Förbud vissa dagar, triggerknappen är för lättåtkomlig!

Ibland känner jag att jag borde låsas in, få dataförbud, beslutsförbud, kommunikationsförbud.

Efter en utan underdrift fysiskt, mentalt och alla andra ord man kan tänka sig december med betoning på arbete så ämnade det som uppfyllt mina tankar att upplösas på tisdag eftermiddag/kväll den 19 januari 2010.

En stor del av mig ville inte det, jag ville inte att det skulle ta slut. Detta som definierat mig, som fått mig att må som bäst och sämst samtidigt. Å den andra sidan, har jag längtat, kämpat och jobbat för att tisdagen skall komma.

Att vara sömndepriverad och emotionell samtidigt som man skall vara rationell och ta beslut och komma ihåg tusentals saker i huvudet är en utmaning utan dess like. Större prövning har jag nog inte utsatts för på länge, och absolut inte sedan jag fått redskap att förhålla mig till liknande händelser.

På ena sidan pågår en avvecklingsfas, en sorg och ett avslut, men lika mycket som jag är helt i projektet och mitt i den 19 januari så har mina tankar för länge sedan passerat tisdagen. Framförhållning är A och O i projektledning. Inte för att jag direkt visste vad jag skall göra efter tisdagen, vad jag skulle göra, däremot visste jag att jag skulle göra andra saker. Från att ha arbetat 11-13 timmarsdagar så skall jag gå ned till 8, åka hem, vara med familjen.

Oavsett var jag är längtar jag delvis till det andra, båda ger mig så mycket och är ställen där jag vill ge. Risken att jag skall sitta apatisk känns vida avlägset, hittar alltid på något nytt att göra eller att det är någon som vill ha hjälp med att öppna ett dokument, finns alltid nya projekt och nya effektiviseringsmöjligheter eller behov av rutiner.

Energitjuv

Jag fick den hemska obehagliga självinsikten att jag är en energitjuv i torsdags.
Det har verkligen gått mig helt förbi, att jag är jobbig, att det är svårt att argumentera mot mig och att jag kan pressa människor i den dialogen det visste jag ju.

Men att man i vissa lägen skulle kunna kalla det energitjuv har aldrig fallit mig in. Men helt klart är det ju ett sätt för vederbörande att se det hela. Jag som ger så mycket, jag ger av mig själv, jag delar mer än gärna med mig av all kunskap jag har. Jag ser dig och jag vet allt om dig, jag lyssnar och jag tänker in så många människor jag bara kan om det är en föreläsning eller något annat så att så många som möjligt skall kunna ta del av det braiga som jag får.

Jag ger komplimanger, jag tröstar, jag kramar och jag är kärleksfull, omtänksam och uppmärksam.

Hur gick det till att jag blev en energitjuv? För mig är ju diskussioner något energigivande, kanske en lite stund är jag helt matt, uttömd beroende på kontext och innehåll i diskussionen. Men för mig är det bara en källa till mer kunskap om en sakfråga och om dig som deltagit i diskussionen. Det är stimulerande och jag har nya intryck, mer information att ta ställning till, analysera mitt förhållningsätt gentemot frågan och gentemot dig.

Vända och vrida på massor av alternativa tankar och sen komma till en slutsats om hur jag skall agera och hur jag förhåller mig.

Men hepp, alla tycker tydligen inte det är lika kul, de om inte gör det känner sig pressade och kan till och med inför bara tanken att dryfta något med mig känna motstånd. Ni vet de där som man nästan hukar sig för rent fysiskt tydligt inför personen när den kommer och skall fråga något.

Tydligen är jag en sådan person. Självinsikten kan vara ruskigt dålig för jag har inte rikigt fånat upp energitjuvkänslan. Jag har inte sett någon huka sig direkt, kanske för att jag är rätt glad som person och kommer in med en positiv öppning men sen... när själva ämnet tagits upp så sitter de där med skägget i brevlådan som lät mig kliva över tröskeln.

Herregud, den självinsikten hade jag gärna haft för en massa massa år sedan.

Detta gör i alla fall att jag funderar lite på hur jag nu vill förhålla mig till behovet av svar på frågan varför i varenda samtal som jag deltar i.

Som sagt min förmåga att se även mig själv ur många synvinklar gör ju min resa så mycket lättare än många andra som bara går hem och tycker att Anna, den där tjejen är jobbig hon! Som inte ser sitt bristande underlag i diskussionen och som inte ser sin roll kontra innehållet i samtalet.

Jag har ju för länge sedan förstått att människor inte fungerar så och är lika självanalyserande och försöker se om de kunde gjort eller sagt saker annorlunda. Men att man kunde ponera ett antal scenarior hade jag hoppat på att människor skulle göra lite oftare. Att människor mer skulle reflektera över sitt eget bidrag även om det inte är med inställningen att de vill lära sig och göra det bättre nästa gång trodde jag var given. Att man ändå förstår att man är subjektiv i situationen och att objektivt försöka titta på vad som hände kunde vara intressant var för mig en självklarhet.

Men tydligen funkar man inte så, tydligen är det inte intressant och då är det ju himla dumt av mig att i alla år hoppas och tro att man kan få upprättelse eller ens en konstruktiv dialog om den föregående dialogen och vad som eventuellt gick fel. För i de andras ögon är det bara jag som varit sådär jobbig igen!

Som sagt de gör det enkelt för sig, och varför skulle de inte göra det? Kan avundas dem en stund men för mig är jag helt övertygad att om jag kunde få välja att göra om allt igen och så skulle jag göra som jag gör 100 av 100 gånger för att det är lite väl enkelt att bara skylla på andra.

Varför

Jag måste alltid förstå varför, det är källan till allt och först då kan jag förhålla mig till det hela.

Varför är det så?

Se ni, jag kan inte ens där och då låta bli. Det är det som fått mig att gå i polemik så många gånger. För jag kan argumentera och exemplifiera och om den som har en annan synvinkel eller helt enkelt bara inte är såld på min idé eller mina råd inte kan göra samma lika. Det vill säga kunna motivera sina åsikter, sitt förhållningsätt på ett tydligt verbalt sätt och med konkreta exempel så blir det svårt att övertyga mig.

Det är för att jag inte tror att de är övertygade själva. Om man inte kan definiera för sig själv och inte kan definiera inför andra det man vill, tänker och tycker så har jag nog tagit det som att man försöker göra det lätt för sig och att man bara vill hitta ett enkelt sätt att dra sig ur något.

Ett sätt som inte fungerar på mig och de har inte några ytterligare argument att tillägga och då sticker jag in min dolk och helt sonika informerar vederbörande att då är det de säger inte genomtänkt och något att ta på allvar.

Jag kan förstå om folk blir provocerade, jag kan förstå att jag hamnar i polemik. Det har bara så länge varit helt främmande för mig att man inte kan motivera sina handlingar och åsikter. Genom åren har jag alltmer förstått att det är jag som är outsidern, det är jag som gör saker annorlunda.

Jag är så himla klar med vad jag känner, tycker och tänker. Jag gör vedertagen research när det gäller och jag har så lätt att förhålla mig till fakta som komplement till tankar och idéer.

När man är som jag så himla klar över vart jag står, gud vet varför jag är det, det vore intressant att veta, men när man är så klar, är det väldigt lätt att i alla nya situationer snabbt analysera dem och mitt förhållningssätt gentemot det nya.

Det är provocerande att jag så tidigt kan uttala mig om något nytt eller en händelse som inte skett men eftersom jag tänker i flera led samtidigt, analyserar ständigt mig själv och ser saker ur flertalet synvinklar hela, hela, hela tiden så är det inte så svårt, det är inte ens tillstymmelsen till svårt.

Jag har lätt att finna orden i en diskussion, i ett samtal och som jag nämnt tidigare så har jag lätt för att bekänna färg, jag är ärlig och säger vad jag känner och tycker.

Men som utgångspunkt för allt detta agerande är det hela tiden en stor fråga som driver mig och det är just varför. Denna varför, om jag var motorintresserad skulle jag kunna hur varenda liten bult var uppbyggd och vilken funktion den fyllde för att motorn skulle fungera, gå sönder, bli bättre.

Nu fungerar jag på samma sätt som motorfantaster men jag förhåller mig till känslor, tankar och idéer.

Det är väl det som gör det lite annorlunda. När det gäller motorer så finns det nästan ett facit, det finns manualer och det finns den logik som man kan luta sig mot. Hur kraft och effekt kan ställas mot varandra och en massa teknik därimellan som man kan visa på rent matematiskt att si eller så kan man göra.

Jag menar nästan helt sonika att man kan applicera samma lika på relationer. Jag säger inte att jag har facit men det finns rätt tydliga vägar att gå och deras inneboende konsekvenser, bra eller dåliga sådana.

Detta varför är viktigt för mig och nu går mina funderingar på om det rent strategiskt för mig själv skulle vara bättre att inte hela tiden söka denna kunskap. Jag har nyss börjat snudda vid idén och är inte helt såld men inser att det kan vara gångbart i framför allt arbetslivet.

För den mest skrämmande insikten av detta fick jag i torsdags och det är att jag är en energitjuv.

Jobba i motvind

Hepp

Efter ett möte idag så satte jag mig och läste gårdagens Computer Sweden och såg denna artikel!! Samma argument kunde ha och har kommit över mina läppar flera gånger.

"Beslut fattas ofta känslomässigt"

Alla kan forma sin egen verklighet, sitt eget liv, genom att ta ansvar för sina beslut – sitt agerande. Att fatta så kloka beslut som möjligt, att ta ansvar för sitt liv och sina affärer, är var och ens uppgift. Det anser forskaren och konsulten Ari Riabacke.

– Enda sättet att styra våra liv på är genom kloka, medvetna val.

Problemet är just att jag har fått intrycket att en del av de som hör mig tro att jag framlägger argumenten för egen vinning eller mina känslomässiga skäl.

Det kan säkert vara rätt ibland, hur vet man det? Men det är i alla fall inte så jag tänker, vilket då fick mig att tänka att de jag hamnar i dessa situationer med kanske inte heller är särskilt medvetna om att de agerar subjektivt och inte så rationellt och inte alltid utifrån företagets eller om det är privat sitt eget bästa.

Jag vill alltid ha tre exitutgångar, gör långa listor när jag skall köpa något av lite högre kostnad som tex nu en jordfräs som varit på tapeten. Allt måste vägas in, djupet som den går, bredden, hur effektiv den är kontra pris mm. Listor och jämföra och sen göra sitt urval som även det kan bero på om någon av alternativen är nedsatta från sitt ordinarie pris.

Det är som sagt rätt många saker att ta ställning till och analysera för och nackdelar. Jag överarbetar säkert en massa men jag är rätt säker på min sakframställan när den väl görs. Jag kan svara på många många följdfrågor.

Tyvärr verkar det inte vara så uppskattat, folk uppfattar det som jobbigt och att det orsakar en massa jobb.

Hur kommer jag då tillrätta med det?

– Det gäller att kunna identifiera vad som ska analyseras och hur problemen ska struktureras och det kräver ett analytiskt angreppssätt för att hantera den del av verkligheten som man väljer att fokusera på.

Här är pudelns kärna för mig, jag anser att jag jobbar på detta sätt men upplevs som alltför kritisk, det är ju inte min mening utan det jag utgår är ju just att man skall tänka efter före så slipper man brandkårsutryckningar senare.

Just nu är jag nog rysligt uppgiven gällande detta och på väg in i en existentiell fas när det gäller detta. Artikel säger att man skall ställa rätt frågor, förvisso men där är väldigt känsligt för hur man ställer frågorna också. Mycket uppfattas som kritik och även om det inte är min mening och jag inte lägger någon som helst värdering i en fråga så kan det ändå uppfattas så av den som är mottagare av frågan och där vet jag verkligen inte längre hur man skall göra.

Jag blev i alla fall rysligt glad när jag läste artikeln att jag inte är ensam om att tycka på detta sätt även om det för mig inte har varit särskilt lönsamt att fungera på det sättet både arbetsmässigt och privat.

Som tur är har jag goa vänner som dragit fördel av just den analytiska och uppbenande sidan hos mig, sen som jag sagt tidigare har jag ju så välvilligt även försökt ge det till de som inte är lika mottagliga men det har ju rätt fort visat sig varit fel beslut...

När det gäller jobbet är det ju en lite knäckfråga då jag kan bli galet frustrerad att inte tas på allvar men jag överjobbar väl som vanligt...

Helt klart har det varit kontraproduktivt många gånger för mig och stångat min panna blå.

Jag vill bli överbevisad att mitt förslag är fel och senaste veckorna så har jag förstått att jag borde lägga ned min röst mycket tidigare. Ja, vad skall jag svara på det? Människor till mans funkar inte lika som mig tydligen, bummer...

Utan folk ger upp lite tidigare än mig och då jag inte köper deras skäl medan deras ork och intresse är kvar så uppstår ofta en lite eller större irritation tyvärr från båda håll. Jag kan hålla på rätt länge, så länge ingen visar på väl underbyggda argument, oftast får jag till mans att de tycker si eller så men tyckande är inte ok för mig när beslut skall fattas. Det måste även finnas goda sakskäl. Men med det sagt så kanske det finns fler sätt än mitt och att de tycker jag är jobbig och tjatig och jag tycker de är oengagerade och ointresserade.

Men ytterligare en insikt rikare och nya mål att arbeta mot är aldrig fel och alla kan vi bli bättre och utvecklas och jag skall försöka ta och hitta min egen väg som inte gör avkall på mig som person men ändå kanske fungerar bättre och uppfattas som lättare.

Amen!

The hierarchy of presentations

A presentation is a precious opportunity. It's a powerful arrangement... one speaker, an attentive audience, all in their seats, all paying attention (at least at first).

Don't waste it.

The purpose of a presentation is to change minds. That's the only reason I can think of to spend the time and resources. If your goal isn't to change minds, perhaps you should consider a different approach.

1. The best presentation is no presentation at all. If you can get by with a memo, send a memo. I can read it faster than you can present it and we'll both enjoy it more.

2. The second best presentation is one on one. No slides, no microphone. You look me in the eye and change my mind.

3. Third best? Live and fully interactive.

4. Powerpoint or Keynote, but with no bullets, just emotional pictures and stories.

5. And last best... well, if you really think you can change my mind by using tons of bullets and a droning presentation, I'm skeptical.

A presentation isn't an obligation, it's a privilege.
http://sethgodin.typepad.com/seths_blog/2009/04/the-hierarchy-of-presentations.html

• To make good presentations we need to think like designers.
• When we prepare slides, we should remember that the visual sense is dominant. Use pictures, color, contrast, and simplicity to communicate your message.
• Our audience is either going to read our slides or listen to us, not both. People have a hard time listening and reading. If we put too many words on our slides, they'll be reading, and we want them listening.
  
• Each one of our slides should convey one idea and one idea only.
  
• Handouts that are made directly from slides, or slideuments, should be replaced by proper handouts that complement our presentations. The presentation should not be directly reflected in the handout. We want people to listen to our presentation, not read our slides at their tables.
  
• We should think about our presentation as a movie, with each slide being a scene.
  Stories are an incredibly important part of presenting; people will remember our stories, not our data.
  
• We should develop our presentations by using Post-Its, white boards, and pen and paper. Remember Alan Kay's quotation, "Most ideas you can do pretty darn good with a stick in the sand."
  
• The goal of an effective slide is simplicity. As John Maeda states, "simplicity is about subtracting the obvious and adding the meaningful."
  
• According to Nancy, the company that communicates well will win.
  
• Be very careful to have a clear structure. Everyone thrives when a presentation has structure.
  
• Strive for naturalness during your presentation. Garr quoted John Coltrane in stating, "You can play a shoe string if you're sincere."
• 
  http://www.nsdc.org/learningBlog/post.cfm/will-death-by-powerpoint-soon-be-a-thing-of-the-past

Vikten av bra bollplank

I arbeten som är kreativa och bygger som mitt arbete på att skapa bättre och mer effektiva förutsättningar för andra så gäller det ju att ha tänkt efter.

Hur vet man att man har tänkt efter? Hur vet man att det val man gör är noga och väl avvägt? Vilka krav ställer man innan man tar beslut på att det även skall finnas en jämförande analys?

Jag har stött och blött och krigat för många av dessa frågor genom åren. Jag har bränt många broar för att jag inte kunnat hantera det jag i tidigare år ansåg vara trångsynthet men som jag även då förstod och ännu mer förstår idag, att det egentligen bara handlade om rädsla för det okända eller förändringar. Jag blev helt enkelt för arrogant och hade svårt att förstå hur det skulle kunna vara ett hinder. För mig fanns bara kostnad eller uttalad ärlighet, typ att jag vill inte... Den gubben är ju lite svår att argumentera mot liksom, som skäl för att säga nej och/eller om man kunde överbevisa mig att det fanns bättre alternativ.

Att vara strukturerad, uppgiftsfokuserad, relationsinriktad och förändringsbenägen, som jag vill hävda att jag själv är, gör att jag ställer höga krav på både mig själv och min omgivning. Givetvis inte på alla plan 24/7 ibland är jag också rädd för förändringar men det får ändå inte hindra mig. Det gäller då att bita ihop och stå över den rädslan, för risken för att man ångrar sig och risken att man kan bli bitter är inte ett alternativ.

Det är bara att hoppa, även om jag ibland springer rakt ut och hoppar bomb och ibland doppar tån och ibland väntar en stund innan jag hoppar. Men står jag vid kanten så hoppar jag, förr eller senare. Att gå tillbaka och lägga sig och inte hoppa, det är absolut förenat med Big NO NO, för samvetet och själen.

Att ha kreativa och drivna kollegor smäller då rätt högt. Det är nästan viktigare ibland än att ha duktiga experter. Experthjälp kan man alltid kalla in vid behov men om beslutet man tagit och projektet man sjösatt inte är väl genomtänkt så är produkten både förlegad och undermålig när den tas i bruk. Helt klart har jag producerat sådana produkter och jag har även varit med och tagit fram bra produkter som ligger rätt i tiden. Tyvärr går tiden väldigt fort och utvecklingen inom mitt arbetsområde går i rysande fart och där det som igår var bra eller OK nu bara är funktionellt.

Får höra rätt ofta att jag har svårt att ta ett Nej. Förvisso jag köper det till viss del. Jag hävdar i samma stund att om du har väl underbyggda argument till varför du säger nej så är jag på, jag har absolut inte problem snarare tvärt om att både köpa andras idéer, förslag och tala om att de är bra. Jaha, då har vi en annan dimension av detta. Om dina argument inte faller mig i smaken, om jag ändå inte köper dina argument fast de är väl underbyggda hur gör vi då? Vad jag är ute efter är vem äger sanningen, finns det någon sådan och är inte allt subjektivt?

Det innebär att det är svårt att övertyga mig och/eller få mig att ge mig. Men man kan även se det som att den som har en motsatt åsikt eller helt enkelt inte är intresserad och/eller rädd för förändringar måste tänka efter.

Hur vi än vrider och vänder på det så är själva diskussionen och argumentationen det som ger oss mer insikt. Sen är det otroligt trevlig att vinna, det är absolut en viktig beståndsdel och ingrediens. Men det får inte vara allena styrande när man fattar sina beslut. Det är inte det som driver mig när jag har svårt för att ta ett Nej. Det som är svårast är helt klart min Hybris, Jag tycker ju att min idé eller mitt förslag är så förträffligt att det inte borde finnas några alternativa argument ;-)!

Skämt åsido, jag tror på mina idéer, ibland går det fort att överbevisa och skäl finns som gör att min idé inte var den bästa. Ibland tar det låååååång tid och många gånger genomförs idéerna för att det är bra. Det är ju liksom mitt jobb, konstigt vore det ju annat, då skulle jag ju inte vara kompetent. Jag måste visa på en seriös utredning där jag vägt ett antal alternativ för och emot varandra.

Men att bara få ett Nej för att någon är rädd eller inte orkar sätta sig in i själva logiken själva resonemanget, ja då får jag klåda. Tidigare då så syntes det långa vägar, jag höjde säkert rösten, försökte överösa med argument och brände de ovan nämnda broarna.

Vad jag vill ha till och alltid önskat är en adekvat någorlunda objektiv diskussion där man har mål, mening och syfte med själva slutresultatet. Jag har tidigare inte själv alltid förstått vidden och vilket redskap det är att ta ett steg tillbaka och tänka efter, vad vill vi/jag med det här. Pausa en stund, suga på karamellen och sen ta sitt beslut. Det är lätt att tycka att man skall hoppa på tåget för det går så snabbt, det är budskapet man får allt som oftast, chansen finns bara här och nu, helst inom webbutveckling. Men jag har absolut inte ett problem att få ett Nej om man t.ex. skulle säga att NEJ, vi är inte ett runt eller vi är inte ett orange företag utan vi är rektangulärt och rosa ;-).

Att man på något sätt vet vad man vill och vart man skall gå. Att man har en värdegrund räcker inte riktigt. Det är lätt att ha verksamhetsmål, det är lätt att veta vilka prioriterade uppgifter som finns. Men det jag är ute efter är mycket mer, en väl genomtänkt strategi och vad man vill stå för och hur man vill presenteras för andra. Alltså med det menat att något i själva projektidéerna går stick i stäv med företagets själ ….

I många möten träffar jag på otroligt duktiga kompetenta personer, experter på vissa nischade områden, ibland personer som spänner över många områden men ändå har sin tyngdpunkt inom något av områdena i kommunikation/teknik/utveckling/strategier. Mer dynamiska dialoger är svåra att uppnå rent arbetsmässigt.

Känslan att samtala och dryfta olika, ponerade alternativ, ta en idé, ett förslag. Tycka att man kommit långt i tanken, att man tagit höjd för alternativ, att man gjort jämförande studier och sen visar det sig att någon annan har gjort något likande som är så mycket mer och så mycket bättre. Eller att någon i dialogen fäller en passus, en liten hög tanke som uttalas och egentligen inte har med saken att göra och den kommentaren kan få hela projektet att stanna upp. Ta ett steg tillbaka och man måste göra en ny analys, en ny jämförelse.

Jag har svårt att tänka mig något mer stimulerande. Jag har ingen aning om vad jag skulle vilja göra de 8 timmar jag är på jobbet om jag inte fick delta, leda och driva frågor som behandlas och beslutas om på detta sätt.

Hur hittar man då dessa personer som kan komplettera en och samtidigt utmana en och får hela idén och projektet framåt? Det är inte lätt, men en dynamisk gruppsammansättning är A och O. Man måste ha den konservativa verksamhetsexperter, den dynamiska energiska... hahaha, projektledaren, kunniga experter, allmän personal som är de som defacto utför
arbetsuppgifterna man/vi är satta att utreda om de går att effektiviseras, förbättras.

En workshop, brainstorming, benchmarketing. Det finns många sätt att ta in information.

Sen att få agitera och slåss för sitt förslag är galet stimulerande. Att sen börja implementera och sen se sin produkt, sin plan förverkligad och se användare bruka den är mer som slutet på en lång smekmånad, det är en bekräftelse helt enkelt. Man tittar tillbaka och summerar vad man åstadkommit.

Att vet att man är en stödfunktion och min enda uppgift är att förbättra för andra är bra att ha som utgångspunkt. Jag tar inte fram något för mitt eget höga nöjes skull om det inte heller gagnar företaget och användarna. Givetvis gör jag och vill göra coola saker, flashiga trendiga saker. MEN det måste finnas ett syfte att använda sig av den tekniken. Inte så ofta för att det kostar så mycket mer att göra ditten eller datten. Det är mer för att det är just det som jag nämnde ovan som är det svåra. DET är väldigt svårt för människor att förändra sig och man är ofta väldigt rädd för detta och nya saker, nya tekniker kan få människor att spänna sig till den milda grad att det blir helt tomt i skallen och det i sin tur blir en självuppfyllande profetia.

Obamas Blackberry, mänskligt?

Makthavare, främst höga makthavare, ledare för de rikaste, mest inflytelserikaste länder känns lite tillknäppta 2009. De känns som reliker från en svunnen tid och jag är skitglad när jag ser unga killar i semestersvenskar ikväll som har platttång, det är underbart!

Sättet generationer före min egen ser och har sett på makthavare är pinsamt. Som att man är värd något mer, deras despotiska ledarstilar mm gör att man inte vågar annat än bete sig som en undersåte... eller?

Själv har jag aldrig haft den typen av rädsla för chefer eller dylikt. För att citera vår blivande kronprins Daniel Westling:

-Förtroende det ges inte, det förtjänas!

Likaså är det med respekt, en titel i sig kan omöjligt i mina ögon ge både respekt och förtroende. Däremot visar väl titeln på något och i och med den så har jag vissa krav och förväntningar på rollen som tillhör titeln, men att vara rädd för eller på annat sätt inte kunna vara mig själv brevid vore allt annat än smart.

En av mina tidigare chefer blev väldigt mänsklig då jag råkade vara i samma rum då dottern till honom ringde. Dottern ringde för att hon och chefen/pappan kommit överens om att hon skulle ringa och han skulle "låtsas" att hon var tvungen att vara hemma en viss tid. Allt för att hon ville komma ifrån där hon var eller vad det nu var. Hur som helst så visade det på en rätt schysst relation mellan far och dotter och efter det så var det ännu lättare att se chefen som vem som helst när det kommer till person.

En chef har ju däremot något som andra inte har och det är viss beslutanderätt jobbmässigt och kan därmed ta beslut som går en emot och det kan finnas vissa skäl till att man ändå behåller en professionell relation.

Jag vill bara visa på att alla är människor, även Putin, hur tokigt det än kan låta när det gäller just den mannen. Putin är för övrigt en av de mest ondskefulla männen som finns enligt min kvasianalys. Han känns riktigt otäck!

Hur kommer då Obamas blackberry in i resonemanget? Jo, han ville behålla den under sin Presidentid och fick igenom sin vilja mot att han följer stränga restriktioner, typ endast ta emot e-postmeddelanden, inte lägga ut resplaner mm. Det är väl ett sätt för honom att följa med vad som händer i världen och vara tillgänglig för sina vänner på ett alldeles vanligt sätt 2009.

Ännu skönare vore det ju om Obama har laddat ned filmer eller dylikt via torrenter som de flesta andra människor 2009.

Som jag skrivit tidigare, på seminarier i jobbet, sådana som skall beskriva trenderna på nätet så har det ofta återkommit i olika varianter berättelsen om den multitaskande tonåringen. Men se, jag tror inte att tonåringen är så unik. Jag satt för några veckor sedan med tv:n på, lyssnade på spotify, surfade och pratade i telefon med min vän som satt brevid sin sambo framför tv:n med varsin laptop och på något sätt fick vi någon timme att gå. Säkert hann vi få eller skicka något sms under tiden också.

Det är inget konstigt eller märkvärdigt med det, så ser vår tillvaro ut nuförtiden. Jag och Matte ligger i sängen med varsin IPOD, vi ser film, podcastar eller vilket som, händer det något kul, hör vi något bra så visar vi varandra eller så märker vi att den andre skrattar och vill också vara med, veta vad som är så roligt. Vi delar med oss till varandra och mer än så är det liksom inte.

Ge upp?

Hur lätt ger man upp?

Såg på tv, om plastikkirurgi eller nått. Det var en ung tjej som blivit mamma tidigt, gått upp en massa i vikt, sedan ned en massa och nu hade en det blivit en massa överflödig hud som skulle opereras bort. So far so god liksom. Hon hade ätit rätt, tränat och nu var det liksom detta som behövdes.

Men så kom det dit en annan tjej, som också var ung och vars far inte ville hon skulle operera sig, fettsuga eller vad det nu var. Hon var rätt tjock och såg ut som att hon inte riktigt hade drivet om man säger så. Han menade på att hon inte försökt så mycket, med just träning, kost mm. Svårt för mig att bedöma om han eller hon har rätt, men min tes är att alla kan rent krasst genom rätt kost och rätt träning gå ned, sen har vi olika svårt och får kämpa olika mycket. Det kan ju kännas rätt orättvist helt klart. Men det ändrar liksom inte faktum, man får bara inte ge upp.

Vilka olika förutsättningar dessa utgick ifrån. Ena hade gjort allt man kunde, försökt, den andra ville gå den enkla vägen. Misstänker jag i alla fall.

Jag är rätt dubbel när det gäller detta. Jag ger inte upp så lätt, jag kämpar för det jag tror på så länge jag kan, men någonstans stöter man på patrull och efter några suckar och lite till så tar jag nya tag och anpassar mig efter de förutsättningar som finns.

Men det gäller typ allt utom träning. Där har jag verkligen svårt att ha tålamod och vänta in resultat, resultat vill jag se på en gång. Förra veckan var jag urduktig, men enligt vågen vägde jag nästan 2 kg mindre i fredags än i söndags fast jag tränade, både lördag och söndag. Borde jag inte stått kvar på samma vikt åtminstone?

Hur går det till liksom, jag skötte både mat och träning i helgen, ok jag drack alkohol, gör det så jvla mkt? Nu är jag arg, jag har ju kämpat hela förra veckan, det är ju rätt enkelt då, att i alla fall för mig, att gå tillbaka till soffan och tro att käka godis och vila mig gör att jag kommer i form.

När kan man och när får man ge upp då? I vilka lägen? Aldrig skulle jag säga, för även om jag anpassar mig efter de förutsättningar som finns så är det sällan jag lägger ned något helt och hållet. I alla fall om det är något jag vill ha eller vill få igenom. Jag kanske håller igen, jag bidar min tid, men jag fortsätter försöka så länge det bara går. Ibland en gång om året, ibland mer sällan än så. Vissa andra saker släpper jag mycket tidigare, men då har jag även bestämt att det inte är viktigt.

Så varför har jag så svårt att motivera mig träningsmässigt då? Vill jag inte vara "fit"? Jo, jag mår ju så himla mycket bättre på alla fronter då jag kommer igång med att träna. Det finns bara positiva fördelar med träning och rätt kost för mig. Lättare att gå, orkar mer, pulsen och andningen blir mindre ansträngd. Så varför kan jag kämpa om att en bild skall ligga exakt på pixeln rätt och hålla på med det i säkert 1 1/2 timme i photoshop men inte orka gå och träna?

Just nu har jag i alla fall en mental styrka som gör att jag verkligen sparkar, bokstavligt, mig själv i ändan. Jag tror nästan aldrig mitt psyke har varit mer motiverat att faktiskt träna. Vad som är målet? Finns inget, finns ingen vikt, finns ingen storlek bara att den här gången skall jag vara nöjd med mig själv och att sinne och vikt liksom skall höra ihop. Mentalt ser jag ju så mycket bättre ut än IRL...

Jag har tidigare sagt att jag saknar rätt många delar av prestige och stolthet. Jag kan misstänka att det är även det som fått mig att så lätt kunna sluta träna då det börjar ta emot eller vid första bästa förkylning lägga träningskläderna på hyllan. Jag skäms inte för mig själv ens så vad är då min motivator.

Men så känner jag att jag börjar bli lite mer, hur skall jag uttrycka mig, jävlar anamma är liksom fel för det har jag ju alltid haft men Anna 2.0 är helt enkelt mer egoistisk och på något sätt som säker bara jag förstår så går det ihop i huvudet på ett helt annat sätt.

Ett mera vad f**n, kom igen, förut har det räckt så långt med tanken, jag sporrar mig själv till saker på ett helt annat sätt idag. Kanske lite mer förnuft och lite mindre känsla? Jag som så högtidligt uttryckt mig om rationalitet och känsla. Jamen, hur skall jag ta mig ur detta då?

I mitt huvud går det ihop. En sak handlar om hur vi ser på saker i en diskussion, hur vi/jag analytiskt kan ställa mig utanför mina egna behov, förutsättningar och försöka se objektivt, kritiskt granska och därefter rationellt ta ett beslut. I en diskussion...

Det jag beskriver ovan gällande träning osv är det verkliga livet, där vi oftast går på känsla, vi handlar utifrån vårt omedelbara behov den tanke som kommer till oss. Det skulle väl bli galet annars om vi hela tiden sa, time out, ursäkta, jag måste kritiskt objektivt analysera detta, tänk er ett avdelningsmöte med 4 pers som sa så om 10 olika saker, mötet skulle hålla på hela dagen. Samtidigt som vi hela tiden använder oss av vår erfarenhet och vår kunskap så det är väl ett sammelsurium.

Vilket som, detta var kanske inte inlägget som går till världshistorien i röd tråd eller logik, men nu har jag skrivit så himla mycket att jag klicka på publiceraknappen ändå!

Facebook, blogg, twitter och blotta sig.

Är det en stress att hitta på blogginlägg? Jag får rätt ofta den frågan och jag kan väl ganska enkelt säga nej.

Jag hittar inte på blogginlägg, skulle jag tänka så skulle jag bli tokig. Men givetvis finns det en liten press om det varit stiltje några dagar. Men pressen består lika mycket i att jag då inte tagit in så mycket runtomkring alternativt inte varit med om så mycket. Jag skriver om det som just nu är starkast till sinnet, det som mina tankar allra mest krestar kring givetvis ofta sammankopplat med en reflektion, en semianalys.

För att kunna skriva om främst reflektioner så måste i alla fall jag vara med där det händer eller läsa om något fenomen. Det förutsätter att jag har aktiverat mig på något sätt. Att vabba i några dagar utan större omvärldskontakt, kanske orkar jag inte ens surfa så mycket, ja då finns det helt enkelt inte så mycket att skriva om.

Jag har ju en nyvunnen kärlek för facebook och sen jag gick med för något år sedan har det hänt en hel del i själva interaktiviteten, förr så kanske folk talade om vad man gjorde, ändrade sin status och skickade massa vampyrer och dylikt på varandra. Idag är det en strid ström av kommunikation på olika sätt, responser och samspel.

Jag har nyligen skapat mig ett twitterkonto, http://twitter.com/trulsanna, gud vet varför, twitter är en mikroblogg för er som inte visste det. Man får skriva ett begränsat antal bokstäver, begränsat till någon enstaka mening. Ett snabbt sätt att kommunicera, lite som statusraden i MSN och Facebook.

Ibland känner jag mig lite prostituerad som skriver och blottar mig såhär på nätet där det finns kvar på ett eller annat sätt för evigt. Blir jag president en dag så känns det som att det kommer att vara lätt att gräva och fånga upp och kasta argument i mitt ansikte. Jag tänker även på alla ungdomar som bloggar och ibland blottar sig rätt rejält. Diskussioner förs om facebook och dylikt är så bra ur ens framtidssynpunkt, anställda som fått sparket för något det skrivit eller lagt upp på facebook.

Jag är i alla fall vuxen, till åren sätt i alla fall, mentalt vet jag aldrig var jag befinner mig, än här och än där. Men summesurium så har jag dock lite mer erfarenhet och kan därmed göra lite mer avvägda beslut som att blogga om personliga och känsliga saker.

Samtidigt kan jag även tycka att eftersom detta även är mitt arbete, nätet, webbutveckling så är det konstigt om jag själv inte är en användare, hur skall jag annars kunna övertala andra om förträffligheten med interaktiviteten och webbens möjligheter om jag själv i är en brukare?

Men givetvis lär det öka på en eventuell press att finnas på så många kanaler samtidigt, och finns det över huvudtaget så många som kan vara så intresserade att följa så många andra? Ja, det verkar så, absolut, helst om vi bor några mil ifrån varandra så är det ett förträffligt sätt att ändå ha någon form av dialog.

Genom åren med vänner uppe i ume, i london, i USA och nu även Italien, ja, då är det svårt att ha en daglig vardagskontakt. Trappsteget blir så högt, när vi har pratat förr om åren blir det ofta långa telefonsamtal och man försöker dels komma ikapp och dels prata om det stora i livet. Det innebär att det även är samtal som tar mycket energi i tid och engagemang. Det gör att det kan kännas jobbigt att hitta en ny tid för ett nytt samtal, för man skall dels ha den tiden, alltså några timmar samt att man skall ha den stämningen som det krävs.

Idag är det så mycket lättare kan jag känna, om jag läst något i deras blogg eller på facebook, de har vurpat med en båt, gjort illa knät, vad som helst som har hänt i vardagen så kan man lätt återkoppla och helt enkelt följa varandra mer och samtalen behöver inte längre handla om livet, livet.

Om du har din vän i USA har samtalskostnaden om man inte Skype:ar vill säga så kanske man inte pratar om att apelsinerna var ruttna eller att någon parkerat för nära ens bil så man fick klättra in bakvägen. Tiden är alltför dyrbar på något sätt. Så jag kan gilla dessa forum riktigt skarpt ur många synvinklar och dessa ovanstående exempel är några, och därför tänker jag utsätta mig för den eventuella press som det innebär att hålla många sådana kanaler up to date, då det ger mig än så länge överstiger arbetsinsatsen.

Kontakt sökes?

Igår sökte några kompisar en annan kompis på sms, telefon mm. Personen svarade inte, men i samma veva så gör personen som söktes inlägg, statusändringar, kommenterar på Facebook.

Jaha, vadan detta?

Jag skrev för någon månad sedan och undrade varför vi svarar i telefon när vi är stressade och allrahelst då det är någon när och kär som ringer. De som vi har en tendens att kunna snäsa av hur som helst, hade det vara en viktigt kund, bra kollega, en go kompis eller dylikt hade vi inte låtit på samma sätt. Vi hade säkert inte heller blivit störda på samma sätt, inget nytt där under solen.

Jag har även skrivit om att jag ibland inte svarar i telefon, främst då jag är hemma, är det viktigt ringer de igen. Det kan vara så att jag vill äta middag ifred med familjen eller helt enkelt inte orkar just där och då. Jag till och med kollar och bedömer därefter om jag verkligen ska svara... Hur förmätet är inte det?

Who am I kidding? Finns det någon idag som har nummerpresentatör som inte gör så?

På msn och facebook kan man välja massa lägen som talar om ens nuvarande status. Vart är man? Upptagen, inte vid datorn eller dylikt, man kan även logga in som offline. Dessa olika statusinformationer skulle vara ypperliga om de inte hela tiden missbrukades. Vi är upptagna? Av vad? Vi sitter vi datorn, vi jobbar, vi lär ju svara på mobilen, vad betyder det då att det står att vi är upptagna på msn?

Gäller det typ, bara viktiga saker kan få sägas då jag markerat mig som upptagen? Eller bara från viktiga personer? I mobilen kan vi ju inte signalera på samma sätt, där svarar vi eller så svarar vi inte. Vad gäller här? Inte vid datorn förstår jag den säger en hel del men offline? Man kan ju logga in som offline, är det för att spinka på andra då liksom eller är det för att man inte vill att andra skall kontakta en själv? Jamen varför loggar man in över huvudtaget om man inte vill bli kontaktad? Sen har vi tillgänglig? Vad i hela friden betyder det? Bara det ordet som sådant, vad betyder det när man är tillgänglig?

På tyda.se står det följande:
öppen, ledig, anträffbar, åtkomlig

Jamen är det inte det jag försöker säga, att vi alltid är tillgängliga och vad betyder det i msn sammanhang? Jobbar vi nu inte längre, sitter vi bara vid datorn och väntar på att alla skall kontakta oss?

Är det lönt idag att försöka undkomma? Vad är det vi vill undkomma ifrån? Vill man ha tag på någon idag så finns det ju mängder av kanaler, man kan hitta nästan vem som helst, se vad det tjänar, även de med dolda telefonnummer mm hittar man lätt på olika sajter.

Hur gick det till att det blev såhär? Lät våra föräldrar bli att svara i telefon när de var unga? Var telefonen viktig? Var de lika nyfikna, hur hanterade de detta?

Jag misstänker att i och med behovet att dra sig undan, låta bli att svara ökat så har även behovet av att nå varandra ökat, de hör liksom ihop. Varför skulle vi annars göra som vi gör?

Men allvarligt, visst är det så mycket enklare att visa att man på något sätt vill ta kontakt, det kan vara till ens allra bästa vän sedan 22 år eller någon man nyligen blivit intresserad av eller gamla vänner man vill återfå kontakten med. Det spelar ingen roll, det är enkelt att dra iväg ett sms, ett msnmeddelande. Det är så oskyldigt på något sätt.

IRL kontakter börjar skrämma oss?

På något sätt finns det en större press på riktigt samtal idag, vill man något kort så sköter sms:t det lika bra. Man vet att tiden inte kommer att rusa iväg och att man känner press och har svårt att avsluta samtalet.

För att återknyta till de första raderna. När man inte får svar är det ju idag lätt att tro att personen är upptagen, på bio, på krogen, var som helst där man antingen är för upptagen för att just där och då kolla mobilen eller någonstans där man inte kan ha mobilen på. Men så ser det ju inte ut längre, vi har msn i mobilen, vi surfar, vi bloggar från mobilen eller från vår kombo pda. Så att se att personen ha gjort inlägg på facebook innebär inte att personen är tillgänglig utan att personen kan vara precis vart som helst med vem som helst.

MSN - roligt på jobbet?!

Det är fantastiskt, när man sitter i kontorslandskap, så är man fri att kommunicera via MSN med sina kollegor utan att alla kan höra detta, so far so god!

På bfs där jag jobbade tidigare försökte vi anamma detta men vi var bara några få tjejer som följde principen.

På mitt nuvarande jobb är det en nödvändighet att kommunicera via MSN vill säga.

Jag gillar att jobba med utvecklare, män eller kvinnor, ja det kanske inte är viktigast men det är rätt roligt att jobba med manliga utvecklare, har heller inte prövat så många av kvinnligt kön, just av den anledningen att de inte är så många.

Så i vår enkla kommunikation, ironiska, dryga, spefulla eller dylikt så är det inte helt otroligt att ett leende kommer över mina läppar, skitsaker egentligen, men roliga där o då, vem öppnar länken först, vems fel, vem skall göra vad för vem o en massa dumma syftningar.

Vilket som, det är kul, jag skulle skratta högt om jag inte stod i kontorslandskap.

Men se, kul på jobbet är ju inte en självklarhet förstår ni.

För det första, nu undrar ju andra, det måste det ju vara något riktigt roligt för jag har ju så kul. Men problemet är ju att det är så internt i det läget att det inte går översätta. Det är svårt att dela med sig och det blir lite tokigt när någon undrar och det ända jag kan säga är, äsch, det var inte särskilt.

-Jo, för dem är det ju något särskilt eftersom jag är så glad!

Njae, kul internskämt kanske jag slänger ur mig då och så har jag just exkluderat männinskan brevid mig som undrar så snällt.

Jösses vad det finns saker man skall och borde ta hänsyn till.

Sen finns det fler aspekter. Jag är ju en inte direkt lågmäld och försiktig person. Jag hörs och syns en del. Jag diggar ikapp till musiken och då passar jag på att tacka för att vi fått Spotify, kan man vara troende och tillhöra en sekt så skulle det just nu vara Spotify som jag tillbad.
På detta så kommer således dessa MSN diskussionerna, jag utger inga ljud, men jag antar att mitt kroppsspråk talar sitt egna högljudda språk.

Ja då finns det de som tittar och kunde de så skulle de titta mycket ogillande men nu så känner jag bara vibbarna. Shit hon har roligt på jobbet, så får det ju inte gå till... Att titta ogillande är ju inte riktigt tillåtet om jag faktiskt inte ger ifrån mig några ljud... Då går det, då får man faktiskt inte klaga på nått, för vad skall de ta på i det läget? Du ler, eller? Njae, då hade nog Anna sparkat bakut, nu kan jag bara le i mjugg för att den personen lider mer än mig.

Ja vad gör man? Är man mig så skiter man i det, i det läget att det inte får mig att ändra mitt beteende. Jag älskar MSN, vara synisk med mina utvecklare och digga till 80´tals musik.

Hur vi navigerar i datorn

Idag, sitter bredvid två utvecklare, jag skall ändra något i ett worddokument, ändra zoom, ta bort paragraftecknen, dvs tecknen som visar om du gjort radbrytningar, mellanslag osv. Jag gillar att ha dem som ram, det blir lättare att skriva. Jag ser dem inte när jag själv läser.

Galet, vilken frustration våra olika sätt att föra mus, använda kortkommando och knappa oss fram när vi navigerar kan ge oss. Två stressade, frustrerade utvecklare som bara vill slita datorn ifrån mig.

Jag och Matte har samma mål och mening men resan dit kan te sig lite olika. Vid datorn fungerar vi inte ihop, ofta måste vi gå ifrån, sura.

Inom viss projektmetodik, kan utvecklare teama och jobba ihop, en läser, en skriver kod. Jösses, tänk om man är helt olika varandra, blir ihopparade, hur löser de den situationen?

Den frustration som mina kollegor uttryckte idag, uttrycker jag själv rätt ofta över mindre datavana och min sambo över mig och jag över honom.

Skönt att det finns en datahierarki, för hur skulle vi kunna leva utan struktur. Skönt att någon vet bäst och mest :-). Problemet är att när någon frustar en i nacken och inte för att de vill ngt mer... Utan för att de vill typ slita en bort från stolen så tenderar folk att bli mer stressade och det utökar chanserna för att det blir fel knapptryckning eller dylikt.

Själv är jag inget undantag, för hjärnan måste stanna upp och analysera, är jag inte på rätt spår, tänker jag. Jo, vad är då problemet?

Det går för långsamt, det är problemet. Eftersom jag själv är likadan kan jag inte annat än skratta, vilket gör dem lite mer frustrerad.

Nästa gång skall jag medvetet flippa mellan sidor och spela osäker för att alltid retar det någon!

Kul är det i alla fall att jobba med "data", vet inte vad jag hade gjort i annat fall.

Känna sig som i en film

Jag sitter hemma och jobbar idag, är riktigt effektiv och har en allmänt bra känsla i kroppen.
Sitter vid mitt ekbord, med ansiktet mot de stora fönstrena som är i söderläge.
Väg 55 mot bland annat Enköping går utanför med ljuden tränger inte in, jag ser bara bilarna köra förbi.

Blickar jag lite längre ser jag Ramstalund Kyrka i förgrunden.
Jag har stora träd på gården, Ask, Rönn och Canadalönn, löven ligger stora nedanför fönstrena, gula, oranga.

Solen står lågt och är brandgul, vacker höstfärg och sådandär man bara njuter av att känna och se. En renhet i hösten och löven och de kala träden, ett varmt ljus.

Jag sitter och dricker kaffe och elden sprakar i kaminen till vänster om mig.

Jag skulle önska att man kunde ta ett kort på sig själv, sitter lite uppkrupen med ena benet stödjande mot bordskanten, det andra lite kors över stolen, jag skriver, dokumenterar, tittar upp, och ser hela denna vy utanför.

Just där och då känns det som att man lever i en film.

Fram emot 17 tiden känner jag att det är dags för lite syre, skall jobba sent.
Jag byter tröja och tar fram gåstavarna, jag tar en tur efter den föredetta banvallen mot stan.

Efter ca 25 minuter når jag golfbanan, i början av november är gräset alldeles grönt och greenen är välklippt.

Efter vägen är det ömsom trollskog och ömsom åkermark, solen bränner i ryggen.
Vid golfbanan vänder jag, solen har snabbt gått ned och ligger mycket lågt, jag känner mig nyttig och mina tankar fladdrar kring saker jag borde göra upp med, med även kring det underbara, njutningsfulla och möjligheten att få gå där och insupa luften, ljuset och känslan.

Är det dethär som är livet?

Isåfall vill jag att många fler dagar skall vara som idag.

Hormoner, känslor, humör

Jag är i limbo, helt känslomässigt.
Jag tvivlar på en massa.
Jag är frustrerad över en massa.

Stora jobbiga frågor som vad vill jag i livet, vad gör jag, hur skall man leva, hur vill jag leva.
Vad vill jag göra hela dagarna, vad är rätt för mig?

Att byta jobb var tex inte så lätt som jag trodde.

Jag saknar mitt gamla något enormt samtidigt som jag inte vill tillbaka, jag vill gå vidare och tror ändå att det är rätt att få foten ur...

Det är väl bara att det var en skitbra arbetsplats med bra kollegor och bra klimat.

Det konstiga är att det är det på mitt nya jobb oxå alla är i typ min ålder och har familj.
Killarna, utvecklarna jobbar 75-85% är föräldralediga resten eller på heltid och vill inte annat än att vara med sina barn. Underbart för jämnställdheten. Öppen stämning, sociala varelser allihopa.

Vet inte vem och vad jag saknar samtidigt som att jag vet precis vem och vad jag saknar.

Det är det som är så jvla frustrerande, varför känner jag mig att jag är i limbo, varför misströstar jag?

Är det så himla enkelt att jag inte klarar att förlora kontrollen? Hur sjukt är då inte det?

Jag vill bara krypa upp i famnen av mitt gamla jobb, krama mina gamla kollegor.
OCH JAG HAR INTE PMS, bara för att reda ut begreppen.
Det är inte DEN tiden i månaden, det är bara här en massa frustrerande tankar.

Jag vill bara vara med mina barn min familj, jag vill ha mycket att göra, jag vill bo på landet.
Jag vill vara 28 igen utan barn, jag vill ha en lägenhet i stan,.
Jag vill ut och resa med Matte, bara vi, uppleva, ligga och läsa en bok, gå och äta en god middag, dricka vin, bli lite lulliga och ha det trevligt =).
Jag vill resa med mina barn, ha kul och busa.
Jag vill åka till Ume och va med mina vänner, mina rötter, andas ume, hösten är förövrigt oxå otroligt vacker i ume. Vi har ju rätt många björkar där.

Jag vill inte ha något att göra, jag vill bara ha saker att göra som jag är bra på så jag kan glänsa, jag vill ha utmaningar, jag vill pressa mig till att göra mitt yttersta och visa på min kompetens.

Igår var jag supertaggad, idag när jag läser samma anteckningar på jobbet så flackar tankarna. Varför är det så?

ÄÄÄÄÄÄh,

Smarta system

Jag gillar verkligen när jag träffar på smarta system där ngn har tänkt till. Det kan vara hur ett bagageband fungerar på ngn flygplats. Det kan vara ngn tjänst på nätet och det kan vara som hos tandläkaren.

Jag stod i kö för att anmäla mig men det var kö, jag hatar köer… Så jag spenderar tiden med att glida med blicken över lokalen.

Då ser jag, en skylt, Självanmälan typ här.
Jag skall skriva in mitt pnr, ok, jag jobbar ju med data, inte läser jag först. Inte tar jag mig tid att kolla in hur systemet fungerar, jag börjar klicka på 7:an för 71 i mitt födelseår.

Jaha, man kan inte trycka på 7:an, man kan bara trycka på 1:an eller 2:an.
Hmmm, det står visst att man skall skriva in ÅÅÅÅMMDD, ok, alltså skall jag börja med 19.

Nu har jag nyligen gjort ett IQ test, det visade ändå på ganska hög kapacietet. Jag ligger över snittet, men jag vet inte… hur tillförlitliga är dessa test egentligen?

OK, skojar lite för tiden det tog att snappa upp allt kan kansske räknas på under 10 sek, jag vet inte, det var inget stort problem, systemet var ganska självförklarande.

Men jag gjorde som alla andra, jag läste inte, jag antog att jag kunde ändå.
Så ser ju majoriteten av mina användare ut, dvs de som använder de system som jag är med att ta fram. En av våra tjänster har haft 180 000 personer som loggat in ngn gång. Sen är det lite färre som loggar in regelbundet, sedan januari 2007 har de loggat in 7 miljoner gånger.

Därför reagerar jag när jag så snabbt ändå var tvungen att kolla varför jag endast kunde skriva in 1:er och 2:er. Det var tydligt att jag skulle skriva in sekelsiffror och att man kan vara född 19-hundra och 20-hundra.

Imponerad blir jag i alla fall, systemet är väl genomtänkt och anmälan var snabbt gjord och jag slapp stå i kö bara för att säga att jag är på plats.

Bror Duktig, nja syster Duktig!

Varför varför varför?
Jag skall hela tiden vara så himla duktig,
Vad nu?
Jo grillfest med nya jobbet imorgon, jippie.
Saknas, stolar, bord, kubb, boule.

Jaha, men det har ju jag, såg typ 6 inlägg i mailchatten och att det fortfarande saknades grejer.
Hepp, jag erbjuder mig.

Jaha, nu skall jag fixa bord till Knivsta och sen hämta dem.
Varför är jag alltid deltagande arrangör? Jag trodde att Anna 2.0 nu skulle bara kunna åka och bara vara. Delta, festa, vara ansvarslös.

Så börjar jag nytt jobb, där jag kan var fullblodsegoist.
Ja, en passus, ja har alltid tyckt att de som glider in på fester och tillställningar, njuter, har roligt och sedan går hem. De som skiter, eller inte bryr sig, eller inte ser att man kan hjälpa till att plocka fram, plocka bort, städa osv osv är och varit egoistiska typer.
Men så sakta när egoisten Anna 2.0 börjat framträda har jag haft liknande planer, det har faktiskt inte ens varit så svårt. GUUD vad skönt. Att bara vara bekymmersfri och slippa ansvar. Bara koncentrera sig på att njuta och ha roligt.

Men så...
Självklart klarade jag inte av det testet. Jag låg lågt länge, såg att det saknades lite grejer, att inläggen med personer som erbjöd sig började sina. Ja, då kunde jag ju inte längre. Jag kan inte sitta och veta att jag kan hjälpa till, att jag har attiraljerna som behövs för kvällen och sedan låssas som ingenting.

Men...
Eftersom jag nu är riktigt riktigt medveten över de val jag gjort denna gång och inte "bara" för att jag känner ansvar, vill vara duktigt, få kredd. Denna gång var det mer för att ingen annan verkade ha det jag hade. Jag hoppas verkligen att det inte är en trend, att jag klivit tillbaka.

Hur vet man vad som är bäst för en?

Jag skall byta jobb, det är jättekul, skrämmande, spännande, utmanande.

Vi skall ha konferens första veckan jag börjar i slutet på augusti. Vi skall till Gotland, alla anställda, typ 1000 personer är bjudna. Jag vet inte hur många som skall åka men ändå, några hundra lär det ju bli =).

Man skall dela rum med någon. Jag känner några från Umekontoret, känner till några till som man stött på i skolan, på fritidsgårdarna, på disco osv. I övrigt känner jag nog inte så många.

Man skall dela rum med någon, skall jag välja någon jag känner sedan tidigare för det är minst pinsamt eller go with the flow? Prova mig fram, få nya bekantskaper? Jag valde det senare, vill vara öppen för ngt nytt och umemsk kommer jag ju ändå att sitta med på efterfest. Så tänkte jag i alla fall.

Sen vilka kurser skall man gå? Vad är strategiskt rätt? Vad ligger i tiden om några månader? Vad som är rätt just nu behöver inte vara i ropet om några månader. Val, val, val.

Hur många val måste man ta lixom? Vem kan avgöra vad som är bäst innan det har hänt? Nu brukar jag inte vara så rädd för att chansa men ändå.

Nervöst och spännande är det i alla fall. Ni får vänta till september för fortsättning på denna blogg, då vet vi utfallet.

Deploy, DMZ osv

Läste idag att kvinnor känner mer it-stress tydligen än män. En användbarhetsexpert uttalade sig om att män är ofta verksamhetschefer medans kvinnorna använder verksamhetssystemen. Cheferna tar beslut om förändringar och utveckling medan kvinnorna förväntas hänga med och lära sig allt det nya.

Ja, förvisso, en poäng där. Men det finns fler aspekter känner jag.

Många av de ord och begrepp som används i IT-sammanhang kommer från Militären. Militären har rent historiskt under himmelens massa år varit väldigt mansdominerad. Det gör att de begrepp som används inom IT rent naturligt borde komma från män, då kvinnor inte riktigt dominerar militären ännu och hunnit göra det under IT-eran som pågått senaste decennierna.

Det gör att det oxå är mest män rent troligt, om vi inte skulle veta hur det egentligen ligger till, som skapat ITsystemen.

Deploy
(v.) To install, test and implement a computer system or application. The term can be used to refer to any installation and testing, such as setting up a new network in an enterprise, to installing a server farm, to implementing a new application over a distributed computing network.
The word deploy has roots as a military term, used to describe the placement of equipment and troops in a battlefield.

DMZ
In military terms, a demilitarized zone (DMZ) is an area, usually the frontier or boundary between two or more military powers (or alliances), where military activity is not permitted, usually by peace treaty, armistice or other bilateral or multilateral agreement. Often the demilitarized zone lies upon a line of control and forms a de-facto international border.
Several demilitarized zones have also unintentionally become wildlife preserves, as they cause the land which they sit on to be too dangerous for construction and less exposed to human disturbance or hunting. See Korean Demilitarized Zone.
Generally, "demilitarized" means converted to non-military use or purpose, returned to a civilian field. In such meaning the term is often used in former Soviet countries both in Western and local (transliterated) languages.
Although many demilitarized zones are also neutral territory, since neither side is allowed to control it even for civilian administration, there are cases where a zone remains demilitarized after an agreement awarding full control to one state, which relinquished the normal right to establish any military forces or installations there.

Nu är man den där 37åriga patetiska tvåbarnsmorsan

Var med jobbet på deployöl, det är ett måste efter en lyckad ny installation av verksamhetssystemet. Det blev fler än en öl så att säga, vi är väl några på jobbet som är runt, mellan, typ 40 eller ngt, nu är jag snäll mot ngr och lite dum mot mig själv. Jag anser inte att jag ännu tillhör de som är runt 40, det kommer jag absolut att göra först om två år drygt.

Anyway, vi har även en ungtupp, H på 26 bast som har en vän som oxå är 26 bast som anslöt sig till oss samt att det var en ung tjej på typ 20...

Jag vet att när jag träffade Matte var han 22 och jag 24, han och hans singelkompisar hade ibland bortamatch, alltså Matte hade det innan vi träffades utgår jag ifrån =).

När det ibland ångesfyllda anlände till oss på lördagar eller söndagar efter en tung bortamatch, kunde de ibland komma ifrån en "kärring närmare 40", separerad, ensamstående, lätt desperat och med ett till tre barn som ibland var hemma på morgonen.

Hepp, om jag var singel, vilket kom på tal, vi diskuterade, ialla fall jag och ena ungtuppen, så skulle jag ju vara hon, den patetiska gamtaggarn som Matte och hans entourage bevistat så många år tidigare.

Skrämmande skrämmande tanke.

För till saken hör att gamtaggarn tror att hon hänger med, att hon är ung till sinnet, kroppen ok, och att hon kan lätt smälta in bland 20-26 åringarna. Självklart!

Hahaha, I rest my case, I´m the one!!!

Men jag är ju givetvis inte som de där Matte och c/o träffade, givetvis inte =).
Jag är ju mer modern... mmm eller hur!

Kort eller lång version?

Jaa P, den korta versionen nu!

Hur utförlig skall man vara? Min vilja att vara social och övertydlig ställer tydligen till det för en del... Hur lång får en beskrivning, en berättelse, en information vara?

När jag utbildar får jag allt som oftast feedback på att mötet varit informativt, pedagogiskt och bra! Min utgångspunkt är att lyfta fram det väsentliga, hyggligt korta ordalag samt poängtera tidsvinsten, effektiviseringen med tex nytt arbetssätt. So far so good!

När jag skall berätta en händelse, en upplevelse mm så, vidgar jag nästan alltid kontexten, viss ämnesflykt. Jag brukar dock kunna behålla lyssnarnas intresse men mer ibland pga min personlighet att det inte finns utrymme för att sluta lyssna =). Där kan jag bli bättre, men jag behöver lite spark i baken, som när P allt som oftast säger,
-Korta versionen Anna!

I ett e-post eller sms vill jag gärna vara lite mer rund, lätt att ngt missförstås, att tonen kan låta lite kort.

Men har själv börjat märka att det är rätt skönt att vara kort, tidsvinst =). Men inte bara det, jag är inte riktigt lika brydd om det kan missförstås. Det ligger inte längre på mig hur en annan person uppfattar det hela. Hur den personen mår den dagen vet bara den och om den personen har hangup´s från tidigare möte eller från sin egen morgon.