Koma vilket märkligt tillstånd

Hur skulle jag hantar att jag hamnar i koma... Helt onödig tanke kanske men ändå?
Jag kan givetvis informera mina nära och kära hur jag ser på det, vilket jag redan har gjort.
Hjärndöd = Död, pull the plug!

Men i andra fall, när man liksom bara är borta, medvetslös.
Vad gör man? Varför hamnar man där över huvudtaget? Finns det några särskilda faktorer som avgör vilka som hamnar där?

På wikipedia står det följande:

Komatillståndet är inte särskilt ovanligt på sjukhus. Just därför kan det
vara av vikt att särskilja mellan tre olika typer av koma.
temporär
koma - som inte skiljer sig nämnvärt från vanlig medvetslöshet
permanent
eller semipermanent koma - som kan vara i månader eller år. Efter så långa
perioder i koma krävs mycket rehabilitering, eftersom kroppen förtvinar och
hjärnan vanligen är svårt skadad.
locked-in-syndrome - som innebär att
patienten är medveten om allt i omgivningen men inte kan röra sig eller meddela
sig med omvärlden

Jag tycker det i alla fall är riktigt märkligt och fascinerande givetvis.
Likadant som demens och alzheimers, känns som att de på något sätt fungerar lite lika, även om jag inte har en susning om de är besläktade på något sätt.

Jag har i alla fall den uppfattningen att jag skall kolla allt som går att kolla. Jag vill veta om jag kommer att få demens, alzheimers eller dylikt, sätta in bromsmediciner osv.
Visst kan jag förstå att det är ett hemskt och ett tragiskt besked att få men det måste ändå vara värt det in the long run. Så tänker jag i alla fall, mina nära och kära får tid att förbreda sig, läsa på, vi får tid och vi förstår varandra och kan prata om vad som händer.

Jag kan inte se andra alternativ, varför skulle man inte vilja veta, varför är vi så rädda för det som är jobbigt? Efter regn kommer solsken! Är det nästan inte alltid så? Det finns oftast något positivt som kommer ur det hela. Allt är inte negativt. Det jobbiga är där för att jobbas bort.

Men koma då? Vad händer där liksom? Om man ligger i koma i 6 år tex, har man åldrats under den tiden, fysiskt? Man utsätts ju inte för så mycket sol och väder och vind om man säger så. Man brukar inte kroppen.

Mentalt då? Vart är man mentalt? Vilket leder mig till en annan fråga, vad är det egentligen som får oss att åldras.

Tänk om man, läs här JAG, kunde hålla mig till ett ämne, men de hör ihop på något sätt för mig.
Sen går ju allt runt också så vad har vi för val. 80-talet kommer igen, pannband och annat konstigt.

Men för en komapatient, några tar ju in en hel del, om man "pluggar" språk, försöker lära en komapatient ett nytt språk medan de ligger där, kommer de att kunna det språket sen då?

Som så mycket annat sådanthär så vill jag ju prova på, testa själv. Jag föredrar empiriska undersökningar där jag själv får deltaga. Det är absolut det bästa sättet för mig att lära mig saker. Sen är det ju en fördel att kunna prata utifrån egen erfarenhet.

Det har jag ju lärt mig av min sambos familjediskussioner att man tydligen inte riktigt har mandat att tycka på riktigt om man inte upplevt det hela själv.

I min familj, däremot där finns det en hiskeligt massa experter som aldrig varit med om ens hälften om vad vi tvärsäkert uttalar oss om.

Rätt eller fel, skit samma finns inget. Bra eller dåligt, ja, upp till andra.

I mina ögon kan det aldrig bli fel att diskutera oavsett ämne och kunskap, alltid lär man sig nått.