Impulsiv

Varför är inte jag som alla andra?
Varför kan inte jag hålla tillbaka som de andra små barnen? Hur tänkte man när man lät mig födas och utvecklas till den jag är? Varför stoppande man inte in mig i en kartong, en kartong som får symbolisera det inrutade liv de flesta lever till mans? En kartong som får symbolisera det inramade, begränsade liv de flesta lever. En kartong som är trist och brun och av wellpapp, inte en rosa lackglänsande kartong som Grynet skulle ha haft.

Hur kan alla människor hålla tillbaka sina behov, sina åsikter och sina lustar, här menar jag nödvändigtvis inte sexuella lustar, men som vanligt är allt öppet för tolkning. Det är så många som är så eftertänksamma och håller tillbaka sina tankar, utifrån vad som är rätt och riktigt enligt någon form av schema som någon verkar ha målat upp för länge sedan.

Om jag vill ringa en kompis så ringer jag väl en kompis? Om jag så har ringt de senaste 5 gångerna eller om jag redan har ringt 8 gånger idag? Vad gör det? Vill jag ringa så ringer jag!

Visst skulle jag önska att min kompis hade lika stort behov av mig, visst skulle jag kunna tycka att min kompis ringde mig lite oftare. Men att moralisera och tycka att min kompis borde, känns inte helt rätt. För ibland kan jag uttrycka mig i bordeform, känner ändå att det oftast skulle kunna bytas ut till önska. Jag önskar att min kompis ringde mig lite oftare eller vad det nu kan vara, men att säga borde blir ju helt galet, för vem äger den sanningen om rätt eller fel och kan dömma.

Så jag tänker att jag alltför ofta kan riskera att bli missförstådd, för att jag har behov av att beskriva hur jag ser saker och jag märker att jag ibland då verkar uppfattas som att jag är osäker. Men hallå, det är ju inte det jag är utan jag vill bara informera om alla delar som försigår i min hjärna, hur jag tänker. Alltså jag vill mest bolla tankar, men se det verkar inte vara så smart alla gånger. För då i vissa lägen är det ombytta roller, de som säger att jag är svart eller vit är minst sagt mer svart eller vit själv och hänger inte med i mitt resonemang. Men eftersom jag är medveten om detta så är det ju även något jag jobbar på, alltså jag får jobba på min kommunikativa sida, vilken jag trodde var överväldigande bra på grund av att jag lägger så mycket till ytan för att ventileras. Men si det verkar inte alltid vara så fiffigt utan då får jag väl börja begränsa mig som så många andra? Hmmm, en inte helt enkel fråga.

Eftersom jag är medveten om detta så har jag ju valmöjligheten att även fortsätta vara som jag är och försöka hantera situationer av missförstånd eller bara bjuda på att en del tror att jag är osäker.

Om jag vill något så blir jag helt uppslukad av tanken, behovet eller vad det nu kan vara. Just nu har jag en nyvunnen kärlek för facebook som äter mycket av min tid och mitt engagemang. Hur länge? Inte så länge, som impulsiv människa håller jag inte intresset vid liv i långa perioder.

Jag är i mångt och mycket en periodare, men det är jag, hepp!

Men för att återknyta till det jag började med så känner jag att folk tänker efter så mycket istället för att leva ut. Vill man något så gör man väl något? Eller så är det att många inte vill något så mycket att de tycker att det är värt att leva ut? Men det är här jag vill påstå att jag skiljer mig, för så annorlunda är jag ju trots allt inte, även om jag vill tro och önska det ibland för att få vara speciell.

Jag lever ut det mesta som kommer till tanken, stort som smått, viktigt som oviktigt. Kommer en tanke på natten, ja då går jag upp och skriver som just nu. Jag kan inte låta bli till imorgon, då skulle jag omöjligt kunna sova och framför allt detta inlägga hade aldrig blivit till. Kanske med en annan vinkling om någon vecka, någon månad, men absolut inte i morgon.

Vill jag veta något, ja då vill jag veta det på stört. Vill jag träffa någon, ja då vill jag det nu! Vill jag köpa något, ja då vill jag det nu! Jag bokar aldrig tandläkare i förtid, jag bokar aldrig klipptid i förtid. Idag vill jag, idag är jag på rätt humör och finns det inte någon tid som passar då jag känner för det, så får jag vänta till nästa gång jag är på samma humör och vips så kanske det löste sig, jag fick en tid samma dag!

Hålla tillbaka och hålla igen, jag förstår inte. Om jag är besviken så måste ju människan som gjort mig besviken få veta det. Helt rätt är det också för er som tänker, positiva händelser då? Helt rätt måste det vara lika självklart för andra, vilket jag känner att det är för mig att ge positiva kommentarer, när någon är snygg, när någon gjort något bra eller bara gör mig glad för att den finns till och finns i min närhet. När jag är stolt över någon, självklart likadant här, bara att berätta vad jag känner och tycker och tänker.

Nu är jag tom, har säkert mycket mer att skriva men det är stopp i hjärnan.

God natt!