Sorgens 5 steg

Fick veta en massa om mig själv igår. Jag har nyligen börjat läsa en bok om kognitiv beteendeterapi. En fackbok, en studentlitteraturbok, det är bäst så, det är lätt annars att sådan böcker blir lite new ageiga och tramsiga.

Men det var inte det som fick idén till det här inlägget utan att jag nyligen genomgått en minikris.

Att backa bandet och gå tillbaka är aldrig lätt oavsett i mitt fall innebar det att gå tillbaka till mitt gamla jobb som jag valt att lämna för att gå vidare. Nu har det blivit så mycket bättre än vad jag någonsin vågat hoppat på för människorna där är helt underbara och gör mig varm och att se dem är som att komma hem. Jag har ju vuxit upp där och ser kollegor som min andra familj och har saknat dem givetvis. Arbetsuppgifterna har alltid varit stimulerande, utvecklande och det var inte därför jag ville gå vidare utan att jag vill just det, gå vidare.

Att då backa bandet är inte helt lätt. Det finns fler anledningar till minikrisen men oavsett så hade jag några jobbiga dagar. Det var några intensiva dagar där det fanns många känslor i omlopp.

Jag gör detta ständigt i mitt liv, har små minikriser. De kan vara på 10 minuter och de kan säkert vara i någon vecka. Men allra mest är det några få dagar. Den klarhet jag fick i det hela var att jag förmodligen genomgår sorgens 5 steg i raketfart.

De fem stadier man referar till är Förnekelse, Vrede, Köpslående, Depression och Acceptans.
Jepp, sen är det bara att gå vidare. Så för det mesta är jag glad eller i någon av dessa faser. Men allvarligt är jag sällan kvar länge i samma fråga. Jag kan vara i samma läge som jag var sist vi sågs, men förmodligen över en annan fråga.

Jaha, är detta bra eller dåligt då? Det blir ju många känslor på en och samma gång. Men hellre det, det passar mig mycket bättre än att ständigt gå omkring och se ut som att man sålt smöret och tappat pengarna, med sinnestämmning allmänt låg.

Kan reflektioner vara positivt laddat?

När jag hör olika fenomen, företeelser, när jag hör om hur människor har agerat i olika situationer så får jag genast en enorm lust att reflektera över detta. Är det att ständigt vara en gnällkärring?

Inte i min värld, men kanske i någon annans... En reflektion är för mig något objektivt, sen finns det positiva händelser som man reflekterar över eller negativa. I min värld eftersom jag är så givmild av naturen :-) så delar jag även gärna med mig av mina synpunkter och det är här det blir svårt att reflektera över något och tycka till över något positivt.

Alltså det är inte svårt att tycka till om något positivt, men något som är positivt är ju redan bra och behöver sällan korrigeras... Det skulle således bli korta inlägg och jag vet inte riktigt hur många superlativ som en sådant inlägg skulle innehålla. Hur förstärker man något som redan är bra med ännu starkare ord som ännu mer markerar det som är bra?

Sen ser jag ju inte det jag tycker till om som något negativt heller utan som sagt mer bara en reflektion. Reflektion är synonymt med eftertanke och det är det jag vill uppmana till. Att man på något sätt lär sig av misstagen, att man ser sin egen delaktighet i det som sker och därmed vill uppmana till någon form av eftertanke.

Tyckandet däremot kan ju vara laddat på ett annat sätt, fortfarande inget jag egentligen ser som negativt även om jag kan bli lite trött och tycka att andra gör det svårt för sig. Sen vem är jag att döma, jag tycker till, döma är något helt annat. Så långt jag kan försöker jag skilja på sak och person. Men att göra det svårt för sig själv, det gör jag ju själv hela tiden och därmed den ibland oönskade välviljan att försöka uppmana till eftertanke.

Eftertanke är inte samma sak som tänka efter för mig. Tänka efter är något man gör innan man gör det man skall göra. Tex att inte skicka det där fyllesms:et eller som idag inte maxa dagen på det sätt som jag börjat och kommer förmodligen att fortsätta med under dagen. Tänker jag efter så hindrar jag mig oftast för saker eller tar ett väl avvägt beslut.

Eftertanke är mer en analys om det som skett och som sagt lärdomarna man kan dra om detta.
Det är verkligen mycket som väcker mina tankar och reflektioner och något jag verkligen gillar är att förstå hur vi människor agerar och interagerar med varandra, i situationer mm.

Att sitta på en bar, ett kafe, i en hotelllobby, en restaurang, ja vart som helst där man sitter skönt och där man kan iakttaga människor är fantastiskt roligt. Att leva sig in i andra människors konversation genom att titta på minspel, kroppsspråk, att försöka gissa sig till vad som sägs och sen utan problem lämna detta då man nästan aldrig kan få ett facit på detta är riktigt stimulerande.

Det är riktigt befriande att då kunna skriva av sig på bloggen och får reflektera över det som jag hört, läst eller sett.

Tillfälligheter, omen och ödet

Min mamma tror på astrologi och tar ut horoskop med hus och månar och solar och annat som hon tror påverkar vår vardag och vår personlighet.

Själv har jag några års religionsstudier och idéhistoria i ryggen där jag stött på andra argument om varför saker sker och för vem och vad som påverkar oss och vår vardag.

Det finns de som det alltid verkar gå fel för, de köper ett måndagsexemplar till bil, de stoppas i tullen, de tappar saker eller flyg/tåg ställs in då drömresan skall göras.

De finns de som råkar få med extra delar när de köper en tv eller råkar vara 1000 kunden eller råkar vinna på trisslott.

Man kan säkert tala om tur och otur och till viss del håller jag med. De som har en tro av något slag kan ofta härleda händelserna till att det skulle finnas en underliggande mening i allt som händer och att man då kanske belönas eller straffas eller att det finns en utstakad väg för mig. Visst kan jag göra vissa medvetna val men ändå något som skulle vara förutbestämt, någons vilja sker i och med att det sker saker i mitt liv.

Njae säger väl jag om det resonemanget, det är i mina ögon att göra det lite väl lätt för sig själv och på något sätt inte behöva jobba lika mycket med sig själv och gå in och titta på hur man själv hanterar saker osv.

Men det finns något som så mycket mer styr vår tillvaro i mina ögon och det är tillfälligheter. Det är tillfälligheterna som avgör och ibland kan man vara lite bättre på att råka befinna sig i rätt läge och lite sämre på att se och fånga tillfället. En skruvad version av tur och otur kanske?

Jag kan själv falla in i själva resonemanget, det kan vara att många saker hopar sig så är negativa och dåliga på några få dagar eller samma dag. Det kan vara personliga baksmällar, det kan gälla jobb och att kompisar bangar från något evenemang och sen råkar det vara lite jobbigare med barnen. Allt är nattsvart, orättvist att så mycket händer på en gång och sen kan det bara plötsligt vända. De ringer från postkodmiljonären, dina filmer eller dylikt beställda på postorder kommer, en vän dyker upp oväntat och barnen är som ljus.

Det kan gå fort mellan varven och jag kan tänka efter det nattsvarta att wow jag är i ett flow, nu vänder det. Sen 6 dagar senare efter vardagslunk råkar tårtan du tänkt köpa vara slut och du bara rycker på axlarna för det var ju bara en setback. Alltså egentligen har inget förändrats annat än ditt sätt att uppleva och hantera situationerna. Just nu lägger du inte märke lika mycket till det som eventuellt går dig emot för att du mår bättre och en och en märks händelserna inte lika tydligt att det är något negativt.

Mycket, nästan allt som händer oss kan förklaras rationellt med en serie logiska argument. Tillfälligheterna avgör ibland och då hopar sig det goda eller negativa.

Men ibland kan det vara skönt att läsa in att det beror på andra utomstående faktorer som ödet eller tur/otur. Ibland vill man inte rannsaka sig själv eller försöka se nyktert på händelserna och försöka bena upp vad som är vad och hur det kommer sig att allt händer just nu.

Jag är helt med på det också, för mig är det en överlevnadsstrategi att resonera så just i det jobbiga för att kunna hantera alla känslor och tankar. Dvs att det är orättvist och varför måste just jag ha sådan otur och vad har jag gjort för ont som måste drabbas så här osv osv. Någon timma senare, som längst nästa dag måste verkligenheten komma ikapp mig och jag måste börja att bena, analysera och se vad jag gjort som påverkat att det hopade sig och vad jag kan göra för att påverka att det helst inte sker igen, dvs att misstag återupprepar sig som kanske inte behöver återupprepa sig.

För överlevandsstrategin att undra varför just jag är drabbad och har sådan otur hjälper mig inte till nästa gång. Utan att logiskt försöka se vilka kedjor av händelser som ledde fram dit jag är nu och vad som påverkat dem gör att det helt enkelt ofta visar sig vara tillfälligheter som vi kan påverka lite själva och några som vi inte på något sätt styr över.

Skadeglädje

Satt i bilen just före fem i eftermiddag och jag hörde på radio, rix fm eller lugna favoriter de två kanaler man får in i länet som någon glömde och där mix megapol fick flytta på sig ifrån.

De pratade om skadeglädje och folk ringde in och röstade, frågan gällde om det var fel att känna skadeglädje. 5 personer ringde in och fick bedöma och alla höll stenhårt fast vid att det inte var något fel i skadeglädje.


-Det var glädje så hur kunde det vara fel...
-Skadeglädjen, den enda sanna glädjen...

Och så vidare.

Läser nyss i aftonbladet att man kan visa på att samma ställen i hjärnan aktiveras vid skadeglädje som påverkas av njutningar som exempelvis sex och god mat". Hur knäppt är inte det?

Jag vet inte om jag skrev om det förra året men jag läste en annan undersökning som visade på att man gick igång på vissa sorgeämnen. Alltså vissa fick samma stimuli i hjärnan som exemplet ovan då de fick höra om att någon tragisk olycka hänt alternativt om de fick älta om sin egen sorg.

Det är ju ännu sjukare, att man är så inne i det negativa och det dåliga att man blir positivt stimulerad OCH på samma sätt som man blir vid SEX?!

Burr, som att jag ligger där lite småkåt och tänker på att någon som gjort mig illa skall råka illa ut och så får jag veta det.

GRAND SLAM liksom?!

Tre flugor i en smäll, jag är stimulerad, jag blir ännu mer stimulerad av att något tragiskt har hänt och ännu ännu mer stimulerad då det drabbat någon som jag själv har en dålig relation med.

Herregud, ge människorna medicin, det finns en massa antidepressiva och annat, ja inte vet jag vad vi skall ge dem. Men det finns så himla mycket annat som man kan lägga energi på än att glädjas åt andras sorg. Jag gillar inte skadeglädje.

Utan att hymla så har jag självklart känt skadeglädje, men det får mig rätt fort att må dåligt. Jag skulle hellre se att det gick icke bra, dvs status quo, ingen utveckling, inget händer för den människan än att det defacto händer något negativt för den som jag har ett horn i sidan till.

Jag förstå liksom inte meningen, för då sätter man sig ju själv på höga hästar och kan således själv drabbas av skadeglädje från någon annan. Om man tycker att något är rätt åt en annan människa så har man ju tagit på sig rättigheten att döma vad som är rätt och fel, men det kanske är en annan sak än skadeglädje, vad vet jag?

Are You Smarter than a 5th Grader?

Som vanligt kommer det sköna tvupplägg från USA, som i tidigare inlägg har jag uttryckt att när man försöker göra svenska program av dessa blir det bara töntigt.

Hur som fick det mig att gå in på vi i femmans sajt på SVT, prova deras frågor och se hur många rätt ni har?! Det är svårare än vad man tror.

Jag och Matte snackade lite, hur bra skulle man egentligen vara i OÄ ämnena nu? Jag är rätt övertygad om att vi skulle få höga betyg men inte spika proven. Det är om en massa geografi, främst naturgeografi, stenar, kvarts, granit och annat som jag skulle torska på. Biologin är en annan jag är sjukt dåligt på, hur många lungor, lever osv har vi, var sitter de mm.

Kul idé är det i alla fall, eftersom det heter vi i femman och man valt just den åldersgruppen måste det ju finnas någon bakomliggande tanke. Är vi som smartast, lättast för att lära, tar in mest under den tidsperioden. Vad är det annars som ligger bakom att man valt just femmorna?

Sen är ju det amerikanska programmet lite utflippat och funkar bara på amerikanens utåtriktade känsloperson, inget för kalla norden, men jag ser om inte annat för att lära :-).

Videokonferens, Skype

Ibland är min tröskel för ny teknik hög, jag skäms då jag jobbar med "data".
Jag anser det viktigt att hänga med i webbutvecklingen, webbtjänster osv, jag vet att de finns och jag har koll på, iallafall någorlunda, på hur det fungerar. Jag kanske inte alltid är världens största användare men ändå. Tyvärr är min teknikokunskap allt större för varje minut och år som går. Det handlar om att koppla hårddisk till tv, det handlar om digitaltv och trådlösa nätverk, ja, det kan handla om en massa saker.

Skype med webbkamera har jag tex aldrig använt, bara för att, för vi inte haft någon webbkamera och inte kanske haft något egentligt behov, har man inte provat så har ju inte det där suget i behovstarmen blivit retad.

MEN... så köpte jag en webbkamera till jobbet igår för att ha en videokonferens och nu är jag troende igen, halleluljamoment.

Hur sjukt bra var inte det, vi kunde sitta med samma dokument öppet och e-mötesrummet och peka på olika delar av dokumentet, analyser och förstå där, direkt vad vi pratade om.

Så nu bär det av till Onoff och köpa en egen kamera, för nu skall ju alla andra som bor i övriga världen skypa, självklart, nu när jag kan, då skall alla andra kunna.

Jag vill genast ringa upp brorsans barn och låta dessa snacka med Amanda och Douglas, jag vill ringa mina egna kompisar som bor i annat land långt borta i stan.

Så pinsam och lättköpt är jag, så förvänta er att jag snart knackar på dörren och vill kika in.

Mörkrädd

Det knäpper rätt mycket i vårat hus, det är 100 år gammalt och just nu är det öppet på övervåningen, inntertaket är inte isolerat så att det blåser rakt genom huset däruppe när det blåser. Man nästan känner hur det stora huset tar fart och vill flyga med.

Huset står öppet med öppna vidder runtomkring. Det gör att det blåser rätt kraftigt runtomkring.

Jag tror ärligt att jag skall ski*a ned mig varje gång det händer, ibland starkt, ibland starkare. Det knäpper och far och låter konstigt. Min mage dras in av rädsla och jag tittar mig lite lätt stressad omkring.

Är det blåst eller en skogsmus eller ett spöke? Kan det vara inbrottstjuv eller bara något obefintligt läskigt.

När mitt sovrum blir klart ligger det längst upp, längst in i huset. Jag är osäker på om jag kan sova där. Jag var själv några dagar hemma nu, barnen och Mattias på Åland och jag valde att somna på soffan varje kväll, detta då sovrummet "bara" ligger i angränsande rum, om än 11 meter därifrån. Men jag vågade inte riktigt somna i sängen med flit, utan ville gå lite sömndrucken så att jag inte hann bli rädd innan jag somnade om.

Det är så galet sjukt, en tämligen intelligent kvinna i sina bästa år, riktigt lättskrämd.

Kom inte och säg, Buuuuu vid mina fönster en mörk höstkväll, ring 112 innan bara för hjärtinfarkten är inte långt borta.

Slita varg

Jag kan jobba på. 12 år på travet med dyngkärror och säkert 15 år med hästar gör att man är van att göra rätt för sig.

Men jag gillar inte när man måste fixa och dona. Jag kan köra skottkärran i flera timmar med grus eller jord. Men måste jag byta däck därimellan blir jag helt galen. Jag blir lättirriterad och allt är Mattes fel.

I helgen tog jag upp båten. En var tvungen att köra bilen och båtvagnen och en var tvungen att köra båten till upptagningsplatsen. Jag körde bilen och fick hjälp av Farbror T att köra båten.
Väl tillbaka med båten var jag själv, båten skulle av från bilen och snurras runt och puttas på ett bra ställe.

Då händer något som bara inte får hända. Jag har dragit åt stödhjulet alldeles för lite och när jag tar loss vagnen från kulan så faller hela j*vla vagnen ned på däcket. Det är alldeles för tungt att ta och lyfta upp själv. Enda möjligheten är nu att ta fram domkraften.

Nu börjar allt som är jobbigt för mig. Först ta ut allt från bakluckan för att kunna lyfta ur domkraften... Det hatar jag, piller, onödiga saker som visar på att man har alldeles för mycket skit i bakluckan.

Sen fixa och dona för att få upp vagnen, dra åt kring stödhjulet och sen baxa ner domkraft och allt igen under bakluckan och sedan lägga tillbaka allt skräp, golfklubbor, skort och öl och annat skit.

Jag känner att jag jagar upp mig igen, nu när jag skriver detta. Jag har verkligen inget tålamod med sådana saker.

Men poängen är att vi har så himla mycket kraft när vi måste. Jag var själv och hade inget val, bara jag kunde fixa detta och jag var tvungen att fixa detta för båten stod illa till och måste flyttas. När man inte har något val blir ens vanliga laster och tillkortakommanden som bortblåsta.

Det var bara att bita ihop, ta fram allt och ställa allt till rätta. Det var inget problem och jag blev inte ens irriterade denna gång. Om Matte hade varit där hade jag säkert börjat, för att jag hade ju ställt till det och fick skylla mig själv. När jag insett att det var jobbigt att ta fram domkraft mm, hade jag säkert jagat upp mig. Kastat något i backen, muttrat, grinat åt Matte och sagt att det var hans fel och att han nu fick fixa.

Den bekvämligheten hade jag ju inte och shit vad nöjd jag var över mig själv och imponerad över att, förvisso en skitsak, men ändå imponerad av hur man resonerar när man inte har något val.

Knip igen, håll tätt

Jag hade ju börjat bli så politisk korrekt och så vet jag inte vad som hänt.

På dagis påtalar de att Amanda hostar typ sjukt mkt, hon är inte sjuk eller något men hon har en förfärlig hosta som gör sig påmind ibland.

Hon har opererats två gånger för polyper och halsmandlar och blev bättre men nu är det sämre igen och en ny operation känns nödvändig.

Så frågar dagispersonalen

-Har hon astma?

-Jag tror inte på astma svarar jag spontant!

Suck, det är nu jag ångrar att jag sa något.

Vad jag vill säga med mitt uttalande är att så länge hon inte ligger på golvet med andnöd och håller på att bli blå för att en katt gåttförbi utanför... så vill jag inte liksom överdriva hennes eventuella astma. Jag tror givetvis på att en del, få kan ha astma, men jag tror att det kan bli en självuppfyllande profetia och jag vill undvika att överdriva möjligheterna att hon stämplas som astmatisk.

Jaha, vad är det för fel förutom att jag irriterar, provocerar några människor, det är ju inte så att jag gjort det förr.

Men givetvis har dagisfrökens son stora astmatiska problem och i hennes öron, antar jag, kan bara spekulera, har jag sagt att allt är humbug.

MEN, hjälp, det var ju inte så jag menade, jag ville bara inte schåsa upp Amandas situation.

För bara ett år sedan hade jag inte sagt som jag sade, jag hade ju börjat lära mig va lite mer smidig. Hjälp, jag vill åter men ändå inte göra avkall på min spontana sida, ja den som lever får se och man lär så länge man lever.

Nu blev det faktiskt inte pinsamt, vi räddade oss båda från det och det känns skönt. Det var inget konstigt eller jobbigt möte i slutändan.

Toabesök

Jag har till vissas kännedom ett visst handikapp, jag kan inte gå på vilken toa som helst. Jag kan hålla mig typ hur länge som helst för att slippa sitta i en toa som är alltför oisolerad eller för centralt placerad där det märsk hur länge man varit inne.

På mitt nya kontor så är det helt galet, jag kan bara inte, det gäller att pricka av när så många som möjligt är på lunch, fika eller så. Jag håller på att bli galen. Min enda tröst är att vi snart skall flytta någon annanstans och jag hoppas toan är mer lägligt placerad där.

Det spelar ingen roll vad mitt besök handlar om, det bara sluter sig inom mig, jag kan inte. Jag måste muta in min toa, boa in mig lite sen känns ju detta lite förlegat.

Typ, så här har det alltid varit på det här stället och det finns ingen anledning att byta eller förnya. Den här duschen har jag alltid duschat i, spelar ingen roll att det finns 3 till lediga osv osv, vi har alltid gjort på det här sättet...

Men tyvärr bara att erkänna när det gäller toaletter så utser jag "min" och dit vill jag gå.

Nu har jag inte någon och jag längtar till arbetsdagen är slut så jag kan... ja, ni förstår.

Plumspapper eller spola i handfatet i all ära, men det räcker inte, toan är så himla centralt placerad att det är obscent, jag håller på att bli galen!

Hur gör ni?

Bekräftelse ff

Jag har nu upprättat min arbetsheder, jag har gjort ett gott arbete och arbetsuppgifterna börjar droppa in.

Så hur fungerar jag då?
Jo, om det nu gick bra, ja då stannar jag och njuter eller?
Nope!
Jag lägger prestationen till handlingarna och fokuserar på vad man kan förbättra. OK stämpeln är redan avklarad, jag misströstar inte utan bara går vidare och funderar på lessons learned.

Så när någon frågar så uppstår ju än en gång samma situation, Anna behöver stöd, Anna behöver klapp på ryggen.
För jag säger att javisst det gick bra, men det, det, och det kan bli bättre.
Det får det att låta som att jag är missnöjd, det är jag inte, jag är himla glad över min prestation.
Det får det att låta som att jag behöver stöttas, det är inte så jag tänker, men det vet ju inte personen som hör mig.

MEN, allt kan ju bli bättre, jag är tyvärr så att jag fokuserar på det och stannar inte och ibland solar mig i glansen.

Så är jag uppfostrad och så har jag valt att vara.

När jag fick det nya jobbet fanns givetvis en stund av tvivel, jag pratade med min far som löste allt på ett kick på sedvanligt Pettersonskt sätt.

-Du har sökt jobbet, säger Pappa
-Ja,

-Du har fått jobbet, säger Pappa
-Ja,

-Du har tacka ja, säger Pappa
-Ja,

-Jamen då finns det inget mer att säga, då är det så. (PUNKT)

Alltså slutdiskuterat, inget medlidande, jag förstår, himla jobbigt, svårt beslut osv. Nej nej, stå för dina beslut och ta konsekvenserna för ditt handlande.

Kallhammrat för en del, vardag för mig och min bror.

Så mitt agerande missförstås och frågan är vad jag tänker göra åt det. Jag lär ju bli bättre på att hålla inne sådana kommentarer, jag "tänker" för mycket högt eller rättare sagt resonerar och involverar för många eller fel personer i mitt resonemang och utvecklingsarbete.

Sen sticker jag inte under stol med att jag hoppas man saknar mig på mitt gamla jobb, jag hoppas att jag ändå gjorde lite skillnad och att det märks att jag inte är där. Både för att jag tog plats och hördes och förde lite sprallighet men även för det oljud jag ibland orsakade när saker inte gick min väg. Jag hoppas ännu mer att det märks i arbetet, att det saknas någon att fråga som ofta hade svar på många av frågorna eller synpunkter eller var ett bra bollplank.

Behov av bekräftelse

Jag vet att jag gärna vill ha bekräftelse, så var det sagt.
Men faktiskt så tror jag att min ärlighet ställer till det ibland. Om någon frågar hur jag mår, ja då svarar jag, hur jag mår helt enkelt.
Det förväntar sig ju inte folk, man skall ju säga bra, säger man annat är det ingen som vill lyssna.

Men även när det gäller jobb och hur mina tankar går kan jag framföra kanske tvivel eller mer resonera högt.

Detta leder till att folk klappar mig på axeln osv. Det var ju inte det som var meningen, jag bara ventilerade högt vad som fanns i mitt huvud. Kanske för och nackdelar osv.

Så nu sitter jag helt enkelt i en position som jag inte vill ha, tänkt mig osv. Hur svara ni?
Ja, jag vet då rakt inte, för jag låter bara tvivlande osv på min kunskap och kompetens verkar det som.

Nu sker inte detta hela tiden och för allt, men ändå?
Ibland vill man bara beklaga sig, utan att få råd eller dylikt. Inte ens beklaga sig, utan mer kommentera och då vill jag inte ha en massa pekpinnar eller klappar på axeln.

Självklart är jag glad att folk gör det oxå, det är väldigt dubbelt detta. Folk vill ju väl, men jag får nog börja jobba på vilket budskap jag sänder ut så att jag inte missförstås helt enkelt.
Och då var det ju det här igen, vill jag ändra på mig, varför skall jag ändra på mig och hela den biten, men den tar jag och funderar på så länge.

Sticka ut hakan

Jag har en tendens att vilja verka mer kunnig än jag är, mer insatt än jag är och mer erfaren än jag är.

Jag har ofta ett hum om saker, jag har provat litegrann eller läst litegrann. Helt plötsligt uttalar jag mig som värsta experten. Jag vet, jag är full av hybris men ändå det är ju så killarna gör ju.

Hittills har jag klarat mig rätt skapligt. Det är ingen som helt kunnat syna mig men det kanske kommer en dag.

Mycket är det i all välmening, om jag ser att något går att göra bättre varför inte fundera på hur det skulle kunna vara och därmed låta som värsta skalman, bara plockar fram lösning efter lösning.

När jag väl börjat spela korten är det bara att fortsätta och arbeta så att det blir på det viset som jag tänkte från början. Nu är det ju bara att komma så galant ur detta som möjligt, på vägen snappar jag upp ytterligare information eller så googlar jag en halv dag för att få lite mer kött på benen. Ordbajseri, slänga sig med lite facktermer brukar alltid vara bra.

Nu är det viktigast att fokusera på lösningar än på problemen för det är ju framåt jag ska, tittar jag bakåt löser det ju inget, det är numera ovesäntligt varifrån jag kom. Jag kan ju inte göra något åt det utan det är historia nu, kanske lär jag till en annan gång men jag är tveksam.

Frågan är dock hur många fler som jag går omkring och slänger ur sig en massa påstående, får folk att agera, kan få folk att ändra eller påbörja en färdriktning och egentligen inte ha speciellt mycket på fötterna för argumenten.

Hur många arbetsuppgifter, beslut tas inte på detta sätt. Nu handlar det ju bara om att oavsett anledning så sker en förändring, kanske till det bättre, kanske en bra lösning, oklart om det är den bästa lösningen eller den bästa vägen.

Nerköp?

Jag och Mattias är lätt data och tv beroende. Vi surfar mer än vad som är hälsosamt. Vi surfar för nöjesskull, podcastar och trixar med IPOD:en. Vi nyttosurfar, för nya bilar, hus, recept mm.
Vi strökollar på tv, rätt ofta på discovery, följer definitivt sportaktiviteter och givetvis nyheter.
Jag kan heller inte leva utan textv.

Vi bodde i en lägenhet där vi hade 10 mbit´s lina för internet rakt in i väggen. Vi hade kabeltv med ganska schysst utbud och vi fick en månad efter vi flyttade därifrån 100 mbit´s lina.

Vi hade nätverksuttag i alla rum och världens coolaste omkopplare i klädkammaren.

Så...

Vi flyttar till eget hus på landet som ingen bott i tidigare.

INGENTING FINNS,
INGENTING FUNGERAR!

Vi fixade ett teliakonto då vi flyttade till svärmor, internt och digitaltv. Jvla skit.
ADSL digitaltv suger hästpung. Man kan bara ha det i en tv. OK, vi brukar typ ha en tv i varje rum så vad gör vi nu? Avtalet går ut i vår och ni kan fethajja att jag tänker byta. Det går inte ha någon form av tvillingkort och modemet för internet skall sitta i första telejackuttaget!!! Vart sitter det? Jo rätt långt ifrån dator.

Det kan vi lösa med en router, men själva digitalboxen skall sitta i modemet... Det är rätt långt från tv:n och hur skall vi då få bilden till tv då man inte kan föra över den trådlöst med ADSL och man kan inte ha tvillingkort och och och och och.

Jag känner att jag inte heller har tid att sätta mig in i allt detta. Jag har som tur är en bror som hållit på med att försöka få ordning på sådant här sista åren innan han fick lina direkt till huset.

Jag skall söka stöd där, men är det någon annan därute som är bra på vad man skall ha då man vill se många kanaler på varje tv i ett jättestort hus utan någon kabeltv där man är förlitad till parabol, ADSL och ja, jag antar det är väl allt.

HOJTA TILL och det SNARAST!!

Klädbekymmer

Min första dag på mitt nya jobb.

VAD ska JAG ha på mig???????

Som tur är har jag lyckats sortera alla kläder i helgen. De låg i diverse väskor och papppåsar efter flytt från svärmor. Under veckan som gick höll vi på att storkna varje morgon när vi skulle hitta kläder till oss själva och till barnen.

Nu har det även lyckats hitta sig fram några sommarkilon. Jag som hade lyckats med konsten att trolla bort några i våras och köpt kläder efter detta. För jag skulle ju aldrig gå upp någe mer...

Jaha, alla snygga skjortor och tröjor sitter som korvskinn och då är det ändå bara 3 kilon. Men de har satt sig på boopisarna och kärlekshandtagen och baken!

Det är bara till att röra på sig, nu har jag i alla fall tillgång till min motionscykel. Tyvärr håller vi på varje kväll med att packa upp och fixa hemma så ännu har jag inte lyckats med att börja cykla.

Denna vecka är det ett måste.

Jag skall ju till Gotland med mitt nya företag i helgen och då vill jag ju vara fin!

Vilket som, ibland, rätt ofta skulle jag uppskatta att jobba med tex sophämtning, tänk er inga klädbekymmer där inte. Man får rekorderliga kläder i neonfärger för man skall synas och kläder för alla väder. Det finns ju fler yrken med uniform, Polis, vården, tåg/flyg osv listan kan göras lång.

Vad tog jag på mig då?

Jeans och linne och tröja, samt kappa. Det var kallt i Ramsta kl 6:30. Jaha, i Sthlm och i Uppsala några timmar senare inser jag att jag är alldeles för varmt klädd. Hur skall jag hantera detta.
I framtiden kommer jag ju inte alltid att veta vart jag skall.

Kreativa människor och Copy Cat´s

Jag läste för några månader sedan i Internet World eller i Cap & Design om hur många reklambyråer arbetar.
Det finns tex ett stort utval typ clipartbilder framtagna. Vad många reklambyråer och kreativa byråer är att ta tex som i denna artikel en myra, lösa upp bilden i små små beståndsdelar i Illustrator och kanske göra en liten knorr på ena antennen, färga bakbena en annan nyans, lägga skugga osv.

De förädlar eller använder sig i detta fall av ngn annans orginial.
Vi som jobbar med "Data" vet oxå där att det är extremt vanligt att man copy-paste, det gäller kod eller layout eller ngt annat.

Det är numera sällan man gör ngt helt från scratch!

Därmed inte sagt att det man gör inte är bra eller kreativt.

Men någon måste göra orginalet! Någon måste vara lite mer kreativ och nyskapande, idérik och kunna formalisera sina visioner.

Jag är fortfarande lite fast i So You Think You Can Dance.
Nya dansnummer hela tiden, koreograferna lånar säkert från varandra, lånar från sig själv och plockar ihop ngt helt nytt.

Men jag ser även koreografer som gör helt sjukt bra grejjer, jag kan inget om detta och vet inte vad som är nyskapande. Ngra saker måste dock vara deras egna, deras tolkning och deras sammansättning.

Jag är i alla fall grymt imponerad av de som gör ngt helt nytt, ngt helt nyskapande och som därmed står för orginalet. Vi är många copy-cat´s som tar efter och därmed lyfter orginalet till nya vidder.

Drömmen om att kunna segla

Jag älskar vatten, jag älskar havet och jag älskar att åka båt, kör fort, känna draget från motorn som får båten att stegra sig, plana ut och flyga fram över vågorna. Jag älskar att köra båt över vitskummande vågor där båten dyker och lättar och det känns lite som berg o dalbanan och njurarna slås nästan sönder när båten slår mot vågkanten.

Jag har alltid drömt om att kunna segla.

Jag var kanske 10 år och min mor och min styvfar skickade mig på kanotläger på Norrbyskär.
Ni som inte varit i umetrakten bör bevista denna fantastiska ö. Norrbyskär hade ett sågverk som var enormt stort och många var det som var inkvarterade på ön och jobbade för Kämpe, tror jag de hette, de som ägde ModoDomsjö.

Hur som helst, vi brukade paddla efter Vindelälven, en otroligt vacker natur och en älv som har enorma sandbanker och dylika oaser.

Det var säkert naturligt att jag ville åka på kanotläger, det råder det säkert inget tvivel om. Jag kan ibland tro och inbilla att de bara ville bli av med mig, men så var det säkert inte fallet.

Hur som helst delade vi sovhus med dem som var på seglarläger på Norrbyskär, samtidigt om vi var på kanotläger. De som var på seglarlägret var säkert från lite mer välbärgade familjer, hur som helst tyckte barnen som dock var mellan 10-12 år att de var lite förmer än oss som var på kanotläger.

Då var jag som vanligt kavat och stolt och stor på mig och nöjd med mitt val, jag sket och pekade långfinger åt de gliringar som kom från seglarlägret. Jag drömde inte där och då om att få segla, jag älskade att paddla kanot.

Någonstans mellan kanotlägret och kanske min 13 årsdag började jag söka mig mot Obbola, där fanns det en rejäl båthamn, främst segelbåtar. Jag har alltid gillat enormt mkt att gå på bryggor och se motor och segelbåtar guppa i vattnet.

Jag var väl drygt 16 år när jag träffade Per och hans familj hade stuga i Skeppsvik. Någonstans där, vet jag med säkerhet att min dröm om att kunna segla optimistjolle tog form.

Jag skulle verkligen, verkligen vilja kunna segla, det verkar och ser så otroligt fantastiskt ut.

Jaha, varför kan jag då inte segla? Det är ju inte så att det brukar sitta fast när jag vet vad jag vill. Vill jag ha ngt så går jag och tar det.

Så varför kan jag inte segla om jag nu drömmer om det?

Lite är anledningen att jag inte vill slå hål på en dröm, slå hål på min idyll.

Jag vet nästan med säkerhet att jag skulle avlida av tristess, herregud, om det inte finns ngn vind? Vad gör man?

Jag skulle endast segla när det var styv kuling och jag var tvungen att finna finurliga lösningar varenda gång för att komma fram till hamn.

Jag tror inte att mitt tålamod är rustat för att sakta glida fram och kryssa mot obefintlig vind.
Jag fortsätter drömma och lägger över mina ambitioner till mina barn som givetvis kommer att få en lite jolle så fort det är möjligt och så får jag som så många föräldrar före mig leva genom mina barn!

Sugen på ngt gott?

Om jag var rik, sådär snuskigt rik som stora stjärnor eller buisnessmen, då skulle jag alltid ha ett litet smörgåsbord till lunch och middag.
Jag är ofta sugen på ngt gott men jag hittar det aldrig. Jag öppnar kylskåpsdörren, glansar över hyllorna utan att hitta ngt gott. Det kan finnas goda saker som fetaost, andra ostar, makrill i tomatsås, en ölkorv men jag är inte sugen på det.

Jag öppnar skafferiet , glansar över hyllorna. Vi har inte så ofta kakor hemma utom i frysen, för jag bakar ju själv… Jag köper inte ofta köpta kakor från delicato jag inte, faktiskt har jag aldrig själv köpt kakor från delikato men ngn gång har vi ballerinakakor och kakor med choklad i för de gillar Matte.

Nu när jag gett en känga till alla som inte bakar själva,… så fortsätter jag =).

Jag kanske ser ett kex, kanske tar en havrefraskudde eller två, kniper ett russin. Men det är ju inte det heller som jag är sugen på. Finns det godis så äter jag självklart det, men det är inte heller det jag är sugen på så det får mig bara att må illa och suget kvarstår.

Förr var det alltid chips och dip, kunde gå till macken eller nattöppna kiosken kl 23:47 för det var det jag ville ha. Det var givet lixom.

Sedan jag vant mig av med detta så har jag svårt att hitta just det, det som jag är sugen på.
Ibland är jag bara sugen på ngn enstaka bit och då hamnar jag i läget då det är onödigt att öppna typ en hel olivburk.

Jag skulle vilja ha ngr oliver, kanske lite lax gravad i härlig gräddsås. På åland kan man köpa sik och abborre i härliga röror som på buffeborden på ålandsbåtarna.

Jag skulle vilja ha smörgåsbordet från ålandsfärjorna helt enkelt. Jag tar ofta två varv på fisk och lite kallskuret. Knappt ngt alls från varmrätterna. Ibland kan jag ta lite omelett om den ser god ut.

Så var jag rik skulle jag alltid ha lite av varje uppduktat från buffeborden att smaska på.

Leva som man lär...

Jag försöker verkligen leva som jag lär. Jag har starka åsikter och om jag inte lever efter dessa blir det ganska synbart och mina argument faller lätt.

Jag hade många och hårda diskussioner om barn och barnuppfostran innan jag fick barn. Skall de sova i vår vuxensäng eller skall barn ledas tillbaka till sina egna sängar...

Skall barn få äta godis fler gånger än på lördagar?
Skall barn få vara vaken efter klockan sju?
Skall barn...osv osv

Jag tycker att jag lever som jag ansåg att man skulle leva innan jag fick barn. Det är svårt att vara 100% konsekvent, men kanske 96-97% ligger vi väl som oftast på.

Jag försöker verkligen behandla andra som jag själv vill bli behandlad och får jag en sur kassörska så brukar jag lägga på mitt mest trevliga Anna, vilket ofta resulterar i att kassörskan blir ännu surare...

Matte gick kurs här om veckan, man väljer sitt humör fick han lära sig. Ja, faktiskt, det gör man.
Om det är lätt? Nä, men man kan i alla fall försöka. Vill jag känna mig sur, lever jag in mig i känslan, vilket förstärker hela min sura personlighet. Vill jag känna mig glad så mår jag bättre om jag försöker intala mig känslan och le litegrann. Rätt som det är kanske det till och med kommer en positiv tanke, ett positivt minne och så helt plötsligt mår man bra.

Så vadan detta inlägg, jo den så banala saken som att ta backup på våra foton. Eftersom vi lever som vi gör, i en kappsäck, vi har lite att göra så har jag väntat med att ta backup på våra foton. Tänker att det kan jag göra när vi flyttar in i huset. Jag tror att jag tog backup i höstas.

Nu har hårddisken kraschat, what the f. Så nu är hela vårens bilder borta. Jag har kört recoveryprogram som hittar en himla massa filer som jag slängt och annat skit men inte några bilder från i vår. Det kostar typ 8000 kr för att få ut sådan bilder, frågan är om det är värt det.

Så att vara ordentlig och ordningsam, att sortera räkningspapprena och borsta tänderna är några saker som jag inte kan vara konsekvent med när jag bor som jag bor. Ingen ursäkt, för jag är rätt övertygad att någon gång hävdat att allt går om man bara vill. Jag får således härmed äta upp min egen hatt. Jag erkänner, att ibland blir livet en övermäktigt.

MEN, jag vill dock poängtera att jag har insikten, jag har valt bort dessa saker, jag har prioriterat annorlunda och får därmed stå mitt kast.

Ahhhh M!

Min nya kollega har efter två månader hos oss börjat att skönja vissa mönster, vissa beteenden som dominerar. Det gäller både på arbetsplatsen och dess kultur men även hos sina nya kollegor.

Tydligen så pratar jag mkt med liknelser och symbolspråk!
I tisdags sa min vice VD att jag borde ha blivit småskolelärare, kanske kan vi se ett samband.

Det är ju inte riktigt så att jag inte vet att jag gör det, alltså ofta använder liknelser. När jag förklarar saker, vilket ofta händer då jag har en sådan roll i mitt jobb, brukar jag ta exempel som jag tror att den jag förklarar för kan referera till.

Men...

Oj vad många tankar som väcks i mitt huvve nu.

1. När M kommenterade detta idag så är min omedelbara reaktion att bry mig, är det bra lr dåligt. Varför säger han det? Är liknelserna fel. Jag kan säga att jag där och då bryr på på en skala, 8 av 10. Ungefär 4 minuter senare har det sjunkit till ca 3 och nu ligger det väl kanske på 2 av 10.
2. När man medvetandegör en sådan egenskap kan det gå åt två håll, antingen att man tänker på det så mkt att man tom gör det oftare, eller så slutar man helt. Jag tänker försöka att inte tänka på det o fortsätta vara jag.
3. Hur ofta gör jag det? I vilka sammanhang? Till vilka msk? Finns det en trend? Utmaningar... här är ju ngt nytt att ta reda på om mig själv.
4. Utgår jag från att alla är idioter så jag måste prata med dem på förskolebarns nivå? Iaf när jag förklarar ngt som de inte kan, who know´s?