Så var vi där igen

PMS, jag antar att jag kan stava till det idag.

Började dagen kanon, hade ett schysst upplägg på jobbet och kunde debitera för nedlagd tid. Hade telefonutbildning och dagen flöt på. Jag var på skitbra humör och det var friiiiiday! Jag kände mig snygg och jag skulle gå ut på kvällen.

Lunch, börjar tappa socker, börjar tappa fart men är ändå ganska ok.

Kompis ställer in kvällens glas vin i sthlm och efter att ha fixat att kunna vara ute hela natten, dvs barnvakt så pssss så går luften lite ur en.

Hmmm, nu börjar det.
Sen sket sig det schyssta upplägget, först en gång och sedan två gånger på jobbet.
Jaha, negativismen sprider sig.

Frustration, är anti, dryg och det drabbar någon jag absolut inte vill att det skall drabba. Jag bränner min broar så att säga. Har hänt förr och lär antagligen hända igen, framtiden får utvisa hur länge och om det fínns någon att rädda. Jag lever som i tidigare inlägg ut mina lustar och det är ju inte alltid helt fördelaktigt.

Jag åker och skall fixa presenter till barnkalas för lördagen samt handla lite vin inför lördagens evenemang då en kompis kommer över för killarna skall ut.

Ser en person som mest troligt ser mig, ja, vad jag tänker inför detta passar sig inte för detta forum, det får bli på tu man hand när den dagen kommer.

Ringer någon som betyder allt för mig, någon som vet allt om mig, blir lugn, jag tackar den som tackas bör för att den personen är i mitt liv och orkar vara i mitt liv. Vi ger och vi tar, så är det, vem som vågskålen väger över på just idag, spelar ingen roll, jag har mitt stöd, jag har min anförvant, nästa gång är det hennes tur att väga över, idag var det min.

Hem, helt slut! Känner att gråten suttit i halsen sedan jag var dryg mot en person som jag absolut inte vill vara det mot, en person som känner mig rätt bra verkar det som, i alla fall en person som har lätt för att förstå mig, lätt för att förstå människor.

Nu antar jag att det bara är att vänta, för att det är pms lär det inte vara någon större tvekan om. Det enda som skiljer sig denna kväll från andra pmskvällar är att jag faktiskt har kompisar kvar. Jag brukar gråta och beklaga mig och säga att ingen tycker om mig och ingen vill vara med mig och jag har inga kompisar, inga vänner. Denna kväll känner jag inget sådant, är faktiskt ganska lugn just nu. Mår rätt bra, det är ju helkonstigt, varför bråkar jag inte mer, varför mår jag ändå ganska bra under dessa omständigheter?

Jag undrar kunde det inte ha infunnit sig tidigare idag innan jag var dryg och innan jag brände broar?

PMS
Det är så jvla sjukt, det är så onödigt att det skall behöva bli såhär. Varför jag har drabbats av detta varje månad förstår jag inte på något sätt, det kan ju inte fylla några som helst funktioner i vårt behov av att föröka oss, för att skapa en bättre genetik eller dylikt. Finns det forskningar som talar om själva nyttan med pms? Enlighten me please!