåg varenda tid och möte och deklarationer och räkningar som finns? Kan inte göra den vägningen.

Hur mycket väger en middag för dig och byta däck samt stryka och hur mycket väger att betala alla räkningar ha koll på alla anmälningsdagar till barnens gympa, simning osv samt storstädningen av huset, alla undanplock.

Ja, ni ser ju själva, kanske det står lika många saker men det är ju vad det sakerna kostar för MIG inte DIG som är viktigt, vi tycker ju olika om saker och olika saker är olika jobbigt för olika människor.

NI måste hitta er balans mellan alla dessa saker där det känns bra för er.

Så mitt VAL som jag gjorde kom med en konsekvens för mig själv. Jag valde Matte medveten om att han aldrig kommer att förändras och jag kommer ALDRIG mer att bråka med honom om de sakerna. ALDRIG i samband med diskussion om dessa saker säga att jag kan inte leva med dig för att du inte...

Jag gick in i familjebildandet med helt öppna ögon och det valet kunde bara jag göra!

Inspirerat inlägg om relationer

Inspirerad av ett blogginlägg som jag så sällan skall läsa för det blir så tokigt, känns som att man stjäl någon annans idéer och tankar bara för att jag inte kunnat verbalisera dem på samma sätt.

Det känns verkligen som Heureka när jag stöter på sådan texter.

Hur många är genuint intresserade av att lära känna en annan människa?
Verkligen, verkligen lära känna någon?

Jag har vänner som just brukar ta upp detta som en del i problematiken i förhållandet. Att partnern inte verkar veta vem man är och hur man fungerar. Vid en direkt fråga till min kompis partner att be de beskriva sin partner så skulle hälften av kvalitéerna inte komma med. De kan inte beskriva sin partner rättvist.

Varför är det så? Det är för mig inte en fråga om det är så eller ej, att man inte är helt djupt intresserad av att veta vem andra till fullo är. Det är ett krasst konstaterande.

Varför vet man inte allt, och då menar jag ju att jag förstår att det är bra om det finns lite mystik i ett förhållande. Men i ett livslångt förhållande där man är tillsammans, bor tillsammans, borde man veta vad ens partner skrattar åt, vad de tycker om dödsstraff eller att de faktiskt är jätteduktiga på att vika svanar av tygservetter. Om det gör det hela tydligare.

Jag tycker ni skall gå hem till er partner, väl medvetna om att svaren ni får kanske ger ett ljus över ert förhållande som ni inte visste och kanske inte är jättekul att höra, eller så blir ni glatt överraskad om hur mycket er partner faktiskt vet men inte visar eller uttrycker.

Vi är ju alla så olika och många är inte så kommunikativa men snappar upp en massa ändå.

Jag har som skribenten för blogginlägget jag citerat några gånger funderat många gånger varför jag tillåter att de jag ger en massa själva har så lite intresse i mig och vad som tynger mig.
Jag är en väldigt dubbel människa, jag har lätt för att visa känslor, lätt för att prata om allt mellan himmel och jord. Jag blir sällan generad och det finns inget ämne som är tabu. Jag ger en massa genom att exemplifiera och det är mitt sätt att tala om vad jag känner, vad jag tycker.

Men eftersom jag så ofta gör det är min teori att folk tror de vet en massa om mig och att jag genom detta också fått utlopp för mitt behov av att ventilera.

Men vid en tydlig uppmaning, vad vill du ha, vad känner du just nu? Ja, skulle jag få en sådan fråga så skulle det vara väldigt svårt för mig att svara. Jag litar inte på dig, jag litar inte på att ditt intresse är genuint och jag litar inte på att jag kommer att få stöd när jag berättat det jag känner. Att du skall finnas där för mig och att det inte är annat som kommer i vägen som gör att fokus flyttas en stund och att du sedan inte är på mig igen och uppmanar mig att berätta igen.

Moment gone alltså och jag är blottad utan att fått hjälp! Det är verkligen något som jag är jätterädd för. Med det sagt så är det också väldigt sällan, nästan aldrig som någon ställer en sådan fråga till mig och sen verkligen verkar både vilja och ha tid att lyssna.

Jag har insett att män ytterst sällan är intresserade av andra människor sådana som de andra är… men när de blir förälskade, så kan de i alla fall uppbåda en viss besatthet kring kvinnan.

Och sedan har jag grunnat över den andra änden av samma linje… den som handlar om, att värdesätta sig själv så högt att man inte nöjer sig med mindre än att faktiskt bli både älskad, accepterad, respekterad och sedd som den man är.

Det vanligaste som händer när kvinnor sätter gränser mot män på det sättet, är att mannen inte är tillräckligt intresserad av henne för att idas kämpa för hennes kärlek.

Jag kunde inte sagt ovanstående bättre själv. Just att jag värdesätter mig själv rätt högt, jag är värd ett bättre pris på något sätt. Jag har aldrig haft en annan inställning vad jag kan minnas. Jag har inte kunnat ingå in någon form av grupptryck och dylikt. Jag är mainstream har jag fått höra, lite på skoj men visst i mångt och mycket är jag det, en produkt av min tid.

Visst har jag sålt mig kort många många gånger i jakten på ett större pris. Olycklig kärlek kan ju få de flesta att betee sig galet irrationellt, utlämnande och pinsamt.

Men som person har jag ständigt tyckt att det är en självklarhet att just bli älskad, accepterad,respekterad och sedd för den jag är. Jag har inte ens i yngre år tyckt att det varit något konstigt men eftersom den inställningen har satt mig i många konflikter så har jag genom åren fått fundera lite och insett att det är inte helt enkelt att det är så och jag har kommit att få kämpa för min sak och kämpa för att det skall vara så.

Den kämparglöden har falnat lite med åren. Det tidigare inlägg handlat om, att ge och ta och i de möten jag har. Jag har alltid varit förlåtande av naturen och fast jag inte känt det utrymmet att jag har fått vara den jag är utan att någon vill kuva och ändra eller dämpa vissa drag eller som de allra flesta vill ta del av de egenskaperna jag har för att hjälpa dem men när jag sätter gränser verkar det precis som i citatet ovan att jag är uppenbarligen inte värt att kämpa för och då krav även kommer på deras engagemang så backar de.

De människorna har jag blivit bättre och bättre på att syna tidigt i en relation/vänskap och blivit mycket bättre på att dra mig ur innan jag själv är dränerad.

Jag är känslig, öppen och mottaglig för det som människor är, jag har något av ett “sjätte sinne” som gör att jag uppfattar signaler som de flesta inte ser… och det gör mig sårbar, att jag har den här öppenheten för människor. Samtidigt… jag har provat att stänga mig.

Mina “prat-kvinnor” genom åren har försökt få mig att lära mig att skydda mig, och jag har tyckt att eftersom ingen annan än jag själv kan göra och ta ansvar för att jag inte ska ta för mycket skada, så måste jag försöka hitta “nycklarna” till hur just jag ska göra för att skydda mig… men jag undrar mer och mer om det egentligen är möjligt.

Antingen får jag vara öppen, och då går jag på nitar då och då när jag möter människor som faktiskt lyckas lura mig (trots min uppmärksamhet), eller så får jag stänga mig… och då blir livet väldigt fattigt.

Detta får mig att gråta, rysa, ta ett djupt andetag och bara säga AMEN!
Jag har medvetet för länge länge sedan valt att hellre gå på nitar om och om igen för alternativet har aldrig varit attraktivt för mig. Jag tycker att de som inte är emotionella liknande mig, givetvis vore en bättre balans av detta att föredra, att de riskerar att leva fattigare liv.

Att inte få ta del av den glädje Busschaufför sänder tillbaka när man är glad och ler, att inte känna och få ta del av den uppskattning och genuina respons man får när man ger någon en kommentar om hur fin de är idag, eller hur smart, duktig vilken skön/bra människa de är.

Att ge ifrån sig, boosta någon annan ger dig tusenfalt tillbaka. MEN det måste finnas en balans och även om det räcker långt att få tillbaka glädjen i mötet så behöver jag ju samma dos själv. Det räcker inte att självmedicinera utan andra måste även ge mig vitamininjektioner. Hur de skall se ut och fungera är ju som allt annat olika från person och gång till annan. Men i varje relation måste det finnas ett givande och tagande som båda är nöjda med.

Jag är absolut inte ute efter att någon våg skall väga 50/50 det tycker jag är feministiskt mumbojumbo på något sätt. Det skall kännas bra för båda. Båda i en relation oavsett om det är jobbrelation, kompis, vän eller partner ska vara nöjda med det de får. Är båda nöjda med det relationen ger finns det en balans.

I vissa relationer behövs det inte mer. Allt är inte djupt och analyserade, vissa lägen är man bara. Det är ju bara när det kommer till att någon ger mer som det uppstår problem, det är då man måste hitta balansen.

Om jag är alltid den som föreslår att vi skall göra saker, alltid är den som ringer så är det inte ett problem om den jag ringer till oftast alltid hänger på och är den person som gör just det eventet till något värdefullt roligt och något att minnas.

Det blir ju inte bättre för att jag får en kompis som ringer lika ofta men som jag inte cynkar med just kanotpaddlingen som vi skall göra. Vad är då vinsten? Att lika skall vara lika? Hmmm, nää sån är inte jag och jag har verkligen lite svårt att se den typen av millimeterrättvisa.

Sen bör man inte bli för provocerad, klart man kan ha ett rikt liv på många sätt oavsett hur man är som person. Jag tycker bara att vara i kontakt med sina känslor, delge andra dem och vara ärlig mot sig själv är att föredra.

Vi återkommer, jag återkommer ständigt till detta med stolthet. Det finns så mycket dum stolthet, man sätter upp gränser för sig själv och barriärer som man sen när man faktiskt vill göra tvärtom inte kan göra det för då blir det ju principiell konflikt inom en. Jag har ju sagt nej och då måste jag stå fast vid det. MAN får inte ändra sig för då har man misslyckats på något sätt.

Svälj stoltheten, den är bara dum, dum, dum. Du skall vara stolt som person, över den du är, stolt över det du åstadkommer, din familj, dina vänner. Men inte stolt i sak! Du skall stå för det du tror på och ha moral, principer gällande ideologi och övertygelser.

Men sätt inte upp en massa hinder utan öppna upp för alternativ och MAN får ändra sig, man kan ha fel. Jag har fel hela tiden och jag som ständigt tycker mig sitta på sanningen och har tvärsäkra uttalanden skulle få det mycket jobbigt om jag skulle vara stolt, då skulle jag ju bli synad när jag har fel och då är det mycket bättre att sakna stolthet och bara resignera och säga att jag hade fel och jag ändrade mig.

Jag vill vara med dig, jag vill följa med, jag vill. Jag har sagt det förr många skulle behöva träna sig i att börja varje mening med Jag!

Ärlighet varar längst!

Han höll på att drunkna i våra samtal, när han insåg att jag inte bara kunde argumentera för det jag kände och tyckte, utan dessutom hade rätt i det mesta som jag sa… och han hade inga verktyg för att möta mig på samma nivå. Det tror jag provocerar honom en hel massa… så, om han kan få mig att reagera starkt och sårat, så känner han att det återställer balansen lite, från hans perspektiv

Detta citat är även det huvudet på spiken!

Vad folk är rädda för konfrontation, för argumentation, för att deras resonemang inte håller och att de skall bli synade.

Det är därför jag håller mig till ärligheten, den går inte att syna. Den går att argumentera om, den går att ifrågasätta men det är ändå alltid med bakgrund av att det är såhär jag tycker och känner. Att försöka linda in det hela i bomull gör bara skit värre i min värld. För en person som vill ha svar måste få ärliga svar hur ont det än gör.

Det är bättre i mina ögon att säga att min kärlek är inte tillräckligt stark för dig, du är inte tillräckligt viktig för mig, du är inte tillräckligt duktig, du är inte tillräckligt snygg, du är inte den jag tänker mig ett liv med, du är bra men inte tillräckligt osv osv.

I relationer hålla på med trams och säga att det är inte du, det är jag, jag vill vara singel eller vi är inte i samma fas just nu är ju bara en massa dumma omskrivningar. Eller när man söker jobb eller tar med en annan vän till en resa osv.

Jag skulle verkligen välja dig om jag kunde eller om det fanns fler platser eller om man hade råd. Ja, det kanske är delvis sant men det som är mest sant är att man valt en annan att umgås med eller att resa med eller att ge jobbet till. En annan som man tycker i alla fall där och då är och ger mer. Sen om det är ett klokt val och om man inser att det ibland kan få konsekvenser är något helt annat.

Jag tycker då att man skall säga att just nu gör jag detta val på grund av detta.
Som sagt jag har valt ärlighet för då är jag fri, jag kan inte bli synad bara ifrågasatt och det är för mig något helt annat.

Jag äger ingen sanning och är helt öppen att höra andra alternativ även om jag är lite mer tjurskallig och envis än vad som är bra för mig och tror mycket på mina egna idéer och lösningar.

Ursprungligt inlägg källa till inspirationen

Är det Potentialen man egentligen blir kär i?

Jag hade grannen över igår och ett av många samtalsämnen som hann snuddas vid...
Vi har en hel sommar att gå lite djupare så just nu har vi lite bråttom för vi verkar kunna prata om allt :D!

Lite blev det om folk bråkar och så, hur förhållanden ser ut och lite lätt om våra egna förhållanden kom på tal.

Det fick mig att reflektera lite. Jag har ju stött på några människor och några som faktiskt betyder ganska mycket för mig som är lite känslomässigt stängda.
Jag skrev om det tidigare och antar att det är lite av utmaningen som triggar mig för att engagera mig i dessa människor och där min både hybris och välvilja gör att jag vill tränga igenom skalet.

Men om man nu blir kär i en sådan person, en person som är ganska kall i de känslomässiga yttre betingelserna, vad blir man då kär i egentligen?

Visst kan man bli kär i någons sätt att argumentera, man kan bli intresserad av sättet man skriver, många gör ju så i nätdejtingen antar jag, vad jag förstått.

Man kan bli kär i en persons ideologi, andra beteenden, det finns mycket givetvis.

Det yttre är ju ganska avgörande inledningsvis men jag tänker ändå, en människa som inte uttalar vad den tycker, eller ännu mer känner och ofta kan dessa gå hand i hand blir ju svår att lita på.

En sådan person kan ju ha en massa åsikter men det är när man frågar mer på det personliga planet som svårigheterna med att uttrycka vad man tycker blir en svårighet.

En sådan person skulle jag nog inte kunna tillåta mig bli kär i, jag skulle försöka förhindra det, för jag skulle väldigt snabbt bli lite rädd då jag inte vet vart jag egentligen har den personen.

Jag tror att många som träffar sådana personer blir lika fascinerade som mig och hoppas på att man skall kunna vara den som bryter igenom det där skalet. Att just jag är så viktig eller har förmågan, att få se vem som döljer sig därbakom, att släppa ut och egentligen inte ha den blekaste aning om vad f**n man sysslar med.

Jag förstår att man kan bli kär i sådan person, allt beror ju också hur tidigt man bryter igenom och hur mycket man får då och hur man då hanterar det hela.

Jag har lätt att prata med människor och även sådana känslomässigt stängda människor har lätt för att anförtro sig, spontant är det en verklighet och det kan bli många laddade ögonblick, jag fick höra för någon vecka sedan att jag är gemytlig att prata med och det var en fin kommentar. Men när en person som vanligtvis inte har så lätt för att släppa fram känslor gör det så är mötet så starkt att jag har svårt att skilja på vad som är vad. Det är så laddat och attraktion, känslor och bara zen-anda blandas i en himla mix och det kan se rätt olika ut.

Sen kan man ganska lätt se det för vad det var men just där och då är man väldigt fångade av själva mötet.

Men vad jag tror många av oss blir oavsett om vi träffar en känslomässigt stängd person så tror jag vi ofta blir kär i POTENTIALEN hos den partner vi träffar.

Vi skall ju oftast formera oss i ett förhållande och första året brukar antingen vara fyllt av lyckorus och man springer på eller fyllt av massa bråk för att man skall kompromissa fram ett liv ihop som båda skall känna sig bekväm i och där båda har lika stor del.

Men när den där POTENTIALEN inte infriar sig, när ens partner går åt ett helt annat håll än vad man själv tänkt sig eller vad som verkade troligt när man först träffades.

Är det då man kallar att man växer ifrån varandra? Den förstår jag inte, någon får gärna förklara vad det begreppet egentligen bottnar sig i.

Jag tror att det är just det som är problemet för många att potentialen aldrig infinner sig och där finns det mycket kopplingar till de som leker mamma, pappa, barn och de som de facto lever livet.

Det är då jag tror att det blir en massa bråk som fortsätter efter det första formerande året och det är där jag tror att man aldrig kan lyckas i sitt förhållande.

Man vill ändra sin partner så till den milda grad att det egentligen då blir en helt annan. Man blev kär i kärleken och drömmen och de just då föreliggande möjligheterna till ett särskilt liv ihop.

Inte missa något

Jag hade en dålig tendens när jag var yngre, due to att jag hade svårt att säga nej. Inte för att jag är så mycket bättre på det nu, men jag kan dock se när ett Nej är bättre än inget svar alls, eller svävande svar eller lova förmycket. Jag vill och ville inte såra någon, göra någon besviken och i sökandet och jakten på att undvika detta så gjorde jag just det, folk besvikna.

Ofta om det skulle vara lite party sådär till helgen så kunde jag boka upp mig så att det inte gick ihop. Man kan tydligen fortfarande inte vara på två ställen samtidigt.

Jag lovade än det ena och än det andra. Men det fanns fler skäl än att göra folk besvikna till det. Hur vi än vrider på det mesta så är vi också egoistiska och vill ha någon egen form av vinning och genom att tacka ja, eller boka upp många olika evenemang. Tyvärr var jag inte slipad då som nu, nu skulle jag säga, vi får se, och kanske och därmed hålla många dörrar öppna.

Men genom att lova bort mig till flera personer så kunde jag ju när den dagen, kvällen kom välja det som var roligast, coolast, mest party eller det jag för den dagen kände mest för.

Det gick väl inte alltid hem och som så ofta när man ropar efter mycket så mister man hela stycket. Såklart att det hänt mig, massor med gånger.

Felval gör man också av flera anledningar, som när man byter körfil för man tror det går fortare i den andra filen eller byter kö i kassan på mataffären... Shit vad det sällan lönar sig.

En föredetta eller en vän som ligger på is just nu ;), hade VERKLIGEN den tendensen, av alla ovanstående skäl. Personen blev väl med åren mer slipad och lovade som sagt inte bort sig utan mer indikerade en massa och höll på så sätt många dörrar öppna.

Jag har nyligen träffat på en till sådan person som av olika anledningar är i en sådan fas i sitt liv. För en del är det en fas, för andra en livstil. Oavsett vad så handlar det om mognad i mina ögon och det handlar om trygghet och självkänsla.

När man så småningom når dessa ovanstående attribut så blir det mindre viktigt att sejfa hela tiden. Man gör det man mår bäst av och inte där det är som coolast att vara.

Det knyter lite an till föregående inlägg om att leva eller leka livet.

Vad är viktigt, vilka val gör vi och varför. Det är mycket dumt som görs på grund av stolthet, det återkommer jag ständigt till.

Jag gör jättemycket dumt på grund av känslomässiga skäl, jag gillar och behöver raka rör och det är få som vågar detta. Så mycket lindas in och runt och jag synar dina argument bums i de lägena. Det är viktigt att det känns rätt för mig, när det känns rätt har jag tydligen lite svårt att förstå och jag har svårt att inse när jag borde sluta, stångar ofta mitt huvud blodigt och går för långt med brända broar som resultat.

Jag vet om detta och jobbar på det, hårt, ännu hårdare efter de två senaste veckornas insikt.

Men för att återknyta till ämnet, rädd för att missa något roligt...
Med att tänka efter VAD som är VIKTIGT så får vi även svar på om vi vill bli bjuda för vårt ego eller för om vi verkligen vill vara där, vara med de människorna, gillar de som spelar på konserten eller ens tycker om revyer.

När vi vet vad som är viktigt och varför och sen om det är värt det så kan vi börja vara lite mer nyanserade i vårt behov av att vara med där det händer. Vi behöver inte leka livet längre utan vi lever livet.

För när börjar egentligen det där livet? Fatta´ru det har ju pågått rätt länge nu, så vi måste sluta vänta på att det skall starta och faktiskt delta helhjärtat där vi är just nu.

Med det innebär det även att vi vinner ibland och förlorar ibland och allt är inte en tävling ibland så får man bara lämna vissa saker olösta, därhän och gå vidare.

Vilken utgångspunkt har vi?

Visst är jag en galet egoistiskt, narcissistisk person med omättligt behov av yttre och inre bekräftelse... Vem är annorlunda egentligen? Den stora skillnaden är att jag erkänner och ännu mer är så fräck att jag uttalar mina behov!

MEN det går inte en dag utan att jag vaknar och tänker på andra, hur jag kan göra deras dag bättre, hur jag får busschauffören på bättre humör om jag ler och säger godmorgon istället för att vara morgonsur och trött och titta ned i golvet.

Det lilla som gör skillnad och som jag gör bara för andra, hmm, vilket man aldrig egentligen kan göra. För genom att få busschauffören att le, mår han bättre, det är bevisat att för varje gång vi drar på smilbanden mår vi lite bättre. Genom att veta att jag påverkat honom positivt om än i så minimal liten liten del av dagen och livet så mår jag bättre.

Alltså behov av bekräftelse kan därmed se så olika ut, inte bara vad du är snygg och smart!

Jag har en stor brunn att fylla när det gäller den typen av bekräftelse. Mår någon dåligt så vill jag uppmuntra dem. Jag kan tänka hela vägen till jobbet eller ett möte på kramen jag skall ge för att ge vidare min kärlek, omtanke och värme om jag vet att någon behöver det.

Hmmm, shit vad besviken jag blir när jag gång på gång upptäcker att så verkar inte så många fler fungera. Inte för att det kommer som en chock, men när människor på så många andra sätt visar att man betyder mycket så varför inte på det klassiska sättet, med en kram tex.

Jag tror att vi vill och vi ser att du och du och jag behöver en kram, men något gör att vi hindrar oss själva. Som om vi vore rädda för vad engagemang det kan kosta oss. Kommer vi därifrån? Är jag fast för alltid med denna människa nu? Eller så är man bara helt enkelt rädd för känslor.

Det är lite liknande när man inte längtar och ser fram emot saker, som att man missunnar sig själv viss glädje. Man är inte värd, man försakar sig själv involvering för att skydda sig.

Nää, vi är ju de vi är och inte ens jag kan omvända alla eller om ens någon. Men visst vore det mysigare om vi alla var lite mer kramiga och förlåtande och visade vår omtanke och kärlek lite tydligare rent fysiskt?!

Leva eller leka livet?

Herregud vad många såpoperer som jag har sett och önskat att jag varit en del av. Nu senast skulle jag ge guld för att få vara lika tillrättalagd, framgångsrik, snygg som människorna i The Hills.

Tänk att ha beachhus i Florida, åka till Colorado Spings för lite skidweekend och middag ute varje kväll hemma i LA...

Men så ser ju inte verkligheten ut, vem behöver en Au Pair när jag städat hela undervåningen, fixat middag, badat barn, tränat själv och duschat och satt på mig lite naughty underwear tills min sambo kommer hem som får ta mig med valkar och celluliter.

Men en del verkar mer intresserad av att leka livet, leka mamma, pappa, barn istället för att uppleva och faktiskt verka i livet.

Drömmen om det där perfekta livet, där man gör den där goda såsen när ens bekanta skall komma över...

Det är lite samma sak som jag och Matte stötte på i början av vårt förhållande som en del gjorde till en grej. Vi hade inte behov av att definiera vårt förhållande som sambo, särbo, tillsammans eller ej, förlovande eller gifta... Men många omkring oss, främst en av hans bästa kompisar höll på hela tiden. Jag förstår inte och förstod inte varför definitionen är viktig. För vem är den viktig? Det viktiga är ju om jag och Matte vet vart vi har varandra och hur vi står i förhållande till varandra.

Jag har två skäl förutom festen till att gifta mig, där ena är att alla heter likadant i samma familj, den andra är det största skälet, juridiskt, finns ingen starkare lag.

Men jag har inget behov av att gifta mig och så. Jag tror att jag skrivit om det tidigare i så fall kommer det här igen. Jag behöver inget yttre bevis på att Matte älskar mig. Jag kan få massor av smycken, saker, annat, som presenter som i så fall betyder lika mycket.

Matte gjorde tre tulpaner av papp som ligger i min kista där jag har alla mina souvenirer och minnen. De tulpanerna är bland det finaste jag någonsin har fått. De ser ingen annan än jag någon enstaka gång per år, nu är ni flera som vet om dem, men det har tagit över 11 år för mig att gå ut med informationen. För jag är trygg i det liv jag lever med den kärlek jag har och får och ger.

Jag har haft ett bra liv med Matte, priviligerat med god ekonomi, god kommunikation och ofantligt mycket humor. Man bör akta sig när man har andras liv som måttstock eller jämför sig, för det är ju kombinationen av just de människorna som gjort dem till de de är.

Hur mycket jag än romantiserar och vill idealisera det liv jag lever så kan det aldrig bli som på film.

Det går inte klippa livet på samma sätt som det går att klippa en film ;-), efter skidresan skall stugan man hyrt städas av två kanske bakis personer, man har delat den med kompisar som drog tidigt för de har långt att köra och alla är trötta och sura. Det ser man aldrig de i The Hills göra ju, städa!

Att som några i min familj kalla ALLA sina tidigare flickvänner och fruar för "gumman" sådär lite sockersött, som pullan ungefär, är i mina öron helt galen manschauvinism vilket i sin tur flickorna så välvilligt godtagit och satt sig i killarnas knän.

Jag är väl antiromantik i mycket, att kalla sin partner för fästman, att förhärliga verkligheten och i alla lägen måsta använda uttryck som mycket starkt och tydligt förstärker inför alla vilken relation man har till varandra får mig att undra vad som egentligt är viktigt.

Jag skall vara riktigt krass och säga att jag tror det sol alena handlar om trygghet. Ju mer osäker du är på dig själv och din partner och det ni har ju viktigare är det med de yttre attributen, att visa upp inför alla och konstant markera vilka som tillhör varandra. Både genom fysiska handlingar som blir överdrivna bland publik, hångel på buss, på ica maxi och genom att ständigt definiera sina inbördes relationer istället för att kalla varandra vid namn eller något annat kärleksfullt.

Att man har en fästman eller att man har någon man kan kalla fästman??!! Att man har familj eller att man kan kalla och säga till andra att man har familj. Att man faktiskt varit med om själva bergsklättringen eller att man kan säga till alla att man gjort det.

Det handlar om att leva i nuet eller drömmen om vad som är "bäst"!

Är inte det lite likt tidigare inlägg om att vi har en checkboxmentalitet där vi hör kollegor på måndag som seglat, varit till Prag, tagit det lugnt och några har målat om stugan. Sen kommer vi hem till vår partner och undrar varför vi aldrig gör något för vi kan inte se att de sparat 1 år till Pragresan, det var första och enda gången de seglade osv osv.

Vi vill ha allt i sann Hollywoodanda, men inga snygga Spielberg som tillrättalägger de bilder som blev fel eller klipper till historien så att den hela tiden har ett jämt flyt.

Tillåta sig bli kär?!!

Kan man hindra sig själv från att känna mer än vad man vill?

Kan man lägga band på sina känslor? Hur gör man det? Jag har aldrig förstått men alltid fascinerats av de som har en stängd dörr till sina känslor. Jag har alltid sett det som en utmaning att komma igenom den dörren och oftast med syfte att jag tror att livet blir så mycket bättre om man ger efter.

Nu är det väl inte så att jag har haft det jättelätt just på grund av att jag alltid visat mina känslor och låtit mig känna efter lite för mycket.

Oavsett detta så vill jag ändå rekommendera att låta sig leva med. Jag vet ju inget annat men livet blir så mycket roligare då, man får uppleva både heaven and hell och det måste vara att föredra framför att skydda sig själv och stänga in sig.

Världen går inte under för att man blir sårad eller besviken, javisst det känns så ett tag.

Mellan Magnus och Pär som jag var ihop med någon gång på antiken så gick det en månad. Jag fick en chock när jag läste min elevkalender och insåg den korta mellantiden. I mitt huvud och i mitt minne var det säkert ett halvår av helvete däremellan.

Minnet och känslorna spelar oss ofta ett spratt, det gör ont med det går över, vi dör inte utan vi lever bara vidare i livet helt enkelt.

Därför undrar jag tex om det går att undvika att bli kär, undvika att bli för engagerad? Hur gör man då liksom?

Jag som är en ocean av känslor skyddar mig säkert just genom att visa känslor. Om alla vet hur jag känner det och är ärlig kring detta så kan inte någon komma och säga något som gör mig illa. Jag har redan bjudit på allt, visat öppet halsen att jag ligger ned. Som tur är, är det väldigt få som sparkar på den som ligger.

Säkert skyddar de allra flesta sig själva, jag bara tror att mitt sätt är så mycket ärligare och renare. Jag känner mig fri, ingalunda inbunden och fylld av samvetskval.

Jag funderar ofta på om jag gjort rätt, väljer rätt och borde agera annorlunda. Men hur jag än vrider och vänder på det hela så känner jag mig ärlig mot mig själv.

Jag tror på mina principer, jag tror och följer mitt hjärta allt som oftast och jag tillför givetvis rationella, underbyggda argument när det gäller val av viktigare sort. Bara för att jag är en enorm känslomänniska saknar jag på intet sätt kapacitet att ta rationella val. Jag är väl aldrig som mest cynisk när det gäller tunga beslut och helst när det är akut och pressande.

Men jag drivs av det jag tror på, jag för min talan utifrån det jag tror är bäst, inte utifrån vad som är mest strategiskt eller vad jag tror att den andre vill höra för att jag skall nå vinning. Jag skulle inte kunna leva med mig själv om jag skulle agera annorlunda.

Det spelar ingen roll om det är min partner, min chef eller min vän. Alla behandlas och får se samma Anna, ibland lite mer nyanserad för olika situationer men alltid ärlig mot mig själv!!

Stänger man in och inte visar vad man känner, vad som gör en glad och hur mycket alla omkring en betyder för en. Ger inte folk en komplimang eller dylikt om man ser en snygg tröja eller snygga skor utan låtsas som att det regnar så tycker jag det bara är dumt. Det är väl alldeles underbart att få se någon bli glad över det lilla.

Att veta att jag bidragit till att någons dag är bra, helt galet underbart. Om jag är ledsen vill jag ju att mina vänner skall ge mig stöd, energi, tid och engagemang. Om jag inte visar att jag är ledsen hur skall de då kunna ge mig det jag allra mest behöver.

Det måste ju bli en loose loose situation i det läget, man är ledsen, behöver stöd, men får det inte för ingen vet vad du känner??!!

Så kan man hålla tillbaka sina känslor hur som helst och hur gör man liksom då?

Att dela centerpoint!

I lördags var jag på en galet stimulerande tillställning på alla sätt och vis. Den var trevlig, spännande, intressant, givande, god mat, gott att dricka och bara bra helt enkelt.

Det var rätt lika människor som delade samma lägenhet. Färgstarka till hår, kläder, tycke, smak, personlighet och allt annat som gör att man står ut.

Det skulle rätt lätt bli en intressekonflikt, alla vill stå i centrum. Men om alla vill och är villiga att dela centerpoint så går det bra. Det är just det som gör och gjorde den här kvällen så givande.

Alla vi vill stå i centrum, lysa upp i mörkret, tillföra dynamik, föra ordet, föra samtalet, ha rätt, få sista ordet och allmänt bara få bekräftelse. Alla är så färgstarka att man både respekterar och vill ge varandra plats. Om man är villig att dela detta så kan det bara bli bättre.

Ve och fasa att komma in på en fest där några hörs ljudligt och styr och ställer, några sitter uttråkade som de sålt smöret och tappat pengarna. Några sitter som rädda hindar och bara flackar med blicken.

En jämnlik tillvaro, jag vill inte trycka ned någon, jag vill inte att folk skall se upp till mig, avundas, eller tycka att jag är förmer än andra. Jag vill ha en bra och skön tillvaro inget mer och inget mindre. Jag vill ha intressanta, självständiga och egentänkande människor omkring mig. Jag vill ha självsäkra och trygga människor där också.

Tyvärr ser världen inte ut så och jag säger bara här vad jag vill. Jag anpassar mig och vantrivs inte i andra situationer utan detta var bara en otroligt givande kväll.

Valfrihet

Jag måste känna mig fri!

Haha, vad är frihet då? Är fri och frihet samma sak?

Valfrihet är således min sak!

Fri friare, friast:
oberoende, självständig, lös [vardagligt], liberal, ledig, obunden, oinskränkt, independent [politik konst], lössläppt, obehindrad, ohejdad, bekymmerslös, otvungen, oförhindrad

frihet:
oberoende, självständighet, självbestämmande

Valfrihet:
option
freedom of choice
liberty of choice

Det finns en rastlös själ inom mig, utanpå mig kanske också, okej jag kanske saknar viss självinsikt men hepp, lite skall det väl finnas därute att upptäcka om sig själv...

Jag har ett starkt frihetsbehov, jag vill kunna känna att valet är mitt. Jag kan lugnt säga att det inte är helt enkelt när man har familj! Trots detta så är det nästan inget jag kan göra avkall på. Med inget menar jag just valfriheten och familj. Båda är förenliga om man vill!

För mig hade det varit otänkbart att ens fundera på att skaffa familj med en far till mina barn som inte skulle kunna tänka sig göra uppoffringar för min skull. Flytta om jag mådde dåligt, byta stad, byta jobb, byta land! För att återknyta till förra inlägget, man ger och man tar...

Det låter kanske ego det som står ovanför för den som inte förstår, men det handlar givetvis om växelverkan. Ibland är det min tur, ibland någon annans!

Det finns bara ett läge och det är att båda är nöjda och glada och tillfreds. Inte i varje stund, inte varje sekund. Men att man ändå tycker att det är rätt, känns bra, att man är jämnlik, att båda har möjligheter, rättigheter och förstår att med det kommer skyldigheter.

Svartsjuka, kontrollerande, begränsande, förminskanden, trycka ned, styra, befalla, hepp jag kan nog duka under för många av dem. Jag har fått och gett genom åren, genom relationer med män och med kvinnor.

Idag så tar jag stort avstånd från allt annat än respekt, tydlighet och joint causes!

Ge och ta

Att stå på mottagar eller givarsidan...

Jag har en tendens att få folk att öppna sig, jag kan inte blunda eller förminska det faktumet.

Bara denna vecka har jag bland annat fått en relativt okänd person att fälla tårar efter 2 minuter. Det finns säkert en massa fyndiga kommentarer på det! Att människan inte är stabil, att något jobbigt ligger nära är ju inte heller helt svårt att förstå. Jag har fått höra av fler än två ytterligare personer att de sagt saker de normalt aldrig gör till någon. Sen kan ju det vara ett sätt att smickra mig, vad vet jag egentligen om människors agenda?!

Men faktum kvarstår, många anförtror sig till mig. Jag har spenderat många stunder att fundera på det, i veckan fick jag bland annat höra att det är för att jag har rätt låg garde själv. Hmm, det är absolut bland det vettigaste jag hört. Jag är öppen på alla sätt och vis och visar inte där och då på fördomar. Egentligen har jag ju aldrig fördomar i alla fall väldigt sällan om människor utan om egenskaper eller handlingar som människor eller människan framför mig utför. Så fast man röker har flera barn med olika föräldrar, sitter på socialbidrag och kräver pengar för sin rökning och har behov riktigt behov av mig för annat än beklagan, SÅ lyssnar jag. Med det sagt att ovanstående är kanske något jag inte står helt neutral till och imponeras av. Men behöver människan mig, som vän, som vad som helst som en som lyssnar så gör jag det, varför skulle jag inte göra det? Vi måste ta hand om varandra!!

Jag vet och har hört förr att det bland annat beror på att när jag frågar hur någon mår så vill jag verkligen veta. Vill man inte det är ju frågan rätt platitydig och dum att ställa, tyvärr något väldig många gör! Något i min röst och sättet jag ställer frågan på verkar avgöra om människor vill öppna sig. Att skilja på sak och person är väldigt viktigt för mig.

Jag ser det som något bra, kanske en gåva men jag är inte så mycket för ödet och sånt där. Men det känns bra, det är mitt sätt att ge. Jag skulle nog säga att jag ger rätt ofta och mycket på det sättet. Jag har förstått att jag tillför energi och positivism till många. Ändå är jag en galet kanske galen... känslomänniska. Heaven and hell, så pendlar det. Jag är ingalunda lätt eller för den skull enkel, men jag är väldigt tydlig!!! Inte så mycket "det borde du veta" svar till min partner...

Att ge eller få, hmm det är det frågan gällde som gav inspiration till det här inlägget.

Jag tycker ju att jag får något också när jag får dessa förtroenden, förtroenden som är stora eller små. Men givetvis behöver jag mina energipölar också! Jag behöver mer än det ger mig att vara den som lyssnar och kommer med råd, försöker stödja och trösta beroende på vad som ligger den andre om hjärtat eller är på tapeten.

Tyvärr räcker det inte för att jag skall kunna springa runt som duracellkanin i tillvaron. Det behövs mer depåer för mig att fylla på ifrån. Vart jag får dessa små kickar eller längre vitamin injektioner är så himla beroende på.

Idag efter att ha krattat och Matte har grävt gropar så är det sällan mer harmoniskt mellan oss och i familjen och i själ och hjärta. Att få arbeta fysiskt har jag gjort sedan sundsvall brann och det är så himla härligt att vara ute i friska luften. Jag har börjat förstå att min längtan efter att vara en friluftsmänniska uppstår då jag inte håller på med mina tokprojekt i någon trädgård eller med någon båt eller så.

Jag längtar således efter det jag vanligtvis brukar göra, har det gått för lång tid så sätts mitt sinne ur kurs och jag fattar inte vad som fattas mig. Jag är ju en friluftsmänniska, bara inte en med fjällrävenryggsäck och långfärdsskridskor.

Det jag gjort idag och kommer att göra imorgon ger sådan tillförsel av allt man kan tänka sig att oavsett om jag är dödstrött rent fysiskt är jag mentalt galet tillfredsställd.

Det är ett sätt att fylla på batterierna. Ett annat sätt är faktiskt en öl eller glas vin efter jobbet, faktiskt så mycket mer än att förbereda en förfestkväll med utgång en lördag. Detta för att man börjar nykter på stan, man tar något glas och samtalen är faktiskt rätt ofta intressanta, men oftast bara dumma och roliga och fyllt av massa lättsinne och gliringar...

Sen när jag möter intressanta människor som ger mig andra perspektiv på mina egna frågeställningar och mina egna åsikter, ja då får jag gåshud, då går jag igång och kan sitta till nästa vecka om så vore. Ååå vad jag älskar att analysera, vända, vrida, argumentera, briljera, bli övertygad, bli sönderkrossad rent faktamässigt, kämpa mig upp igen, bli emotsagd, får agitera, bli ifrågasatt. Herregud, känner ni inte pulsen, nästan som att... hahaha, få saker är bättre. Okej brorsan, skita när man är riktigt nödig!!! Jag håller med ;-).

Men man ger och man tar, sen finns det de som nästan alltid tar eller som nästan allt får. Livet är enkelt kanske för dem? Hur skall jag kunna veta jag har aldrig varit en av dem! Jag har kämpat mig till och väldigt sällan fått något gratis. Sen har vissa saker gått bra för mig och Matte, bostadskarriären tex, men väldigt många saker har inte kommit enkelt. Ständigt måsta bevisa sig, övertyga om min kompetens och välvilja...

Givetvis ger min familj mig en massa men den här bloggen handlar inte om dem, fotot på barnen och annat vill jag hålla utanför. Jag vill inte blotta de som inte kan föra sin egen talan...

Fikaträffar

Åker ut till Minna till sköna Roslagen och det känns väldigt märkligt att vara 10 kilometer från Kapellskär och inte åka med Ålandsfärjan. Just nu känns stugan och Åland som en hägring, jag undrar om det verkligen har hänt, har jag varit där, har vi en stuga??!!

Ofta när man kommer samman så skall det fikas, bullas upp och givetvis så även denna gång. Jag är guilty as charged, köpte med mig från Ica Maxi en massa munkar och annat gott. Till försvar vill jag dock säga att det står två smörade och bröade formar i köket, vi skulle göra egen sockerkaka och ta med, men vi hade slut ägg och macken här på landet öppnade inte förrän kl 10. Det fick alltså lov att bli köpefika!!!

I alla fall, när man kommer samman, min mor var med och Minnas föräldrar var i stugan likaså. De har aldrig träffas och fikat är ju en bra icebreaker. Man kan hjälpas åt att plocka fram, det blir lite lättsammare då och på något sätt har man redan fått en typ av stämning.

Vad är det då som gör dessa stämningar. Min mamma säger att hon ofta är lite nervös att träffa nya människor på detta sätt men om de tittar henne i ögonen, ja då blir att lite lättare. Nu gick det alldeles lysande och alltid kul när gamlingarna kan hitta en egen gemenskap, egna ämnen då det som i detta fall egentligen är Minna och jag som vill prata med varann ;-).

Jag undrar ju som vanligt varför det kommer an på någon annan att skapa trygghet eller stämning hos/åt mig? För mig kommer det alltid i första hand an på mitt eget ansvar att se till att min tillvaro är bra. Okej, om de jag träffar inte är så sociala, trevliga vilket som så är det väl bara att ta på sin starkare kappa den dagen och inse att jag kanske får föra samtalet ett bra tag till alla kommit igång. Det kan ju vara så att de andra också är blyga, nervösa som min mor. Vilken loose loose situation de då hamnar i, en ond spiral där man vill så mycket mer men låter sig hämmas av uppställda föreställningar om hur andra borde vara.

När vi kommer samman såhär så är önskan att jag och Minna får egentid rätt stor, vi har behov att prata, vi bor inte i samma land och att få se ögonen, det fysiska mötet är för mig svårslaget. Jag vill se kroppsspråket på den jag talar med för att där kunna lägga samman vikten av orden som sägs. Se hur min vän egentligen mår, ta på och krama givetvis. Jag är ju en fysisk människa och gillar fysisk närhet.

Nu har jag i alla fall bestämt mig för att nästa gång det är likande möten så skall jag se till att någon tar kidsen ett tag och så går vi en sväng istället för att ta de där munkarna och fikapausen. Lämna andra människor åt sitt öde, vi får egentid, vi får motion, vi skippar fikabrödet och därmed en massa plus och kan prata helt ostört.

Visst kan vi hitta på andra grejer, träffas själva, ta ett glas vin, åka och simma och såvidare för att få egentid. Men ibland har man inte all den tiden. Fikat är trevligt också och som i detta fall har jag ju en önskan av att träffa och även prata med Minnas föräldrar och make, så det finns väl många anledningar till att sitta ned.

Men eftersom jag är en fysisk människa och gillar att se och känna på den jag pratar med så brukar ofta en skön fåtölj eller soffa vara synonymt med förtrolighet, timmarna går och man pratar på.

Tänker om man tar en promenix samtidigt som man pratar så kan man även där skapa förtrolighet och få motion samtidigt. Det känns som ett bra upplägg för resten av sommaren...

So beware, kommer ni hit får kidsen fika och bulle, men med mig får ni traska efter gamla enköpingtågets stambana :-).