Känna sig lite dum

Jag sitter på bussen och det stiger på några personliga assistenter och några med mbd, utvecklingsstörning, kromosonskada eller vad som.

De sitter och småhoppar i sätena, ger ifrån sig massa ljud och annat och jag vet inte hur jag skall hantera sånt. Jag sitter allt som oftast med ett fånigt flin på läpparna.

Jag störs absolut inte av händelserna, långt därifrån, tvärtemot liksom. Jag gillar det jag ser, det är fyllt av glädje, viss ångest och en massa liv och rörelse.

Men hur förmedlar jag det liksom, jag tycker verkligen att de personliga assistenterna gör ett fantastiskt jobb och jag kan avundas deras klienter eller vårdtagare eller vad man nu skall kalla dem. Många är ju lyckligtvis omedvetna om alla krav, ansvar mm som många av oss andra känner i livet. Givetvis finns det även mycket positivt som de kanske inte får samma tillgodogörelse ifrån som närhet och intimitet med vänner och partners.

Vad jag vill ha sagt är att jag allt som oftast har lätt för att anpassa mig, lätt för att fånga upp situationer och vet vad jag vill förmedla och visar i hållning, kroppsspråk och uttryck vad jag känner, vill och tycker.

Men i dessa situationer så är jag helt nollad, jag känner mig som ett spån. Jag vill inte att någon skall tro att jag störs, jag vill inte att någon skall tro att jag "patronize" de här människorna, ser ned på dem eller så, jag vill heller inte att assistenterna skall tro att jag känner någon form av medlidande med dem för inget av det är ju sant. Så genom att försöka att inte göra saker...

Ja, hur tror ni det går? Jag kan sätta tusen spänn på att jag säkert lyckas förmedla allihop.
Mest är jag ju road, men inte för att jag vill göra mig lustig utan road för jag verkligen tycker det är något mysigt över deras beteenden hur knäppt det kanske kan låta men så tycker jag i alla fall.