Å nej, misstolkad igen

Vet inte varför det är så, men jag har mina aningar.

Jag upplever att man lägger på mig egenskaper, känslor, tankar som jag inte har. Att det är en frihet andra verkar tycka att de kan ta för att jag är ju så öppen och så "stark".

Visst är jag öppen och bjuder mycket på mig själv, visst har jag lätt att få andra att anförtro sig till mig. Jag har lätt för att få andra att vara särskilt ärliga med mig, visa sitt rätta jag till skillnad från sitt politiskt korrekta jag. Det beror tydligen på att jag är så öppen själv, bjuder på mig själv.

Det är nästan helt ok, jag har svårt med de som spelar spel, för jag själv anser inte att jag gör det, känner mig dock mer och mer tvingad till att i alla fall anmäla mig till samma match dock kan jag nöja mig med att sitta på avbytarbänken.

Just på grund av att jag lever för att rätt skall vara rätt och ingen skall misstolkas, missförstås, ingen skall bli orättvist behandlad så verkar det just bli en självuppfyllande profetia.

Mitt engagemang i sakfrågor kan lätt misstolkas som att det är viktigt, jag har sagt det förr och jag säger det igen. ALLT är viktigt, ALLT. Men inte så att jag ständigt går omkring och tänker på saker och ting. Utan på något sätt så har det alltid varit min Mindfullness. I en diskussion, i ett samtal är jag alltid i nuet. Jag är alltid medvetet närvarande i de mötena och därmed uppfattas saker som bara där och då vara verkligen viktiga för mig, typ som att jag ligger sömnlös.

Fast sanningen är att jag inte kommer att tänka en liten microtanke på det efter jag lämnat samtalet tills nästa gång ämnet eller frågan kommer upp.

Så HUR gör jag för att behålla min personlighet, slippa försvara mig då folk lägger på mig tankar och känslor som jag inte har och fortsätta vara sann mot mig själv men ändå delta i matchen?

Jag får ofta höra kommentarer som:

-Är det viktigt för dig så...

-Jag förstår att det verkar vara spännande för dig...

-Har du behov av det så...

-Känner du dig mer tillfreds så....

NEJ vill jag skrika, rätt skall vara rätt!! Inte för något jag känner eller för något jag har behov av. Rätt skall alltid vara rätt och när det gäller så skall både kollegor, relationer, partners baseras på att var och en gör sitt jobb. Jag kräver det av mig själv och jag förväntar mig det 100% av dig. Om du inte gör ditt jobb och jag gör mitt så blir det ORÄTTVIST!

Lovar du något så lev upp till det eller kom och berätta att du INTE gör det. Att inte göra det är helt okej det också, det är mänskligt, men att ducka för det är långt ifrån okej.

Ni får ha överseende med mina skrikningar eller saker sagda med emfas. Det är mitt sätt att bli just engagerad.

Visst, livet är inte rättvist och med den insikten, även om den funnits länge, så har mitt behov och framför allt ork att försöka få folk att vara ärliga och rättvisa lagt sig.

Men även om jag nu har den insikten och behovet minskat, lagt sig så har jag fortfarande en sak att få lärdom om.

Hur får jag folk att sluta lägga på mig känslor som jag inte har?

Hur mycket måste man ändra på sig själv?

Tillfälligheter, omen och ödet

Min mamma tror på astrologi och tar ut horoskop med hus och månar och solar och annat som hon tror påverkar vår vardag och vår personlighet.

Själv har jag några års religionsstudier och idéhistoria i ryggen där jag stött på andra argument om varför saker sker och för vem och vad som påverkar oss och vår vardag.

Det finns de som det alltid verkar gå fel för, de köper ett måndagsexemplar till bil, de stoppas i tullen, de tappar saker eller flyg/tåg ställs in då drömresan skall göras.

De finns de som råkar få med extra delar när de köper en tv eller råkar vara 1000 kunden eller råkar vinna på trisslott.

Man kan säkert tala om tur och otur och till viss del håller jag med. De som har en tro av något slag kan ofta härleda händelserna till att det skulle finnas en underliggande mening i allt som händer och att man då kanske belönas eller straffas eller att det finns en utstakad väg för mig. Visst kan jag göra vissa medvetna val men ändå något som skulle vara förutbestämt, någons vilja sker i och med att det sker saker i mitt liv.

Njae säger väl jag om det resonemanget, det är i mina ögon att göra det lite väl lätt för sig själv och på något sätt inte behöva jobba lika mycket med sig själv och gå in och titta på hur man själv hanterar saker osv.

Men det finns något som så mycket mer styr vår tillvaro i mina ögon och det är tillfälligheter. Det är tillfälligheterna som avgör och ibland kan man vara lite bättre på att råka befinna sig i rätt läge och lite sämre på att se och fånga tillfället. En skruvad version av tur och otur kanske?

Jag kan själv falla in i själva resonemanget, det kan vara att många saker hopar sig så är negativa och dåliga på några få dagar eller samma dag. Det kan vara personliga baksmällar, det kan gälla jobb och att kompisar bangar från något evenemang och sen råkar det vara lite jobbigare med barnen. Allt är nattsvart, orättvist att så mycket händer på en gång och sen kan det bara plötsligt vända. De ringer från postkodmiljonären, dina filmer eller dylikt beställda på postorder kommer, en vän dyker upp oväntat och barnen är som ljus.

Det kan gå fort mellan varven och jag kan tänka efter det nattsvarta att wow jag är i ett flow, nu vänder det. Sen 6 dagar senare efter vardagslunk råkar tårtan du tänkt köpa vara slut och du bara rycker på axlarna för det var ju bara en setback. Alltså egentligen har inget förändrats annat än ditt sätt att uppleva och hantera situationerna. Just nu lägger du inte märke lika mycket till det som eventuellt går dig emot för att du mår bättre och en och en märks händelserna inte lika tydligt att det är något negativt.

Mycket, nästan allt som händer oss kan förklaras rationellt med en serie logiska argument. Tillfälligheterna avgör ibland och då hopar sig det goda eller negativa.

Men ibland kan det vara skönt att läsa in att det beror på andra utomstående faktorer som ödet eller tur/otur. Ibland vill man inte rannsaka sig själv eller försöka se nyktert på händelserna och försöka bena upp vad som är vad och hur det kommer sig att allt händer just nu.

Jag är helt med på det också, för mig är det en överlevnadsstrategi att resonera så just i det jobbiga för att kunna hantera alla känslor och tankar. Dvs att det är orättvist och varför måste just jag ha sådan otur och vad har jag gjort för ont som måste drabbas så här osv osv. Någon timma senare, som längst nästa dag måste verkligenheten komma ikapp mig och jag måste börja att bena, analysera och se vad jag gjort som påverkat att det hopade sig och vad jag kan göra för att påverka att det helst inte sker igen, dvs att misstag återupprepar sig som kanske inte behöver återupprepa sig.

För överlevandsstrategin att undra varför just jag är drabbad och har sådan otur hjälper mig inte till nästa gång. Utan att logiskt försöka se vilka kedjor av händelser som ledde fram dit jag är nu och vad som påverkat dem gör att det helt enkelt ofta visar sig vara tillfälligheter som vi kan påverka lite själva och några som vi inte på något sätt styr över.

Så var vi där igen

PMS, jag antar att jag kan stava till det idag.

Började dagen kanon, hade ett schysst upplägg på jobbet och kunde debitera för nedlagd tid. Hade telefonutbildning och dagen flöt på. Jag var på skitbra humör och det var friiiiiday! Jag kände mig snygg och jag skulle gå ut på kvällen.

Lunch, börjar tappa socker, börjar tappa fart men är ändå ganska ok.

Kompis ställer in kvällens glas vin i sthlm och efter att ha fixat att kunna vara ute hela natten, dvs barnvakt så pssss så går luften lite ur en.

Hmmm, nu börjar det.
Sen sket sig det schyssta upplägget, först en gång och sedan två gånger på jobbet.
Jaha, negativismen sprider sig.

Frustration, är anti, dryg och det drabbar någon jag absolut inte vill att det skall drabba. Jag bränner min broar så att säga. Har hänt förr och lär antagligen hända igen, framtiden får utvisa hur länge och om det fínns någon att rädda. Jag lever som i tidigare inlägg ut mina lustar och det är ju inte alltid helt fördelaktigt.

Jag åker och skall fixa presenter till barnkalas för lördagen samt handla lite vin inför lördagens evenemang då en kompis kommer över för killarna skall ut.

Ser en person som mest troligt ser mig, ja, vad jag tänker inför detta passar sig inte för detta forum, det får bli på tu man hand när den dagen kommer.

Ringer någon som betyder allt för mig, någon som vet allt om mig, blir lugn, jag tackar den som tackas bör för att den personen är i mitt liv och orkar vara i mitt liv. Vi ger och vi tar, så är det, vem som vågskålen väger över på just idag, spelar ingen roll, jag har mitt stöd, jag har min anförvant, nästa gång är det hennes tur att väga över, idag var det min.

Hem, helt slut! Känner att gråten suttit i halsen sedan jag var dryg mot en person som jag absolut inte vill vara det mot, en person som känner mig rätt bra verkar det som, i alla fall en person som har lätt för att förstå mig, lätt för att förstå människor.

Nu antar jag att det bara är att vänta, för att det är pms lär det inte vara någon större tvekan om. Det enda som skiljer sig denna kväll från andra pmskvällar är att jag faktiskt har kompisar kvar. Jag brukar gråta och beklaga mig och säga att ingen tycker om mig och ingen vill vara med mig och jag har inga kompisar, inga vänner. Denna kväll känner jag inget sådant, är faktiskt ganska lugn just nu. Mår rätt bra, det är ju helkonstigt, varför bråkar jag inte mer, varför mår jag ändå ganska bra under dessa omständigheter?

Jag undrar kunde det inte ha infunnit sig tidigare idag innan jag var dryg och innan jag brände broar?

PMS
Det är så jvla sjukt, det är så onödigt att det skall behöva bli såhär. Varför jag har drabbats av detta varje månad förstår jag inte på något sätt, det kan ju inte fylla några som helst funktioner i vårt behov av att föröka oss, för att skapa en bättre genetik eller dylikt. Finns det forskningar som talar om själva nyttan med pms? Enlighten me please!

Impulsiv

Varför är inte jag som alla andra?
Varför kan inte jag hålla tillbaka som de andra små barnen? Hur tänkte man när man lät mig födas och utvecklas till den jag är? Varför stoppande man inte in mig i en kartong, en kartong som får symbolisera det inrutade liv de flesta lever till mans? En kartong som får symbolisera det inramade, begränsade liv de flesta lever. En kartong som är trist och brun och av wellpapp, inte en rosa lackglänsande kartong som Grynet skulle ha haft.

Hur kan alla människor hålla tillbaka sina behov, sina åsikter och sina lustar, här menar jag nödvändigtvis inte sexuella lustar, men som vanligt är allt öppet för tolkning. Det är så många som är så eftertänksamma och håller tillbaka sina tankar, utifrån vad som är rätt och riktigt enligt någon form av schema som någon verkar ha målat upp för länge sedan.

Om jag vill ringa en kompis så ringer jag väl en kompis? Om jag så har ringt de senaste 5 gångerna eller om jag redan har ringt 8 gånger idag? Vad gör det? Vill jag ringa så ringer jag!

Visst skulle jag önska att min kompis hade lika stort behov av mig, visst skulle jag kunna tycka att min kompis ringde mig lite oftare. Men att moralisera och tycka att min kompis borde, känns inte helt rätt. För ibland kan jag uttrycka mig i bordeform, känner ändå att det oftast skulle kunna bytas ut till önska. Jag önskar att min kompis ringde mig lite oftare eller vad det nu kan vara, men att säga borde blir ju helt galet, för vem äger den sanningen om rätt eller fel och kan dömma.

Så jag tänker att jag alltför ofta kan riskera att bli missförstådd, för att jag har behov av att beskriva hur jag ser saker och jag märker att jag ibland då verkar uppfattas som att jag är osäker. Men hallå, det är ju inte det jag är utan jag vill bara informera om alla delar som försigår i min hjärna, hur jag tänker. Alltså jag vill mest bolla tankar, men se det verkar inte vara så smart alla gånger. För då i vissa lägen är det ombytta roller, de som säger att jag är svart eller vit är minst sagt mer svart eller vit själv och hänger inte med i mitt resonemang. Men eftersom jag är medveten om detta så är det ju även något jag jobbar på, alltså jag får jobba på min kommunikativa sida, vilken jag trodde var överväldigande bra på grund av att jag lägger så mycket till ytan för att ventileras. Men si det verkar inte alltid vara så fiffigt utan då får jag väl börja begränsa mig som så många andra? Hmmm, en inte helt enkel fråga.

Eftersom jag är medveten om detta så har jag ju valmöjligheten att även fortsätta vara som jag är och försöka hantera situationer av missförstånd eller bara bjuda på att en del tror att jag är osäker.

Om jag vill något så blir jag helt uppslukad av tanken, behovet eller vad det nu kan vara. Just nu har jag en nyvunnen kärlek för facebook som äter mycket av min tid och mitt engagemang. Hur länge? Inte så länge, som impulsiv människa håller jag inte intresset vid liv i långa perioder.

Jag är i mångt och mycket en periodare, men det är jag, hepp!

Men för att återknyta till det jag började med så känner jag att folk tänker efter så mycket istället för att leva ut. Vill man något så gör man väl något? Eller så är det att många inte vill något så mycket att de tycker att det är värt att leva ut? Men det är här jag vill påstå att jag skiljer mig, för så annorlunda är jag ju trots allt inte, även om jag vill tro och önska det ibland för att få vara speciell.

Jag lever ut det mesta som kommer till tanken, stort som smått, viktigt som oviktigt. Kommer en tanke på natten, ja då går jag upp och skriver som just nu. Jag kan inte låta bli till imorgon, då skulle jag omöjligt kunna sova och framför allt detta inlägga hade aldrig blivit till. Kanske med en annan vinkling om någon vecka, någon månad, men absolut inte i morgon.

Vill jag veta något, ja då vill jag veta det på stört. Vill jag träffa någon, ja då vill jag det nu! Vill jag köpa något, ja då vill jag det nu! Jag bokar aldrig tandläkare i förtid, jag bokar aldrig klipptid i förtid. Idag vill jag, idag är jag på rätt humör och finns det inte någon tid som passar då jag känner för det, så får jag vänta till nästa gång jag är på samma humör och vips så kanske det löste sig, jag fick en tid samma dag!

Hålla tillbaka och hålla igen, jag förstår inte. Om jag är besviken så måste ju människan som gjort mig besviken få veta det. Helt rätt är det också för er som tänker, positiva händelser då? Helt rätt måste det vara lika självklart för andra, vilket jag känner att det är för mig att ge positiva kommentarer, när någon är snygg, när någon gjort något bra eller bara gör mig glad för att den finns till och finns i min närhet. När jag är stolt över någon, självklart likadant här, bara att berätta vad jag känner och tycker och tänker.

Nu är jag tom, har säkert mycket mer att skriva men det är stopp i hjärnan.

God natt!

Teknikstress

Visst, ett ilandsproblem.
Förvisso, inte mindre desto fakta att jag lider av det.

Min laptop har typ inget batteri, minimalt med ramminne och något jvla drivrutinfel som gör att den buggar ur det trådlösa nätverket hela tiden och då kopplas jag ur VPN lösningen till jobbet och måste starta om datorn...

GAAAAAAAAAAAAlen!

Sen hemma, allt är slött, hinner skriva tre meningar innan det visas på skrämen, segt. Program startar inte på millisekunden, för jag har en gammal dator...

Köp ny, visst, om jag hade pengar.

Så tv, digitaltv som stänger av och skall söka drivrutiner och hänger sig eller så funkar inte text tv eller annat.

2009 förväntar jag mig bara att detta fungerar.

Jag skall inte behöva sitta här och starta om datorn 3 ggr kl 00:00 en fredag kväll.
Av den anledningen är jag ju kvar här vid datorn och inte någon annanstans!

Det är ju så meningslöst att få teknikstress och inte mindre än att jag vet det så får jag det ändå.
Puh, bara måste vräka ur mig.

GRRRRRRRRR

Tävling och mediaträning av idrottare

Såg på junior VM i hockey här under julen/trettonhelgen.
Shit vad mediatränade de killarna var. Normalt brukar det stå nervösa, osäkra fjuniga killar som knappt tittar in i kameran. Själv uppvuxen när sudden, foppa, sedinarna mm va med i tv-pucken och truliga, motvilliga lät sig intervjuas.

De här killarna år 2008/2009 var tydliga, hade analyser, självsäkra och tittade djupt och rakt in i kameran.

Säkert har det att göra med att det är andra generationer oxå men det satsas mig veterligen lite mer på allt runtomkring elitidrottare idag.

Det är så skönt på något sätt att se dessa, förr blev ju allt så pinsamt och ofta är inte sportjournalisterna världens bästa journalister så att säga, hanterar inte alltid nervösa, blyga personer så bra.

Det är oxå så skönt att se tävlingsinstinkten, när gamla idrottare skall vara med i Let´s Dance, vilket tävlingsface de tar på sig, de spelar i en helt annan division än andra "kändisar". Såg även lite på Mästarnas mästare igår på SVT 1, fokus när det är tävling, alltså nu e det på allvar.
Såg även inslag från Wassbergs storhetstid och då hade mediaträningen inte kommit så långt, det blir ganska märkbara skillnader mellan en Wassberg från 80-talet och en Kalla från 2009.

För mig är det samma lika, det mesta är en tävling, främst mot mig själv. Jag har hela tiden mål och delmål. Vaknar jag en morgon får jag inte kissa eller äta frukost innan jag har hunnit göra, A, B och lite på C. Sen får jag min belöning.

Spelar vi sällskapsspel så är det bara två saker som gäller, göra sitt bästa och försöka vinna, dvs vara taggade och givetvis ha kul. I julas spelade vi med Mattes familj och där är det spridda skurar med tävlingsinstinkten och Mattes syrra satte faktiskt ord på det som jag vetat i 13 år men liksom inte förstått, inte kommit på. Det är att några helt enkelt inte bryr sig om hur det går i spelet, det innebär att de lyssnar kanske bara 70% på reglerna och är lite allmänt, mentalt på fler ställen än i spelet.

DET gör mig GALEN, vi spelar ju, vi tävlar. Inte för att det är det viktiga, men på något sätt så är det jobbigt för mig om det inte blir på lika villkor och samma förutsättningar. De kanske förlorar för att de är ouppmärksamma eller så. Det är en sak om man förlorar för att man missar, inte har mer kapacitet den dagen, en helt annan när jag vet att det finns potential men det slösas bort på ett oengagerat sätt. Det är nog det som gör mig mest frustrerad, inte som många andra tror att det är att tävla, vinna. Det är mer att göra sitt bästa och vara engagerad som jag är ute efter, då löser sig allt annat sen. Sen sticker jag inte under stol med att det är rätt stor tjusning i att vinna.

Jag träffade en generalsekreterare för en stor idrottsorganisation via jobbet och i samtalet, blinkade han till mig och sa...
-Är inte allt en tävling?!
-Självklart, sa jag och log.

Detta är kanske att ta i men visst är mycket en tävling. Alla som jämför sina barn, sina helger, sina resor osv vad är det?

Fantasier, drömmar och Science Fiction

Jag har läst många böcker genom åren. Jag började tidigt att läsa och hade några klara favoriter.
Jag har mest läst tjejungdomsböcker som kunde handla om hästar, Prince gör ditten, Prince gör datten. Jag har även läst Kulla Gulla, Katizie, Anne på Grönkulla, Kitty, Isfolket osv.

Någonstans däremellan läste jag om Narnia, Min morbror trollkarlen och andra ungdomsböcker som Barnen från Frostmofjället. Jag gick nog igenom hela hce hyllan för ungdom som barn.

Sen blev det mer skönlitterära kioskvältrare som Grottbjörnensfolk, Sidney Sheldon, Jackie Collins osv höll det på tills jag blev mot 18-20 årsåldern. Vi får inte glömma alla klassiker, Jane Eyre, Robinson Kruse, givetvis har jag läst även dem.

Sen började universitetet och en del böcker bestod av utbildningsmaterial och sista tio åren har det blivit mest deckare.

Hur som så sätter böcker ens fantasier i gungning. Jag har många gånger drömt mig långt bort till ett avlägset land som inte finns eller som det är möjligt att kunna tänka sig existera.

Jag har således en dröm att komma till dessa platser.

1. En dröm består i att kunna lyfta upp all världens vatten i alla hav, i alla sjöar. Detta allteftersom jag går förbi. Detta för att kunna utforska eventuella grottor som gömmer grottfolk eller annat som hänt för herrans massa år sedan. Det skulle även vara kul att se alla cyklar och spisar mm som ligger och skräpar. Sen har vi alla skepp som seglat och förlist genom åren. Massor av flygplan som saknas mm. Tänk er bara bermudatriangeln, vad kan inte ligga där.

2. En annan dröm är att jag först skall få gå på Hogwarts skola för magi och trolldom. Därefter får jag åka till landet Narnia ett tag och stifta bekantskap med alla kentaurer mm. Sen vill jag hamna i älvarnas dal i Sagan om Ringen och där stanna tills jag dör eller vad man nu gör i magins värld.

Men genom alla böcker har jag drömt mig bort och längtat till annan plats otaliga gånger. Jag ville vara Kulla Gulla, jag ville leva och vara omkring Katizie. Isfolket var ju galet spännande med allt som hände genom massor av år. En bra serie då man även lär sig sin historia eftersom serien spänner över flera århundranden.

Igårkväll såg jag The Lost Room, en Sci Fi miniserie. Den var galet spännande, kunde inte sluta se förrän långt in på natten. I morse när jag skulle stiga upp var det lite svårare och jag snoozade över en timme. Under snoozningen var jag i dvala och upplevde mig själv som deltagare i serien och åkte ut och in mellan rum för varje gång alarmet ringde.
Jag var helt slut då jag vaknade efter att ha kämpat så. Min besvikelse när jag vaknar och förstår att det bara var en dröm...

Det är så himla skönt att drömma sig bort, men ack vad besviken jag blivit i mitt liv. Första gången var när jag var 6 år och var i Västerås hos mamma och pappas vänner. Deras dotter, några år äldre vill bli av med mig och rymde till en kompis. När hon kom tillbaka sa hon att hon varit i Bamseland och om jag höll min Pelefanttidning upp och ned och läste framför spegeln skulle jag komma dit. Gissa om jag försökte länge, säkert hela den sommaren och fick bittert erfara att det kanske inte fanns något sådant land.

Hur som tänker jag aldrig ge upp. Någonstans har dessa fantasier och böcker tillkommit och någon kan inte bara hittat på allt... Någonstans därute, inne, uppe, nere finns det en möjlighet att få ta del av litteraturens världen rent bokstavligt, och jag ska dit, förr eller senare.

Träna

Jag har börjat träna igen efter försommarens hjärnskakning. Dels har jag inte orkat tidigare pga sviterna dels har livet med flytt och nytt jobb inte gått ihop med att orka träna.

Jag har varit trött, så himla trött, gått och lagt mig 20:30 och ändå inte kunna stiga upp kl 6, 7 eller 8. Bara trött.

Nu har jag i alla fall satt igång och börjat träna, har gjort det i flera dagar nu.

Vad händer, ok att jag är piggare, det är ju en känd faktor.

Men jag blir bara mer frustrerad, har bara mer energi som måste få utlopp.

Det är bästa för mig att bara bli försoffad och äta chips, men då kommer viktångesten, den är redan stor då kilona ökat sedan juni. Men i alla fall så orkar jag inget då och gör inget och hittar inte på något.

Nu vill jag bara springa stockholm maraton, slå någon, skrika rakt ut, supa mig redlös, dansa så håret är så svettigt att det går vrida ur.

Inge bli det på att jag sitter med IPOD:en och lyssnar på senaste musiken heller, kanske skall byta till ballader eller något sådant.

Hormoner, känslor, humör

Jag är i limbo, helt känslomässigt.
Jag tvivlar på en massa.
Jag är frustrerad över en massa.

Stora jobbiga frågor som vad vill jag i livet, vad gör jag, hur skall man leva, hur vill jag leva.
Vad vill jag göra hela dagarna, vad är rätt för mig?

Att byta jobb var tex inte så lätt som jag trodde.

Jag saknar mitt gamla något enormt samtidigt som jag inte vill tillbaka, jag vill gå vidare och tror ändå att det är rätt att få foten ur...

Det är väl bara att det var en skitbra arbetsplats med bra kollegor och bra klimat.

Det konstiga är att det är det på mitt nya jobb oxå alla är i typ min ålder och har familj.
Killarna, utvecklarna jobbar 75-85% är föräldralediga resten eller på heltid och vill inte annat än att vara med sina barn. Underbart för jämnställdheten. Öppen stämning, sociala varelser allihopa.

Vet inte vem och vad jag saknar samtidigt som att jag vet precis vem och vad jag saknar.

Det är det som är så jvla frustrerande, varför känner jag mig att jag är i limbo, varför misströstar jag?

Är det så himla enkelt att jag inte klarar att förlora kontrollen? Hur sjukt är då inte det?

Jag vill bara krypa upp i famnen av mitt gamla jobb, krama mina gamla kollegor.
OCH JAG HAR INTE PMS, bara för att reda ut begreppen.
Det är inte DEN tiden i månaden, det är bara här en massa frustrerande tankar.

Jag vill bara vara med mina barn min familj, jag vill ha mycket att göra, jag vill bo på landet.
Jag vill vara 28 igen utan barn, jag vill ha en lägenhet i stan,.
Jag vill ut och resa med Matte, bara vi, uppleva, ligga och läsa en bok, gå och äta en god middag, dricka vin, bli lite lulliga och ha det trevligt =).
Jag vill resa med mina barn, ha kul och busa.
Jag vill åka till Ume och va med mina vänner, mina rötter, andas ume, hösten är förövrigt oxå otroligt vacker i ume. Vi har ju rätt många björkar där.

Jag vill inte ha något att göra, jag vill bara ha saker att göra som jag är bra på så jag kan glänsa, jag vill ha utmaningar, jag vill pressa mig till att göra mitt yttersta och visa på min kompetens.

Igår var jag supertaggad, idag när jag läser samma anteckningar på jobbet så flackar tankarna. Varför är det så?

ÄÄÄÄÄÄh,

Det meningslösa våldet

Jag såg delvis på minnesprogrammet om Anna Lind, jag kan lugnt säga att tårarna föll rätt hårt.

Jag var tagen då, kanske även för att jag födde barn i samma tid, men den händelsen var ett hårt slag mot landets framtid, mot friheten och mot så mycket glädje och auktoritet som Anna utstrålade.

Anna gav på samma gång ett kvinnligt intryck, inget Ann Wibble här inte. Hon var auktoritär och på något sätt tror jag också att hon var kompetent. Killar som Göran Persson är jag lite tveksam om själva kompetensen, han tror jag mer har haft rätt personer runt sig och självklart är dynamisk och annat annars hade det inte gått som det gått för honom. Men andra som Jan Eliasson, Hans Blixt mm känns bara mer pålästa.

Jag kan bara säga att det är med stor sorg mina tankar vandrar när jag tänker på Anna. Jag vet inte om hon hade revolutionerat världen men i mitt tycke var hon en fantastisk förebild som kvinna, småbarnsförälder och gjorde en fantastisk karriär. Hon var bara 4 år äldre än mig när hon blev utrikesminister, det får en delvis att skämmas, men jag är ju inte av samma kaliber som henne.

Jag bara blir så less och ledsen att hon helt meningslöst dog, att det fortfarande sker så många tråkiga saker runt omkring oss och att man inte vågar ta sina små barn på fotbollsmatcher, sent en fredagkväll genom stan osv. Det är helt sjukt vilket håll vi går åt.

För mig var det värsta som kunde hända att en blottare stod på vägen till travet så att man fick cykla lite extra fort. Nu vet jag inte längre, kvinnor som låses in, galna tyskor som mördar små barn baserat på, ja, vad?

Det var i alla fall skönt att fälla några tårar igår, rensar litegrann, säkert sådant jag själv är ledsen över privat oxå även om det inte var något medvetet som dök upp i tankarna.

Frustrerande

Jag hade massor av planer för helgen.
Jag hade tänkt hinna hur mycket som helst.

Fredagen blir sen och på lördag vaknar jag med ont i axel och nacke.
Åker på barnkalas, det sprider sig och vips har jag ryggskott.
Äter tusentals paraflex comp och voltaren och smöjer med tigerbalsam och med Ipren zon.
Jag har nog aldrig haft så ont i hela mitt liv, no kidding motför knäoperation, visdomstandsoperation, föda barn, kejsarsnitt, det var nästan i klass med hjärnskakningen.

Jag har hög smärttröskel och jag har inte direkt gråtit under någon av ovanstående händelser, grinat illa, javisst men i lördags trodde jag att jag skulle plågas ihjäl. Sedan på söndag får jag komplikationer av voltaren, man får illamående, magsår och då jag har magkatarr så far den rätt illa åt magen.

Jag vrider mig i smärtor.

Så... nu beklagandet över.

För saken är den att oavsett hur jävla ont det gjorde och fortfarande delvis gör så hade jag ju massor med saker planerade.

Jag skulle kratta hela gården och dra en massa träd som Matte har fällt, jag skulle knäskura klinkersen i hall och badrum för att få bort saker som kräver lite närmare handtag. Jag skulle givetvis städa och fixa i garderober som vi skulle få. Jag skulle läsa lite inför jobbet osv.

Inget av detta blev gjort, inget.

Nu är det bara ren och skär ångest, vad kan man göra? Detta är ju något som kom emellan, det kan vara av ryggskottslaget men ibland kan man ju bara vara trött och råka somna och vips har 2,5 timmar gått och man hann inte något av vad man föresatt sig att hinna med.

Jag jobbar på att kunna hantera detta, men det ligger som ett ok över axlarna att så fort jag är redo skall jag börja bena i detta.

Problemet är att då jag väl är redo har 5 nya saker lagts till listan, det är ju inte så att den blir tom utan tyvärr fylls den ständigt på. Hur gör människor som hinner allt, mår bra och som bara verkar ha koll?

Finns det sådana människor? Prioriterar vi olika? Givetvis är det olika viktigt att ha fint hemma, hinna gå på museum med barnen, vad vi äter till lördagsmiddag osv. Detta ger oss eller tar ifrån oss massor av timmar som vi skulle kunna göra något annat. En del bor i radhus, några i lägenhet, andra i villa, givetvis påverkar detta oxå våra möjligheter att prioritera.

Jag är ju av den varan att jag skall och vill ha allt, har svårt att välja bort något och på något sätt blir jag aldrig nöjd, för hur jag än söker så finner jag aldrig svaret. Tidvis lever jag i rus, där jag är någorlunda förnöjsam. Men efter en kort period vill jag ha nya utmaningar, nya upplevelser. Det kan vara att vi måste, verkligen måste köpa nya handdukar. För de här 1 år gamla, ja ni, de går inte att behålla, puts väck skall något gammalt ut och ersättas med något nytt. Sedan någon månad senare var inte det bra heller.

Så hur gör ni? Ni som är förnöjsamma, bara rycker på axlarna när något oförhappandes ändrar era planer och när gör ni det ni egentligen hade tänkt göra som nu fick skjutas på?

Underprestera

Jag är inte van att underprestera. Jag är inte van att misslyckas, jag kan knappt hantera en sådan situation. Nu har det hänt, stor blunder, mitt första gig på nya jobbet, en utbildning gick käpprätt åt helvet. Jag var dåligt förberedd helt enkelt och jag kunde inte lösa situationen med adhoclösning som jag är van utan jag blev helt enkelt synad.

Ni som läst mitt tidigare inlägg, jag har väntat på detta. Det inlägget kom till för jag hade en föraning om att detta skulle ske. Nu har det som sagt hänt och jag vet personligen inte vart jag skall ta vägen. Jag vill skrika, gråta, jag är arg, ledsen, förnärmad och jag skäms. Problemet är att vanligtvis skulle ett jävlar anamma komma också och styra upp detta. Men det finns liksom inte.

Anna 2.0 i all ära men jag tror att det kommer med vissa biverkningar. Jag har skrivit om det förr och det som drivit mig förr är viljan att va till lags, att vara duktig osv. När jag känner att jag blir mer egoistisk så kommer det även en viss avdunstning av engagemang.

Jag vet inte heller hur jag skall hantera detta, jag gillar inte att ha tillkortakommanden som jag inte valt att bestämma själv över. Jag vet att jag har massor av defekter men vissa har jag inte haft någon större önskan om att justera, tex min ärlighet.

Men nu? Ja, jag skall vara ute och såga träd och jobba fysiskt i helgen och fundera. Mina tankar fungerar som bäst då jag arbetar fysiskt, jag får ordning och bara de viktigaste tankarna och känslorna finns kvar när man är helt slut efter en arbetsdag med röjsågen. Jag skall ta många glas vin och sen får vi se om jag har nytt engagemang och kraft och lust och vet mer om vad jag vill på måndag.

Hur svårt kan det va?

Min dotter är en naturbegåvning, hon iakktar och efter ett tag, kanske efter att ha smygtränat provar hon sig på det nya. Självklart går det riktigt bra.
Hon är bra på att sätta ihop orsak och sammanhang och dylika saker. Hon går minutiöst tillväga när hon spelar dataspel och undersöker hela sidan, innan hon går vidare och tittar på nya saker.

Min son är även han ganska begåvad, han förstår att man måste vända på sig om man skall komma in genom en dörr och om man har en lång pinne mellan händerna för annars så går det inte att komma in, pinnen tar i dörrkarmen. Han förstår en massa sådana saker.

MEN... Han är helt urusel på att följa instruktioner, när han skall cykla så följer hela kroppen, huvudet och styret med när han skall titta på en förbipasserande bil eller cykla efter mig. Det är något som bara klickar fel, jag vet inte vad det är.

När han skall spela dataspel är han som en unge på LSD, han spelar typ 15 sek på varje låt och sedan skall han vidare, fort med musen över alla saker, byta grej att göra och byta tillbaka igen.
Sen skriker han att han inte fattar.

Jag kan inte lära ut, jag blir så galet irriterad på dumma människor. Jag har lärt mig hantera detta arbetsmässigt, har förstått att det är bra för mig men i min egen familj... Jag tillåter inte att få osmarta barn, jag vet inte vad jag skulle ha gjort om jag fått osmarta barn. Nu tycker jag generellt att jag har mycket begåvande barn. Jag är säkert helt ensam om detta som förälder...

Men att lära ut till de små, när de är otåliga, det går bara inte. Jag längtar intensivt att Matte snart kommer hem och då sitter de små som små ljus och bara lyssnar. Amanda lär sig medans ingen vet vad som rör sig i Douglas huvud, han gör ändå på sitt sätt sen.

Vad göra?

Amanda fyller snart 5 år.

Vad önskas?

Hello Kitty!
Hello Kitty tröjor
Hello Kitty pyjamas
Hello Kitty sockar
Hello Kitty skärp
Hello Kitty hårspännen
Hello Kitty helt enkel!

Hon vill ha badrum och sovrum och kök till dockskåpet osv osv.

Vi försöker verkligen ge henne och douglas en könsneutral uppväxt. Självklart så blir det lite svårt då hon har långt hår och och douglas ganska kort. Men... Douglas får dockor, han har rosa skärp och sockar och allt annat. De har alla leksaker gemensamt.

Barnen ser på Björnbröder, vad händer sen?
Jo Douglas skall ha mantel och en pinne för han är jägare, Amanda väljer att leka att hon är björnen!!!

Deras helt egna val.

Douglas vill ha pinnar för att panga med, (panga) det måste komma från dagis eller något för vi säger pistol, fast nu har vi oxå börjat säga pangare för det är lite gulligt.

Amanda vill också ha pinnar men hon leker på ett helt annat sätt, hon pangar också litegrann men på ett annat sätt liksom, svårt att beskriva. Hon ritar mer med pinnarna osv.

Självklart vill hon ha byggkranar, bollar och bilbanor men mest för ett barn vill ha allt. Inte för att det är det viktigaste, Hello Kitty, ja, det är viktigt det.

Hon vill som alternativ inte ha hammare eller så, självklart om Douglas säger att han vill ha det, då skall hon också ha det men inte helt enkelt av rätt anledning utan på grund av avundsjuka.

HJÄLP!!!!!!!

Jag håller på att läsa en hel del handböcker på skärmen, ofta brukar jag skriva ut ibland läser jag på skärmen. Det brukar vara olika beroende på vilken typ av dokumentation jag skall läsa.

JAG... förstorade just texten, ohhhhhhhhh, nu är jag gammal antar jag.

Leva i limbo

Jag passar verkligen inte för att leva i limbo.
Jag behöver viss kontroll, guuud va hemskt det låter.

Jag är spontan, jag hittar på saker, jag köper definitvt saker spontant.
Jag kan inte boka in klipptid, hudvårdstid osv för jag vet aldrig vilket humör jag är på den dagen. Det måste finnas tid inom 3 dagar för att det skall fungera.

Så jag är spontan!!!

MEN, jag gillar inte att inte veta förutsättningarna.
När jag reser brukar jag spendera första kvällen och natten på hotellrummet, jag går en kort promendad i närkvarteret, skaffar mig en karta över området och pluggar.

Jaha, så går gatorna, här är jag och dit och dit och dit vill jag. Taxi? T-bana eller hur tar vi oss dit.

JA, jag är planerande.

Nu vet jag inte något om något känns det.

Ena 5minutersperioden på mitt nya jobb känns det som, hjälp vad har jag gjort???
Jag känner ingen, det är en ny värld och ny typ av arbetsplats.

Jag hittar inget på servrarna, jag har inte behörighet och jag brukar ju bara le lite om Erik,... så får jag hjälp, skämt åsidor. Efter många år så har jag koll.

Sen så ringer det angående en utbildning som jag skall hålla, jag får lite info om vart jag kan hitta material för utbildningar osv osv. Jippie, jag är taggad, de föregående 5 minuterna är som bortblåsta. Ned och grotta i servrar, kolla in sajter osv.

Det är min tredje dag, min andra på kontoret i Uppsala och jag är otålig, jag vill ha koll, jag vill ha konkreta arbetsuppgifter. Jag passar inte att sitta i limbo. Då surfar jag, blir rastlös, bloggar som ni ser.

Jag ser redan att man kan strukturera informationen bättre på intranätet, de skall göra om intranätet, man får lägga synpunkter. Jag har jobbat tre dagar och måste givetvis bidraga med mina åsikter i frågan. Det kliar i fingrarna att städa på servrarna, de har säkert en logiskt uppbyggd miljö, jag ser den inte ännu dock.

Ibland undrar jag verkligen vad jag passar bäst för här i livet? Vad är egentligen min huvudroll och vilken borde den vara?

Kvinnans förbannelse

Jag antar att jag snart skall ha den veckan i månaden.
Är så himla emo!

Det är mycket nu och kraften och orken är inte på topp.

Flyttat och håller på med upppackning och målning och annat för att fixa huset.
Nytt jobb med helt ny miljö.
Lämnat gammalt jobb efter 9 år.

Banken strular, hantverkare strular.

Tiden räcker inte till, missar syskonbarns födelsedagar och barnkalas.
Kommer inte ihåg, orkar inte ringa, prata.

Vill bara kramas, kan inte tokkrama mina nya arbetskamrater, då får man väl en tvångströja.
Saknar således mina gamla kollegor som man kunde krypa upp hos sådana här emodagar.

MEN sen finns det ju ljuspunkter, jag sitter i Uppsala, det är helt galet skönt, jag kan gå till svärmor på hennes jobb två kvarter bort. Jag kan kolla bussen till dagis och gå precis innan och hinna och vara på dagis på 7 minuter.

Tyvärr är det bara så att jag har inte några kompisar, jag duger inget till, jag orkar ingenting osv osv härliga tankar som vi kvinnor får dessa dagar under månaden.

Det är bara så himla orättvist, tar för mycket energi. MEN ser även ljuspunkter här. För bara något år sedan fattade jag ingenting när detta hände, jag som planerar allt har aldrig haft koll och aldrig fattat varför jag grinar för det är en fläck på diskbänken, skorna inte står rakt eller mjölken är slut. Sen Pang! jaha, var det därför får man besked några dagar senare.

NU fattar jag ju varför jag sitter här med lätt tårögda ögon och lite snuvig, rödmosig och tänker onödiga tankar. Bara det gör det ju lite lättare.

Förnuft och känsla, rationalitet

Jaha, så har vi ännu en gång haft en familjediskussion.
Den var het och infekterad, vilket hör till vanligheterna.
Familjen = Mattias sida.

Detta inlägg kommer att bli långt, sluta läsa om du inte har tid eller orkar =).
Googlade rationalitet, hittade en hel del intressant, vill kopiera en text därifrån.
Rationalitet
"Rationalitet är inte bara erkännandet av att förnuftet är hennes enda källa till kunskap. Rationalitet kräver mer än så. Rationalitet kräver av henne att hon hela tiden ser till att använda förnuftet, att hon hela tiden tänker, att hon systematiskt använder sin intelligens för att lösa sina problem, tänka ut lösningar, förstå sig på världen bättre. Detta är en förutsättning för att vi så bra som möjligt ska kunna handskas med vår tillvaro, vilket gör förutsättningarna för vårt liv och vår lycka så bra som möjligt. "

Wikipedia säger detta om förnuftet
"Förnuft, fornsvenska fornuft, de kognitiva delarna av en människas psyke som ger upphov till tanken. Förnuftets natur har gett upphov till en rad filosofiska frågeställningar. Medan vissa menar att förnuftet står i opposition till känslor hävdar andra - exempelvis David Hume - att förnuftet aldrig kan generera handlingar av sig självt."

Så till mitt inlägg:

Jag trodde att alla lärt som som känner mig vid det här laget att jag skiljer på förnuft och känsla, eller snarare rationalitet och känsla.

Jag tappar sällan oavsett vad som händer, det så kallade huvudet, jag håller mig kall och analyserande. Ja, jag kan bli stressad och agera och genomsyra stress, påverka andra med min stress osv. Jag tar dock sällan orationella beslut på grund av stress. Jag kan bli het som gröten i en diskussion och diskutera som om det rörde sig om liv eller död.

I en diskussion om den rör sig om regler för vattenpolo, invandring, byggande eller uppfostran av våra barn så är min utgångspunkt alltid den rationella. Känslan har inget med detta att göra. Jag förhåller mig, försöker förhålla mig objektivt till händelsen, till ämnet. Jag har tidigare påpekat att jag gillar att leka djävulens advokat, just för diskussionens skull, av samma anledning.

Jag tycker alltid sakfrågan är viktigast. Jag har aldrig nått min egen mor med den insikten. Vi kommer aldrig att nå varandra tror jag, jag slutar inte hoppas men jag slutar försöka nå henne. Ofta leder en diskussion vidare och ibland avviker helt från kärnämnet, det gör mig lite lätt galen. I alla fall om vi inte nått en konsensus, om så konsensusen är att vi är oense innan vi går vidare i diskussionen.

Min färdplan i livet är enkel, jag har tidigare kommenterat att jag ser problem som en utmaning. Jag ser fram emot dusterna med mina barn. Amanda började förhandla med mig och Matte när hon var två år.

- Bara en gång till säger hon och håller upp ett finger, två år gammal på Portalgatan i vardagsrummet. Jag och Matte minns det som igår, vi höll på att dö. Det var ett sådant där tillfälle där jag och Matte tittar på varandra, förnöjda och lyckliga att det vi önskar med vår familj och våra barn faktiskt sker.

Sen dess har vi förhandlat med henne och så fort hennes lillebror var med i matchen har han oxå förhandlats med. Det som är lyckosamt är att det fungerar för oss så länge vi är konsekventa. Två tuggor är två tuggor. Tre gånger är tre gånger och våra barn köper det. Sen går de till sin säng, det äter upp de återstående tuggorna och klagar inte.

Sen är ingen perfekt, jag återkopplar, 97% rätt ungefär. Några gånger och dagar fallerar det.

Så min färdplan är enkel, konsekvent, rak, ärlig, strukturerad och hur mycket kärlek och kramar och pussar som helst. Det gäller mina barn och det gäller min omgivning.

Alltså kan jag sällan när jag berättar om något som är jobbigt lägga in så mkt känslor i berättelsen. Det kan vara hur jag blir behandlad på jobbet, jag måste alltid förmedla att jag förstår båda sidor, den som utför och den som blir behandlad. Givetvis kan jag tycka saker är jobbiga, men det jobbiga är ofta att jag inte kan diskutera förbehållningslöst med den som det jobbiga är med utan att dennes känslor alltid skall tas med i beaktning.

Så kan jag med liv och lust sätta mig in i och diskutera om något som jag aldrig upplevt men delta i diskussionen som att jag har det? Det är frågan i denna familjediskussion.
Jag anser att jag kan det. En av anledningarna är att jag rationellt ser på situationen och kan där och då delge hur jag skulle agera i samma läge.
-Hur kan jag vet det?

Det är en återkommande fråga.

-Ja, för att jag känner mig själv kanske? För att jag utgår från vad jag vill med händelsen/situationen och därmed oxå vet vad jag anser om situationen och därmed oxå vet hur jag vill och kommer agera.

En annan orsak är att jag och Matte talar hemskt, faktiskt hemskt mkt med varandra. Vi pratar om exakt allt. Vi har säkert innan vi fick barn pratat hundratals gånger om hur och vad vi vill med barn och familjebildning och hur vår familj skall se ut och fungera. Vi ponerar händelser, hur hanterar vi att vår tonårsdotter vill åka till Hultsfred vid 15 års ålder typ. En sådan händelse har vi säkert diskuterat 3 gånger per år 12 år. Alltså långt, långt innan vi fick egna barn.

Vi diskuterar en eventuell separation, hur skulle det fungera om Matte hade en ny partner och inte jag, vilken häxa till exkärring skulle inte jag vara. Ni har nog aldrig träffat en så manipulativ och egoistisk exkärring som jag om den situationen skulle uppstå, vilket både jag och Matte är rörande överens om och skrattar gott, skålar i vårt vin en fredagskväll och hoppas att det aldrig sker. Vi ponerar vilka vi ville ha "Svenska hjärtan" med av våra grannar. Vi pratar om framtiden och lusten att flytta utomlands och vi ponerar så många tänkta senarior om allt möjligt i livet och hur vi anser att vi ställer oss till olika händelser. Om vår dotter kommer hem med en mörk kille, Douglas faller för en thailändska. Om vi blir arbetslösa...
Snart orkar jag inte ger er mer inblick i vårt liv och våra diskussioner.

Jag vill bara med detta poängtera att, ja, jag anser att jag kan delta i en diskussion som att jag varit med om den själv så länge diskussionen handlar om hur vi skulle agerar i en särskild situation. Men jag kan ju aldrig delta i en diskussion som handlar om hur vi känner det i den särskilda situationen.

Det är här jag och Mattes familj, faktiskt med många andra oxå, slår våra huvuden blodiga.
De förstår inte att jag pratar om händelsen och hur jag ser på den.
De anser att jag inte förstår deras känslor.
Jag anser att jag inte behöver förstå deras känslor för det har inget med lösningen på det kanske eventuella problem som diskuteras att göra. Känslor är något annat, klart jag förstår att det finns känslor med i bilden, men som i detta fall diskuterade vi hur man hanterar tonårsdöttrar.
Hur de förändras från ett år till ett annat och att man inte når dem.
Ja, det kanske är jobbigt, det kan jag inte uttala mig om, men att nå dem, det trodde jag vi pratade om för det har jag för mig själv i alla fall en lösning på.
Det var den lösningen jag delgav, som om jag hade en tonårsdotter själv. Just för att jag redan många många gånger talat med Matte hur vi ser på detta femomen och hur vi vill hantera det hela.

Min lösning i korthet? Om ert barn förändras och ni inte når dem så är det ni som inte förändrats med dem. Det är ju rätt naturligt att en tonåring förändras och vill ta avstånd göra revolt eller bara försöka hitta sig själv. Behåll ditt barnasinne och glöm aldrig hur det var att vara barn eller tonåring själv. Men framförallt, var konsekvent, rak, ärlig och strukturerad och ge mkt mkt kärlek, kramar och pussar.

Men jag får oxå höra än en gång att jag tar plats, att dominerat samtalen hela kvällen osv osv.
Jaha, ska jag be om ursäkt för det eller? Varför måste jag det? För att vara lite hård och provocerande brukar jag säga att om du inte är tillräckligt stark för att dominera själv, ändra samtalsämne eller bara säga att nu vill jag att vi pratar om något annat så måste det väl ändå ligga på dig? Och så länge du själv med liv och lust deltar och påverkar samtalets sammansättning kan jag ju inte annat än att tro att du vill fortsätta?

Jag har sagt det förr och säger det igen, Anna 2.0 kommer inte ta hänsyn till sådant som inte uttalas. Jag är spyless på att jag har någon form av tolkningsskyldighet.
Klart att det kan finnas tillfällen när någon uppenbart tar mkt illa vid sig för något som sägs eller något annat exempel som jag inte kan komma på här, som gör att jag kan tolka lite och inte bara gå på vad som sägs. Men i det stora hela utgår jag från att jag har med självständiga individer att göra som får ta ansvar för sig själv. Jag har tagit ansvar för allt för mkt och allt för många i allt för många år.

Detta skall inte misstolkas som att jag diskuterar och är stark och hård i diskussionen för att skada eller sätta någon på plats. Jag bara deltar precis som alla andra och har samma rätt och förutsättningar som andra att sluta delta, säga till, säga ifrån och fortsätta en diskussion.

Jag är säkert många gånger en skitdålig kompis som ibland tar ställning för eller i mångas ögon försvarar den där andra, den om varit dum med min kompis. Just för att jag inte blir och vill bli förblindad av hatakillen grejen. Utan jag vill visa på att det är två som felar, att den andra kan ha haft andra avsikter än vad min kompis tolkat agerandet som osv osv. Jag vill få min kompis att tänka efter, analysera, vad hände egentligen, främst för att då kan man kanske undvika att hamna i samma bråk, situation igen.

Det hindrar inte från att jag kan tycka att killen är en skitstövel, att jag förstår min kompis känslor. MEN jag kan ibland tycka att min kompis har hamnat där i onödan, att det kunde ha förhindrats om man tänkt lite mer rationellt och inte bara agerat på känslan.

Jag återkommer till det hela ständigt verka det som men här kommer oxå min syn på stolthet in. För stolthet är ju en känsla, som i väldigt många situationer hindrar oss från att handla och tänka rationellt.

Så vad återstår nu...
Jo, jag är helt medveten att jag är en extrem känslomänniska, att jag lever mig in i ett spel, kastar saker, blir skitförbannad, skall gå hem till pappa, jag skall gå hem till you name it, jag packar min väska. Hade jag haft en förlovningsring hade jag vid det här laget säkert kastat den 100 gånger =).

Hur får jag ihop detta då?
Ingen är perfekt!

Fast i hissen

Så har det hänt igen,

JAG blev fast i hissen i morse, tog 20 minuter innan jag kom ut, delade den med en soppåse och tidningsinsamling.

Som tur var åkte jag själv, Matte och barnen skulle åka lite senare då jag hade ett möte.

Det är minst andra gången det händer, jag tror det hände en annandag i Umeå på Parkvägen, det är inte så många hissfixar som har jour då så då tog det nog någon timme.

Tur jag inte har klaustrofobi