Vilja för mycket hela tiden

Hur ser det ut det där ordet förnöjsam?

Jag önskar jag kunde stava, och leva efter den devisen, men icke.

Tyvärr hör jag till den sälla skara som aldrig är nöjd.

Det finns alltid tankar på vad jag hade kunnat göra, kunnat få men inte gjort istället för att titta på det jag åstadkommit.

Finns säkert ryggsäckar och annat från barndomen som kan förklara ett och annat, men inte ändrar det på faktum just nu.

På många sätt har jag fått det tydligt markerat för mig att mitt tempo inte är det tempo alla andra vill hålla. Hur många mail kan man läsa per dag och ändå har mailboxen tom?

Oansenlig mängd har jag lärt mig sista halvåret.

Visst hinner jag mycket i min effektiva liv, på bekostnad av säkert en hel del som jag inte förstår.

Jag ligger själv på semester, få förunnat men otroligt tacksamt, och försöker läsa.

Har spenderat 4 dagar till att komma ikapp,, från att inte ens velat prata med folk, nu dag 6 är jag rastlös som aldrig förr.

TRÅKIGT... Det är TRÅKIGT

Jag har tamefan aldrig tråkigt, jag undviker tråkigheten som om det vore paria. Det finns alltid något att sysselsätta sig med i tråkigheten och vips är tråkigheten borta.

Nu skall jag vara vis och ta lärdom och försöka förstå att jag fungerar såhär och hålla nere tempot en stund men redan bloggar jag ju... så vem försöker jag lura?!

Klirr??

Med risk för att kasta sten i glashus, jag vet inte riktigt, enlighten me!

Men alla dessa floskler, just nu är jag lite road av alla som går med i alla möjliga grupper på FB. Varför gör man det?! Vad säger alla dessa grupper till slut, har de någon som helst betydelse längre. Jag gillar verkligen FB, har fått kontakt och följer många som jag tappat kontakt med, från mina resor med Cirkusen, från Turkiet och givetvis för en Umebo i diaspora, superkul.

Men en vän som man kan lita på, Grupp för vi som inte gillar de som snackar skit, Grupp för vi som har nog om oss själva och skiter i andra, politiska uppfattningar och någon grupp om Anna Anka?!

Spännande, för helst om man väljer som de första grupperna, herregud, hälften av vår tid går ju åt att snacka skit, de flesta av oss är både jättebra vänner och dåliga vänner. Snacka om att det inte

Om jag försöker återkoppla till mitt inlägg där jag själv i alla fall försöker leva som jag lär i frågan om vänner, ha de jag tycker ger mig något nära och de andra, ja de, har jag ingen kontakt med och låtsas heller inte bry mig. Varför skulle jag det? Ett spel för galleriet, för att det skall va så? För att jag är rädd att min bekanting skall prata om mig, ja, det gör den nog ändå.

Vi har en fallenhet att prata om varandra, de vi känner, i både positiva och negativa ordalag, ibland illvilligt, avundsjukt eller ibland rent skitsnack, men lika ofta om inte oftare för vi bryr oss. Vår vän kanske gör val i livet som vi är rädda för att de skall få betala ett onödigt dyrt pris för i efterhand och vår vän är just nu oresonlig, vilket gör oss frustrerade och därmed att skitsnacket låter mer illa. Men det kan ju bara vara omtanke i annan tappning.

Jag har i alla fall råkat ut för ovanstående, massor med gånger, bidragit och följt med i samtal. Men nu kom jag lite ifrån ämnet. Vet egentligen inte själv vart jag vill komma. Jag tror jag undrar lite varför man klickar på att gå med i en sådan grupp? Jag är nyfiken på vad man vill säga, till sig själv? Är det så man vill att verkligeheten såg ut eller gör den verkligen det för dessa människor? Rätt meningslös fråga också och inget som jag lär ligga sömnlös över, bara som vanligt nyfiken hur andra tänker och fungerar i de val de gör.

Effektiv med rätt att ha känslor

Har nyligen fått insikt att många har svårt att se effektivitet kombinerat med känslor. Chockerande för mig som är en rysligt effektiv människa men även en känslomänniska. Människor, kollegor runtomkring mig tror jag är gjord av stål. Hur kan det komma sig?

Har de bara sett min effektiva sida? Jag förstår inte, hur kan man missa att jag lägger grymt stor vikt vid andra människor och deras väl och ve, deras känslor och att det är en stor ingrediens i mitt beteende att bry mig om andra?

Visst, jag är rationell, jag är synisk, pragmatisk i mångt och mycket. Målmedveten och otroligt uppgiftsfokuserad, så ja, jag kan lägga känslor åt sidan när jag till exempel arbetar. Inte hela dagen, absolut inte, det går inte, men i en uppgift som vi skall greppa an. En dag som är fylld av aktiviteter, jag går på som en bulldozer i många fall. Tycker ju inte att det nödvändigtvis behöver vara så att jag inte förstår och tycker känslor är viktigt, det är bara så, att där och då får de stå tillbaka.

När jag arbetade som Croupier och spelet gick bra, ja då gick inte jag och tog kisspaus, gick spelet dåligt, näää, inte då heller. Kisspauserna fick stå tillbaka. Det innebar inte att jag inte många, många gånger var sjukt kissnödig. Men om spelarna vann, ville jag ju vinna tillbaka och kunde väl inte bara stänga för en sådan liten sak, om det gick bra för mig, ja, då ville jag ju fortsätta vinna och inte heller då kändes kisspausandet viktigt. Jag hann ju, kissa sen liksom.

Det är i mångt och mycket det sätt jag angriper världen. Om jag vill något så går jag efter det, prestige, stolthet, behov, ja de finns ju, men får stå tillbaka en stund, det går allt som oftast justera på sikt. Men nu, just nu har jag större behov, det är att lösa en uppgift, att ta hand om en sakfråga, städa eller gud vet vad. Känslorna kommer ju ändå i kapp, inget man flyr från direkt utan bara ställer åt sidan, precis som kissbehovet och så får det lite särskilt längre tid på sig därefter...

Låter det inte bra?? Skämt åsido, jag förstår den inneliggande frågan, möjligen kritiken och japp, jag skall fundera på, smaka på, möjligheten att kombinera de två, en effektiv känsla?? Hur bra låter inte det ;)

Småkåt!

http://filosofigruppen.se/sherpa/?p=184

P1:s Filosofiska rummet den 4/10 handlade om moraliska och naturalistiska felslut. Filosofen i sammanhanget, professor Per Bauhn, företrädde yrkeskåren lite väl entusiastiskt. Vi analytiska filosofer har vissa gemensamma uppfattningar som lätt kan övergå i dogmer.

Docenten i sociologi Eva Kärfve var mer ödmjuk och öppensinnig. Hon menade att ”möjligheten är att hela begreppsparet rätt och fel ligger på det sociala planet”. Hon pekade också på att idén om att rätt och fel finns eller borde finnas eller åtminstone kan finnas utanför tiden och rummet är en specifikt västerländsk idé och att man därför som sociolog inte kan ta den för given. Bauhn kallade snabbt detta för ett ”genetiskt felslut” i meningen att man blandar ihop en idés giltighet med dess tillkomsthistoria.

Det finns så många saker som jag hade kunnat bli, jobba med och få uppleva i en annan värld och en annan tid, som så många av oss.

Mitt intresse för människor och hur och varför vi agerar som vi gör går att hitta koppling till i princip allt känns det som. Jag har läst en del idéhistoria, för er som vill veta mer rekommenderar jag högskolornas A-kurs i ämnet, hur intressant som helst!! För er andra rekommenderar jag P1:s filosofiska rummet, ett grymt givande radioprogram och podcastar ni eller går och laddar ned mp3 filen för programmet kan ni lyssna när ni vill.

Just detta citat kommer från programmet 4/10 och länken ovan som analyserar själva programmet. Ämnet felslut är ju fantastiskt bara det kräver minst ett filosfiskt resonemang över ett glas rött!!

Måste erkänna att jag blir lite småkåt när jag hör och läser sådana resonemang som ovanstående. Det avslutas med, dvs inläggets resonemang av programmet med;

Det är härligt att se att icke-filosofer kan vara mer filosofiskt inspirerade än filosofer!

Så himla intressant och givande både radioprogram och därtillkomna inlägg som jag lyssnade på när jag var i Italien, Rom hos min vän och försökte sova!

Få saker driver mig, egentligen definierar det hela min person, jag vill veta, lära mig saker, jag vill resonera utanför sak och slippa personangrepp. I det finns det en problematik för de saker som människor gör är ju personliga. De är baserade på deras sätt att hantera livet och världen beroende på arv och miljö.

Det för inte så mycket mjölk till bordet men jag tror att vi, i alla fall jag skulle ha det ganska stimulerat i svälten på väg mot döden om jag fick sitta med ett hopkok av världens främsta analytiker, filosofer och kvantfysiker, astronomer, säkert kan jag göra listan ännu längre...

Å nej, misstolkad igen

Vet inte varför det är så, men jag har mina aningar.

Jag upplever att man lägger på mig egenskaper, känslor, tankar som jag inte har. Att det är en frihet andra verkar tycka att de kan ta för att jag är ju så öppen och så "stark".

Visst är jag öppen och bjuder mycket på mig själv, visst har jag lätt att få andra att anförtro sig till mig. Jag har lätt för att få andra att vara särskilt ärliga med mig, visa sitt rätta jag till skillnad från sitt politiskt korrekta jag. Det beror tydligen på att jag är så öppen själv, bjuder på mig själv.

Det är nästan helt ok, jag har svårt med de som spelar spel, för jag själv anser inte att jag gör det, känner mig dock mer och mer tvingad till att i alla fall anmäla mig till samma match dock kan jag nöja mig med att sitta på avbytarbänken.

Just på grund av att jag lever för att rätt skall vara rätt och ingen skall misstolkas, missförstås, ingen skall bli orättvist behandlad så verkar det just bli en självuppfyllande profetia.

Mitt engagemang i sakfrågor kan lätt misstolkas som att det är viktigt, jag har sagt det förr och jag säger det igen. ALLT är viktigt, ALLT. Men inte så att jag ständigt går omkring och tänker på saker och ting. Utan på något sätt så har det alltid varit min Mindfullness. I en diskussion, i ett samtal är jag alltid i nuet. Jag är alltid medvetet närvarande i de mötena och därmed uppfattas saker som bara där och då vara verkligen viktiga för mig, typ som att jag ligger sömnlös.

Fast sanningen är att jag inte kommer att tänka en liten microtanke på det efter jag lämnat samtalet tills nästa gång ämnet eller frågan kommer upp.

Så HUR gör jag för att behålla min personlighet, slippa försvara mig då folk lägger på mig tankar och känslor som jag inte har och fortsätta vara sann mot mig själv men ändå delta i matchen?

Jag får ofta höra kommentarer som:

-Är det viktigt för dig så...

-Jag förstår att det verkar vara spännande för dig...

-Har du behov av det så...

-Känner du dig mer tillfreds så....

NEJ vill jag skrika, rätt skall vara rätt!! Inte för något jag känner eller för något jag har behov av. Rätt skall alltid vara rätt och när det gäller så skall både kollegor, relationer, partners baseras på att var och en gör sitt jobb. Jag kräver det av mig själv och jag förväntar mig det 100% av dig. Om du inte gör ditt jobb och jag gör mitt så blir det ORÄTTVIST!

Lovar du något så lev upp till det eller kom och berätta att du INTE gör det. Att inte göra det är helt okej det också, det är mänskligt, men att ducka för det är långt ifrån okej.

Ni får ha överseende med mina skrikningar eller saker sagda med emfas. Det är mitt sätt att bli just engagerad.

Visst, livet är inte rättvist och med den insikten, även om den funnits länge, så har mitt behov och framför allt ork att försöka få folk att vara ärliga och rättvisa lagt sig.

Men även om jag nu har den insikten och behovet minskat, lagt sig så har jag fortfarande en sak att få lärdom om.

Hur får jag folk att sluta lägga på mig känslor som jag inte har?

Hur mycket måste man ändra på sig själv?

Lätt för att påverka men ändå inte

Kan inte människor bara göra som jag säger?! Så mycket enklare allt skulle bli då??!!

Jag hamnar rätt ofta i existentiella och personlighetsutvecklande samtal, har förstått att många tycker det är givande. Jag tycker det är grymt givande, helst när de gör som jag säger... och inte behöver må dåligt i onödan.

Men det finns även tillfällen då jag känner att, hjälp, ta mig inte på alltför stort allvar, gör verkligen inte som jag säger utan som du själv tycker.

Det är så lätt att falla för logiska resonemang men allt som oftast har de flesta en baktanke med sina argument. De baktankarna kan för mig inte vara särskilt uttalade eller genomtänkta men när jag ofta bara hör en sida av saken är det lätt att falla på eget grepp.

Det jag hör talas om kan vara något jag själv blivit utsatt negativt av och vill genom att råda en annan försöka göra om och göra rätt. Nu när jag har tillfälle och nu skall inte samma misstag begås på nytt. Saken är den att det är inte samma misstag, det är någon annans misstag, ett misstag de själva måste dra egna lärdomar ifrån.

Det finns en balansgång då jag ibland som "mentor" kan känna ångest för att det jag säger är bara humbug, något helt hopkokat och utifrån min egen misär eller tillkortakommande.

Never the less, så tror jag på det jag säger och jag gör det utifrån min det jag tror mig veta om oss människor och hur vi hanterar och reagerar i olika situationer.

Det känsliga är, när någon vill ventilera saker med mig och det eller den de vill prata och resonera om, den på andra sidan, en partner, en kompis, kollega har och är en lika "stark" kraft i den personens liv då är det lätt att den personen hamnar som en pingpongboll och studsar bara emellan.

Både mina och den andra personens argument är kloka och efterlevandsvärda, rätt och fel är ju som vanligt inte så enkelt att hävda i dessa sammanhang men i de lägena kan jag bli rädd, rädd för att säga något avgörande. Frågar man så får man svar och vad skall jag svara annars för om jag inte har en stark anledning till det jag säger, har jag inte skäl för det jag säger så måste jag med all fördel vara tyst.

Men hur mycket jag än vill att personen skall följa mina råd så vill jag ju att personen skall allra mest följa sina egna råd, inte vända kappan efter vinden, den personen blir ju helt vindögd av huvudbry, utan den personen skall ju ta informationen och göra något eget av det hela, inte det jag säger och inte det andra säger.

Så fast jag mest av allt vill hjälpa så kanske den största frågan jag borde ställa de jag pratar med, vad vill de ha hjälp med?

För att prata av sig är inte samma som att beklaga sig, att beklaga sig är inte samma sak som att man vill förändra saker, att vilja förändra saker är inte samma sak som att man är missnöjd utan det kan vara så att man den dagen inte hade något annat att säga och så kan det bli en höna av en fjäder.

Skolungdomar...

Vad olika det kan se ut och ändå inte.

Sitter på bussen i fredags, en gänglig tonåring, troligen gymnasielev sitter med sin lika gängliga kompis, i baggypants och munkjacka med huvan så långt dragen över huvudet som man kan ha.

Killen pratar med sin mamma i telefon, eller rättar sagt, han hummar och hon pratar högt och gällt.

-Du ska vara i skolan!

Killen säger lugnt att han skall snart gå dit, alltså till skolan och lägger på luren. Mamman ringer igen och samma procedur upprepas ett flertal gånger under bussresan. Killen stiger av och går mot stan med sin polare som lite sådär generat men ändå med tonåringens lättsinne skrattar åt killen och hans morsas konversation

Varför skolka? Varför skrika? Och ändå varför inte? Killen är väl less eller saknar något, någon utmaning och mamman kan inte nå honom, de lever i olika världar och gud vet, för man har tydligen inte kommit på det, de 20 år som gått sedan jag gick i gymnasiet, hur man kommer tillrätta med skolk och skoltrötthet.

I morse på bussen sitter 5 killar, antingen går de sista året i gymnasiet eller kan ha börjat på universitetet, skillnaden är hårfin men de flesta av killarna har babyhull och tyvärr gubbmage. Fem (5!!) av sex har säckiga skjortor och eller collegetröjor med mage i klass med 35-40 åriga killarna på jobbet!! Förutom den sorgsna passusen så verkar alla dessa killar ambitiösa, de verka sugna att gå dit de skall för dagen, en kille ser helt förstörd ut, blanka ögon, hostar, nyser och borde nog vara hemma, vila. Men den killen går till skolan trots förkylning medan en annan skolkar utan någon synbar anledning.

Varför är det så? Varför går det så? Jag skulle vilja ruska tag i killen i munkjacka, men det är meningslöst, det är som att tala till en både döv och blind. Alla, i princip alla måste få göra sina egna misstag, jag kan bara känna medkänsla för hans mamma som vet vad han förlorar och som inte kan nå sin son och inte förmå honom att förstå att det kommer en dag när han kommer att förbanna sig själv och sina föräldrar att de inte "fick" honom att gå i skolan.

Det kan hända vem som helst, vi tror att vi kan skydda oss men jag hör så mycket, helt vanliga familjer, där barnet kanske hamnar mitt emellan kompisar, är ensam, börjar skära sig själv, hamnar i bråkigare, småkriminella gäng och så är hela bollen i rullning. Allt det startade med var att det kanske inte fanns någon man passade ihop med i högstadiet, i gymnasiet, när nya klasser och nya roller skall manifesteras.

Något facit verkar det ju inte finnas, man kan ju försöka indoktrinera sina barn, få dem själva att vilja lära sig, men det kan å andra sidan bli för mycket av den varan och så har man en överpresterande unge som inte vet vad livet är och som bara skall vara tillags och göra det som är rätt. Ja, du slipper handskas med polisen men mycket troligt med ungdomspsykologin!

Hur vi socialiserar idag

Jag återkopplar till inlägget om Obamas blackberry.

Hur vi socialiserar idag, hur mycket socialt nätverkande som bedrivs via internet idag.
Hur diskussionerna går om detta och om det är nya fenomen osv.

Jag läste igår i någon artikel i TIME som var kopplad till någon artikel om facebook.
Det kom sig av att man menar på att när vi är på/i communitys, twitter, feeds, IM och dylika saker gör att vi kan inte tar och har riktig IRL kontakt. Vi kan gömma oss bakom och spinka på varandra och veta en massa om varandra utan egentligen behöva ha kontakt med personen och i förlängningen kanske utan att personen vet att vi vet så mycket...

Följande citat känns därför meningsfulla som enkelt förklarar det jag försöker säga:

We're lazy. We have jobs and children and houses and substance-abuse
problems to deal with. At our age, we don't want to do anything. What we want is
to hear about other people doing things and then judge them for it.
Which is what newsfeeds are for.

Retreating behind a digital veil started long before the Internet existed, with
the advent of answering machines. "People would call a phone when they knew
the other person wasn't available to pick up," says Charles Steinfield, a
professor at Michigan State University who co-authored a peer-reviewed study
called "The Benefits of Facebook 'Friends.' " "It enabled them to
convey information without forcing them to interact."

Jag vet många människor som absolut använde möjligheten att ringa telefonsvaren för att man inte vågade prata live med människan man ringde till, jag var absolut ibland en av dem. Detta beroende på vad och vem jag ville kontakta. Så lätt att ringa då när man visste att de inte var hemma. Jag tror faktiskt att innan telefonsvarern fanns i var mans hem kunde jag ringa ändå bara för att känslan att jag faktiskt vågat ringa, och då givetvis när de inte var hemma, när jag så gott som säkert visste att de inte var hemma. Knäppt eller knäppt eller bara som alla andra?

När vi interagerar med varandra vill vi gärna vara de som tar besluten men vi vill att andra tar initiativen. Det kan vara till nästan allt, att avsluta och avrunda ett möte kan ta 10 minuter för alla går som katten runt het gröt. Är man intresserad av någon så lägger man ut krokar som den andre kan hugga på och om de inte gör det eller ännu värre nästan... bollar tillbaka bollen till en själv ja då är en pingpongmatch i full gång. Vi vill ju inte skämma ut oss, vi vill inte vara pinsamma, vi vill inte känna oss löjliga och vi är osäkra och blyga av naturen verkar det som.

Själv tycker jag att det är underbart att kunna spinka på en massa människor och titta på deras statusfeed, profilbilder, partybilder, vilken humor de har osv. Faktiskt så kanske vi inte känner till alla delar av de vi känner och en del som man av någon anledning inte gillar så jvla mkt kan ju ha sjukt roligt lika humor som en själv eller andra vettiga idéer än just i den som vi kanske är oense om.

Jag delar gärna med mig av både framgång och bakslag, hur jag mår och blir skitglad om någon vill läsa eller kommentera detta. Gladast i fredags blev jag nog över kommentaren jag fick av en gammal kollega:

-På dig växer det ingen mossa!

Så länge det inte gör det så hoppas jag att jag rör mig och förnyar mig och inte blir en bitter gammal stofil.

Kan reflektioner vara positivt laddat?

När jag hör olika fenomen, företeelser, när jag hör om hur människor har agerat i olika situationer så får jag genast en enorm lust att reflektera över detta. Är det att ständigt vara en gnällkärring?

Inte i min värld, men kanske i någon annans... En reflektion är för mig något objektivt, sen finns det positiva händelser som man reflekterar över eller negativa. I min värld eftersom jag är så givmild av naturen :-) så delar jag även gärna med mig av mina synpunkter och det är här det blir svårt att reflektera över något och tycka till över något positivt.

Alltså det är inte svårt att tycka till om något positivt, men något som är positivt är ju redan bra och behöver sällan korrigeras... Det skulle således bli korta inlägg och jag vet inte riktigt hur många superlativ som en sådant inlägg skulle innehålla. Hur förstärker man något som redan är bra med ännu starkare ord som ännu mer markerar det som är bra?

Sen ser jag ju inte det jag tycker till om som något negativt heller utan som sagt mer bara en reflektion. Reflektion är synonymt med eftertanke och det är det jag vill uppmana till. Att man på något sätt lär sig av misstagen, att man ser sin egen delaktighet i det som sker och därmed vill uppmana till någon form av eftertanke.

Tyckandet däremot kan ju vara laddat på ett annat sätt, fortfarande inget jag egentligen ser som negativt även om jag kan bli lite trött och tycka att andra gör det svårt för sig. Sen vem är jag att döma, jag tycker till, döma är något helt annat. Så långt jag kan försöker jag skilja på sak och person. Men att göra det svårt för sig själv, det gör jag ju själv hela tiden och därmed den ibland oönskade välviljan att försöka uppmana till eftertanke.

Eftertanke är inte samma sak som tänka efter för mig. Tänka efter är något man gör innan man gör det man skall göra. Tex att inte skicka det där fyllesms:et eller som idag inte maxa dagen på det sätt som jag börjat och kommer förmodligen att fortsätta med under dagen. Tänker jag efter så hindrar jag mig oftast för saker eller tar ett väl avvägt beslut.

Eftertanke är mer en analys om det som skett och som sagt lärdomarna man kan dra om detta.
Det är verkligen mycket som väcker mina tankar och reflektioner och något jag verkligen gillar är att förstå hur vi människor agerar och interagerar med varandra, i situationer mm.

Att sitta på en bar, ett kafe, i en hotelllobby, en restaurang, ja vart som helst där man sitter skönt och där man kan iakttaga människor är fantastiskt roligt. Att leva sig in i andra människors konversation genom att titta på minspel, kroppsspråk, att försöka gissa sig till vad som sägs och sen utan problem lämna detta då man nästan aldrig kan få ett facit på detta är riktigt stimulerande.

Det är riktigt befriande att då kunna skriva av sig på bloggen och får reflektera över det som jag hört, läst eller sett.

Tvserier och musik

Jag bekänner färg på en gång, jag skyller på min vän MEK, helt enkelt...hihihi
Jag var helt fast i Glamour, jag tror jag skrivit det tidigare, under glada andra hälften av 90 talet så missade jag inte ett avsnitt tror jag, bara om det blivit fel med inspelning på videon. Under mammaledigheten måste jag även erkänna att jag blev fast i Day´s of our lifes, denna kvalitetsserie helt på egen hand :-).

Det är så skönt för man kan se dessa serier en gång i halvåret nuförtiden och ändå hänga med.
Men i tvålserierna så är det ju skittråkig musik, det var det i alla fall förr. Jag tror det hade något med stimpengar eller vad det nu heter i USA, det skulle kosta mer än det smakade att ha riktiga låtar av riktiga artister vad jag förstod då i alla fall. Det är knappt hissmusik, och musiken säger inget, spelar egentligen ingen roll över huvudtager i serierna. De pratar ju ändå mest med sig själva...

Men så i serier som går nuförtiden, typ Gossip Girl så är musik en viktig och vital beståndsdel i själva handlingen. Musiken hjälper till och för handlingen framåt eller säger lite mer om själva stämningen. Det finns ingen soundtrackskiva ute vad jag vet över Gossip Girl så för några dagar/vecka sedan gjorde jag en egen playlist i SPOTIFY, gåvan till alla som så önskar att bli upptagna i musikhimlen. På Gossip Girl´s webbplats finns alla låtarna som varit med i serien, sorterat på artist, låt eller efter avsnitt som låtarna förekom i, så jag sökte helt sonika reda på en himla massa låtar copy/past, copy/paste. I SPOTIFY kan man collaborate sina playlist, dvs dela med sig, skicka vidare och är man riktigt snäll så kan jag tänka mig göra detta för det är en riktigt bra spellista med rätt blandad musik men främst lite sådan där rockig tyngd.

Igår såg jag en skvätt av Mästarnas Mästare och i slutet kommer en lång lista på alla låtarna som spelats i programmet. Jag tror inte att min spaning är särskilt nydanande, det har säkert gällt något år men jag vill ändå påpeka att det är en ny företeelse, inte riktigt att musik för och spelar stor roll i handlingen, herregud vem kan glömma dumdum dumdum dumdum osv i Hajenfilmen/rna? Min spaning handlar mer om att intresset att få reda på vem som gjort låten är större idag och därav att det skrivs ut på ett helt annat sätt i serier osv. Tidigare var det något som mest förekom i filmernas sluttexter enligt vad jag erfarit i alla fall.

Jag är mycket ödmjuk inför att jag har bristfälliga kunskaper i ämnet. Helst då jag rätt ofta påpekar att musik inte är viktigt för mig. Vilket är en sanning med modifikation då det mest handlar om att jag inte är så idolig av mig, jag höjer inte särskilt många till skyarna och kan inte så många band och artister av nyare tillkomst än 1993 ungefär. Men jag uppskattar verkligen musik, jag berörs och har stort behov av musik, men mer för att den är bra just där och då. Sen lägger jag sällan artisten på minnet och ser till att kunna höra låten igen. Men SPOTIFY har fått mig att faktiskt även kunna lite mer, för man ser ju där vem som faktiskt spelar låten och i msn där alla har olika musiksmak, ser jag någon artist, vilket sker allt som oftast, som jag inte vet vem det är så är det så enkelt att hitta den i SPOTIFY och kolla om jag gillar själva dunket.

Jag vet inte vad som ändrats, om insikten att vikten av bra musik fått producenter att bortse från kostnaderna eller om kostnaderna blivit lägre. Men jag tycker i alla fall att musiken fått en mer framträdande roll i nyare teveproduktioner och att informationen är mycket tydligare gällande detta.

Vänner och argbiggor

Jaha, får jag på nöten nu? Har jag några vänner kvar efter detta...
Jag reflekterade här nyligen om att jag är liberal i min uppfattning, förlåtande till min natur, jag blir inte galen om någon tränger sig förbi mig i dörren/hissen. Jag blir inte sur om expediten inte ser mig på en gång och ger mig galet bra service osv osv.

Jag hänger upp mig på så mycket annat helt säkert, men inte den typ av praktikalitet som händer dagligen då skulle jag bli tokig. Men jag har haft och umgåtts med en hel del som faktiskt haft den typ av attityd. Det här med att andra borde förstå, det har jag aldrig förstått mig på.
Givetvis skulle jag också önska att man kunde få allt serverat men det som inte serveras måste jag ju ta fram själv. Så är min filosofi.

Jag är förlåtande av naturen och tur är väl det. Men hur kan då jag som inom parentes "tar lätt" på sådana yttre faktorer har omgett mig själv och umgåtts med så många med ett helt annat synsätt som egentligen bara stulit en massa energi. Jag som försökt dämpa hela tiden, äsch, inte var det så farligt, inte gjorde det så mycket att busschauffören var otrevlig. Äsch, vi behöver inte bry oss om att vakten var otrevlig och att vi var tvungen att få tillbaka bara tior, för de hade inte några sedlar. Äsch inte gör det väl något om vi inte fick pengar för att vi skjussade dem hit eller dig, vi bad ju inte heller om några. Äsch, äsch, gud vet hur många gånger jag försökt styra bort tankar från kompisar på liknande sätt. Äsch, inte gjorde väl det något om de gick in med skorna, vi torkar sen osv osv osv. Människor som ständigt går omkring och retar upp sig på saker som händer, småsaker egentligen.

I min reflektion över detta, hur det kom sig att dessa opposites attract så att säga så fick jag förslaget, att det kanske bara var jag som stod ut med dem... Hahaha, förvisso, men ingen människa är så enkelspårig och vi är väl med varandra för att vi får någon form av utbyte. Så även om det ovanstående har varit en anledning till slitningar eller dylikt så har det ju funnits många många bra och givande stunder och roliga.

Men så fick jag även höra att jag tror gott om människor, och då blir jag varm och glad.
Jag tror att det finns något att försvara hos var och en, ingen är så dålig att de inte har något gott med sig. Det är min filosofi, det finns ofta en anledning till att vi gör som vi gör. Det är dålig barndom, negligerad, på något sätt finns det ett skäl och oftast så vill ju ingen vara elak eller ond. Ibland är vi det men det är ändå ytterst få i mina ögon som gör det på ren jävulskap. Man gör ont för att man själv mår dåligt och låter det gå ut över andra eller för man har svårt att hantera känslor och nära kontakter.

Jag själv har väldigt svårt för att bli besviken och försöker oftast att inte bygga upp för stora förhoppningar då jag som sagt knappt kan hantera besvikelser. Detta givet för att jag har blivit väldigt sviken i unga år och har det som tydliga ärr som tyvärr ännu inte helt har läkt trots försökt i många år.

Så jag är faktiskt glad och stolt över att jag försöker se båda sidor, jag vet att jag ibland har kommit i konflikt för att jag försvarat människor och händelser. Men jag har ändå ett lätt sinne för detta, även om jag har många andra tankar i huvudet som flyger och far. Som jag skrev tidigare, jag skulle ha blivit inlåst och tokig om jag hade haft ett annorlunda synsätt än att försöka se det positiva i saker och människor. Med det sagt givetvis har jag mina downperioder då livet är nattsvart, inte tu tal om annat. Men någonstans ligger vår sinnesstämning i medel, någonstans befinner vi oss seretoninmässigt i snitt och jag vill ändå säga att jag ligger på överkanten, även här rätta mig om jag har fel och lever i villfarelse.

Det är ganska lätt att se vilka som har olika typer av sinnestämmningar och det är bara se hur kroppshållning och minspel ser ut när de går gatan fram eller hämtar sin kaffekopp på jobbet. Glada lätta steg, hukad rygg med nedsänkt huvud? Mungiper som pekar åt vilket håll?

I vissa samhällen som man passerar skulle jag vilja skicka ut antidepressiva i dricksvattnet för själva tempot är så tung, så tung och livet är så jobbigt och oj vad fel allt kan bli.

Kan man inte göra annat så kan man i alla fall göra nått.
Tänk positivt så blir du positiv!

Nu och då

Officiellt meddelande!
Antar att 40 årskrisen i Anna 2.0 liv kommer att göra bestående intryck.
40, känn på den liksom, jag blir tjock i halsen av ångest bara av att skriva ut siffran här, då förstår ni. Jag har verkligen, verkligen svårt att liera mig med att jag om några år är där.

På facebook och på stan ser jag andra tjejer i min ålder, de som jag vet är lika gamla och jag tänker, herregud, ser jag så j*la gammal ut? Har jag ingen självbevarelsedrift och självinsikt?
Jag tycker faktiskt helt enkelt att jag inte vare sig ser lika sliten ut som dem, har lika många rynkor eller till sätt verkar lika tillknäppta. Jag kan ha fel... men bevisa det för mig så köper jag det, tills dess fortsätter jag leva i min villfarelse :-).

En orsak till den extrema förväntade 40års krisen är att jag helt enkelt kan undra, vart tog alla åren som var livet vägen. Hur hamnade jag här med två barn, sambo sedan 13 år och ett hus som kommer att ta en livstid att färdigställa. Jag kan känna att jag och Matte felprioriterade under väldigt väldigt många år, och risken för att bli bitter är ju då gigantisk misstänker jag. Eftersom det inte ligger för mig att vara bitter utan mer bara ångerfull så kan jag ändå hantera det hela. För vad f**n skall man göra liksom? Om jag är bitter så förändrar det ju inget, historia är liksom historia och vad skall vi göra åt det?

Det som är intressant med historia är dock att det ger oss information varför vi är där vi är. Hur tankar, beslut och annat tagits som lett oss vidare och därför av olika anledningar gjort att vi hamnat precis där vi är. När vi har den kunskapen kan vi gå framåt, vilket är mycket mer givande och intressant. Hur går vi vidare från detta nu? Hur hanterar vi detta nu och vad vill vi nu?

Vi har alla våra sätt att umgås och för mig som vuxit upp på fritidsgårdarna sedan jag gick i mellanstadiet har därför att vara "ute" alltid varit något jag gillat. Jag har alltid gillat att går runt och prata med en massa människor och även att bara sitta ned och iakttaga människor, se samspel och beteenden.

Alkohol, ja det hör ofta till men är absolut inte ett måste för mig, tyvärr är det ändå lätt att det blir en del när man rör sig i krogsvängen. Vad jag vill säga är att jag inte tillhörde de som efter jobbet, när krogen stängt satt kvar och börja festa halv fyra på natten, mina kollegor som gjorde det har mer eller mindre komplicerat förhållande till alkohol. Alkohol är en stämningshöjare inte ett flyktmedel i mina ögon.

Jag har varit på disco sedan jag var 10 typ, varje helg, jag var alltid på någon fritidsgård tills jag började i gymnasiet, då blev det annat och skoldanser. Jag började städa hotellrum när jag var 15, jag var 17 när jag började i garderoben och därmed är blev krogen en del av min vardag och tillvaro samt ett naturligt sätt för mig att umgås på.

Jag gillade egentligen aldrig att sitta på fiken och hänga efter skolan, hade två korta sådana perioder när vi hängde på Mekka varje dag och innan dess på biljardhallen varje kväll.

Jag kryper helst upp i någons soffa och sitter med en kopp te, senare år kanske ett glas vin.

Så i dagsläget, hur ser det ut? Mina kompisar har ofta barn som mig, är som jag varit i många många år, försoffad. Har svårt att entusiasmera sig för att gå ut, klä upp sig var inte ett alternativ för jag/de hade/har ju inga gå utkläder i garderoben för man går ju aldrig ut.

Om jag vill åka till en kompis så har hon/han ofta barn, varför skall jag åka till någon annan som har barn som skall läggas osv och inte vara med mina egna barn blir frågan. Det dåliga samvetet och prioriteringar gör sig påminda. Jag får dåligt samvete om jag sitter i någon annans soffa om barn finns med i bilden då jag borde vara hemma och ta hand om mitt.

Det innebär att de två sätt jag gillar att umgås på inte funkar så bra idag, inte på krogen då så få av mina kompisar vill/kan gå ut. Jag kan ju inte låssas som att jag är 21 och hänga med Mattes kusiner och syskonbarn, det håller inte i längden.

Jaha, då återstår väl parmiddagar, vilket givetvis är riktigt roligt helst om vi kan tävla lite oxå, och ännu hellre om jag vinner, skall därför smygträna guitar hero här följande veckor :-).

Skämt åsido och långdragna exempel. Poängen är att jag vill va en del av mitt "förra" jag och hitta en balans med det liv jag lever idag. Eget utrymme, egen tid är ju inte helt enkelt, jag kan ju inte bara inte komma hem en kväll kl 23.30 utan att säga vart jag skall och varit. Jag har skyldigheter och givetvis en massa rättigheter men även ett behov av frihet. Därav 40 årskrisen misstänker jag.

Jag kan bara tacka den som tackas bör för att jag har en partner som jag kan tala med allt detta om. Det är inget konstigt och genom att prata om saker så blir det mindre tryck och egentligen inte så konstigt. Jag antar att det finns rätt många som känner som mig vi har bara olika sätt att hantera det hela. En del tillåter sig inte att känna och tänka längre, när tankarna snubblar vid ämnet så stördyker de någon annanstans, don´t go there liksom.

Jag är ju mig själv närmast och har alltid varit ärligt mot mig själv. Så varför skulle jag agera annorlunda nu? Det är bara att vara ärlig och erkänna att så här känner jag. Då är det så himla mycket lättare att hitta en lösning hitta en balans så att alla mår bra helst då man har en familj.

Nu är jag kanske lite hård, men det slog mig att det är kanske därför en hel del skiljer sig, just för att man inte pratat om sina tankar i tid då det fortfarande går att hitta en kompromiss eller lösningen eller allra mest och bäst en förståelse för varann och kanske att man då kan ge varandra lite mer utrymme för att komma till rätta med sina funderingar en tid.

Facebook, blogg, twitter och blotta sig.

Är det en stress att hitta på blogginlägg? Jag får rätt ofta den frågan och jag kan väl ganska enkelt säga nej.

Jag hittar inte på blogginlägg, skulle jag tänka så skulle jag bli tokig. Men givetvis finns det en liten press om det varit stiltje några dagar. Men pressen består lika mycket i att jag då inte tagit in så mycket runtomkring alternativt inte varit med om så mycket. Jag skriver om det som just nu är starkast till sinnet, det som mina tankar allra mest krestar kring givetvis ofta sammankopplat med en reflektion, en semianalys.

För att kunna skriva om främst reflektioner så måste i alla fall jag vara med där det händer eller läsa om något fenomen. Det förutsätter att jag har aktiverat mig på något sätt. Att vabba i några dagar utan större omvärldskontakt, kanske orkar jag inte ens surfa så mycket, ja då finns det helt enkelt inte så mycket att skriva om.

Jag har ju en nyvunnen kärlek för facebook och sen jag gick med för något år sedan har det hänt en hel del i själva interaktiviteten, förr så kanske folk talade om vad man gjorde, ändrade sin status och skickade massa vampyrer och dylikt på varandra. Idag är det en strid ström av kommunikation på olika sätt, responser och samspel.

Jag har nyligen skapat mig ett twitterkonto, http://twitter.com/trulsanna, gud vet varför, twitter är en mikroblogg för er som inte visste det. Man får skriva ett begränsat antal bokstäver, begränsat till någon enstaka mening. Ett snabbt sätt att kommunicera, lite som statusraden i MSN och Facebook.

Ibland känner jag mig lite prostituerad som skriver och blottar mig såhär på nätet där det finns kvar på ett eller annat sätt för evigt. Blir jag president en dag så känns det som att det kommer att vara lätt att gräva och fånga upp och kasta argument i mitt ansikte. Jag tänker även på alla ungdomar som bloggar och ibland blottar sig rätt rejält. Diskussioner förs om facebook och dylikt är så bra ur ens framtidssynpunkt, anställda som fått sparket för något det skrivit eller lagt upp på facebook.

Jag är i alla fall vuxen, till åren sätt i alla fall, mentalt vet jag aldrig var jag befinner mig, än här och än där. Men summesurium så har jag dock lite mer erfarenhet och kan därmed göra lite mer avvägda beslut som att blogga om personliga och känsliga saker.

Samtidigt kan jag även tycka att eftersom detta även är mitt arbete, nätet, webbutveckling så är det konstigt om jag själv inte är en användare, hur skall jag annars kunna övertala andra om förträffligheten med interaktiviteten och webbens möjligheter om jag själv i är en brukare?

Men givetvis lär det öka på en eventuell press att finnas på så många kanaler samtidigt, och finns det över huvudtaget så många som kan vara så intresserade att följa så många andra? Ja, det verkar så, absolut, helst om vi bor några mil ifrån varandra så är det ett förträffligt sätt att ändå ha någon form av dialog.

Genom åren med vänner uppe i ume, i london, i USA och nu även Italien, ja, då är det svårt att ha en daglig vardagskontakt. Trappsteget blir så högt, när vi har pratat förr om åren blir det ofta långa telefonsamtal och man försöker dels komma ikapp och dels prata om det stora i livet. Det innebär att det även är samtal som tar mycket energi i tid och engagemang. Det gör att det kan kännas jobbigt att hitta en ny tid för ett nytt samtal, för man skall dels ha den tiden, alltså några timmar samt att man skall ha den stämningen som det krävs.

Idag är det så mycket lättare kan jag känna, om jag läst något i deras blogg eller på facebook, de har vurpat med en båt, gjort illa knät, vad som helst som har hänt i vardagen så kan man lätt återkoppla och helt enkelt följa varandra mer och samtalen behöver inte längre handla om livet, livet.

Om du har din vän i USA har samtalskostnaden om man inte Skype:ar vill säga så kanske man inte pratar om att apelsinerna var ruttna eller att någon parkerat för nära ens bil så man fick klättra in bakvägen. Tiden är alltför dyrbar på något sätt. Så jag kan gilla dessa forum riktigt skarpt ur många synvinklar och dessa ovanstående exempel är några, och därför tänker jag utsätta mig för den eventuella press som det innebär att hålla många sådana kanaler up to date, då det ger mig än så länge överstiger arbetsinsatsen.

Rean

Jag känner stress över alla dessa reor, superrea hit och värsta rean dit.
Jag känner att jag borde shoppa och passa på, det blir inte så här billigt igen... Det är ju den inställningen de vill att vi skall ha.
Men jag vet inte vad jag skall shoppa, jag har inget särskilt behov, vi har inget vi behöver sådär särskilt som vi väntat på.

Ett badkar ligger på listan men det är oklart hur högt, en IMac ligger oxå på listan men ännu lägre, en stoooooooor platttv ligger oxå på listan.

Högst på listan ligger att få iordning vinden, dvs våra framtida sovrum, det verkar man inte kunna köpa på rean... Någon som säljer sig billigt? Välkomna att höra av er!

Vi köpte en plåthink till askan för hutlösa 200 spänn igår och jag tyckte inte det var rea... nu kanske inte tillhör reaprylarna men ändå, det var det jag/vi behövde.

Men på något sätt känner jag ändå en press att jag borde åka runt och titta på priser, borde passa på, en jvla stress och tar en massa tid på ledig helgdag då man kan hitta på så mycket annat.

Förr om åren kunde jag pressa iväg hela familjen eller åka själv och åka runt på hela köpcenterområdet och kolla om det fanns något jag behöver... Så himla dumt, så mycket dum tid som jag lagt ned för detta. Skönt att den eran är över i mitt liv för just nu i alla fall.

Jag som inte läser direktreklam, slänger den genast och som mycket sällan kolla i reklamen från alla varuhus. Jag kanske skall byta taktik och sitta på toan och läsa reklamen i stället för att åka runt och skapa behov. Ja, ja, jag vet att mitt sökande är sökande efter något annat som skall fylla det där hålet, ja, ja. Innebär det nu att hålet börjar att bli fyllt? Eftersom jag inte åker ut och kollar reorna?

Spännande, är det i alla fall att leva och lära och förändras och lära sig igen.
Lärde mig idag att det som reas ut nu är fjolårets modeller som reas ut till pris som nästa års modeller kommer att kosta i utgångspris. Dvs du tror du köper billigt, men du köper fjolårets modell till samma pris som en sprillans ny kostar om några månader... Kan di va så jvliga?

Citat

En del kan rabbla citat ur dikter och andra kloka ord.
Ta Tommy Svensson och hans diktläsning.
Göran Person älskade att sjunga sånger i intervjuer och förmodligen annars oxå.

Jag kan avundas de som har en massa sådana kloka visdomsord att hänga ut vid valda tillfällen.
Själv kan jag knappt ett citat utantill.

Jag läser inte dikter, läste väl de vanliga kärleksdikterna när jag var yngre men egentligen nää, jag kommer inte ihåg så många sånger från min barndom och att ha egna barn hjälper ju till en hel del med att komma ihåg.

Även om jag har läst mycket så vet jag inte varför sådana texter inte har fastnat, hur fastnar de? Är det för att man läser dem om och om igen? Fångar en del upp dem vid första läsningen och sen sitter de där som klister?
Eftersom jag själv sällan läser om något, jag gillar att fatta saker på en gång, helst lär jag mig genom att göra, men att läsa mig till kunskap funkar oxå, men sen testar jag och vips så behövs inte boken längre.

Learning by doing so to speak!

Nu handlar ju citat inte om att lära sig något praktiskt, och visst har jag memorerat inför tentor vad massa filosofer sagt under västerländsk utveckling från Platon och framåt. Men inte finns all den kunskapen kvar i nu?! Tyvärr, eftersom jag inte på något sätt jobbar med det längre.

Men jag har nyss upptagit en önskan att börja läsa mer informativ litteratur, facklitteratur istället för att läsa deckare och se på IPODEN. Jag känner att jag måste förkovra mig lite mer så att hjärncellerna får lite att arbeta med och att jag inte tappar bort allt jag en gång lärt mig.

Främst är jag intresserad av människor och hur vi interagerar och socialiserar och påverkar varandra med uttryck, kroppsspråk mm men vi får se vart det nyvunna intresset tar mig.

Men citat vet jag inte?

I julas letade vi efter Nalle Puhs citat, det är just en sådan sak som jag inte kommer ihåg, alltså att Nalle Puh sagt en hiskeligt massa kloka saker. Fast jag läst Nalle Puh kommer jag heller inte ihåg hela historien kring Nalle Puh. Det gäller även andra klassiker.

Mest kommer jag ju ihåg från de böcker jag älskade och dyrkade, som historien av landet Narnia osv. Men även Kulla Gullas historia och Katitzi´s börjar blekna.

Här kan ni kolla in Nalle Puhs klassiska citat.

Polisutredningar och sorteringsordningar

Jag undrar om det är som på film, i tvserier att man sparar allt bevismaterial från olösta brott och kanske även från lösta brott.

Det filarkivet skulle jag vilja se och styra upp och försöka förstå. Så går mina tankar eftersom jag gillar att organisera så man hittar saker lätt. Oftast är det efter alfabetsordning men det finns ju genre och annat som man kan gå efter oxå.

Ta tex kryddburkarna, skall de stå efter typ av krydda? Givetvis i alfabetsordning isfall inom kryddsorten eller skall alla stå i alfabetsordning.

Skall man skilja på Santa Maria burkarna och på Kockens burkar?

Jag har provat alla lösningar och sorterat dem olika men just nu är det A-Ö oavsett krydda och tillverkare.

Men åter till polisutredningarna, fattar ni vilka massiva berg av bevismaterial som måste ligga någonstans? Vart kan de finnas? Finns det lagerutrymmen som är så stora eller har de det uppdelat på flera lager? Vad har de paketerat? Ta tex en gammal docka, har ni känt på håret på en docka som legat i en flyttkartong i 15 år? Det är hur äckligt som helst, torrt och sprött.

Tänk er då alla kläder som är 20-25 år gamla osv att jobba med.

All kredd till kriminalteknikerna i mina ögon i alla fall.

Så just nu är en av mina drömmar att se ett sådant filarkiv och sedan få gå ned i lagret och se alla gamla kartonger med bevismaterial, sedan när jag ju givetvis även en sådan dröm och hybris att jag vill ju även rensa upp och göra rent hus, dvs lösa alla brott, beta av dem liksom en efter en.

Något som smäller ännu högre för det vore riktigt skoj är att spendera en månad i svts film och tv arkiv, wow vad grejer man kan se där misstänker jag och säkert en och annan osorterad film eller inspelning som kan hittas, vilket görs ju nu och då. Det vore kanon det.

14 år och puder

Vad är det som händer med en 14 årig tjejs sminkhjärna? Denna underbara stereotyp?!
Lite mullig, tonårshullet i kinder och lite varstans.
Gärna uringade båttröjor.
Mycket bomull, strechmaterial.
Färger men dova, mörkt grön, ganska mörkt cerise.

PUDER... hur mycket puder som helst, över öronen, i hårbotten över ögonbrynen.
Under pudret lite lätt knottrig, dålig hy som aldrig får andas, inte finnar utan kvisslor eller vad det nu heter.

Mörkt puder, starkt puder och lite puder till.
Runt 14 till 17 förekommer detta fenomen, som sen övergår i något mer avgränsat användande av puder.

Varför då? Vill man dölja något? Tycker man att man är snygg? Varför kommer man på bättre tankar några år senare?

Hur skönt som helst och måste vara kanon för puderförsäljaren, går en puderdosa i månaden. Jag har haft mitt löspuder från Lancome i säkert 12 år, ursch borde man väl säga om det, men puder använder jag inte ofta nuförtiden.

Men tro mig att jag var storkonsument under tonåren jag med, så inget undantag här inte.