Fängelsestraff

Hur ser vi på skuld och botgöring egentligen?
Kan kan förstå att man har en kluven inställning till tidigare fängelseboende. Men själv, personligen tycker jag inte att man står i skuld resten av livet för det brott man begått.

Det finns ett moraliskt och ett konsekvensstraff. Det moraliska blir många aldrig fria från även om de går ut från fängelsegrindens portar. Det blir knepigt för mig i det läget. För det får mig att ifrågasätta varför vi över huvudtaget har straff och olika straffpåföljder och strafflängder isåfall.

Om någon döms för ett straff och sonar sitt brott och därefter försöker leva ett tämligen normalt liv, ja, vad skall jag då säga? Att den personen inte får bo i mitt område? Inte leka med mina barn, ja, varför en vuxen överhuvudtaget skall göra det, men ni förstår poängen.

Sen finns det flera andra aspekter av det hela, självklart finns det en rädsla även hos mig. En undrarom de verkligen är ledsna, har de verkligen sonat sitt brott och kommer det att ske igen?

Ta tex Hagamannen, vilka äckligt grova hemska brott har han inte begått, men vad händer när han kommer ut? Han lär ju sitta rätt länge men såren för offren har knappats läkt och vad händer om de står på IKEA i samma kö om en sisådär 20 år? Burr, det är liksom så knepigt alltihop.

För den största delen av mig anser att vi har ett straffsystem i Sverige och att vi borde rätta oss efter detta. Sen kan jag tycka att skillnaden mellan brott och vård och hur man hanterar den biten i Sverige borde vara mycket mycket striktare, de skall ges ihop och ingen skall som i barnflickan i Knutby komma ut efter något enstaka år. Men nu är det ju så verkligheten ser ut och jag ingår inte i någon lobbygrupp som arbetar aktivt för att förändra detta så jag anser att jag får anpassa mig efter de regler som finns och ja, då kommer hon ut liksom.

Vad jag menar är att jag kanske inte står som medlem i deras fanclub men jag tänker heller inte vända bort ansiktet liksom om de skulle stå framför mig eller neka dem en plats brevid mig på bussen.