Ge upp?

Hur lätt ger man upp?

Såg på tv, om plastikkirurgi eller nått. Det var en ung tjej som blivit mamma tidigt, gått upp en massa i vikt, sedan ned en massa och nu hade en det blivit en massa överflödig hud som skulle opereras bort. So far so god liksom. Hon hade ätit rätt, tränat och nu var det liksom detta som behövdes.

Men så kom det dit en annan tjej, som också var ung och vars far inte ville hon skulle operera sig, fettsuga eller vad det nu var. Hon var rätt tjock och såg ut som att hon inte riktigt hade drivet om man säger så. Han menade på att hon inte försökt så mycket, med just träning, kost mm. Svårt för mig att bedöma om han eller hon har rätt, men min tes är att alla kan rent krasst genom rätt kost och rätt träning gå ned, sen har vi olika svårt och får kämpa olika mycket. Det kan ju kännas rätt orättvist helt klart. Men det ändrar liksom inte faktum, man får bara inte ge upp.

Vilka olika förutsättningar dessa utgick ifrån. Ena hade gjort allt man kunde, försökt, den andra ville gå den enkla vägen. Misstänker jag i alla fall.

Jag är rätt dubbel när det gäller detta. Jag ger inte upp så lätt, jag kämpar för det jag tror på så länge jag kan, men någonstans stöter man på patrull och efter några suckar och lite till så tar jag nya tag och anpassar mig efter de förutsättningar som finns.

Men det gäller typ allt utom träning. Där har jag verkligen svårt att ha tålamod och vänta in resultat, resultat vill jag se på en gång. Förra veckan var jag urduktig, men enligt vågen vägde jag nästan 2 kg mindre i fredags än i söndags fast jag tränade, både lördag och söndag. Borde jag inte stått kvar på samma vikt åtminstone?

Hur går det till liksom, jag skötte både mat och träning i helgen, ok jag drack alkohol, gör det så jvla mkt? Nu är jag arg, jag har ju kämpat hela förra veckan, det är ju rätt enkelt då, att i alla fall för mig, att gå tillbaka till soffan och tro att käka godis och vila mig gör att jag kommer i form.

När kan man och när får man ge upp då? I vilka lägen? Aldrig skulle jag säga, för även om jag anpassar mig efter de förutsättningar som finns så är det sällan jag lägger ned något helt och hållet. I alla fall om det är något jag vill ha eller vill få igenom. Jag kanske håller igen, jag bidar min tid, men jag fortsätter försöka så länge det bara går. Ibland en gång om året, ibland mer sällan än så. Vissa andra saker släpper jag mycket tidigare, men då har jag även bestämt att det inte är viktigt.

Så varför har jag så svårt att motivera mig träningsmässigt då? Vill jag inte vara "fit"? Jo, jag mår ju så himla mycket bättre på alla fronter då jag kommer igång med att träna. Det finns bara positiva fördelar med träning och rätt kost för mig. Lättare att gå, orkar mer, pulsen och andningen blir mindre ansträngd. Så varför kan jag kämpa om att en bild skall ligga exakt på pixeln rätt och hålla på med det i säkert 1 1/2 timme i photoshop men inte orka gå och träna?

Just nu har jag i alla fall en mental styrka som gör att jag verkligen sparkar, bokstavligt, mig själv i ändan. Jag tror nästan aldrig mitt psyke har varit mer motiverat att faktiskt träna. Vad som är målet? Finns inget, finns ingen vikt, finns ingen storlek bara att den här gången skall jag vara nöjd med mig själv och att sinne och vikt liksom skall höra ihop. Mentalt ser jag ju så mycket bättre ut än IRL...

Jag har tidigare sagt att jag saknar rätt många delar av prestige och stolthet. Jag kan misstänka att det är även det som fått mig att så lätt kunna sluta träna då det börjar ta emot eller vid första bästa förkylning lägga träningskläderna på hyllan. Jag skäms inte för mig själv ens så vad är då min motivator.

Men så känner jag att jag börjar bli lite mer, hur skall jag uttrycka mig, jävlar anamma är liksom fel för det har jag ju alltid haft men Anna 2.0 är helt enkelt mer egoistisk och på något sätt som säker bara jag förstår så går det ihop i huvudet på ett helt annat sätt.

Ett mera vad f**n, kom igen, förut har det räckt så långt med tanken, jag sporrar mig själv till saker på ett helt annat sätt idag. Kanske lite mer förnuft och lite mindre känsla? Jag som så högtidligt uttryckt mig om rationalitet och känsla. Jamen, hur skall jag ta mig ur detta då?

I mitt huvud går det ihop. En sak handlar om hur vi ser på saker i en diskussion, hur vi/jag analytiskt kan ställa mig utanför mina egna behov, förutsättningar och försöka se objektivt, kritiskt granska och därefter rationellt ta ett beslut. I en diskussion...

Det jag beskriver ovan gällande träning osv är det verkliga livet, där vi oftast går på känsla, vi handlar utifrån vårt omedelbara behov den tanke som kommer till oss. Det skulle väl bli galet annars om vi hela tiden sa, time out, ursäkta, jag måste kritiskt objektivt analysera detta, tänk er ett avdelningsmöte med 4 pers som sa så om 10 olika saker, mötet skulle hålla på hela dagen. Samtidigt som vi hela tiden använder oss av vår erfarenhet och vår kunskap så det är väl ett sammelsurium.

Vilket som, detta var kanske inte inlägget som går till världshistorien i röd tråd eller logik, men nu har jag skrivit så himla mycket att jag klicka på publiceraknappen ändå!