Mod

Jag tycker saker är otäcka, skrämmande. Jag är rädd och nervös, massor av gånger. Det finns saker som jag tycker är sjukt jobbigt och jag vill absolut inte bli besviken.

Men vad spelar det för roll tänker jag också, samtidigt som det pågår tvivel så pågår även en vilja, vilja att försöka, för hur skall jag annars vinna, få veta, vara med om saker.

Om jag aldrig frågar, visar eller bara gör saker så vad skall jag då basera mina tankar på?

Skall jag bli bitter och sitta och tänka, det är ändå inte lönt, det kommer aldrig att gå vägen, jag kommer aldrig att vinna, de kommer aldrig att säga Ja.

Om jag har förutfattade meningar om att allt kommer att skita sig för mig, vad är då meningen med att stiga upp från sängen? Då kan jag lika gärna ligga kvar och fortsätta ömka mig själv.

Så därför är det bara att våga, vinna, ta fram det inre modet. Säg det du vill, fråga om möjligheter. Säg det där lilla extra, säga att någon är snygg, fast det skrämmer häcken av dig. Säg att du vill ha det där jobbet, fråga efter vägen på ett obegripligt språk. Fråga vad du äter, vad det kostar, om det är särskilda krav som medföljer.

Fråga eller säg till, ta ett djupt andetag, och gå de korta stegen till killen, tjejen du gillar, våga visa att du har känslor. Vad kan hända? Du kan bli besviken, känslorna kanske inte är besvarade.

Din chef kanske säger nej, landsmännen i landet med det konstiga språket, ja, de kanske skrattar åt dig, vad gör det? Dog du? Nä, du blev lite visare och jag mår då i alla fall så mycket bättre, jag vågade i alla fall försöka!!

Grushögen försvinner inte av sig själv

Om du inte har en spade och ingen sagt åt dig att skotta så kan du väl ändå gå till granne och fråga om du kan få låna en spade om du ser att någon har en stor hög som måste planas ut?

Blir galen på alla bekväma människor, människor som erbjuder sin hjälp men hoppas på att någon skall säga nej tack jag klarar mig själv. Som får ett svar på sin erbjudna hjälp och behöver höra om och om igen att jatack, hjälp mig gärna med att plocka ur bilen, duka fram eller ta disken.

It's not enough that we do our best; sometimes we have to do what's required.

Vad är det bästa vi förmår, vad kan vi som mest förvänta av oss själva och är vi intresserade av att ta fram det hos oss själva.

Genom magnituder, oceaner av samtal om personliga tillkortakommanden är det ändå få som ändrar sig. Om något fungerar, varför ändra?

Vi har så olika sätt att se på omtanke och engagemang. För att vara en som både ger och tar så har jag insikt om båda lägren. Men de som bara tar... eller egentligen inte tar, de bara är.

De väntar på keyword:et som gör att de avkrävs engageman, driftighet. De kan inte bara söka informationen, förstå situationen eller ta egna initaiativ, soffan är så mycket skönare. De är som Tjuren Ferdinand.

-Jag trivs bättre här, för mig själv där jag kan lukta på blommorna...

Jag efterlyser mer engagemang!!

Å nej, misstolkad igen

Vet inte varför det är så, men jag har mina aningar.

Jag upplever att man lägger på mig egenskaper, känslor, tankar som jag inte har. Att det är en frihet andra verkar tycka att de kan ta för att jag är ju så öppen och så "stark".

Visst är jag öppen och bjuder mycket på mig själv, visst har jag lätt att få andra att anförtro sig till mig. Jag har lätt för att få andra att vara särskilt ärliga med mig, visa sitt rätta jag till skillnad från sitt politiskt korrekta jag. Det beror tydligen på att jag är så öppen själv, bjuder på mig själv.

Det är nästan helt ok, jag har svårt med de som spelar spel, för jag själv anser inte att jag gör det, känner mig dock mer och mer tvingad till att i alla fall anmäla mig till samma match dock kan jag nöja mig med att sitta på avbytarbänken.

Just på grund av att jag lever för att rätt skall vara rätt och ingen skall misstolkas, missförstås, ingen skall bli orättvist behandlad så verkar det just bli en självuppfyllande profetia.

Mitt engagemang i sakfrågor kan lätt misstolkas som att det är viktigt, jag har sagt det förr och jag säger det igen. ALLT är viktigt, ALLT. Men inte så att jag ständigt går omkring och tänker på saker och ting. Utan på något sätt så har det alltid varit min Mindfullness. I en diskussion, i ett samtal är jag alltid i nuet. Jag är alltid medvetet närvarande i de mötena och därmed uppfattas saker som bara där och då vara verkligen viktiga för mig, typ som att jag ligger sömnlös.

Fast sanningen är att jag inte kommer att tänka en liten microtanke på det efter jag lämnat samtalet tills nästa gång ämnet eller frågan kommer upp.

Så HUR gör jag för att behålla min personlighet, slippa försvara mig då folk lägger på mig tankar och känslor som jag inte har och fortsätta vara sann mot mig själv men ändå delta i matchen?

Jag får ofta höra kommentarer som:

-Är det viktigt för dig så...

-Jag förstår att det verkar vara spännande för dig...

-Har du behov av det så...

-Känner du dig mer tillfreds så....

NEJ vill jag skrika, rätt skall vara rätt!! Inte för något jag känner eller för något jag har behov av. Rätt skall alltid vara rätt och när det gäller så skall både kollegor, relationer, partners baseras på att var och en gör sitt jobb. Jag kräver det av mig själv och jag förväntar mig det 100% av dig. Om du inte gör ditt jobb och jag gör mitt så blir det ORÄTTVIST!

Lovar du något så lev upp till det eller kom och berätta att du INTE gör det. Att inte göra det är helt okej det också, det är mänskligt, men att ducka för det är långt ifrån okej.

Ni får ha överseende med mina skrikningar eller saker sagda med emfas. Det är mitt sätt att bli just engagerad.

Visst, livet är inte rättvist och med den insikten, även om den funnits länge, så har mitt behov och framför allt ork att försöka få folk att vara ärliga och rättvisa lagt sig.

Men även om jag nu har den insikten och behovet minskat, lagt sig så har jag fortfarande en sak att få lärdom om.

Hur får jag folk att sluta lägga på mig känslor som jag inte har?

Hur mycket måste man ändra på sig själv?

Hålla kärleken vid liv genom förtroende

Varför älskar vi någon? Vad är det vi älskar och vad gör vi för att behålla vår partner?

Är det att hålla oss i fysisk trim, stringtrosor för kvinnor, sockar utan hål för killar ;)?

Det finns så många sätt som man kan jobba på sitt förhållande men för mig så handlar det om oavsett vilken relation jag än har och med vem jag än har den, om att kommunicera.

Tyvärr har jag även ett stort behov av att göra bokslut och få closure som det heter, jag vill hellre få uttalat att vi tycker olika, vi tycker inte ens om varandra än att bara låta det ligga i luften, men den delen jobbar jag på, alltså att låta bygones vara bygones.

Jag ser en stor vinst i att säga vad jag känner men egentligen inte ställa så många ultimatum i detta. Visst, jag kastar sten, jag har ställt massor med ultimatum i mitt liv, men det är ju något jag och många med mig gör i desperation, då har jag ofta i kombination med ultimatumet även förklarat min osäkerhet, mina känslor, min syn på det hela och anledningen till att jag känner ett behov av att ställa ultimatum, jag har ofta även förklarat hur och varför jag tror att den andre agerar som den gör, jag förstår och ser att det finns andra synsätt även om jag inte håller med.

Vad vill jag ha sagt då? Jo, ett ultimatum får inte komma sol allena, då riskerar man att stöta bort den andre/andra, man riskerar att gå all in och bluffa och faktiskt bli synad.

Idag pratade vi på jobbet om svartsjuka, i lagom doser är svartsjuka något som är helt hanterbart men när vet man om ens partner till exempel är för svartsjuk? När uppdagas det, vem har den axeln och vet vart gränserna går?

Sen handlar det så mycket om vem de som de som är svartsjuka möter, herregud vad en del förstör för sig själv, hamnar i situationer som de lätt hade kunnat undvika genom, ja just det, kommunicera.

Ett exempel som jag tog idag var:

Om jag är lite svartsjuk och min partner är ärlig och antingen spontant säger att en kollega eller någon framför oss på gatan är riktigt snygg, kanske läcker, sexig, attraktiv eller dylikt så kan jag som lite svartsjuk känna mig trygg. Min partner är ärlig och står för att det finns andra attraktiva, att vara i den situationen där min partner ständigt skulle låta bli att säga något eller ännu mer neka till att han/hon tycker någon annan är attraktiv skulle göra mig mycket mer misstänksam. Det är väl klart att vi attraheras av andra, vi tycker många är snygga, läckra eller verkar intressanta i rimlig grad.

Men om jag är lite mer än lite svartsjuk, ja då kan jag ju få massor av konstiga tankar. Går den personen ofta förbi här, har ni setts förut, jobbar din snygga kollega också sent ikväll, har din snygga kollega familj osv. Genom ärlighet kan man förhindra en massa men kanske även skapa en hel del problem.

Men det värsta man gör är att nonscalera sin svartsjuke partner, att inte ta frågorna på allvar eller försöka förhindra ett svartsjukedrama genom att utelämna saker eller genom att försöka, jag säger inte ljuga men i alla fall undanhålla sin ärliga mening.

Men det handlar så mycket om vem vi älskar och varför. Varför vi vill vara i just den här relationen. Vad är viktigt för oss just nu, är det som är viktigt för oss just nu även det som är viktigt om 10 år? Är det därför en del "växer" ifrån varandra? Vi har kanske andra preferenser idag, och min stilla undran är om det hade kunnat undvikas. Att man gled ifrån varandra alltså.

Drygt sagt skulle jag önska att man gjorde samma gedigna undersökning och hade samma urvalsprocess som när man skall köpa nytt kök, nya vitvaror och annan elektronik eller varför inte ny bil. Det är intressant att följa alla på facebook i detta.

Men när det gäller val av partner och potentiell livspartner och förälder till våra barn så vet jag inte hur man gör. Varför skall det egentligen skilja sig? Det finns väl även där en prioriteringslista på egenskaper som vi värdesätter mer än andra. Vilka du än väljer så är det ju utifrån din rangordning. Utseende framför intellekt är ju en spännande motsats och jag kan ju inte himla med var jag står i den frågan, men för den delen är ju utseendet inte obetydligt. Bara att jag får leta vidare om den tilltänkte inte uppfyller kraven. Småsöt och hyggligt ok tankemässigt, jaha, hur gör man då då? Problemet är bara att ett kylskåp kan du byta ut när det blir gammalt... en förälder till dina barn... ja inte så lätt kanske.

Men om du köper ett kvalitetkylskåp och även underhåller det, servar det så håller det ruskigt mycket längre än det där billiga märket som såg bra ut på ytan men som hade alldeles för få hyllor att lagra sakerna på. Krasst sett så kan jag även tycka att om vi gjort ett dåligt köp men inser det lite för sent då garantin gått ut så får vi liksom suck it up och stå ut ett tag innan vi börjar leta efter nya.

En minst sagt lika intressant fråga som varför vi älskar någon är:

-Varför bråkar vi med någon?

Hålla kärleken vid liv genom aktiviteter

I lördags kom samtalet delvis att handla om vad vi gör enskilt med vår partner, för att tex hålla kärleken vid liv.

Jag har länge avundats vänner och kollegor som åker på spa eller till någon herrgård i värmland en weekend. De lyxar till det, tar långa friska promenader i vår eller höstvindarna, värmer sig framför någon brasa med Irish Coffee i foajen, vilar lite på sängen och klär upp sig till middagen.

De kommer hem fulla av liv, de rosiga kinderna blossar ännu på måndagen, är nyfrälsta och rekommenderar till alla att göra samma sak, helgen har verkligen varit givande.

Andra har stående att gå ut några gånger per månad på tu man hand och äta, umgås.

Andra har svårt att få till det hela och pratar mest om massa saker de kan eller borde göra som par.

Personligen så drömmer jag och skulle kunna ge vad som helst för weekend som ovanstående, bara det att det ställer krav på mig, att nu f**n ska du ha kul! Du skall få valuta för pengarna och har du inte en underbar vistelse så är det ditt fel...

Jag och Matte har haft skitsvårt för den typen av aktiviteter. Innan barnen när vi försökte i Sthlm att gå ut och äta så blev det bara patetiskt och pinsamt, fast vi känner varandra utan och innan och normalt har hur mycket som helst att prata om. Men ensamma på restaurang får vi båda tunghäfta, i alla fall fick.

Så på något sätt måste varje par hitta sin nivå och sina aktiviteter som gör att kärleken hålls vid liv. Det går inte stirra sig blind på vad andra gör i det läget och tycka att man inte har det tillräckligt roligt ihop.

För mig och Matte har bilresorna varit en källa till att prata ihop oss, diskutera och skvallra, ett sätt få egentid. Vi har ju och fortfarande färdas många mil till norrland några gånger per år och till stugan på Åland som ger oss tillfälle att få magic moments.

Sen trivs vi båda rätt bra med var sitt glas vin, gärna i stugans lugna vrå när nuförtiden barnen somnat in och läsa lite på var sitt håll för att sedan efter 2 glas ha långa, spännande och givande diskussioner. Vi får och har en närhet, känner ett särskild tillhörighet i de situationerna.

Sen vi fick barn så är det även de tillfällen som vi ger barnen 100% av vår tid som ger mest och bäst långvarig effekt, som att spela kula inomhus, fixa och trixa med filtar för att få det att funka, förklara regler och tävla och ni som känner oss vet att i spel finns det ingen lojalitet bara för att man älskar varandra, där må bästa man vinna och den andra är en stor looser.

Man skall ju gilla samma saker också för att det skall funka som något som ger skjuts i förhållandet. Jag är något ointresserad av att se revy, musikaler, museum och dylikt, Matte har sina saker som han lägger in veto på.

Det får inte bli för pretantiöst och krävande heller. Det viktiga är att det funkar för båda.

En del tycker barnen är så stor del i det vardagliga och önskar komma bort lite, andra vill bara vara ensamma hemma.

Men om man har det bra, kärleken är bra, stabil, man grälar inte mer än på grund av lågt blodsocker någon enstaka gång, småtjafsar för man är lite trött osv. Ja, då tycker jag det är så tråkigt att man går omkring hemma och tycker att man borde hitta på något kanske till och med enbart för att man hört någon annan gjort någon aktivitet. Då har man det ju BRA! Varför skall man då leta anledningar för att ytterligare ställa krav i relationen?

Aktiviteterna på tu man hand skall man ju göra för att det antingen behövs eller tillför något. Supa sig redlös hemma och prata om allt möjligt från Idi Amin till Svenska Hjärtan och om man vet mjölkpriset kan ju vara lika givande.

Enligt mitt tycke är möjligheten att hitta det där zentillståndet i förhållandet i vardagen det som borde vara eftersträvansvärt, sen kan jag ju förstå och hålla med om att en herrgård i värmland låter hur mysigt som helst, bara det funkar för just er.

För mig själv kan det räcka med känsla jag får när jag vet att Matte är på väg hem, han har kanske jobbat kväll, han kommer med bussen, jag ser den passera från soffan och vet att snart kommer han att öppna dörren. Att då sitta tyst och bara på något sätt insupa att han är hemma, inte springa fram, utan jag sitter kvar i soffan, vill dra ut på mötet, förväntan och känslan att han snart kommer och den glädje jag känner att han har gått in genom dörren och som hålla den känslan lite, dra ut på det, tills han kommer in till mig där jag sitter i soffan.

Pusha och pusha?!

-Se inte dina barn som projekt

-Pusha sina barn

Jag vet inte som de ungefärliga rubrikerna ovan är så motstridiga, beror som alltid vad man lägger in i det hela.

Vi har ungefär samma utgångspunkt som Linda Skugge, det finns många saker hon skriver som jag känner igen mig i.

Jag har nog även delvis sett mina barn som projekt, försöker låta bli och jobbar verkligen stenhårt för att leva här och nu. Det känns bra och ger mig så mycket mer, men jag har mycket att lära.

Jag tycker det Linda skriver om att utöka barnens sociala tillvaro, även den mentala tillvaron som det är att delta i diverse fritidsaktiviteter, träningar vid låg ålder är av godo. Genom olika aktiviteter får de fler "kompisar" sen är det upp till oss föräldrar om det bara skall vara simkompisen eller om man skall ringa och ta kontakt andra dagar för lek likväl.

Jag tror även på att motionen är av godo, att tidigt få in det som en naturlig del i livet gör att det kommer att öka möjligheterna att min lata tonåring som lägger av med fotboll för han/hon inte är tillräckligt bra, som lägger av med gymnastik börjar med friskis och svettis eller dylikt.

Alla mår bra av att röra på sig, jag är alldeles en för god soffliggare och pösmunk och har tyvärr fått min motion genom hårt arbete och inte svettas i grupp och är en grym periodare vad det gäller träning.

Vi försöker med att alltid ha färsk frukt och att själva visa att frukt kan man ta när man är hungrig, ni som känner mig vet att det är Matte som står för detta, jag tar hellre lite chips.

Ja, listan kan göras lång, klart jag vill att mina barn skall få allt som jag inte hade och även det jag hade, vad är fel med det? Våra barn, främst min dottern tränar 3 saker per vecka, men sonen kommer starkt han är ju bara 4 år och i Uppsala så kan man inte träna judo, taekwando och dylikt förrän i skolåldern. Hade vi bott i Sthlm fortfarande så hade båda redan tränat Judo för länge sen.

Skillnaden är väl hur mycket man pushar? Om min dotter en dag inte vill gå på baletten så är det helt okej för mig, hon är snuvig eller trött det går bra. Men bara tills jag får höra att hon tycker att övningarna är tråkiga... Då är det inte okej längre, för hon vill dansa, hon vill lära sig balett men har inte riktigt tålamod och ork att genomgå det "tråkiga" då gäller det ju att verkligen lyssna för möjligheten att sluta och börja träna något annat är alltid en realitet, fattas bara annat. Men om hon inte vill sluta utan bara vänta ut träningen, ja då tycker jag det är dags att pusha lite.

Men man måste känna sitt barn och vara lyhörd inför vad som är vad, så det inte blir min och min sambos drömmar som uppfylls. Nu har jag inga drömmar om vare sig just specifikt fotbollsproffs eller ballerina utan framgången per te om något. Men mest av allt valmöjligheten.

Jag är inte en gruppmänniska och skulle säga att min dotter inte heller är det, hon är en individualist på hög nivå som målmedvetet bet ihop på helt eget initiativ en söndag för drygt 4 veckor sen, tittade på en död punkt framför sig och hoppade hopprep i 2,5 timmar för att hon inte ens var i närheten av att vara bra eller bäst på det i skolan.

Nu dominerar hon både hopprep och rockring. Inget vi har uppmuntrat, däremot kan vi ha uppmuntrat den typen av beteende tidigt i hennes liv, alltså att vill man va bra på något så måste man träna, öva och inte ge upp.

Men så börjar hon fotbollsträning, på lek några gånger under hösten och hon stormtrivs, hon verkar även faktiskt kunna föra en boll framåt och gillar gruppträningen. Visst, balett och gympa och simning som hon gjort innan är även det i grupp men ändå baserat på att du gör din grej själv.

I fotbollen skall du passa osv, inte något jag skulle ha tippat på att hon skulle gilla men jag tror det kan bli en liten fotbollstjej av min dotter. Helt galet avigt och abstrakt för mig men jag tror att det finns många goda sidor mer att ens barn tränar både individuella sporter och ingår i en större gemenskap, en lagidrott. Det de lär sig i lagidrott, att alla bidrar till lagets framgång är så himla karaktärsdanande. Den individuella delen gillar jag ju som elitist, men jag vill ju inte fostra en odräglig, oödmjuk människa där jaget är det främsta.

Så att objektifiera våra barn och se dem som projekt är ju hårfint från att ambitiöst anmäla dem till diverse aktiviteter, ridning, träning, teatergrupper. Men inte ser jag mina barn som objekt, gillar de inte det ena så blir det det andra. Om det är jag eller barnen som vill?

Min dotter fick välja mellan 4 sporter i höst, hon fick möjlighet att gå två, valet var hennes, hon valde två som hon aldrig tränat förr, men hade stött på och provat någon enstaka gång. Så vem kan säga att det är mitt och min sambos val? Hon fick även valet att inte göra något alls...

När går gränsen mellan indoktrinering och egen vilja? Hon är ju en produkt av 6 år med sina föräldrar, det är inget i min värld som man börjar med när barnen är 12 år, det börjar när de föds, när de kommer hem från BB. Det är ju nu, när hon är 6 och lillebror 4,5 som jättestora delar av deras liv avgörs.

Sexårsverksamhet och skolan var verkligen ett uppvaknade för mig. Du kan vara hur söt och gullig som helst men kommer inte att bli populäraste tjejen i klassen om det inte är kombinerat med självförtroende och ännu hellre självkänsla. Den roll du får i sexårs, den "stämpel" som sätts på dig, grinar du för minsta lilla, är du blyg, inte så duktig i skolan den lär leva kvar, länge!!

Om du inte sett ditt barn och vet hur det beter sig med andra innan det börjar skolan så är du ganska lost. Det går fort för barn att döma andra barn. Men genom att barnet har deltagit i olika aktiviteter har du sett hur just ditt barn interagerar med andra, du ser hur ditt barn beter sig när den skall lära sig något, lyssna och så vidare.

Så ja, jag vet inte, projekt, pusha??

Är det inte bara livet? Livet som vi lever så olika och därför får olika barn?

Fördöma eller döma

Ja, är det någon skillnad på att döma, fördöma eller bara tycka till om folk? Vi delar in människor, vi kategoriserar för att kunna identifiera andra och förhålla oss till dem. Vi generaliserar när vi ser och hör andra på gröna lund och på stan.

Men att döma, vilket man delvis gör när man generaliserar och uttalar sig om människor som man inget vet om, bara för att de väljer att stoltsera med sina Key West eller Florida t-shirt för att visa att de har råd att åka till Florida… Eller?

Är det då samma sak som att fördöma, var jag fördömande när jag uttalade mig om de där Floridasvenskarna? Jag tycker gränsen är hårfin och kan säkert vara föremål för många retoriska debatter på var gränsen egentligen går.

Jag skyddar mig själv med att hävda att så länge jag inte medvetet ser ner på dem utan just generaliserar och kategoriserar och ändå gör det lite med glimten i ögat är det ok, men så kan det ju vara att alla inte uppfattar den där glimten och vips så har samma uttalande blivit ett fördömande i någon annans ögon.

Så facit skulle vara kul ibland, så man kan förhålla sig på rätt sätt på rätt gång mot rätt människor… Eller? Nä jag gillar ju kaos, så jag föredrar att det finns utrymme för lite diskrepans och att vi är olika och har olika hangup´s så vi går igång på olika saker.

Spelade spel med goda vänner och där vi fick frågor typ, om våra karaktärer och trekanter, gick förbi, stöld, snatteri och annat man kan tycka att det finns massa moral men det som blev bästa och roligaste och största diskussionerna om var att jag nog kan ha backat in i någon bil någon gång på någon parkering och orsakat någon form av buckla i nummerplåt eller nått, jösses vad livat stämningen blev, för det minsann får man inte göra :D och inte heller rösta olika i riksdags, landstings och kommunalvalet, men ljuga, ja det kan man tydligen få göra ;)

Vad jag menar är att med att vi är olika och hänger upp oss på olika saker för något i vår historia har gjort att det blivit en viktig fråga för oss så får vi dynamik, men facit så sitter vi ju alla som den introverta utan personlighet som jag skrev om i förra inlägget och gud förbjude inte under min livstid!!!

Mindervärdeskomplex kontra överlägsenhet

Ojämnvikt, det lider många förhållande av. Skrivit om det förr, många älskar mer eller kanske är mer för-älskad än den andre i sin partner.

Men det finns många varianter på det och att känna sig antingen förmer eller underlägsen sin partner är kanske ännu värre än att vara den som älskar mer.

Hur tokigt det än låter så är det även svårt för den som BLIR älskad mer, det låter förmätet kanske men för den personen finns alltid en sorg att inte kunna ge lika mycket tillbaka. Därav eftertrycket på att man kan älska mycket och starkt men kanske man känner inte samma beroende, pirr och annat som en för-älskelse ger. Man skulle önska att man kunde ge samma tillbaka och det finns alltid där tyst, som ett skimmer över ens relation.

Men när man antingen ser upp eller ner på sin partner då handlar det lite om andra saker än kärlek och är lite lättare rent praktiskt att ordna, genom att tala ut och jobba på frågan. Förälskelse är inte lika lätt att fixa om den inte finns där. Men oavsett om det är lättare att tala ut om ojämnvikt i respekt så verkar det ändå vara så mycket mer prestigefyllt och svårsmält än att det är ojämnvikt på grund av kärlek.

Jag hörde en farmor/mormor med 4 barnbarn sitta på tåget och guuud vad hon underbyggde att barnen var dåliga på ditten och datten. Ena barnet hade inte smutsat ned sig kl var 9:00!!! och farmor säger först att oj, vad duktig du har varit som är ren men SÅ måste hon tillägga att och trycka in i barnets huvud -Du som aldrig kan hålla dig ren!!

Varför var den sista kommentaren nödvändig? Andra exempel som jag hör är tex att Jocke inte äter svamp, mamman sitter vid bordet, Jocke sitter med sina kompisar Johan och Lars, Johan och Lars mamma severar maten och på tallriken finns svamp.

Jamen då skall ju Jockes mamma tala om för alla och påminna Jocke om att han inte gillar svamp, men si du, när Jocke sitter med sina polare så kanske han kommer att äta svamp, grupptrycket you know och genom att ständigt påminna och trycka in i barns huvud vad DE gillar och vad DE är dåliga på så blir det ju en grym självuppfyllande profetia. Why? Vad är det som gör att vi gör så, lägger till detta? Bort, bara bort med de dumheterna, vänta och se och beröm det positiva istället, kan vi inte ha det så?

Detsamma gäller våra partner, vi misstror dem, underminerar dem och berättar hur dåliga de är på att borra upp saker eller annat händigt, vi underskattar deras allmänbildning och deras sociala kompetens. Eller så ser vi upp till vår partner och undrar hur kan DU tycka om mig, älska mig, vara intresserad av mig?

Båda lägena är lika destruktiva och jag ställer mig frågande till varför det blir så? Ska inte alfahanen och alfahonan finna varandra? Träffade en sjuksköterska nyss som citerade Darwin, förvissa helt galet elitistiskt men idag råder det väl inget tvivel på naturens urval men vi gör allt vi kan för att motarbeta detta.

Hur tokigt det än låter där oxå så är inte inte mer kul att vara den som ens partner ser upp till än att vara den som känner sig mindervärdig. Båda skapar massor av skuldkänslor och ångest.
Jag vet av min egen erfarenhet att när jag varit i något av lägrena så har det ständigt handlat om min självkänsla som varit alldeles för låg och där mitt självförtroende ibland har löpt amok för att kompensera och så hamnar jag lite hip som happ och inget blir bra, det finns ingen substans.

Hela förhållandet går ut på en kamp att antingen komma ikapp eller jobba på att försöka möta sin partner så den inte känner sig underlägsen. Det finns sällan någon ro och vila i ett sådant förhållande och det är sällan man lever här och nu och bara är i ett sådant förhållande och genom att tala om för våra barn, pränta in i våra barn vad de är dåliga på så låter vi bara detta fortsätta pågå generation efter generation.

För oss själva kan vi ju hantera tänker vi, vi är sällan snälla mot oss själva, vi kan ofta offra oss men om vi tänker på att vårt barn skulle vara i samma situation med sin blivande partner hoppas jag fler än mig ryser till och börjar jobba för att öka våra barns SJÄLVKÄNSLA och vilja att pröva och försöka allt nytt!!!!

Enkelhet efterlyses

Någon som har bättre kolla än mig får väl rätta mig där jag har fel, verkar som att min självinsikt är oklar. Den är i alla fall under granskning just nu.

Spontan och en vilja att göra saker har alltid varit lätt för mig. Alltså då menar jag om jag får ett förslag att göra ditten eller datten så är det bara på med kläderna och dra. En fest i någon stugan långtbort i ingenstans, paddla kanot eller åka madrass i bräntbergsbacken (liten,liten knöl i Umeå för slalomåkning).

Jag gillar äventyr, jag gillar att göra saker och är det inget annat konflikterande bestämt så gör jag det, åker. Innebär det en resa på 10 mil så det heller inget problem.

Större problem hade jag när jag var yngre och något hade planerats. Gick inte planerna som det var planerat så rev jag upp himmel och gjord. Livet gick under och min kontroll var ur funktion och jag hade svårt att förhålla mig till det nya. Sen som jag sagt tidigare så går det fort över men just där och då är jag förkrossad, otröstelig, livet är slut. Den chock jag fick och även Mattes familj första gången vi missade färjan till stugan eller från stugan, vem vet. Men herregud vad jag skulle vilja slippa det minnet och händelsen för den delen.

Det är även jättestor skillnad, eller var stor skillnad om jag fick veta om att planerna gått i stöpet ett tag innan, det kan räcka med några timmar så då fanns det möjlighet att reparera skadan.

Idag så har jag missat hur många färjor till stugan som helst och med åren inte något större problem med att hantera den typen av besvikelser. Senast i onsdags inträffade det hela och klart det var inte optimalt men inte hela världen heller. Det kommer fler dagar, livet är långt.

Att ställa upp för mina vänner har varit givet och att resa långt eller så för den skull har aldrig varit ett problem. Jag ser inte det jobbiga i det hela. Jag ser sällan det jobbiga i sådana saker. Jag kan sova i bilen om jag bara har sovsäck så man inte fryser. Finns det ok förutsättningar att klara av det hela så kör jag på.
Det går sova i bilen utan sovsäck också men det blir en mycket jobbigare upplevelse om man ligger och småfryser hela natten.

Finns det hjärterum finns det stjärterum! The more the merrier!

Tyvärr är inte alla likadana och det krockar rätt ofta. Har några i min närhet som kan få hjärnsläpp om en fest flyttats 5 km. Dag, tid eller annat är inte ändrat bara den geografiska riktningen de skall bege sig. Nämen då får vi tänka om.

Många som ser hinder och att saker är jobbigt, svårt att få in. Jag är uppvuxen med den attityden. Det är hinder, hinder, hinder, det kan regna, på fråga om vi ska på bio, får man det att låta som ett besvär vilken film man skall se. Alltid framhäva det negativa i sådana situationer. Busstider är dåliga, tiden är knapp. Man försöker leta hinder också, finns verkligen rätt grejer osv. Istället för att bara gå och kolla om man har det man behöver eller åka och köpa det man behöver.

Voilà säger jag om det. Vill man något så har man alltid tid. Vill man inte så har man aldrig tid. Det är inte svårare än så, tveksamt till hur många som skulle tacka nej till något som de är intresserade av, då är tiden inte lika knapp. Då kan man prioritera.

Problemet för mig då är att varför kan man inte vara rak och ärlig eller vet dessa människor inte om att de visar på hinder istället för att svara på frågan? Har de inte riktigt koll på hur de fungerar eller vet de inte om att de inte vill än? Vad är det som gör att de rabblar en massa skäl som kan förhindra det hela, skäl som jag lätt krossar då de går lösa?

För att allt är så jobbigt? Eller för att det är inte värt det?

Just otydligheten lämnar öppet för tolkning, vill man detta om hindren röjs? Eller är hindren ett förtäckt sätt att säga nej?

En annan sak som hindermänniskorna bidrar med för mig är att det finns inget positivt i det hela, det är bara dålig karma raktigenom. Att varje förslag som de får är att det låter som att man har besvärat dem. Är det bättre då att de aldrig får frågan? Njae den gubben går inte den heller utan då får jag höra det, att de aldrig blir konsulterade.

Konsulterade för att dividera hinder?

Snacka om att både ha och äta kakan.

Som sagt vi är olika och jag är inte bättre antar jag åt mitt håll, jag vill maximera varenda situation, jag vill få ut så mycket av vare tillfälle att det i sin tur har tidigare skapat problem främst för mig själv då jag inte vilar så ofta som sig bör. Men även för andra som "måste" följa med i samma tempo.

Det jag känner med de som ser hinder är att deras upplevelse måste vara av någon form av extraordinär händelse för att de skall entusiasmeras. De gör å sin sida inget innan de vet att det blir toppen. Men vilka garantier har man på det liksom? Nästan aldrig, det blir delvis vad man gör det till och den inställningen man kommer till händelsen med.

Jag hatar verkligen bortkastade dagar när man bara degar, är lite halvbakis och inget händer åt något håll. Jag åker inte och gör något, tar inte en promenad, städar inte, leker inte med barnen och vi äter typ skräpmat.

Hatar, hatar, hatar verkligen sådana dagar. Till vilken nytta var en sådan dag? Därför försöker jag skapa lite tvång på mig själv att göra saker, boka upp. Men enligt föregående inlägg så är det inte så många som har lust att boka upp längre och när man håller allt löst så blir det oftast inget för man har det ju rätt skönt där i soffan med mjukiskläderna.

Det finns andra saker jag ser enkelt på. Som om vi inte trivs i Ramstalund eller vill sälja huset. Jamen då gör vi det. Vi är inte kopplade till huset på det sättet. Det är ett jättefint hus, speciellt och annorlunda och vi trivs jättebra men det är ett hus, ett hus och det som är inuti huset det är vi. Det är vi som skapar vår miljö genom hur vi har det hemma och den stämning som finns i huset. Det är inte exteriören eller så som gör det hela. Det är vi så därför tar vi med oss det till nästa hus. Det är bara att sälja inte mycket mer med det.

Man måste chansa för att kunna veta vad som är rätt. Man har tyvärr inte de garantierna på förhand. Ni som har de garantierna får gärna dela med er isåfall...

Många sådana saker som är svåra för andra har jag och Matte haft lätt för. Kanske för att båda haft många uppbrott i livet och det finns inget annat logiskt sätt än att gå vidare. Nostalgisk kan man va men det får inte överträffa logiken när det gäller rationella beslut.

Jag efterlyser mer enkelhet, att se på saker själv mer enkelt, jag misslyckas på många fronter, jag skall bara identifera dem och korrigera dem. Jag efterlyser enkelhet hos andra i alla fall de som ser hinder, om inte annat så efterlyser jag tydlighet.

För med enkelhet kommer en mer positiv vibb, entusiasm och bra energi oss alla till godo.

Ge kred och framhäva andra

Många har svårt att dela med sig till den som det bör.

Om jag får hjälp med att ta fram viss information på något sätt så tar jag alltid och nämner den personen. Att ens för en liten stund försöka låtsas som att det inte finns någon annan som bidragit känns helfel.

Men tyvärr många gör så, många tycker att det är de vi har att tacka för typ allt, de kanske till och med tror på det hela, why not.

En tillvaro där alla skor sig på alla skapar en mindre bra miljö och där oviljan eller i den egna jakten på bekräftelse nästan tvingar alla att spela samma spel kan bara vara av ondo. Även om man skulle vara lite lagd åt hållet att framålla andra så går det inte för den du framhåller kommer att hugga dig i ryggen och det enda som är rent i det läget är ditt samvete.

Personligen tycker jag det är pinsamt helst när man står brevid personen man hjälpt och den inte erkänner dels att hon/hann fått hjälp och ännu hellre varifrån de fått hjälpen inför andra.

Just konsten att framhäva någon annan är ett enormt bevis på självkänsla och en förståelse att om vi behöver varandra och kan dra nytta av varandra och lyfta varandra.

Alla behöver bekräftelse i någon form så varför inte bara ge varandra det då där det lämpligtvis är en självklarhet.

Energitjuv

Jag fick den hemska obehagliga självinsikten att jag är en energitjuv i torsdags.
Det har verkligen gått mig helt förbi, att jag är jobbig, att det är svårt att argumentera mot mig och att jag kan pressa människor i den dialogen det visste jag ju.

Men att man i vissa lägen skulle kunna kalla det energitjuv har aldrig fallit mig in. Men helt klart är det ju ett sätt för vederbörande att se det hela. Jag som ger så mycket, jag ger av mig själv, jag delar mer än gärna med mig av all kunskap jag har. Jag ser dig och jag vet allt om dig, jag lyssnar och jag tänker in så många människor jag bara kan om det är en föreläsning eller något annat så att så många som möjligt skall kunna ta del av det braiga som jag får.

Jag ger komplimanger, jag tröstar, jag kramar och jag är kärleksfull, omtänksam och uppmärksam.

Hur gick det till att jag blev en energitjuv? För mig är ju diskussioner något energigivande, kanske en lite stund är jag helt matt, uttömd beroende på kontext och innehåll i diskussionen. Men för mig är det bara en källa till mer kunskap om en sakfråga och om dig som deltagit i diskussionen. Det är stimulerande och jag har nya intryck, mer information att ta ställning till, analysera mitt förhållningsätt gentemot frågan och gentemot dig.

Vända och vrida på massor av alternativa tankar och sen komma till en slutsats om hur jag skall agera och hur jag förhåller mig.

Men hepp, alla tycker tydligen inte det är lika kul, de om inte gör det känner sig pressade och kan till och med inför bara tanken att dryfta något med mig känna motstånd. Ni vet de där som man nästan hukar sig för rent fysiskt tydligt inför personen när den kommer och skall fråga något.

Tydligen är jag en sådan person. Självinsikten kan vara ruskigt dålig för jag har inte rikigt fånat upp energitjuvkänslan. Jag har inte sett någon huka sig direkt, kanske för att jag är rätt glad som person och kommer in med en positiv öppning men sen... när själva ämnet tagits upp så sitter de där med skägget i brevlådan som lät mig kliva över tröskeln.

Herregud, den självinsikten hade jag gärna haft för en massa massa år sedan.

Detta gör i alla fall att jag funderar lite på hur jag nu vill förhålla mig till behovet av svar på frågan varför i varenda samtal som jag deltar i.

Som sagt min förmåga att se även mig själv ur många synvinklar gör ju min resa så mycket lättare än många andra som bara går hem och tycker att Anna, den där tjejen är jobbig hon! Som inte ser sitt bristande underlag i diskussionen och som inte ser sin roll kontra innehållet i samtalet.

Jag har ju för länge sedan förstått att människor inte fungerar så och är lika självanalyserande och försöker se om de kunde gjort eller sagt saker annorlunda. Men att man kunde ponera ett antal scenarior hade jag hoppat på att människor skulle göra lite oftare. Att människor mer skulle reflektera över sitt eget bidrag även om det inte är med inställningen att de vill lära sig och göra det bättre nästa gång trodde jag var given. Att man ändå förstår att man är subjektiv i situationen och att objektivt försöka titta på vad som hände kunde vara intressant var för mig en självklarhet.

Men tydligen funkar man inte så, tydligen är det inte intressant och då är det ju himla dumt av mig att i alla år hoppas och tro att man kan få upprättelse eller ens en konstruktiv dialog om den föregående dialogen och vad som eventuellt gick fel. För i de andras ögon är det bara jag som varit sådär jobbig igen!

Som sagt de gör det enkelt för sig, och varför skulle de inte göra det? Kan avundas dem en stund men för mig är jag helt övertygad att om jag kunde få välja att göra om allt igen och så skulle jag göra som jag gör 100 av 100 gånger för att det är lite väl enkelt att bara skylla på andra.

Skyldigheter och/eller ansvar

Har fått fråga sprungen ur inlägget om Valfrihet:

Det skulle vara kul att höra mer om vad du tycker om det du kallar skyldigheter i ett förhållande. Jag antar att ett annat ord för det är ansvar?

Den frågan var även delvis aktuell under fredagskvällen som gav inspiration till föregående inlägg.

Om jag spinner vidare på begreppet respekt så är det där som rättigheter, skyldigheter och därmed ansvar i ett förhållande formas.

Jag tror inte de frågorna får så står plats i ett förhållande om respekten är på en jämn balans. De frågorna löser sig av sig själva för båda vill ge och ta för den andre. Båda vill låta den andre sova ut när den behöver det, det behöver inte vara någon varannandagprincip om vem som stiger upp med barnen som bevis på att det är rättvist.

Idag gör jag mer, någon annan dag gör du det. Sen kommer de där dagarna när båda är skittrötta och stressade och det blir lite gnabb, höjer rösten och ifrågasätter och säger att jag alltid får göra allt, och du gör inget!! Känslan av trötthet och vanmakt över tillvaron är så stor att allt känns oändligt och att jag står så ensam så ensam med sådana bördor och måsten.

Det måste man se där och då ganska snabbt att shit, det är ju inte realistiskt det jag nu säger, jag gör det för att jag är trött och stressad. Det är inte så lätt att komma på sig själv där och då och ännu svårare blir det om ens partner mår på samma sätt samma dag. Då är ingen av oss stark och kan säga att den andre är orealistisk och att man kanske tog i lite för mycket.

Har man då en jämnvikt och balans sedan tidigare så blir det inte så stor sak, rösterna dämpas rätt fort och båda inser att de är trötta och vi tar det här sen. Eftersom känslorna var sprungna ur just det mötet och tröttheten i samband med kanske en jobbig arbetsdag så kommer aldrig SEN, för det finns inget att prata om.

MEN om man inte har jämnvikt och balans sedan tidigare, då blir det en helt annan femma, då läggs denna händelse till alla andra händelser och risken att man tar upp gammalt skit då den andre partner kommit tillkorta förr, snart bråkar man om saker som hände för 4 år sedan och det enda den här konflikten handlade om var att någon glömt köpa något viktigt när de handlade, typ kaviar. En skitsak helt enkelt.

Så min skyldighet i ett förhållande är att förstå min partner, kanske veta vad som är viktigt för henne/honom och då göra den saken, så att min partner känner sig sedd. När min partner känner sig sedd så känner den sig lite mer respekterad. Min skyldighet är att komma ihåg vissa saker som är viktiga för min partner, som visar på att jag har lyssnat. Saker som är betydelsefulla, är familjen viktig, dvs ursprungsfamiljen så är det din förbannade skyldighet att följa med hur illa du än tycker om farbror Kent eller dylikt. Du gör det för din partner. Med åren kommer din partner att tycka att och känna att Du inte behöver följa med, jag vet att du inte trivs så bra och vill du slippa är det helt ok och mena det när hon/han säger det.

Det blir en växelverkan där partner tillslut inser "uppoffringen" du gjort av kärlek och respekt. Hur lång tid det tar, hur många år det tar att komma dit, är inte intressant för är det det man har som fokus så kommer det inte att bli ett bra upplägg ialla fall då räknar man bara dagarna tills man slipper. Utan gå in med hull och hår i din partners behov. Om din partner gillar katter så lär dig några raser då, du behöver inte få samma intresse själv men ge lite, visa på att du är intresserad av det din partner är intresserad av.

Vill din partner prata, så låt din partner prata, ta dig tid, visa att du lyssnar. Det innebär inte att du behöver göra allt din partner tycker att du skall ändra på dig själv utan det innebär att du i alla fall visar att du är beredd att lyssna på argumenten, ta in dem och reflektera om det finns någon sanning i orden och dina tillkorta kommanden och säg att jag hör vad du säger, jag skall fundera på det hela och försöka. Mer kan man inte göra, men din partner känner sig sedd.

Dina rättigheter är desamma, dina rättigheter är att vara dig själv, ha ditt liv, dina intressen göra det som känns bra för dig. Men här är det också så lätt att man går ut på krogen eller åker på något event bara för att det skall vara så, jag skall minsann visa att jag kan göra vad jag vill attityden. Stopp säger jag om det, gör det DU vill göra, om det är att vara hemma med familjen va det då! Gör inte saker bara för att din partner gör saker, ni är olika, låt er vara olika. Gillar en att flänga runt på stan på massor av teatrar, utställningar mm och du gillar att vara hemma, spela städa och läsa någon tidning, GÖR det då!

Dina rättigheter är att du också skall få respekt tillbaka och samma engagemang av din partner i saker som är viktigt för dig.

Med ansvar kommer då att se till att så sker enligt ovanstående. Man har ansvar för att familjen skall ha mat på bordet och gemytligt hem. HUR man får mat på bordet och gemytligt hem är hur ni lägger upp arbetet i er familj. Kanske skall man börja med att identifiera vad den andre gillar och ogillar i hushållsarbetet och sen försöka dela upp det??!!

Men jag tycker det är fel fokus, för om båda känner respekt så blir inte hushållsarbetet ett problem för du har redan dammsugit för att din partner som brukar göra det skall få komma hem en fredag och bara känna sig fri. Du gör saker din partner normalt gör i er uppdelning för att du vill glädja och visa på att vi är två om helheten och vi hjälps åt och genom att dammsuga åt dig så förväntar jag mig att du gör samma lika åt mig en annan gång.

Har man den typen av inställning så är inte det längre ett stort problem. Men visst kommer alltid hemmets arbeta att vara en källa till mindre konflikter för det är jobbigt som heltidsarbetande småbarnsförälder att orka med allt. Men konflikterna kan se så olika ut och handla om den nu uppkomna saken eller så kan man väva in årvis av problematik i samma konflikt.

Tyvärr så tror jag inte att alla gjort samma val på samma insiktsfulla sätt som jag gjorde med Matte så tyvärr tror jag att en del måste göra det valet lite senare i livet och då med en helt annan typ av konsekvens, barn som kan fara illa. Här kommer min hybris in och därmed att jag låter som kategorisk men risken att barn skulle fara illa var för mig ett av de allvarligaste skälen till att jag gjorde valet innan. Därmed inte sagt att det är försent för barn far illa i förhållanden där föräldrarna inte synkar också. Men gör ett val, lär er leva med er partner på nytt, ta nya tag och se inte tillbaka.

Respekten i ett förhållande

Jag är som bekant lite bestämd i mina uttalanden och det kan få andra som gör annorlunda att känna att de gör fel. Jag låter fördömande och jag låter som att jag äger sanningen.

Tidigare har jag inte brytt mig så mycket om hur andra uppfattar det hela eftersom det varit viktigt för mig att stå för det jag gör och det jag tycker är rätt. Men idag skulle jag väl säga att jag tonat ned emfasen något. Jag säger samma sak, men lämnar lite mer utrymme för att det kan finnas alternativa vägar att gå.

Varför denna emfas då? Jo, för jag tycker ju att mina idéer är bra och jag mår bra i det som denna fråga gäller, mitt förhållande. Jag har haft problem som alla andra i mitt förhållande men jag kan lugnt säga att jag aldrig haft problem av den typ som vänner och bekanta har med sina partners.

Oftast handlar de problem som jag hör talas om, om bristande respekt. Man känner sig inte respekterad av sin partner och då börjar allt möjligt löjligt smått bli viktigt. Det är ju ett sätt att försöka ta tillbaka makt eller balans när partner träter och tvingar sin andra hälft till familjemiddagar eller klädbytesdagar eller vad det nu kan vara.

MAN ska VA TILLSAMMANS på allsköns evenmang för det blir då ett bevis på kärlek, DU offrar DIG för mig, du går på Monster Jam i Globen eller dylikt. Då vet jag att du älskar mig.

Om jag känner mig respekterad och mår bra i mitt förhållande kommer man nästan aldrig i sådana situationer där ultimatum och den typen av uppoffringar behövs göras.

MAN gör det man tycker om, respekterar man sin partner följer man med ibland, ibland inte på den andres intressen. Vilken mängd energi går inte åt att först förhandla om evenemanget där ultimatum ställs, man åker, en är lite negativ och förstör mest för sin partner. Vad är vinningen för den som "tvingat" jo, att man på något sätt tycker det blir rättvist, men det är ju helt fel rättvisa och den är ändå inte en god rättvisa som man mår bra av utan en rättvisa som gör att man kan rättfärdiga att fortsätta leva med den man har exempelvis sina barn med för alternativet, uppbrott är för stort och jobbigt att tänka på eller ta.

Tänk istället om båda då fått vara på var sitt håll och göra det som ger dem energi, vilket bättre möte får inte de två då?

Varför jag så hårt uttalar mig att det i princip saknas utrymme för andra argument är för att MITT val av livspartner och ja, jag har sagt det förr, det är ett val, jag gjorde ett val 2002, det valet var toktydligt. Matte gjorde också ett val, det får han stå för och berätta om.

Mitt val baserades sig på att vi levt ihop i 7 år och vissa tillkortakommanden som min sambo har hade jag svårt för, jag vill och hade försökt ändra på dem i många många år utan egentlig framgång. De var en källa till problem och en källa där jag kände att det var ojämnvikt i förhållandet.

Det var säkert mer därtill 7 årskris och annat men oavsett detta så dryftades separation som ett alternativ, Matte tänkte åka och bo hos Fredde ett tag, det var allvarligt, det var på riktigt. Inte tokmånga vet om detta för att jag har haft förmånen och även inställningen att den här typen av problematik är mellan mig och Matte och det är bara vi som kan reda ut den och dryftar vi den med fler så blir det ringar på vattnet och vänner blir färgade och kommer vi sen att leva samman så kommer ändå mina vänner att se mig i ljuset av det jag berättat och hans samma lika om mig.

Keep it in the family eller med din terapeut. Jag tror inte att det är så bra alltid att prata med sina vänner om sin partner, inte om man tänker fortsätta leva med den personen. För vad händer när min kompis partner inte förändras. Hur blir min syn på parterner, min syn på min vän som fortsätter leva med en person som inte behandlar min vän rättvist och med respekt?!

Jag lyssnar gärna och kommer med råd, absolut, det är inte det jag menar här utan att det kan vara bra att tänka efter före ibland gällande detta.

Men jag gjorde ett val 2002, jag visste om att Matte hade dessa sidor som skulle innebära att jag fick ta ett större ansvar för vissa saker. Saker som är av mer praktiskt, strategisk karaktär. Vad är jobbigast att laga mat varje dag eller komma ihåg varenda tid och möte och deklarationer och räkningar som finns? Kan inte göra den vägningen.

Hur mycket väger en middag för dig och byta däck samt stryka och hur mycket väger att betala alla räkningar ha koll på alla anmälningsdagar till barnens gympa, simning osv samt storstädningen av huset, alla undanplock.

Ja, ni ser ju själva, kanske det står lika många saker men det är ju vad det sakerna kostar för MIG inte DIG som är viktigt, vi tycker ju olika om saker och olika saker är olika jobbigt för olika människor.

NI måste hitta er balans mellan alla dessa saker där det känns bra för er.

Så mitt VAL som jag gjorde kom med en konsekvens för mig själv. Jag valde Matte medveten om att han aldrig kommer att förändras och jag kommer ALDRIG mer att bråka med honom om de sakerna. ALDRIG i samband med diskussion om dessa saker säga att jag kan inte leva med dig för att du inte...

Jag gick in i familjebildandet med helt öppna ögon och det valet kunde bara jag göra!

Twitter i twatt!

Varför skall man twittra, frågorna om detta brinner som en löpeld genom cyberrymden.
Hajpat, en modefluga, blotta sig ja, samma grej som för bloggen för något år sedan, flödet av frågor och svar känns igen.

Varför twittrar jag? Hm, samma lika som för bloggen. Lite exhibitionist, lite för att knyta vänner och bekanta närmare och lite för att nätverka och lite för att hänga med i utvecklingen.

Men jag vet inte om frågan måste besvaras ens med så mycket?!
Det jag har svårt för är att en del gör det och sen påstår att de inte ser meningen och slutar. Men herregud, det är ju som grupptrycket när jag gick i skolan och en del började smygröka.

Ska detta aldrig ta slut tänker jag? Jag har skrivit om det förut och tydligen nu igen.

Först måste man väl göra sin egen research, inte bara hänga på?! Eller tänker jag helt fel här?

Självklart skall man prova på och ge upp är ju inte alltid något fel eller ett nederlag. Det är många saker som inte varit min grej och för att veta att det inte är min grej måste jag prova, eller?

Så därför tycker jag att själva argumenten som en del fäller efter att ha provat blir att de då försöker dissa twitter. Jamen det är här jag är lite frågande.

Men som sagt det är inte en stor sak för mig utan en kul grej som känns bra och svårare behöver det ibland inte vara och är det inte en kul grej som inte känns bra så skall man definitivt sluta upp det det vad det än må vara, men helt klart kan andra se mening i det några dissar och vice versa.

Är verkligen alla sätt bra?

Hmm, mamma säger att jag och Matte är elitistiska, jaha, något nytt under solen eller?

Klart vi är, vi är mycket, många människor är mycket men bara för att man är egoistisk, narcissistisk eller elitistisk så kanske det inte dominerar en människa.

Alla bär vi på många olika delar och alla är ju inte 100% miljöpartist, dvs står bakom hela manifestet in till döden, jo kanske just miljöpartisterna. Men inte alla andra manifest, de är ju ofta en kompromiss och man står bakom en del personligen men kanske hela kittet för ideologin eller nått.

Oavsett så är jag en faan av högre eller ytterligare utbildning och förkovring. Det räknas inte i examenstitlar i mina ögon, det räknas inte i poäng utan i förmågan att kritiskt granska och analysera den information du får framför dig oavsett om det är att borra för bergvärme, din löneförhandling eller din kompis partners tillkortakommanden.

Många har en förutfattad bild vad ordet och andemeningen står för så jag förslår som oftast ett besök in på wikipedia, elitism

Visst, men för mig handlar det mycket om utbildning eller mera korrekt kunskap.

Jag brinner för kunskap på alla sätt och vis och då det kommer till våra barn och deras möjligheter så känner jag att jag är lite kluven.

Vilka incitament skall man ge sina barn för att de skall prestera bra i skolan?

Jag lovade Mattes syskonbarn en glassig resa från skolgården om betygen var höga, mycket höga, enligt min tids räknesätt, över 4,5 i snitt. De har bra betyg de flesta men någon helikopter eller dylikt har det inte blivit.

Men det är mest en kul grej. Incitament måste grundläggas tidigt, i uppfostran. Vilja skall komma från barnet att lära sig för sin egen skull. Att betala pengar för varje godkänt prov är kanske en bra väg att gå för vissa, att få andra gåvor eller möjligheter för bra utfört arbete, ja kanske.

Men för mig är det inte en väg jag vill och tänker gå. Om mina barn inte vill och kommer att läsa läxor osv, om det kommer att vara en ständig källa till problematik, tjat och annat så kommer jag att anse att jag misslyckats för länge sedan.

Sen hur jag då kommer att gå tillväga med min tonåring som jag misslyckats med att inspirera, ja, då kanske pengar eller annat kan vara ett alternativ.

Jag ser ju redan nu tendenser främst hos vår dotter att hon har en egen vilja att lära sig och kunna själv. Sonen på sitt sätt också men de har rätt olika approach till det hela även om jag nog tycker mig skönja ett liknade uppsatt mål. Det är mest vägen dit som de tar som är annorlunda.

Så i den frågan är jag elitist, och om mina barn har lätt för att lära så anser jag att de skall stimuleras, inte på bekostnad av andra som har svårare men absolut inte att man skall hålla tillbaka mina barns utveckling på grund av att man saknar resurser eller den jämlika tänket att alla skall lära sig tillsammans och de som är duktigare får vänta in de andra.

Min elitism grundar sig i att man skall ha individuella målsättningar för barnen i skolan, i fotbollsträningen osv. Är man en talang så skall det stödjas, svårare än så är det inte för mig. Inget som handlar om att se ned på andra och annat dumt, det är inte elitism för mig.

Men oavsett så anser jag att jag skall skapa ett intresse och en vilja hos mina barn som de sedan väljer att göra vad de vill med. Om mina barn väljer lågstatusyrken, väljer lågutbildade yrken, så kommer jag inte att vara glad men det viktiga är att det var deras val, att de hade möjlighet att välja mellan veterinär och bilmekaniker, mellan ekonom och vårdbiträde.

Men om deras betyg inte räcker för att kunna göra val utan blir hänvisade till att jobba 15 på Ica, upppackandes varor, då kommer jag att bli besviken riktigt riktigt mycket, på mig själv!!!

Valet måste vara deras och förutsättningarna att kunna göra det valet skapar jag från dag 1 i mina barns liv och inget jag kan komma på sådär när de är 13 år!

Rädda mänskligheten

Trodde att jag lagt ned världsamvetetgrejen, trodde till och med att jag snart skulle gå upp en version och därmed få titulera mig Anna 2,5 men jag vette katten.

Jag hittar ständigt nya små projekt, liv jag måste rädda. Spenderar fortfarande alldeles för mycket tid med att boosta andra, lyssna på andra och få dem att inse livets verklighet.

För det är ju ett som är säkert, född Pettersson så är det på något sätt så himla lätt att veta vad som är rätt.

Skämt åsido. Jag vill verkligen att alla skall må bra, att alla skall inse sitt marknadsvärde och jag vill verkligen att alla skall ha all information tillgänglig och därmed göra sina val utifrån fakta och analys.

SÅÅÅÅÅ många har såååå mycket stolthet och så kan de hålla på en massa med ditten och datten om det och det är så mycket prestige och vem vinner och hallå...

Men för mig, personligen är detta väldigt frustrerande och stimulerande. Jag mår bra när jag får agitera, lära upp, undervisa, informera, instruera någon som är frågande.
Jag mår mindre bra om folk då inte följer mina råd och sen återkommer med samma problematik om och om igen.

Jag fattar varför man gör så, jag kan kanske ibland hålla med men beklagan är så himla negativt, att försöka omvända någon annan också.

Det är bara du som kan sluta röka, banta, träna, bli mindre svartsjuk, få självförtroende, självkänsla. INGEN annan kan tala dig till rätta. Det kan bara ske om DU verkligen vill det.

Kände bara för något år sedan att alltför många ville mest bara prata om sig själva och prata av sig och beklaga sig utan egentligen få råd. Herregud, då kommer man ju jättefel om man kommer till mig. Då måste man faktiskt verkligen säga det, tjena Anna, jag vill bara prata av mig. Ingen analys önskas tack!!!

Det är schysst för då kan jag säga nej tack, jag orkar inte höra om din ouppmärksamma partner igen eller din kollega som inte ställer in kaffekoppen i diskmaskinen osv. Det är schysst för då kan jag även säga, ja tack, jag finns här, jag kan lyssna, säg till om du vill ha en annan syn eller vinkling på det hela.

Ja, ja, vem vet, man går några steg framåt och något enstaka bakåt. På det hela taget så har jag utvecklats enormt för varje år och dramatiskt sista åren. Nu är det inte så många liv som är mina projekt längre, det är ju väl det då. Desto mer energi och kraft kan jag ge till mig själv och de få som är kvar och som kommer i min väg ;).

Vilken utgångspunkt har vi?

Visst är jag en galet egoistiskt, narcissistisk person med omättligt behov av yttre och inre bekräftelse... Vem är annorlunda egentligen? Den stora skillnaden är att jag erkänner och ännu mer är så fräck att jag uttalar mina behov!

MEN det går inte en dag utan att jag vaknar och tänker på andra, hur jag kan göra deras dag bättre, hur jag får busschauffören på bättre humör om jag ler och säger godmorgon istället för att vara morgonsur och trött och titta ned i golvet.

Det lilla som gör skillnad och som jag gör bara för andra, hmm, vilket man aldrig egentligen kan göra. För genom att få busschauffören att le, mår han bättre, det är bevisat att för varje gång vi drar på smilbanden mår vi lite bättre. Genom att veta att jag påverkat honom positivt om än i så minimal liten liten del av dagen och livet så mår jag bättre.

Alltså behov av bekräftelse kan därmed se så olika ut, inte bara vad du är snygg och smart!

Jag har en stor brunn att fylla när det gäller den typen av bekräftelse. Mår någon dåligt så vill jag uppmuntra dem. Jag kan tänka hela vägen till jobbet eller ett möte på kramen jag skall ge för att ge vidare min kärlek, omtanke och värme om jag vet att någon behöver det.

Hmmm, shit vad besviken jag blir när jag gång på gång upptäcker att så verkar inte så många fler fungera. Inte för att det kommer som en chock, men när människor på så många andra sätt visar att man betyder mycket så varför inte på det klassiska sättet, med en kram tex.

Jag tror att vi vill och vi ser att du och du och jag behöver en kram, men något gör att vi hindrar oss själva. Som om vi vore rädda för vad engagemang det kan kosta oss. Kommer vi därifrån? Är jag fast för alltid med denna människa nu? Eller så är man bara helt enkelt rädd för känslor.

Det är lite liknande när man inte längtar och ser fram emot saker, som att man missunnar sig själv viss glädje. Man är inte värd, man försakar sig själv involvering för att skydda sig.

Nää, vi är ju de vi är och inte ens jag kan omvända alla eller om ens någon. Men visst vore det mysigare om vi alla var lite mer kramiga och förlåtande och visade vår omtanke och kärlek lite tydligare rent fysiskt?!

Kärleksfulla uttryck

Jag ger smeknam till de flesta så fort de betyder det minsta lilla mer för mig.

Det är mitt sätt att visa vad jag känner och att just du är betydelsefull.

Det kan bli många hjärtat, vännen, tjejen, killen, gullet och så kan det låta.

Ibland kan jag säga det för att det är lite provocerande för att någon kan bli lite störd, men till 99% så är det av ren och skär värme, för att du betyder mycket för mig och jag vill knyta dig närmare mig.

Hmm, det är inte så många som kallar mig sådana saker. Förvisso så tror jag att det inte är så många som gör som jag, inte vad jag har märkt. Jag har kollat runt lite med kompisar också hur det funkar på deras jobb och så...

Men vilket som så gillar jag att öppet och tydligt visa vad jag känner och visst gör jag det med mycket fysisk beröring och huvudlutningar, knuffar och annat. Men ord är också viktiga.

Jag kan bara hoppas att vi blir fler som gör så, det är ändå himla trevligt att känna sig omtyckt, det antar att de allra flesta tycker??!!

Tanke och synpunkt är det samma sak?!

Vad skiljer en tanke från en synpunkt?

Säkert en massa märkliga akademiska direktiv.

En tanke:
view
thought
thought
meaning
mind
suggestion
conception
cognition
thought-wave


En synpunkt:
ställning, mening, åsikter, åsikt, vinkel, aspekt, aspekt
view
aspect
standpoint

För mig är tanke och synpunkt synonymt! Så fort jag har en tanke tar jag ställning för eller emot. Bra eller dåligt, vad vill jag, vad tycker jag?!

Självklart behöver det inte vara samma sak men eftersom jag sällan går omkring och förhåller mig neutral till saker så tycker jag till om stort eller smått...

Det behövs sällan mer än det för att jag skall gå igång, en tanke, som nu. Oavsett har jag tagit ställning, jag vet vart jag står. Sen behöver det inte vara hugget i sten, men jag tycker i alla fall till och har en åsikt.

Således blir ju en tanke och en synpunkt för mig direkt samma sak även om SAOL inte tycker så!

Att dela centerpoint!

I lördags var jag på en galet stimulerande tillställning på alla sätt och vis. Den var trevlig, spännande, intressant, givande, god mat, gott att dricka och bara bra helt enkelt.

Det var rätt lika människor som delade samma lägenhet. Färgstarka till hår, kläder, tycke, smak, personlighet och allt annat som gör att man står ut.

Det skulle rätt lätt bli en intressekonflikt, alla vill stå i centrum. Men om alla vill och är villiga att dela centerpoint så går det bra. Det är just det som gör och gjorde den här kvällen så givande.

Alla vi vill stå i centrum, lysa upp i mörkret, tillföra dynamik, föra ordet, föra samtalet, ha rätt, få sista ordet och allmänt bara få bekräftelse. Alla är så färgstarka att man både respekterar och vill ge varandra plats. Om man är villig att dela detta så kan det bara bli bättre.

Ve och fasa att komma in på en fest där några hörs ljudligt och styr och ställer, några sitter uttråkade som de sålt smöret och tappat pengarna. Några sitter som rädda hindar och bara flackar med blicken.

En jämnlik tillvaro, jag vill inte trycka ned någon, jag vill inte att folk skall se upp till mig, avundas, eller tycka att jag är förmer än andra. Jag vill ha en bra och skön tillvaro inget mer och inget mindre. Jag vill ha intressanta, självständiga och egentänkande människor omkring mig. Jag vill ha självsäkra och trygga människor där också.

Tyvärr ser världen inte ut så och jag säger bara här vad jag vill. Jag anpassar mig och vantrivs inte i andra situationer utan detta var bara en otroligt givande kväll.