Nu och då

Officiellt meddelande!
Antar att 40 årskrisen i Anna 2.0 liv kommer att göra bestående intryck.
40, känn på den liksom, jag blir tjock i halsen av ångest bara av att skriva ut siffran här, då förstår ni. Jag har verkligen, verkligen svårt att liera mig med att jag om några år är där.

På facebook och på stan ser jag andra tjejer i min ålder, de som jag vet är lika gamla och jag tänker, herregud, ser jag så j*la gammal ut? Har jag ingen självbevarelsedrift och självinsikt?
Jag tycker faktiskt helt enkelt att jag inte vare sig ser lika sliten ut som dem, har lika många rynkor eller till sätt verkar lika tillknäppta. Jag kan ha fel... men bevisa det för mig så köper jag det, tills dess fortsätter jag leva i min villfarelse :-).

En orsak till den extrema förväntade 40års krisen är att jag helt enkelt kan undra, vart tog alla åren som var livet vägen. Hur hamnade jag här med två barn, sambo sedan 13 år och ett hus som kommer att ta en livstid att färdigställa. Jag kan känna att jag och Matte felprioriterade under väldigt väldigt många år, och risken för att bli bitter är ju då gigantisk misstänker jag. Eftersom det inte ligger för mig att vara bitter utan mer bara ångerfull så kan jag ändå hantera det hela. För vad f**n skall man göra liksom? Om jag är bitter så förändrar det ju inget, historia är liksom historia och vad skall vi göra åt det?

Det som är intressant med historia är dock att det ger oss information varför vi är där vi är. Hur tankar, beslut och annat tagits som lett oss vidare och därför av olika anledningar gjort att vi hamnat precis där vi är. När vi har den kunskapen kan vi gå framåt, vilket är mycket mer givande och intressant. Hur går vi vidare från detta nu? Hur hanterar vi detta nu och vad vill vi nu?

Vi har alla våra sätt att umgås och för mig som vuxit upp på fritidsgårdarna sedan jag gick i mellanstadiet har därför att vara "ute" alltid varit något jag gillat. Jag har alltid gillat att går runt och prata med en massa människor och även att bara sitta ned och iakttaga människor, se samspel och beteenden.

Alkohol, ja det hör ofta till men är absolut inte ett måste för mig, tyvärr är det ändå lätt att det blir en del när man rör sig i krogsvängen. Vad jag vill säga är att jag inte tillhörde de som efter jobbet, när krogen stängt satt kvar och börja festa halv fyra på natten, mina kollegor som gjorde det har mer eller mindre komplicerat förhållande till alkohol. Alkohol är en stämningshöjare inte ett flyktmedel i mina ögon.

Jag har varit på disco sedan jag var 10 typ, varje helg, jag var alltid på någon fritidsgård tills jag började i gymnasiet, då blev det annat och skoldanser. Jag började städa hotellrum när jag var 15, jag var 17 när jag började i garderoben och därmed är blev krogen en del av min vardag och tillvaro samt ett naturligt sätt för mig att umgås på.

Jag gillade egentligen aldrig att sitta på fiken och hänga efter skolan, hade två korta sådana perioder när vi hängde på Mekka varje dag och innan dess på biljardhallen varje kväll.

Jag kryper helst upp i någons soffa och sitter med en kopp te, senare år kanske ett glas vin.

Så i dagsläget, hur ser det ut? Mina kompisar har ofta barn som mig, är som jag varit i många många år, försoffad. Har svårt att entusiasmera sig för att gå ut, klä upp sig var inte ett alternativ för jag/de hade/har ju inga gå utkläder i garderoben för man går ju aldrig ut.

Om jag vill åka till en kompis så har hon/han ofta barn, varför skall jag åka till någon annan som har barn som skall läggas osv och inte vara med mina egna barn blir frågan. Det dåliga samvetet och prioriteringar gör sig påminda. Jag får dåligt samvete om jag sitter i någon annans soffa om barn finns med i bilden då jag borde vara hemma och ta hand om mitt.

Det innebär att de två sätt jag gillar att umgås på inte funkar så bra idag, inte på krogen då så få av mina kompisar vill/kan gå ut. Jag kan ju inte låssas som att jag är 21 och hänga med Mattes kusiner och syskonbarn, det håller inte i längden.

Jaha, då återstår väl parmiddagar, vilket givetvis är riktigt roligt helst om vi kan tävla lite oxå, och ännu hellre om jag vinner, skall därför smygträna guitar hero här följande veckor :-).

Skämt åsido och långdragna exempel. Poängen är att jag vill va en del av mitt "förra" jag och hitta en balans med det liv jag lever idag. Eget utrymme, egen tid är ju inte helt enkelt, jag kan ju inte bara inte komma hem en kväll kl 23.30 utan att säga vart jag skall och varit. Jag har skyldigheter och givetvis en massa rättigheter men även ett behov av frihet. Därav 40 årskrisen misstänker jag.

Jag kan bara tacka den som tackas bör för att jag har en partner som jag kan tala med allt detta om. Det är inget konstigt och genom att prata om saker så blir det mindre tryck och egentligen inte så konstigt. Jag antar att det finns rätt många som känner som mig vi har bara olika sätt att hantera det hela. En del tillåter sig inte att känna och tänka längre, när tankarna snubblar vid ämnet så stördyker de någon annanstans, don´t go there liksom.

Jag är ju mig själv närmast och har alltid varit ärligt mot mig själv. Så varför skulle jag agera annorlunda nu? Det är bara att vara ärlig och erkänna att så här känner jag. Då är det så himla mycket lättare att hitta en lösning hitta en balans så att alla mår bra helst då man har en familj.

Nu är jag kanske lite hård, men det slog mig att det är kanske därför en hel del skiljer sig, just för att man inte pratat om sina tankar i tid då det fortfarande går att hitta en kompromiss eller lösningen eller allra mest och bäst en förståelse för varann och kanske att man då kan ge varandra lite mer utrymme för att komma till rätta med sina funderingar en tid.