Lättförälskad

En bloggkommentar på ett blogginlägg blev ett eget inlägg där min kommentar på det blev detta inlägg...

Snurrigt, här är det jag svarade på

När man träffar en ny vän av samma kön, för mig som kvinna när jag möter en annan kvinna kan jag bli väldig uppfylld av henne, jag är i princip kär, förälskad, jag vill vara med den personen jämt, tänker pratar om henne hemma. jag tycker om att ta på msk och jag vill ta på min nya vän hela tiden, kramas.

Pratar till alla om hur lika eller olika hon och jag är, hur mkt relationen ger osv.

Det är en ny person, en intressant person som också är intresserad av dig. Så du får både nya intryck och får ditt ego tillfredsställt samtidigt.

Med din partner är går livet sin gilla gång och just nu är det kanske lite extra tråkigt.

Vari består skillnaden när du träffar en ny "vän" av motsatt kön? Jo, det blir en intressekonflikt för här kan det också leda till sex, det är svårt att veta var den intellektuella förälskelsen och egots uppfyllnad tar slut och vart den egentliga sexuella attraktionen tar vid. Det är också konstigt för din partner kan ju bli svartsjuk på ett mer legitimt sätt.

Är det en ny kompis av samma kön så kanske din partner är glad för din skull för den ser att den nya vänskapen ger även er i ert förhållande något.

Men om den nya vännen är en av motsatt kön finns även risken att din partner skall förlora dig och därmed antar jag skillnaden för din partner och därmed också skälet till svartsjukan och ditt behov att vara mer dold med själva relationen.

Det är därför du intellektuellt efter ett tag inser att din nya "vän" och du inte skulle passa ihop, förälskelsen svalnar något.

Det är även däri skillnaden ligger i varför du valde att gå längre och bilda familj med din partner. För att hon/han gjorde skillnad en gång i tiden. Du har mött många som din arbetskamrat som du blivit förälskad i innan du gick in i din långa fasta relation och valt bort dem rätt fort då också, ibland innan sex, ibland efter.

Så intellektuellt och sexuellt och massor av andra skäl tyckte du din partner var något att satsa på. Om det finns möjlighet i ert förhållande, kanske inte just nu, men om ni pratar ut så kanske du nästa gång kan vara mer öppen med din nya romans, vän, förälskelse, bara genom att vara mer öppen så dämpas några av de blinda förälskelsekänslornas dolda fällor och det kanske till och med är en person som du kan behålla som vän en längre tid för att det ger dig och den personen så mycket och samtidigt så vinner ditt förhållande på det?!

Skyldigheter och/eller ansvar

Har fått fråga sprungen ur inlägget om Valfrihet:

Det skulle vara kul att höra mer om vad du tycker om det du kallar skyldigheter i ett förhållande. Jag antar att ett annat ord för det är ansvar?

Den frågan var även delvis aktuell under fredagskvällen som gav inspiration till föregående inlägg.

Om jag spinner vidare på begreppet respekt så är det där som rättigheter, skyldigheter och därmed ansvar i ett förhållande formas.

Jag tror inte de frågorna får så står plats i ett förhållande om respekten är på en jämn balans. De frågorna löser sig av sig själva för båda vill ge och ta för den andre. Båda vill låta den andre sova ut när den behöver det, det behöver inte vara någon varannandagprincip om vem som stiger upp med barnen som bevis på att det är rättvist.

Idag gör jag mer, någon annan dag gör du det. Sen kommer de där dagarna när båda är skittrötta och stressade och det blir lite gnabb, höjer rösten och ifrågasätter och säger att jag alltid får göra allt, och du gör inget!! Känslan av trötthet och vanmakt över tillvaron är så stor att allt känns oändligt och att jag står så ensam så ensam med sådana bördor och måsten.

Det måste man se där och då ganska snabbt att shit, det är ju inte realistiskt det jag nu säger, jag gör det för att jag är trött och stressad. Det är inte så lätt att komma på sig själv där och då och ännu svårare blir det om ens partner mår på samma sätt samma dag. Då är ingen av oss stark och kan säga att den andre är orealistisk och att man kanske tog i lite för mycket.

Har man då en jämnvikt och balans sedan tidigare så blir det inte så stor sak, rösterna dämpas rätt fort och båda inser att de är trötta och vi tar det här sen. Eftersom känslorna var sprungna ur just det mötet och tröttheten i samband med kanske en jobbig arbetsdag så kommer aldrig SEN, för det finns inget att prata om.

MEN om man inte har jämnvikt och balans sedan tidigare, då blir det en helt annan femma, då läggs denna händelse till alla andra händelser och risken att man tar upp gammalt skit då den andre partner kommit tillkorta förr, snart bråkar man om saker som hände för 4 år sedan och det enda den här konflikten handlade om var att någon glömt köpa något viktigt när de handlade, typ kaviar. En skitsak helt enkelt.

Så min skyldighet i ett förhållande är att förstå min partner, kanske veta vad som är viktigt för henne/honom och då göra den saken, så att min partner känner sig sedd. När min partner känner sig sedd så känner den sig lite mer respekterad. Min skyldighet är att komma ihåg vissa saker som är viktiga för min partner, som visar på att jag har lyssnat. Saker som är betydelsefulla, är familjen viktig, dvs ursprungsfamiljen så är det din förbannade skyldighet att följa med hur illa du än tycker om farbror Kent eller dylikt. Du gör det för din partner. Med åren kommer din partner att tycka att och känna att Du inte behöver följa med, jag vet att du inte trivs så bra och vill du slippa är det helt ok och mena det när hon/han säger det.

Det blir en växelverkan där partner tillslut inser "uppoffringen" du gjort av kärlek och respekt. Hur lång tid det tar, hur många år det tar att komma dit, är inte intressant för är det det man har som fokus så kommer det inte att bli ett bra upplägg ialla fall då räknar man bara dagarna tills man slipper. Utan gå in med hull och hår i din partners behov. Om din partner gillar katter så lär dig några raser då, du behöver inte få samma intresse själv men ge lite, visa på att du är intresserad av det din partner är intresserad av.

Vill din partner prata, så låt din partner prata, ta dig tid, visa att du lyssnar. Det innebär inte att du behöver göra allt din partner tycker att du skall ändra på dig själv utan det innebär att du i alla fall visar att du är beredd att lyssna på argumenten, ta in dem och reflektera om det finns någon sanning i orden och dina tillkorta kommanden och säg att jag hör vad du säger, jag skall fundera på det hela och försöka. Mer kan man inte göra, men din partner känner sig sedd.

Dina rättigheter är desamma, dina rättigheter är att vara dig själv, ha ditt liv, dina intressen göra det som känns bra för dig. Men här är det också så lätt att man går ut på krogen eller åker på något event bara för att det skall vara så, jag skall minsann visa att jag kan göra vad jag vill attityden. Stopp säger jag om det, gör det DU vill göra, om det är att vara hemma med familjen va det då! Gör inte saker bara för att din partner gör saker, ni är olika, låt er vara olika. Gillar en att flänga runt på stan på massor av teatrar, utställningar mm och du gillar att vara hemma, spela städa och läsa någon tidning, GÖR det då!

Dina rättigheter är att du också skall få respekt tillbaka och samma engagemang av din partner i saker som är viktigt för dig.

Med ansvar kommer då att se till att så sker enligt ovanstående. Man har ansvar för att familjen skall ha mat på bordet och gemytligt hem. HUR man får mat på bordet och gemytligt hem är hur ni lägger upp arbetet i er familj. Kanske skall man börja med att identifiera vad den andre gillar och ogillar i hushållsarbetet och sen försöka dela upp det??!!

Men jag tycker det är fel fokus, för om båda känner respekt så blir inte hushållsarbetet ett problem för du har redan dammsugit för att din partner som brukar göra det skall få komma hem en fredag och bara känna sig fri. Du gör saker din partner normalt gör i er uppdelning för att du vill glädja och visa på att vi är två om helheten och vi hjälps åt och genom att dammsuga åt dig så förväntar jag mig att du gör samma lika åt mig en annan gång.

Har man den typen av inställning så är inte det längre ett stort problem. Men visst kommer alltid hemmets arbeta att vara en källa till mindre konflikter för det är jobbigt som heltidsarbetande småbarnsförälder att orka med allt. Men konflikterna kan se så olika ut och handla om den nu uppkomna saken eller så kan man väva in årvis av problematik i samma konflikt.

Tyvärr så tror jag inte att alla gjort samma val på samma insiktsfulla sätt som jag gjorde med Matte så tyvärr tror jag att en del måste göra det valet lite senare i livet och då med en helt annan typ av konsekvens, barn som kan fara illa. Här kommer min hybris in och därmed att jag låter som kategorisk men risken att barn skulle fara illa var för mig ett av de allvarligaste skälen till att jag gjorde valet innan. Därmed inte sagt att det är försent för barn far illa i förhållanden där föräldrarna inte synkar också. Men gör ett val, lär er leva med er partner på nytt, ta nya tag och se inte tillbaka.

Pappa och Mamma

Har haft spännande nattliga diskussioner med Matte och min mor...
De diskussionerna kan gå hur som helst. I natt skrev jag ett långt inlägg om hur våra personligheter formas som gick om intet i cybervärlden, får se om jag orkar skriva att en ny version av det inlägget.

Vilket som så kom bland annat min far på tal, en man som jag inte vuxit upp med så mycket men ändå känner den där starka samhörigheten med.

Det har inte alltid varit så, som helgbarn, flicka och med en tonårstjej alla demoner samt skilsmässan att dupera så var jag på intet sätt enkel. Min far född tidigt 30-tal, uppvuxen i Skelleftehamn och jobbandes på Rönnskärsverken. Mötet, att min far skulle kunna förstå sig på en tonårstjej blev för långt ifrån utifrån givna förutsättningar. Hade vi levt ihop 24/7 hade det kanske varit annorlunda men det känns i dagläget ganska ointressant.

Det som isåfall är mer intressant är hur vi kan ha en bra relation idag vilket vi numera har. Med det sagt vill jag poängtera att den var inte dålig förut heller, bara kanske mindre intim, längre ifrån, mer stelbent och så. Nu har min barn världens gosmorfar och barnen och pappa gillar varandra skarpt och de känner sig hemma i hans hem vilket känns bra och viktigt. En varm välkomnande stämning gillar jag, det kanske inte alltid har varit så när det gäller min far.

Men det handlar så himla mycket om sin egen inställning, jag har ändrat mitt sätt att vara vilket har gett till följd att pappa ändrat sitt och att vi nu ändras tillsammans. Jag tar för mig på ett helt annat sätt sedan flera år, ser saker som en självklarhet. Till exempel kan man ju vara väldigt tydlig och uttrycka sin önskan.
-Jag vill att du kommer, osv osv

Jag har alltid varit bra med att vara tydlig och ärlig men in min fars sällskap har allt blivit fel, det har ständigt blivit en självuppfyllande profetia. Jag har väl varit som mamma i föregående inlägg, nervös och hepp, så är den onda bollen i full rullning.

Det är roande, det är 30 år sedan mamma och pappa skiljde sig och ändå, ändå berättar mamma för mig och Matte hur pappa är... Visst vissa saker går aldrig ur, men pappas värderingar, pappas förhållningssätt har ju säkert ändrat sig mer än en gång under åren och resans lopp.

Men mest av allt så kan verkligen kan inte min mor tänka i hypotetiska banor och jag är tyvärr en GIGANTISK Sucker för att resonera på detta sätt. Min mor kan inte ponera, så fort jag säger
-Tänk dig en lång smal gubbe med skägg.

Då utbrister mamma, att någon sådan känner hon inte och vad har han med det hela att göra...

Hur jag kan ha så fundamentalt diametralt motsatt förhållningssätt och referenspunkt än min mor är nästan värt att göra en avhandling på. Vi har levt ihop, tätt, haft klockren mor/dotter symbios med alla konflikter, närhet, kärlek, skratt och mycket mycket gråt. Ändå när vi summerar så är jag mest lik min pappa som jag inte bott med på 30 år. Min pappa som varit ganska diffus som role model i min uppväxt, min pappa som inte aktivt deltagit i något som haft med skolan eller med mitt intresse för hästar/travet att göra.

Nu skall väl inte ovanstående exempel ses som en dealbreaker. Min pappa är inte heller så himla bra på att tänka hypotetisk och jag börjar tro att det är A malfunction med hela den generationsutgåvan.

För mig är just ponerandet det som för oss framåt, det är att tänja gränserna i vårt resonemang och personlighet och där vi kan visa på vårt generalla förhållningssätt. Hur vi sen kommer att reagera i en verklig situation är något helt annat men om man har funderat i liknande banor kanske man kan komma lite till minnes och försöka agera mer eftertänkt än impulsivt.

Ex vis så i kris så har många givna roller, i alla fall rent arbetsmässigt. Men det visar sig gång på gång att väldigt otippade människor tar ett kliv fram och börjar styra upp situationer medan andra som innan hade en uttalad roll i form av ledarskap blir helt handlingsförlamad.

Det går med andra ord inte helt veta något om framtiden, men man kan i alla fall försöka lära känna sig själv lite bättre och därmed vara lite mer förberedd.

En umehelg!

Så jag har längtat att få åka hem till Umeå! Så verkligen verkligen underbart det var att få spendera första kvällen med gamla vänner. Härligt att höra våra samtal, hur vuxna vi nu är men ändå samma lika som när vi stod där på Hagagården.

Lyckan som den trygghet som det ger att känna igen sig och veta vart varenda grop i cykelvägen är känns ofattbart overkligt. Det är svårt för de som bott kvar i ume eller som vistas där ofta eller som flyttat tillbaka att förstå känslan. Helst då jag inte har mamma kvar där och inget som egentligen binder mig rent fysiskt annat än vänner, kompisar och gamla skolkamrater till stan.

Sen dagen efter spenderar jag några få timmar på stan... Men herregud vad less jag var efter 2 timmar. Allt jag ville var att komma in i värmen hos Majsan och stanna där. Nu råkade jag ju välja den helg som UA och Sthlm hade kanonväder medan det var snöblandat regn i Umeå. Ja, ja, sånt är väl inte hela världen men mer att jag kände att så fort var smekmånaden över.

Vet inte vilken metafor jag skall använda för vårt förhållande, men passionen var inte långvarig om vi säger så. Skulle jag kunna flytta tillbaka? Väldigt liten chans, vilket egentligen aldrig varit ett alternativ men ändå.

Jag behöver så mycket mer utrymme, vet inte vad det är, vet inte hur man skall uttrycka sig föra att det skall bli rätt. Det låter så svulstigt och självcentrerat att säga att ume är förlitet för mig. Men det är faktiskt så det är.

Men för att återknyta till hur mogna och sunt insiktsfulla vi är om våra egna liv, brister, möjligheter osv som jag och mina jämnåriga vänner låter när vi sitter där. Jag hade den lyckosamma möjligheten att få samtala med två 19 åriga tjejer som jag är sjukt imponerad av. Jag gillar verkligen de generationer som kommer efter oss. Några är förvisso lite lätt dåliga på att vara drivna men det kan jag inte med gott samvete säga att dessa tjejer är.

Grymt imponerad av deras insikt, deras intresse och kunskap om film, musik osv. Jag kan bara gå tillbaka till när jag var 19 och inte vet jag om så mycket annat rörde sig i mitt huvud än krogen, killar och sex. Visst jag har alltid läst mycket, alltid haft mycket åsikter, reflekterat osv. Men jag kan inte erinra mig att vi pratade om saker som detkan diskuteras om på fester idag.

Sen kan jag bara avundas deras möjligheter med hela nätet och att de aldrig behöver känna sig ensamma, det finns alltid någon på tex apberget, facebook, msn osv. Var mina kompisar borta och jag hade inte några pengar att gå på krogen för, vilket förvisso aldrig hände, men ändå, det fanns tillfällen då inget stämde och då var man helt ensam hemma.

Självklart lider dessa 19 åringar oxå brist på insikt och tror att de inte kommer att förändras så mycket, men det hör ju liksom till. De skall ju göra sina egna misstag och vuxna som försöker hindra dem från detta är enligt mitt tycke bara dumma. Sen finns det ju nyanser och där frågan är hur vuxna försöker hindra dem. Men att få gå på sina egna nitar är ändå det sätt som man lär sig bäst på.

Sen skall det inte nog understrykas hur gott det varit för själen att träffa sin allra käraste vän och att jag fått en möjlighet att lite längre vara och träffa min guddotter och kunna skapa en relation till henne och att hon äntligen fått en möjlighet att träffa mig och en chans att komma ihåg mig. Tänk att få ha ett barn utöver dina egna som du på något sätt har en alldeles egen särskild relation med.

Jag vet inte hur andra tar på sina roller, jag är inte världsbäst på att komma ihåg min guddotters födelsedagar, namnsdag, dopdag osv. Visst vore det fint om jag var sån, men man kan ge på så många sätt. Man kan ju ringa tre dagar senare och bara erkänna sin egen tafflighet, å hoppas på att det är helt ok. Det funkar ju så länge de är små, men vis av syskonbarnen så kan det vara bra att börja sköta det lite bättre när de är stora nog för att förstå...

Men själva rollen innebär att vi har ett eget band, att jag hoppas att min guddotter kan komma ensam och hälsa på vad tiden anbelangar, att jag och hon kan hitta på skojjiga grejjer. Nu är hon inte ens 4 år så vi har tiden framför oss. Men hon är söt som få!

Jag vet nog inte vad jag skulle göra utan en sådan vän som Majsan, jag känner mig ytterst privilegierad av att ha en sådan vän som får musklerna att krama hjärtat bara vid blotta tanken på att få dela något med henne.

Mina batterier är galet sjukt laddade och första dagen hemma gav bara mer av den varan. Sen är jag fysiskt väldigt trött men det ordnar sig, det ordnar sig :-).

TACK!

Fjällen sen Ume

Det skall bli as-skönt att åka till brorsan och hans familj. Det var ovanligt länge sedan vi träffades då vi inte firade jul ihop och vi inte sågs däromkring.

Att få se riktigt snö är ju inte helt tokigt det heller. Att köra 100 mil enkel väg verkar vara värt det för Matte som får köra själv. Jag jobbar... och har viktiga möten så jag får flyga upp och behöver bara åka de sista 30 milen med brorsan.

Sen hoppas jag på skoter och bara sitta i bivacken med varm choklad smaksatt med punch, en inte helt oäven blandning.

Slalom i all ära, men denna gång vill jag nog bara mysa med min familj och höra vad som hänt i mina syskonbarns liv. De börjar bli så stora att det är riktigt spännande att höra och diskutera om livets förträfflighet, kompisar, knäppa föräldrar osv.

Spel för stora och små samt passande dryck är packade och efter helgen har jag tur att flyga tillbaka också för jag har kurs på måndagen...

Förra året körde jag själv med barnen till norrland och jag kan ärligt säga att det inte är synd om någon, i det här fallet Matte. Det är en riktigt rolig resa att göra med de små, väldigt lite kivandes i baksätet, de är väl vana att åka bil vid det här laget.

Helgen därefter bär det av till Ume...
Jag längtar verkligen nu efter att komma hem, det är inte ofta men oj vad det drar i den tarmen just nu. Jag vill nästa göra som Ferdinand, bara lukta på omgivningen och mina kompisar. Så vet ni det, inte otroligt att när vi dricker öl, sitter jag där och andaktsfull sniffar på er :-).

Jag har skrivit tidigare om att jag delvis är rotlös. Helst då mamma inte bor kvar i ume, vilket gör besöken betydligt färre nuförtiden. Men jag kan verkligen känna att ume är hemma och att det är dit jag vill när jag längtar hem.

Likadant denna resa till Ume så har jag verkligen inte speciellt stora ambitioner. Lite afterwork på torsdagen, lunch med min gamla styvpappa på fredag och sen bara lugna gatan.

Jag vill gå en lång, säkert 2 timmars promenad från stan efter älven till ravinen längst bort på Grubbe/Grisbacka eller kanske Backen blir det. Om det nu tar 2 h, beror väl på vem jag går med och vad vi pratar om, eller vad säger du Majsan :D!

Jag vill verkligen insupa ume och hela dess miljö. Jag hoppas att rimfrosten ligger på trädkåkarna öst på stan så kan jag gå och klappa dem lite försiktigt. Det är ume för mig på vintern.

Sen hoppas jag verkligen, verkligen både i fjällen och i ume att det kommer att knarra under fötterna, annars blir jag lite trött.

Anna 2.0 har verkligen kommit långt i detta. Tidigare skulle allting maxas. Väskan skulle packas till bredden för alla eventualiteter även om vi bara skulle vara i fjällen så skulle jag säkert ha 5 olika ombyteströjor, fast vi lär sitta i adidasbyxorna hela helgen med tjocksockar på, det är ju det som är själva grejjen.

Men tidigare, icke sa nicke, då packade jag för en thailandsresa, en londonresa och en fjällenresa oavsett om jag skulle till åland. Det blev rätt många och stora väskor.
Allt jag har med mig denna gång är en ryggsäck och handväskan. Där ryms både ombyte och smink. Vad skönt att vara lättpackad för en gång skull.

Visst, en stor trunk med täckbyxor och jackor får matte ta i bilen men det är nada motför förut.
Sen skulle varje minut och timme planeras och engageras och massor av folk skulle träffas. Men det blir ofta bara pannkaka av allt och en himla massa stress så jag är glad över en promenad efter älvskanten, det är mitt enda riktiga mål som kan komma att skita sig. Skiter det sig så gjorde jag väl något bättre av tiden då, ingen större fara med det.

Vad händer nu?

Grunden läggs tidigt. Hur och vad kommer dina barn att växa upp till?

Vi hade en lunchdiskussion och man konstaterade att det även är stor skillnad att ha pojkar i tonåren och att ha tjejer. De hormoniella och existentiella följderna verkar ta så mycket hårdare på 13 åriga tjejer än killar. Som bäst hittar man en porrtidning känns det som hos en kille. Men med tjejer, jag kan ju inte hymla och säga att jag tyckte det var lätt, med de släktingar vi har omkring oss så kan jag ju säga att det varit lite heaven and hell turbulens sista åren.

Har alltså några både på jobb och kompisar och släkt som börjar få barn i tonåren. Kommer ditt eller mitt barn att börja dricka, skolka eller röka? Vad gör man när man upptäcker att så är fallet?

Ja, inte så mycket man kan göra där och då. Många börjar förmana sina barn och undrar lite hur det här gick till. Men är de redan där så har det ju redan skitit sig.

Grunden till hur våra barn kommer att hantera dessa frågor läggs så mycket tidigare, känns lite försent att försöka indoktrinera ditt 15 åriga barn. Tyvärr har tonåringen sett oss under hela sin uppväxt och barn gör ju tyvärr som vi gör och inte som vi säger. Att då föregå med gott exempel kan ju vara en bra ingångspunkt.

Mina barn, ja jösses. De blir väl förhoppningsvis som barn blir alltmest. Någon av dem lär tjuvröka, tyvärr inte med epiteten tjuv så länge då de har en mamma som kan lukta sig till en avslutad cigarett 10 timmar tidigare på min sambo.

De ungdomar som hängt runt oss sista 12 åren har alla genomgått samma fas. De är i limbo, lite barn, lite vuxna, de börjar i högstadiet. Lucia i 7:an kan det hända att någon i klassen vill vara tuff och eller kommer från mindre lyckliga familjer och försöker imponera genom att festa och ungdomarna tycker det är töntigt, att den som försökt imponera är pinsam och de aldrig skulle dricka.

Sen går ett år, sommaren till åttan är de fortfarande mest barn, men sen går det fort, riktigt tokfort. Lucia i åttan är det säkert 25% som festar i klassen och även om inte våra ungdomar redan gjort det så är deras attityd och förhållningssätt gentemot det hela väldigt förändrat. Våren i 8:an börjar de flesta försöka utforska denna mark själva och i 9:an så är det mer regel än undantag att de varit fulla.

Sen kan vi ju diskutera hur full de egentligen är. När jag gick i gymnasiet så fanns det några tjejer som efter en folköl var skitpackad. Det finns fotobevis där de ser helt asplakat ut och där jag vet att de knappt druckit ur sin 2.5:a. Men vad som hände där får ni spekulera om, jag har min egen teori som i mina ögon gör dem nästan mer patetisk.

Det är stort grupptryck och det är svårt att låta bli att inte bara hänga med, absolut i den åldern.
Varför jag så hårdnackat alltid motstått att röka har jag inte någon aning om. Visst skulle min hybris och inbillade självbehärskning kunna vara anledning som tex att jag inte faller för grupptryck. Men jag tror att förutom att det är en av de mest meningslösa nöjen, njutning, missbruk jag vet, så finns det så mycket mer som jag symboliserat med rökning som gjort att det inte ens har varit ett problem att motstå. Sen växte jag upp i ett område där jag inte tyckte att rökning var särskilt utbrett bland vuxna, föräldrarna och mina kompisar.

Det har helt enkelt aldrig varit ett alternativ för mig.
Jag vill inte förknippas med den typen av socialgrupp som brukar den typen av nikotin.

Kan jag få mina barn att få samma inställning, ja, jag menar verkligen inte att se ned på människor nu, jag kan förstå om några känner sig träffade. Men om ni läst föregående inlägg så handlar det här om mig och hur jag vill vara och inte i första rummet hur andra är.

Så att jag inte vill vara en rökare bland annat för att jag inte vill förknippas med hela steretypen rökare är inte samma sak som att jag tycker till om rökare och socialgrupper där de är överrepresenterade. Jag vill bara göra mer med mig själv och mitt liv, that´s it. Visst speglar det även av sig på vad jag tycker men fokus är inte där för mig utan mer vad jag kan göra med mitt liv.


Så kan jag tidigt visa för mina barn eller hellre få dem att ha syfte, mål och mening med det mesta de gör så är jag helt säker på att de även kommer att sköta sin tonår galant.


Jag och Matte ser framför oss många egna alkoholfria helger om sisådär 8 år då Amanda kommer att börja åka in till stan och behöva hämtning. För om min tonåring super och vistas i konstiga umgängen vill inte jag bemöta mitt barn själv lite lätt packad och försöka förmana dem.

Nä´ru, då avstår jag hellre för att kunna föregå och kunna argumentera och kunna hämta mitt barn. Jag ser inte något problem eller konflikt i detta.

Vår alkoholkultur på Åland kanske inte klarar en större granskning men med tiden och åren har i alla fall de flesta av oss börjat anamma de regler som gäller utifrån den kunskap man nu har och vi tar inte lilla båten skitfulla längre, vi har flytväst även mitt på dagen, nyktra osv osv.
Helt enkelt tar vi ansvar på ett annat sätt idag.


Helt klart kommer mina tonåringar att spy ned sig eller något annat, kräva en massa pengar och dylikt. Men jag såg på Will Smith hos Oprah där deras barn hade någon form av barnstyrelse där barnen fick argumentera för sina saker och komma fram till gemensamma förslag, ex vis hur mycket Amanda kommer att få i veckopeng föreslår Amanda och Douglas tillsammans och kanske med någon äldre kusin som rådgivare oxå. Den peng de föreslår ger ju även rekyl och effekt på den peng Douglas får, dvs hur mycket som finns kvar och dylikt. Genialt, säger bara the wisdoms of crowds.


Ett bra sätt att tidigt lära barn orsak och verkan, att ta eget ansvar och att de även har möjligheter, rättigheter.


Så att bråka på sin tonåring som att man tror att man har gett dem dessa förutsättningar när de redan är tonåringar känns rätt meningslöst och lite sent.


Har man inte haft den typen av dialog innan tonåren träder in i full kraft så krävs det andra tag. Vilka, ja, det har jag lite funderingar kring men svårt att beskriva annat än att det helt enkelt gäller att möta respektive tonåring på deras nivå och med deras språkbruk.

Där ser det ju lite olika ut, individer är olika och kräver olika bemötanden. Min tes är att helt enkelt att inte där och då pracka på barnen sina åsikter och förmaningar.

Det är det jag menar att det är försent, ens värderingar och dylikt har gett effekt för länge sedan och om det har lett dit man är idag måste det till en helt annat approach.

Stor släkt

Vilken rikedom det är att ha en stor släkt, det är inte alla som har det.
Själv har jag en bror och två kusiner.
Sen har några familjer utökats samtidigt som jag har bonusbröder osv, allt som allt är det ju lite fler än vi 4 kusiner men det är ju bara vi som är släkt och känner släktbanden på det sättet.


Mattes familj är större än Wallenbergs. Det är hur många människor som helst, ungdomar, barn, vuxna, äldre, pensionärer. En himla rikedom och på facebook fick jag en fråga i en quiz om hur jag helst spenderar min semester

Alperna
Ibiza
På landet med nära och kära
....
...

I många fall skulle jag tycka det är grym töntstämpel på att välja landet framför coola, äventyrliga, spännande saker utomlands.

Men bara tanken på att få åka till Åland gör mig alldeles varm, genom de sociala medierna har kontakten med dem förstärkts från att tidigare år legat i träda under vintern då vi stänger stugan på kobben till april och påsken då vi öppnar upp portarna igen.

Det är en härlig brokig familj och som ibland retar gallfeber på mig men det är aldrig tråkigt i deras sällskap. Samtalen är ofta stimulerande, utvecklande om än ibland aggressiva och där man inte alltid delar samma världssyn om det så är på EU eller Ålands möjligheter till självstyrande eller barnuppfostran, politisk tillhörelse eller om Gud finns.

Det är väldigt få som är tysta och som inte har en åsikt om något, diskussionslusten är mycket hög om man säger så. Men inte bara det, många är otroligt varma människor, sådana där helylle som bara är goa. Med helylle så menar jag inte att man inte röker, dricker, har one night stands och så. Det är ju inga eremiter, hur skall de då få input att diskutera om....

Men det finns en ganska hög människokärlek och absolut en väldigt hög samhörighet. Många av de yngre förmågorna har jag ju haft förmånen att få se växa upp.

Jag och Matte hade en tanke för herrans massa år sedan att vi skulle skriva ned på papper och klistra igen kuverten, där skulle vi cyniskt gissa vad många av syskonbarnen skulle bli när de blev stora. Detta utifrån vår hybris att vi kunde utläsa och se egenskaper som fanns där bakom tandlösa leenden.

Men tyvärr gjorde vi aldrig det, däremot minns vi givetvis våra diskussioner, men rättvisemärkt som jag är så vill jag även gärna ha haft det på papper som bevis...

Hur det går och hur det kommer att gå får vi väl se men givetvis har några överraskat och utvecklat helt andra personligheter än man tänkt sig. Det är helt sjukt i alla fall att de som lekte affär med massa papperslappar och skärgårdssnapsflaskorna kan jag själv gå och ta en öl med idag. Att vi kan snacka sex, förhållande och varför livet har valt att hata just dom. Förmånen att få ha varit med och höra hur snacket går, allt väldigt lite förändras samtidigt som alla tekniska förutsättningar och ekonomiska ändrats.

Så mars månad, en månad till och sen bär det av... och sen en hel sommar att se fram emot massa öl, grillande, diskussioner, gråt, skratt och tandgnisslande.

Illvillig, otacksam och allmänt bara dryg

Ja ni, om ni kunde höra min brors skelleftedialekt säga följande:

-Hur tänk en sån männska? [Skelleftemål]

Jag har hört om några historier nu och tänker, vad håller folk på med?
Det gäller kaninkokersker till extjejer och andra konstigheter. Kaninkokande män, ja det finns väl oxå men jag hör mindre om dem och mer om exbrudar tyvärr.

Hörde om en tjej som blivit ratad lite kanske för att killen träffat en ny och hon har bland annat hällt diskmedel i hans whiskey, klippt sönder kläder, givetvis snackat skit till alla deras gemensamma vänner, tagit allt fint i lägenheten, tagit all post i några veckor och skrivit till hans jobb och berättat saker om honom.

Alltså, diskmedel kan ju vara j*vligt farligt liksom. Att blanda in hans jobb och eventuellt riskera att han på något sätt får en stämpel på sig är ju helt sjukt och galet. Vad har hans jobb med deras uppbrytning att göra? Hur bitter får och kan man bli?

Jag har en annan liknande historia där killen och tjejen tyvärr hade samma arbetsgivare och där hon också efter att det tagit slut farit med en massa osanningar och skämt ut både sig och killen i slutändan för att inte tala om alla andra konstiga grejer hon gjorde och kopplade in människor som trodde på henne och som började ringa runt och det var en helt galen tid.

Med vissa man träffar som är hur gulliga och snälla som helst så kan man inte på något sätt ana att det skall komma, man undrar hur gick det här till? Var döljde sig de här egenskaperna och varför såg man inga tecken att människan var kapabel till detta? I andra fall så kan man ganska lätt anta att det kan bli lite tokigt om den personen känner sig oförättad.

Jag har även hört om människor som har fördelar, ex vis genom sitt jobb, man kanske får resor gratis under vissa förutsättningar eller kan låna stugor gratis eller dylikt. Allt är bara bonus och något de allra flesta skulle vara skitglada och mycket nöjda och kanske tacksamma över. Sen om det visar sig att bastun i den gratis lånade stugan inte fungerade, ja, vad gör det?

Nämen då finns det de som ringer och klagar, verkligen klagar och tycker att de borde kompenseras för att det inte fungerat som det ska. Men alltså, herregud, man har ju fått möjlighet att göra något som väldig många måste kämpa, spara och vänta på i flera år kanske.

Hur självupptagen kan man bli?

Jag kan förstå att man har ont om man blivit övergiven i en relation, jag är med på det. Men det måste väl ändå finnas gränser och även sätt att ta hjälp i sorgen, i smärtan?

Att tycka att man skall kompenseras för att man kanske fått vänta några timmar på ett flyg som är gratis eller väldigt billigt eller inte kunnat utnyttja 100% av stugan är ju helt befängt.

Ska jag sen börja gå in på alla som separerat och har barn och beter sig så småaktigt och glömmer totalt sina barn i det läget, ja då kan jag hålla på hur länge som helst.

Det finns de som inte låter sina barn ta med sig sina favoritkläder, leksaker eller dylikt när de åker emellan föräldrarna, bara för att det finns gammalt groll. Givetvis är det infekterat och skitsnack och annat negativt, men att barnen skall drabbas i det läget gör mig rent ut sagt skitförbannad. Väx upp kan jag bara säga om det!

Sen all avundsjuka och svartsjuka som finns på sina barns nya styv eller bonusföräldrar, herregud var glad om era barn har fler vuxna förebilder och som kan hjälpa och stödja dem. Bli avundsjuk för att barnens hår är flätat eller att de lärt sig åka slalom av sin extramamma/extrapappa är taskigt mot, ja just det, bara barnen. Så det är alltså dåligt om barnen nu kan åka skridskor eller cykla bara för att "fel" person lärt dem det?

Släppa väder och tränings/mjukiskläder

Jag är en slacker, jag gillar att gå bekvämt och ledigt klädd när jag är hemma. Har varit en träningsbyxtjej utan att egentligen ha tränat så mycket.

Fast det är inte riktigt sant, när jag läste min dagbok/elevkalender från slutet av ... talet så verkade jag träna en hel del, var ute och sprang och så. Sen kan jag ju lungt säga att travet var ingen solsemester.

Men, åter till träningskläderna, rättare sagt mjukiskläderna, de åker på så fort jag stiger innanför dörren, det är absolut en av de tre första sakerna jag gör när jag har kommit hem.
Förr om åren var byxorna inte så snygga, det var championbyxor med resår i midjan och runt fötterna, de var bylsiga och stora i storlekarna. De var glansiga så kallade kickersbyxor med revär... jo, säkert, jag har haft sådana. Men främst var det sköna collegebyxor utan form.

Tyvärr finns det en tendens att växa i dessa byxor, som gjorda att sitta framför tv och smaska i sig chips och dip. Det gjorde att det till slut var det enda som faktiskt satt skönt och vågen visade på alltför höga siffror.

För något år sedan bestämde således jag och Matte, att nu får det vara nog. För att vara attraktiva för varandra och för sig själv så var det slutsläppt i varandras närvaro. Den spärren, när man börjar släppa väder, kommer ofta efter att någon varit sjuk, eventuellt haft magsjuka, eller man varit grymt bakis eller något. Helt plötsligt har man kommit in i en annan division i sitt förhållande, man är inte blyg eller kontrollerar alla hämningar längre.

Så vi bestämde att väder, ja det släpper man på toan eller ute eller i ett annat rum. Vi försökte att sluta ha mjukisbyxor men si, den var inte så lätt så mjukisbyxorna åkte på igen.

Jaha, då fick vi ta det till en helt ny nivå och köpa dyra designers eller i alla fall de dyrare versionerna av adidas utbud. Varför dyrare då? Dyrt är alltid bäst, så har jag fått lära mig... Nä, men genom att lägga lite mer pengar på slackerskläderna så är man i alla fall en snygg slacker och det är f**n så mycket bättre än en sjaskig slacker.

Nu är det så att Matte nästan kan få åka på Ica Maxi i sina mjukisbyxor, de har till och med pressveck!

Jag har en vän som har en galet stor slackergarderob men den har kostat för det är mer en slackergarderob värd Madonna eller dylikt. Det är snygga overaller i plysch och annat. Men efter att ha byggt upp denna sköna glida omkring garderob så saknades en del schyssta kläder nu när hon skulle ut i arbetslivet efter många års studier. Ja, då var det bara att bege sig till närmsta ekipering och trolla fram en snygg arbetsgarderob med dräkter och annat som kan behövas.

Så på något sätt är det rätt viktigt även hur vi ser ut när vi går hemma och drar. Det gäller även när vi är hemma och tex ammar. Jag vägrade gå omkring i tråkiga t-shirt, stora bylsiga sådana man kan få gratis på ålandsfärjan när man köper en whiskey eller några lådor öl. Jag vägrade gå omkring med kräka på så jag duschade varje morgon och klädde på mig en vanlig tröja och givevis slackerbyxor.

Jag tror också, jag vet av erfarenhet att det är så himla lätt att sjangsera och sluta bry sig och till slut blir det bara en nedåtgående spiral. Så alla Marlena Ivarsson och nu Amelia och annat som spekulerar varför vi inte attraheras av varandra längre i förhållanden i Sverige så tror jag en stor orsak är just detta.

När vi kommer hem då pustar vi ut och gör oss fula, medan vi hela dagen har varit vårt bästa jag för att då skall andra se oss, arbetskompisar, busschafför eller vem som. Så kommer vi hem till den vi allra mest borde vilja göra oss fin för och klär ned oss.

Ensamstående 35+

Jag känner en hel del som är i samma ålder som mig som inte har ett så kallat familjeliv.

Det innebär att de bor/lever ensamma, har inte barn men antar att de flesta vänner/bekanta runtomkring dessa människor lever aningen med sina barns far/mor alternativt har bytt ut den till en ny bonusfar/mor.

Det innebär att jag har kompisar som är lika gamla men inte har barn och så finns det kompisar som har redan hunnit med äktenskap, barn och separation och ny partner, ibland även nya barn alternativt nya partnerns barn.

Det känns konstigt när man skriver ut det såhär. Till vardags och så är det väl inget jag reflekterar över men så började väl en tanke gro någonstans i mitt huvud och vips så står det här...

Så nu kommer alla tankarna på en och samma gång!

Varför är dessa singlar i våran ålder, de är snygga, smarta, helt socialt kapabla, inga kufar utan helt normala människor. Varför har det blivit såhär för dem? Bryr de sig? Bör jag bry mig? Finns det någon särskild tid och plats då deras vägval blev såhär? Valde de bort någon som man egentligen inte skulle välja bort? Dumt nu, svårt att ångra sig eller har det helt enkelt inte funkat?

Ibland kommer en sådan där tanke på om de inte gillar det motsatta könet, men jag vet ju att så är inte fallet och jag vet också i mångt och mycket varför det är som det är.

Själv kan jag ju bli lite avundsjuk som i fredags då jag var ute, vad kan vi ha varit allt mellan 27, 28, 31, 38, och 45+ typ utöver mig själv! Något sådant. Nästan ingen hade barn och fanns det barn så var man separerad, man var fri att göra vad man ville, inget samvete dagen efter att man skulle upp och höra Dora eller någon annan på tv, medan man slumrar i soffan.

Jag är helt övertygad att jag inte skulle vara avundsjuk i längden utan det är väl samma här som med kompisar, om man bara kunde stoppa saker i garderoben som man vill ha ibland och plocka ut dem och stoppa tillbaka det när man vill göra annat.

Men fenomenet får mig ändå att undra? Vad säger statistiken? Ökar den med singlar utan barn i min ålder eller såg det samma lika ut på mina föräldrars tid? Som barn själv så stötte jag mest på andra föräldrar när jag stötte på vuxna, alltså inte stöta på=ragga... Utan mötte!

Det är ju lite svårt att träffa på ensamstående utan barn om man är barn själv tänker jag, jag leker ju med andra barn och vanligtvis brukar barn ha föräldrar, annars vet jag inte hur det går ihop. Ja, förvisso de kan ju vara utan föräldrar för något har hänt... but dont let us go there!

Helsyskon

Jag är så glad att någon i vår närhet skall ha ett barn till med sitt ex kex.
Jag har under alla år sagt att enligt min point of view vore det bättre om de gjorde ett syskon till sitt äldsta barn, fast de är separerade så har barnet i alla fall ett syskon i sånt fall. (Min inställning till detta kan knappast vara ett mysterium eller en hemlighet)

En del exkex vänstlas ibland trots att man kanske inte kan bo/leva ihop.
Nu många år senare har det hänt och de skall även försöka på nytt att bilda hel familj. (Kärnfamilj låter så värdemässigt och som att det finns rätt och fel)

Jag är urlycklig för dem och framför allt för barnets skull som kanske har det lite turbulent nu, säkert superglad för att mamma och pappa är tillsammans och även glad att få syskon. Men barnet har inte en susning om vad som väntar med att få konkurrens...

Ett stort grattis från oss och mig av hela mitt hjärta önskar jag dem alla lycka!

Tävling och mediaträning av idrottare

Såg på junior VM i hockey här under julen/trettonhelgen.
Shit vad mediatränade de killarna var. Normalt brukar det stå nervösa, osäkra fjuniga killar som knappt tittar in i kameran. Själv uppvuxen när sudden, foppa, sedinarna mm va med i tv-pucken och truliga, motvilliga lät sig intervjuas.

De här killarna år 2008/2009 var tydliga, hade analyser, självsäkra och tittade djupt och rakt in i kameran.

Säkert har det att göra med att det är andra generationer oxå men det satsas mig veterligen lite mer på allt runtomkring elitidrottare idag.

Det är så skönt på något sätt att se dessa, förr blev ju allt så pinsamt och ofta är inte sportjournalisterna världens bästa journalister så att säga, hanterar inte alltid nervösa, blyga personer så bra.

Det är oxå så skönt att se tävlingsinstinkten, när gamla idrottare skall vara med i Let´s Dance, vilket tävlingsface de tar på sig, de spelar i en helt annan division än andra "kändisar". Såg även lite på Mästarnas mästare igår på SVT 1, fokus när det är tävling, alltså nu e det på allvar.
Såg även inslag från Wassbergs storhetstid och då hade mediaträningen inte kommit så långt, det blir ganska märkbara skillnader mellan en Wassberg från 80-talet och en Kalla från 2009.

För mig är det samma lika, det mesta är en tävling, främst mot mig själv. Jag har hela tiden mål och delmål. Vaknar jag en morgon får jag inte kissa eller äta frukost innan jag har hunnit göra, A, B och lite på C. Sen får jag min belöning.

Spelar vi sällskapsspel så är det bara två saker som gäller, göra sitt bästa och försöka vinna, dvs vara taggade och givetvis ha kul. I julas spelade vi med Mattes familj och där är det spridda skurar med tävlingsinstinkten och Mattes syrra satte faktiskt ord på det som jag vetat i 13 år men liksom inte förstått, inte kommit på. Det är att några helt enkelt inte bryr sig om hur det går i spelet, det innebär att de lyssnar kanske bara 70% på reglerna och är lite allmänt, mentalt på fler ställen än i spelet.

DET gör mig GALEN, vi spelar ju, vi tävlar. Inte för att det är det viktiga, men på något sätt så är det jobbigt för mig om det inte blir på lika villkor och samma förutsättningar. De kanske förlorar för att de är ouppmärksamma eller så. Det är en sak om man förlorar för att man missar, inte har mer kapacitet den dagen, en helt annan när jag vet att det finns potential men det slösas bort på ett oengagerat sätt. Det är nog det som gör mig mest frustrerad, inte som många andra tror att det är att tävla, vinna. Det är mer att göra sitt bästa och vara engagerad som jag är ute efter, då löser sig allt annat sen. Sen sticker jag inte under stol med att det är rätt stor tjusning i att vinna.

Jag träffade en generalsekreterare för en stor idrottsorganisation via jobbet och i samtalet, blinkade han till mig och sa...
-Är inte allt en tävling?!
-Självklart, sa jag och log.

Detta är kanske att ta i men visst är mycket en tävling. Alla som jämför sina barn, sina helger, sina resor osv vad är det?

Jobba med våra stereotyper

Julhelg med familj är ju alltid spännande om man inte är en helyllefamilj som alla trivs vansinnigt med varandra och främst... delar varandras värderingar och attityd.

Vi har haft 17 pers hos oss, vilket kan göra vilken städgalning som helst tokig. MEN jag tyckte det skulle bli kul och såg fram emot att alla skulle vara hos oss. Vi har ett stort hus och det är både trivsamt och mysigt och som gjort för att samla hela familjen.

Jag visste även om att det skulle bli många och att det därmed fanns risk för mycket damm, stök , spillda saker osv. Det hade jag redan mentalt förberett mig på, annars vore det dumt att vilja ha alla här liksom.

Sen gör jag mitt bästa, jag jobbar med tanken på att snart får jag städa, då alla åkt hem med att verkligen vara här och nu. Det är en process som inte har varit lätt under åren men denna helg såg jag inte några inbördes problem. Det går till att jag minst var 5 minut får tränga undan tankar på att städa, ibland är det jobbigt och ibland går det lätt. Denna helg gick det superenkelt.

MEN, nu kommer det stora Men:et, på något sätt vill andra att man skall stanna i den stereotyp som man byggt upp, det är svårt att ändra sig inför gamla bekanta. I nya konstellationer, på nya jobb, i nya umgängen kan man få utrymme. Men inte i sin familj på något sätt.

Så fast jag inte sa något direkt som stöket, knappt indirekt, givetvis ibland när 6 barn äter choklad och inte är speciellt vaksam i soffan osv, ja då kommenterar jag. Jag anser själv att jag hade en för mig mycket laid back attityd. Normala normer alltså, man hoppar inte i säng/soffa. Man är försiktig när man äter oavsett osv.

Då måste de övriga på något sätt påpeka att jag väntar på att städa.
-Längtar du tills vi åker så du får städa?
-Hur går det för dig med att det ligger madrasser överallt?

Jag hade inte det problemet, men ärlig som jag är kan jag ju inte ljuga eller har helt enkelt svårt att inte svara på en fråga. På något sätt är det de som initierat samtalet, men på något sätt står jag som förloraren för de får bekräftat att jag visst tänker på att städa.

I detta läge fast jag själv inte sagt något och egentligen inte brytt mig så mycket under helgen över städningen eller indikerat att jag vill ha bort madrasser osv.

Så, de har tagit upp det faktum att jag gillar att ha ordning, jag har bara svarat och de har därmed på något sätt fått bekräftat något som inte är helt sant, dvs att jag bara väntar på att de skall åka så får jag städa.

Jag kan bli tokig på sådana situationer, det känns som att de vill på något sätt att jag skall vara sån och när jag frångick mitt vanliga beteende att kommentera stöket och dammet var de tvungna att "bevisa" att jag tyckte och tänkte så som de trodde. Allt för att få trygghet på något sätt, Anna har inte förändrats, hon bara håller inne med vad hon tycker denna gång...

Jag vet inte vad människan är ute efter i dessa lägen, men jag tror som jag skrev ovanstående att man har svårt för att hantera att människor förändras. De som går ned mycket i vikt vittnar ständigt om det, folk omkring dem blir inte glada utan ser dem som ett hot och börjar kommentera andra saker som.
-Hur mycket mer skall du gå ned?
-Du börjar att bli mager...

Allt för att vi inte gillar förändring så mycket och att andra förändras och inte vi med dem.

Fylla år

Jag har just blivit ett år äldre, fyller inget roligt och inget jämnt. Jag tänker inte fira det nämnvärt, blev inte heller nämnvärt firad Jag vet inte om jag firar något över huvud taget?

Jag har ingen lust att bli äldre, jag har absolut nojja för att fylla 40 år. Därefter tänker inte jag säga hur gammal jag är.

Runt 30, 30+, det funkar. Men sen...

Jag vet väl lite vad det beror på. Det konstiga är att jag har levt hittills ett fantastiskt liv. Jag har varit med om mycket och haft roliga äventyr. Jag har minnen i behåll och jag är nöjd. Alltså på ett sätt. Eftersom jag har nojja är jag ju inte nöjd på ett annat sätt. Jag ångrar inget, men om jag fick göra om några saker finns det några saker jag skulle vilja justera.

Det första är valet av gymnasielinje och att faktiskt se till att gå till skolan och få bra betyg. Jag hade bra resultat på proven, inget snack om det, men frånvaron var för överlägsen för att jag skulle kunna få ut mina betyg fullt ut samt att det gjorde det svårt att välja linje på universitetet. Jag skulle ha valt en mer tvärsäker utbildning från A-Ö.

Det är nog det som jag allra mest skulle göra annorlunda. I övrigt ångrar jag som sagt inget, och sen finns det väl några saker jag kunde ha haft ogjort, men inget jag tänker på såhär. Det andra jag skulle vilja ändra på är att ha utnyttjat tiden som varit bättre.

Jag skulle helt enkelt ha gjort mer saker för mig själv, prioriterat och lagt pengarna på andra saker. Så därför känns det lite som vart tog alla åren vägen som var livet, samtidigt som jag har ett fantastiskt liv och mår ganska bra i det. Tyvärr är det väl den där drömmen om att få allt och vara allt man inte är som spökar alltför mycket. Hur som undrar vad för kris som kommer att ske nu?

Min bror han körde på att bli elitåkare i Vasaloppet, det är ju en rätt bra 40 årskris. Med mig vet man aldrig, jag har inte samma typ av målinriktning som min bror. Inte för att jag inte är målintriktad, det är nog det enda jag är, fast jag är mer avslutinriktad än målinriktad.

Julbord

Vi får stor hjälp av våra mammor med att va med barnen.
I år lär det inte bli något regelrätt julbord via jobbet utan vi skall göra annat jippo på ICA's provkök och sedan fest i Sthlm i Januari i nya lokaler.

Jag... som tidigare fått gå flera gånger på Gondolen, nu senast på Ulriksdals värdshus.

Så jag funderar om vi skall bjuda tanterna på julbord.

MEN, det är inte billigt och är det värt det hela? Det går snabbt över och beroende på tillstånd den dagen kanske man inte alltid maxar tillfället. Ibland är man inte sugen och så har man bestämt dagen sedan länge för att få plats och så äter man typ en liten tallrik.
Då känns det liksom onödigt att ha betala tusentals kronor för härligheten.

Själv äter jag oftast bara saker från fiskbordet och lite från kallskuret. Det varma, köttbullar, prinskorv osv tar jag väldigt lite av. Jag misstänker att jag går på de dyrare grejjerna så så långt är väl allt väl om man skall maximera tillfället.

Jag kan ju inget om ställena och dess stil, klass i förhållande till pris här i Uppsala. Däremot verkar det finnas en massa mysiga ställen som kanske inte finns i Ume. Det finns mer herrgårdar häromkring om bedriver konferens eller annat som gör att de har julbord.

När jag var liten åt vi alltid julbord på brukshotellet i Skelleftehamn, mina minnen av detta är att det andades en otrolig charm. Det fanns cigarrrum med öppen brasa, pingisbord och annat i källaren som vi barn kunde springa runt bland. Jag hade strumpbyxor och någon klänning för det året.

Minnen som jag gärna för över till mina barn, problemet är bara att det känns så dyrt. Det är svårt att veta om kostaden stod i samma paritet till inkomst som det var förr eller så bjöd Rönnskärsverken familjerna, vad vet jag, får fråga Pappa vid tillfälle.

Men det finns för mig en enorm känsla, mystik och charm med julbord i rustik miljö. Den julstämning som det bidrar med livar upp i det regn och slask som jultiderna representeras av numera. Jag har svårt att få en riktigt julkänsla nuförtiden. Kanske för att man blivit äldre och mer desillusionerad eller bara för att kommersen känns obscen nuförtiden.

Vad det än är så har i alla fall julen varit något att längta till för mig utifrån mysfaktorn. Som skilsmässobarn finns det också ganska många negativa minnen och aspekter kring julen men det har mer med själva familjesammansättningen att göra och inget med en vit jul mot röda lyktor och värm i atmosfären från ljusen och granen i hemmen att göra.

Övertyga andra

Varför är det så svårt att få ändra sig, få folks förutfattade meningar om saker och ting att byta bana? Folks syn på en själv och ens åsikter.

Om jag tidigare har röstat tex på vänstern och nu ändrat mig, så bor det ändå en vänsterpartist i mig enligt många eller så är det bara ett utfall av frustration eller så finns det tusen andra orsaker till varför folk inför och om och kring mig talar om att nää, Anna har inte ändrat uppfattning utan det är bara tillfälligt.

(Ingen kan nog misstro mig för att ha varit vänsterpartist någongång, så detta var ett exempel som så mycket annat i bloggen. Allt är inte självbiografiskt, långt ifrån, medan en del är det.)

Om jag retade mig och blev upprörd på en orättvisa för si sådär 7 år sedan och nu, fortfarande tycker att det är en orättvisa men... det stora men:et står för att nu blir jag inte upprörd eller retar mig längre. Däremot jag är för krass för att negligera att det fortfarande är en orättvisa.
Men hur du eller någon annan väljer att hanskas med den orättvisan lämnar jag nu till er. Tidigare har jag i min iver försökt påverka, övertyga, tjata, argumentera. Ja, jag har nog använt allt de vapen jag har tillhands för att visa på orättvisa och att något måste göras.

Det har tagit mycket energi, energi som bara går åt skogen för man talar för döva öron.
Det kan vara om orättvisan är av sådan karaktär att ett halvsyskon får mindre i veckopeng än sina helsyskon eller om det är något som handlar om mig. Det har tidigare inte spelat någon roll för att jag skall kunna gå in med liv och lust och vilja hjälpa, ändra osv.

Kanske låter det blase och lite tragiskt är det nog, men jag tar inte med mig andras problem hem längre, vilket gör att jag inte längre är lika upprörd eller engagerad i sådana orättvisor. Nu pratar vi om orättvisor som jag kämpat med i flera år. Kommer det en ny orättvisa så har jag ett nytt handlingssätt gentemot detta, jag negligerar inte alla orättviser per se längre om ni trodde det.

Men för att inte glida längre från ämnet så är det i all fall svårt att övertyga andra om att man ändrats. Jag har tidigare kommenterat det in inlägg om roll i familjen. Men här med en annan vinkel. Nu handlar det inte om personlighet, dvs att ens sätt att vara ändrats i det stora hela utan här har jag ändrat åsikt i en sakfråga, eller jag har i all fall distanserat mig från sakfrågan så att den inte känns och är personlig längre men det är svårt, mycket svårt att övertyga andra om detta.

Jag känner att jag har ett flertal sådana situationer nu, där jag i sak tycker likadant som tidigare. Men förr gjorde det mig ledsen, frustrerad och ångestfylld, detta för en förändring aldrig kom till stånd. Men idag kanske jag tycker likadant men kan mer objektivt resonera kring det.

Problemet är ju att personerna som jag tidigare haft diskussionerna med vare sig kan se och tro mig, för jag tar ju desvärre upp ämnet, vilket torde visa på att jag inte släppt det. Nej, som sagt, i sak tycker jag lika. Men sen har ju de sin relation till tidigare händelser, kanske har hårda ord uttalats som gör att oavsett om jag inte är lika engagerad längre så kan de inte höra ett ljud av sakfrågan för att triggas, för att det har blivit laddat för dem. Detta gör att det bara blir pannkaka av allt. Men som sagt, det jag känner idag är att jag med lätta steg kan gå därifrån, fastän samma orättvisa fortsätter att utspela sig, år efter år. Jag tar det inte personligt och jag har hittat ett nytt förhållningssätt oavsett om andra tror det eller ej och en viss njutning infinner sig oxå i ren och skär skadeglädje, för om orättvisan ändå inte ändras så har viss rättvisa skipats, för nu har de mer problem med ämnet än jag... Ond? Nää, bara lite som alla andra.

Förträngning eller bara sunt?

Jag går i tankarna att jag skall ringa min far, han var på besök för ett tag sedan och vi har inte pratats vid sen dess.

Så tänker jag vidare, att det var länge sedan jag pratade med farmor oxå, men så kommer jag på att hon är ju död. Ingen chock eller så utan bara konstaterande, det går ju inte ringa henne liksom.

Min farmor dog förra året, hon blev 97 år och världens mysigaste farmor, ja, ja, pappa och bror kanske har lite annan bild oxå, hon var inte enkel, men go, glad och snäll.

Hon har alltså levt i 36 år av mitt liv, inte helt enkelt att fatta att vi inte kommer att mötas på ett tag.

Jag har inte ett helt enkelt förhållande till döden, alltså, jag är inte rädd för döden eller så, men det är heller inget jag längtar till direkt.

Mitt förhållande gäller vad som händer sen, när jag tänker på döden får jag existentiella tankar, varför lever vi? Hur gick det till att människan och jorden kom till, hur stort är universum.

Alltså när jag tänker på döden blir det så många frågor och frågorna kan inte få svar och det gör att jag ifrågasätter min och alla andras blotta existens och så går det runt.

Ända tills jag förtränger att farmor är död, jag tänker mer i termer att hon är på en lång lång resa och vi kanske ses igen men tills dess kommer vi inte att ha fysisk kontakt eller talas vid per telefon.

Det gör att jag ibland kommer på att jag skall ringa, min saknad gör sig påmind och så kommer jag på att hon är död.

Så för att förskona mig själv från alla existentiella tankar om Gud, universum och livet så är min farmor bara runt hörnet, hon är på semester och vi hörs en annan gång.

Bygga lego!

Jag är inte riktigt den där lekmamman. Jag städar och plockar och kollar upp alldeles för mkt av tiden. Jag busar, jagar, leker följa john och så. Men jag ritar inte så mkt och är bebis eller lagar mat eller vad de nu gör i sin lek. Jag skulle i alla fall önska att jag var en bättre lekmamma.

Amanda och Douglas har börjat att leka och bygga med lego, alltså inte duplo eller annat utan riktigt lego. Den med små bitar.

Bygga lego är ju sjukt roligt. Hur många gubbar och hus och bilar som helst som man kan göra. Har man en liten fuskbok som följer med legot blir det ju busenkelt. Det är ngt som jag gillar och jag har riktigt roligt tillsammans med barnen.

Jag var på leksaksaffären här nu under sommaren. Tänk er de hade en ask med ROSA lego. Wow, den köpte ju jag direkt, bättre än rosa finns ju inte, rött och blått är fint det med men ROSA lego. Nu är det ju mest för min skull, jag vill ju inte påstå att jag tänkte Amanda, rosa lego och Douglas, blått lego. Det finns faktiskt inte för mig. Utan högst själviskt, JAG älskar ROSA.

Nu finns det i alla fall en hel cirkus uppställd på golvet och Amanda bara väntar på att Pappa och Farmor skall komma hem. Ngr saker lär gå sönder innan dess, Amanda kommer att komma helt förtvivlad, gråta, skrika, för att blir galet glad när vi lagat den. Douglas kommer att lillgammal tala om att det gör inget, det är bara att laga, det gör inget, det är bara att laga... det gör... laga...
typ 6 gånger tills Amanda skriker åt Douglas, JAG VET!

Ja, det är rart med barn.

Har jag riktigt tur gör vi ngt annat snart och då får legot stå till i em då Pappa kommer hem utan ovanstående konflikt.

Bra mat även för barn

Amanda ligger i friggeboden och ser på 4:an tror jag, de lagar mat.
De har massor med grönsaker och annat som man kan grilla.
Hon ser även Ernst, nu tycker hon om Ernst, vad skall man göra? Jag får analklåda av mannen...
Hon tycker han gör så fint i ett växthus och sen lagar han mat för Ernst kan ju allt eller?

Hur som, när Amanda ser massa grönsaker som tillagas på tv vill hon att vi skall göra sådär god mat till henne med. Sen äter ju barn typ salladsblad med måttlig förtjusning men ändå.
Man äter även med ögat och fiskbullar och potatismos i all ära, lätt och enkelt och barnen älskar det. Men visst värmer det att hon tycker att det ser mkt aptitligt ut när det är gula tomater, röda paprikor, knipplök och annat smarrigt på bordet och efterfrågar det.

Självklart skall hon få sin önskan uppfylld, vilket hon oftast får när mamma och pappa inte renoverar hus.

Tänk om ni har en liten talang hemma

Samtal med syskonbarn igen.
Ett av barnen är rätt bra på fotboll. Han önskar att han kunde få bo hos oss, detta för att han tror att vi skulle vårda en talang bra. Exemplet som fördes handlade om Beckham. Hans pappa kunde stå två timmar varje kväll och kasta bollen till lille David för att han skulle öva nedtagning.

Det är en sådan grej Matte skulle kunna göra med sitt barn, han skulle löpträna med sitt barn och stå och monotomt träna ngn ensidig detalj för att finslipa.

Varför? För att ni tror att Matte är en förälder som vill och ser pengarna framför sig?

Nope, och det är det som är så intressant att en 13 åring vet, Matte skulle göra det för att han ville, för att han skulle tycka att det var kul. Jag skulle orka typ 20 min. Men jag skulle däremot uppmuntra och inte vara avundsjuk eller kräva att Matte gjorde ditten och datten.

Jag skulle inte stå 2 timmar och träna nedtagning men jag skulle göra annat som underlättade för Matte att stå 2 timmar. Det känns bra, smickrande och kul att jag inte bara är hitlertanten utan att de även ser andra kvalitéer hos oss än ordning och reda.