Avvisad, nobbad

Hur kul är det för självkänslan, hur bra mår man när man fått nobben? När någon dissat en eller man bara blivit avvisad, vadi skillnaden mellan avvisad och nobben nu ligger då de är synonymer.

Såg på tv, något program om sjukt överviktiga som genomgår en bypassoperation. Det finns ju inte bara ett sådant program som går på alla kanaler om vi säger så, något av dessa zappade jag förbi. En tjej hade vid 27 års ålder genomgått någon form av bypass och gått ned upp mot 80 kg tror jag, något sådant. Nu var hon ungefär 30 år och vägde väl runt 60 kg och såg helt ok ut. Hon var inte toksnygg men såg fräsch och trevlig ut.

Läkarna ansåg att när de fixat figuren så var ju allt klappat och klart men eftersom hon varit tjock hela livet så krävdes det en rejäl omvandling i hennes huvud också. Att se sig som smal och identifiera sig med den hon var idag. Vilket som så sa hon en sak som var rätt slående. Att förr när hon fick nobben eller ingen tittade åt henne, och nu pratar vi killar, det motsatta könet, som var av intresse för henne, alltså när hon fick nobben förut så satte hon det delvis eller som mest i relation med den övervikt som hon hade. Men nu, om hon fick nobben så berodde det ju på hennes personlighet och inte hennes yttre och det var ju inte heller så kul.

Vi hanterar avvisanden på så olika sätt, jag fokuserar nog inte så mycket på att det beror på min personlighet om jag får nobben, jag kan misstänka, men tänker mer i former av att vi inte synkande, att personkemin inte fungerade... Så alltså det är två som bidrar, jag tar inte hela bördan själv, det vet jag inte om hon gör heller så vi lämnar de spekulationerna.

Men mestadels när jag råkat ut för någon form av avvisande så kan jag initialt bli jätteledsen, beroende på vad det är, jag gråter och lever mig in i känslan. Detta för att då är det för mig mycket lättare att gå vidare och lämna ämnet istället för att dutta då och då och doppa känslorna i förtretet. Dra ut på det helt enkelt, lite som att man stoppar tungan på blåsan i munnen fast det gör så j*la ont, men ändå, i alla fall jag, kan inte låta bli att utsätta mig för den känslan om och om igen och låta tungan åka över den onda blåsan. När det kommer till det som känslomässigt gör ont så försöker jag leva ut alla känslorna på en gång så är det över.

Därefter börjar uppbyggnadsfasen, där jag repar mod och vill visa den/dem vem de har att göra med, vad de själva förlorat och att jag minsann inte är en förlorare.

För att bli avvisad, det kan gälla en flirt på krogen, någon man står närmare och uttrycker sina känslor för och de är inte besvarade, men det kan även gälla vänner som dissar en för en annan, förekommer väl rätt ofta under tonåren. Det kan även gälla vid jobb som man sökt och inte får.
Det finns många tillfällen då man kan känna sig nobbad eller avvisad, så enkelt som av en kassör/kassörska.

Jag bara tror att beroende på hur vi hanterar nobben så påverkar det mycket av det som sker senare i livet. En del ger upp, söker aldrig mera nya jobb, en del tar timeout och intiterar inga fler inviter. Det är ju så enkelt för mig som inte har någon skam eller stolthet i kroppen att bara gå på, vill du inte ha mig? Vill du inte HA mig? Vill du inte HA MIG. Min självinsikt kanske är skev men jag tycker ju givetvis att de är konstiga som inte vill ha mig, vad det nu kan gälla.

Som jag skrivit tidigare så vill jag något tillräckligt mycket så jobbar jag för det tills jag ser att det är stendött och någonstans kommer väl min självbevarelsedrift in och helt plötsligt är det inte lika viktigt längre för mig, jag backar och kan man säga, ger upp. Men se, där tänker jag inte så, att jag gett upp, för jag har ju tappat intresset eller genom självbevarelsedrift sagt till mig själv att jag ändå inte vill ha det där jobbet, den där lägenheten var inte så fin ändå, den var dåligt planerad och gud vet allt. Bortförklaringar måste vara psykets sätt att hantera precis allt som är jobbigt.

Jag undrar vart alla bortförklaringar hamnar så småningom, viktigt för mig är ändå att behålla självinsikten i allt detta. Alltså att vara medveten att jag försöker rationalisera det hela och att jag delvis använder bortförklaringen som skäl för att ta bort eventuell smärta. Men det kan faktiskt även vara så att jag helt enkelt ledsnat.

För jag vet inte om killar verkligen skall ha ensamrätt på det där med att det är jakten och inte bytet som är intressant. Själv fungerar jag väldigt mycket så, att jag går efter något, och att det är själva arbetet med att övertyga eller övertala eller utmanövrera eller bara charma någon till något och ibland kan jag förlora mig rätt rejält i detta utan egentlig vetskap om jag ens är intresserad eller tycker det jag kämpar för är viktigt.