Telefonröst och cyberkontakt

Jag har ju genom året haft en del säljare och annat, många anonyma telefonkontakter. Ibland tycker man om rösten man synkar så att säga, orden flyter och allt känns bra.

Ibland blir det bara syftningsfel och missförstånd, allt beroende på vad för typ av kommunikativ människa man är. En del pratar om att vi använder helt olika språk och därför blir det tokigt.

En del känner att det tar lång tid, en del har hört att det tar lång tid och en del använder mer neutralt, har förstått att det tar lång tid. Beroende på vem vi är och vilken typ av språkbruk vi nyttjar så blir kommunikationen därefter. Vi har därför lättare eller svårare att förstå varandra.

Själv flirtar jag mycket i telefon, när jag skulle beställa container första gången av Bring och son, vilka jag starkt rekommenderar... Så var killen/mannen i telefonen hur käck som helst, grymt chauvinist och kallade mig för stumpan, lilla gumman, hjärtat ja allt ni kan tänka er. Men guuud va kul det va att prata med dem där, de flesta jag haft kontakt med hos dem har varit samma lika. Nu har även servicen varit suverän, ringt kl 15 en fredag em och de har ändå hunnit ut till Ramsta och tömt och bytt container.

Men när jag har ett sånt samtal blir jag alldeles glad, jag vill gå på afterwork med de där killarna/gubbarna. För säkert är någon av dem till åren komna, men det hindrar tydligen inte från att de har grym telefonröst.

Det är det som är så lustigt att ålder avspeglas sig inte alltid i telefon eller på nätet i mail eller chattar. Jag pratade med en kund och tyckte att han lät så jvla snygg så jag var tvungen att kolla med en kollega, om han motsvarade förväntningarna.

Men se det gjorde han inte, jag skulle bli besviken fick jag höra... Nu skall jag träffa kunden om någon vecka så jag får väl bedömma själv, men jag litar dock på min kollegas omdöme.

Så vad döljer sig bakom ridån? Kan vi leva upp till förväntningar eller dylikt. Alla som träffar någon på nätet via olika matchningssajter och snackar i timtal på nätet, när tar man över och börjar prata i telefon? Är det så att säga näst steg? När man sedan träffas, vad stämmer egentligen? Vi har ju de flesta till mans våra alteregon på nätet, som namn på våra hotmailadresser eller våra avatarer?

Våra alteregon är ju inte oss själva, egentligen kanske någon är hiskeligt blyg i verkliga livet. Det kan vara en urtrevlig människa som man träffat, bra och härliga värderingar och synpunkter. Men i sociala sammanhang kommer inget fram för personen bara står tyst i ett hörn. Hur funkar det liksom? Om den jag har "träffat" på nätet och visat sig vara en kanonperson med mig och succcesivt vågat vara öppen mot mig men egentligen är det inget av det som stämmer överlag med personens sätt att agera i verkliga livet? Blir jag inte besviken på verkligheten då? Människan lever inte upp till förväntningarna.

Spännande är det i alla fall!

Varför vi skaffar barn?

Jag e lite konfunderad. Jag har själv längtat efter att mina barn skall bli så stora som de är just nu för att få lite mer stuns i kommunikationen, få lite utmaning och förhandla lite.

Men så kommer jag ihåg hur jag var som småbarnsförälder och även förstagångsförälder. Detta då jag träffat en kompis lilla bebis några gånger. Jag var faktiskt rätt bra som småbarnsförälder. Jag har haft en nojja å det är att de små skulle sluta andas när de sov, i övrigt är jag inte rädd av mig eller överbeskyddande.

Jag pratade otroligt mycket med mina små bebisar, vi gick omkring och jag berättade om allt jag såg, sprickor i väggar, moln, toapapper, kaka, soffan och så vidare. Förklarade allt i deras omgivning. Eftersom jag gjort detta så kräver min son idag att jag upprepar allt han säger som en bekräftelse, vilket jag nu tycker är skitjobbigt ibland.

Jag har alltså byggt min egen spikmatta eller vad man nu skall använda för symbolik. Men så kommer det sig att det ändå pratas lite bebis omkring mig. Bebis sover inte, bebbis tar inte flaska, bebis vill inte ligga själv.

Tänk vad vi vill ha våra barn och sen när vi väl har fått dem går en stor del av vår tid åt till att få dem att "klara" sig själv, ex i babygymmet och roa sig själv ett tag, eller sova tidigt så vi får vuxentid. Problemet är att när vi så gärna vill att bebisen just är sådär självgående och inte behöver så mycket stimuli från oss som föräldrar så skiter det sig nästan alltid. Just då så är barnet sitt allra mest krävande jag.

Det är väl egentligen ingen skillnad när bebisen blir större och blir ett barn, det är samma lika och beteendet från oss vuxna är desamma. Vi sänder ut sådana stresssignaler att det bara blir pannakaka av allt. Om vi bara satte oss ned och slappnade av i 5 minuter så skulle allt gå gallant ju, bebisen skulle ligga lite själv, om man först försökte sätta igång lite stimuli, men lägger man bara ned bebisen och förväntar sig att kunna träna, dricka kaffe, surfa eller något så är oddsen rätt höga att det går på tok.

Så vi skaffar våra barn för att bli fri från dem?

Så idag när mina små har blivit större så kan jag tycka det är skitjobbigt, att prata, att allt skall förklaras och det är som att mitt behov av egentid blivit så mycket större? Kanske, kanske inte, kan inte riktigt se klart men helt klart är jag mer lättirriterad nu. För med mer medvetna barn och större barn som äger argumentets gåva, (helt otippat med mig och Matte som föräldrar va?) så är de ju mera tydliga som individer och därmed också lättare att bli less på eller irriterad på.

Å jag kan bara längta till de skall somna och just som de gjort det vill jag bara väcka dem och krama dem och säga hur mycket jag älskar dem... Shit detta är ju nästan värre än olycklig kärlek i tonåren.

En dag hemma!

Barnen krassliga och jag är hemma. Vad gör man? Är själv lite trött och hängig så viss tid går åt att spela tv-spel och se film. Jag läser böcker, vilar och har bakat sockerkaka.
Känner att det ändå varit en bra dag med barnen.

Men så kommer det, vi spelar trollet Hugo och Spyro, spel som mina barn borde kunna lära sig klara av med viss övning. Vem skall lära dem är det då tänkt? Ja, dessa barn av vår nuvarande tid lär sig ganska snabbt. Om de som i vårt fall lever med föräldrar som har alla prylar som de själva kommer att använda så har de ju haft lång invänjningstid och sett när någon av föräldrarna gjort antingen det ena eller det andra.

Fixa dekoder och komma ihåg vilken kanal som är vilken för DisneyChannel och Barnkanalen det har Amanda fixat länge. Sätta på bärbara DVD ej heller något problem, ibland kan de ha haft för bråttom och valt Finska och då blir det svårt. Engelska väljer de ibland medvetet, gud vet varför de tycker det är kul, men jag antar att de kan många av replikerna redan på svenska.

Så skall då jag hjälpa de med playstation. Jag är så himla ringrostig, ointresserad och dålig så jag är inte någon större hjälp. Jag stör mig på det hela och jag vet att jag inom mig tycker att det är en självklarhet att jag skall kunna detta. Alltså ser jag ned på mig själv i detta fall.

Jag har aldrig spelat så mycket tvspel. Dataspel körde jag några intensiva år på 90-talet. Jag gillar plattformsspel då det givetvis är en utmaning för mig som är målfokuserad, men jag är skitdåligt på att fixa kontrollen och kunna hoppa över allt som skall hoppas över, bäckar, raviner eller dylikt. Jag var grym på fpsspel, jag har spelat ut alla Doom, och minst 3 Quake versioner. Jag spelade strategispel som Age of Empires och var även där rätt biten och rätt ok. Sen kom Tomb Raider som kändes som en variant på detta och plattform, vilket det säkert var och då började jag bli mer lost. Plattform är inget för mig, i alla fall inte ännu. Jag har dock chansen att jobba på det igen och börja med spelen för de små utan att behöva skämmas, jag umgås ju med mina barn :-)).

Idoler?

Har just suttit och tittat på svtplay och sett 1 timme med Carola!

Det kan ju göra vem som helst glad, det förstår jag :-).

Skämt åsido, många är kluvna till henne och säkert med all rätt. Själv har jag gillat Carola sedan dag ett och missade den svenska uttagningen på grund av att det var skoldans för 6:orna på Östtegs skola den kvällen. Så jag fångades inte in där och då i hennes nät men det var liksom svårt att undvika som liten tjej då på den tiden.

Carola har gjort massor av tokiga saker, klätt sig på sätt som man skulle önska att klädpolisen burade in henne, hon har sagt och gjort saker och hon är framför allt religiös och djupt troende, något som jag i allra högsta grad inte är och även är rätt ambivalent inför.

Men på något sätt gör det inget, jag antar att det är ungefär som med Zlatan för dagens barn och ungdom. Jag skiter väl i en massa hon gör, hon har ju inte direkt misshandlat någon eller gjort saker av den digniteten utan hon är en showgirl som ibland har sagt mycket plumpa och dumma och stötande saker.

Hur jag än vrider på det hela så tilltalas jag av Carola, jag tycker hon har en fantastisk utstrålning och en duktigt bra röst, bland de bästa.

Ibland kan jag vara less på Carola men hennes låtar har spelats en hel del hos mig och jag har en ganska speciell relation till mycket av hennes musik.

Men även om Carola dök upp i mitt liv när jag säkert var som allra mest mottaglig så kan jag inte minnas att jag har haft en idolplansch uppe på henne. Jag har mig veterligen inte haft annat än hästar och en bild på keyboardisten från Depeche Mode, för att jag tyckte att han var snygg.

Jag har tidigare sagt att jag har inte idoler och därför så känns det även bra att gilla Carola så mycket, för hon är inte en förebild för mig, hon har inget att svara upp mot för mig och varför skulle hon det? Hon sjunger och det är hennes grej om hon röker, super och svär så är det väl hennes sak. Javisst vore det bra om en känd person även förgick med gott exempel och satte en miljövänlig prägel på tillvaron, men om de inte gör det? Vad gör väl det?

Alla människor har väl ansvar att föregå med gott exempel? Alla vi som finns i vårt avlånga land har precis samma skyldighet, inte kan en "kändis" behöva leva annorlunda än vad vi kräver av oss själva? För mig blir det tokigt om man resonerar så. Även om jag i mångt och mycket skulle önska att de som är "kända" levde på ett prickfritt sätt för att inte indoktrinera våra ungdomar till dåligheter då idoler ändå har en viss påverkan. Men ens föräldrars och ens kulturella, sociala arv måste för mig vara av så mycket större vikt och sätta större prägel på våra barn än vad Carola sjungandes till gud eller kastandes blommor med blomjord kan göra.

För mig finns det två giganter som är lite utöver det vanliga, som ändå faschinerar mig lite mer och som fångar och trollbinder mig. Det finns mycket och många men dessa två har jag haft en nästan känns det som livslång relation med. Jag är säkert inte ensam om detta.

Carola som ni förstår men även Madonna. Jösses vad glad jag är över att hon skall komma till Sverige och jag tänker göra precis allt jag kan för att jag skall få biljetter till jippot. Säga även där vad man vill, kabbala och annat som hon håller på med. Även om har lite tacky smak när det gäller kläder och har även hon hunnit med rätt mycket konstigheter.

Men där, när vi talar om Madonna så talar vi om en person som verkligen har lyckats att följa med i tiden och utvecklat sig själv och sin musik. I mina öron blir hon bara bättre och bättre och jag hoppas vi blir fler som kommer att ses i Göteborg!

Säljakomplex

Jag har ofantligt många kartonger med barnkläder som vi skall sälja, så är tanken.
Men så är en kompis här och tittar över grejjerna, och shit vad det är svårt. Självklart är det finare grejjer och då kommer tankarna på att om vi skall ha fler barn vad gör vi då?

Ska vi ha fler barn? Nej så går inte tankarna men ändå, herregud. Sen kommer andra tankar, om vi får fler barn så kan det ju vara vilket kön som helst och det kan komma vilken tid på året som helst och då har det jag nyss inte kunde sälja inget värde för storlekar kommer fel mot årstider och då kan det nya barnet ändå inte ha dessa kläder.

Sen har vi fler aspekter, blödig som jag är, nostalgisk och lättrörd så är jag inte den bästa att vara med i den här processen. Får vi barn igen så lär det väl ordna sig, och nu borde jag ju passa på att skeppa iväg allt. Men lätt kan jag ju på inget sätt säga att det är.

Jag skulle ha gjort något åt detta för länge sen, men nu lär jag väl bara få en jobbig dag med minnen och självrannsakan och att jobba på att behålla intellektet och inte låta känslorna styra.

MSN - roligt på jobbet?!

Det är fantastiskt, när man sitter i kontorslandskap, så är man fri att kommunicera via MSN med sina kollegor utan att alla kan höra detta, so far so god!

På bfs där jag jobbade tidigare försökte vi anamma detta men vi var bara några få tjejer som följde principen.

På mitt nuvarande jobb är det en nödvändighet att kommunicera via MSN vill säga.

Jag gillar att jobba med utvecklare, män eller kvinnor, ja det kanske inte är viktigast men det är rätt roligt att jobba med manliga utvecklare, har heller inte prövat så många av kvinnligt kön, just av den anledningen att de inte är så många.

Så i vår enkla kommunikation, ironiska, dryga, spefulla eller dylikt så är det inte helt otroligt att ett leende kommer över mina läppar, skitsaker egentligen, men roliga där o då, vem öppnar länken först, vems fel, vem skall göra vad för vem o en massa dumma syftningar.

Vilket som, det är kul, jag skulle skratta högt om jag inte stod i kontorslandskap.

Men se, kul på jobbet är ju inte en självklarhet förstår ni.

För det första, nu undrar ju andra, det måste det ju vara något riktigt roligt för jag har ju så kul. Men problemet är ju att det är så internt i det läget att det inte går översätta. Det är svårt att dela med sig och det blir lite tokigt när någon undrar och det ända jag kan säga är, äsch, det var inte särskilt.

-Jo, för dem är det ju något särskilt eftersom jag är så glad!

Njae, kul internskämt kanske jag slänger ur mig då och så har jag just exkluderat männinskan brevid mig som undrar så snällt.

Jösses vad det finns saker man skall och borde ta hänsyn till.

Sen finns det fler aspekter. Jag är ju en inte direkt lågmäld och försiktig person. Jag hörs och syns en del. Jag diggar ikapp till musiken och då passar jag på att tacka för att vi fått Spotify, kan man vara troende och tillhöra en sekt så skulle det just nu vara Spotify som jag tillbad.
På detta så kommer således dessa MSN diskussionerna, jag utger inga ljud, men jag antar att mitt kroppsspråk talar sitt egna högljudda språk.

Ja då finns det de som tittar och kunde de så skulle de titta mycket ogillande men nu så känner jag bara vibbarna. Shit hon har roligt på jobbet, så får det ju inte gå till... Att titta ogillande är ju inte riktigt tillåtet om jag faktiskt inte ger ifrån mig några ljud... Då går det, då får man faktiskt inte klaga på nått, för vad skall de ta på i det läget? Du ler, eller? Njae, då hade nog Anna sparkat bakut, nu kan jag bara le i mjugg för att den personen lider mer än mig.

Ja vad gör man? Är man mig så skiter man i det, i det läget att det inte får mig att ändra mitt beteende. Jag älskar MSN, vara synisk med mina utvecklare och digga till 80´tals musik.

Skolförälder

Jag har varit på möte inför valet av förskola för Amanda.
Hahaha, vilken soppa.

Vart skall jag börja?
Elitist som jag är får jag svårt att hålla mig, biter mig i läppen, ler i mjugg och lite klåda då jag till första möte får höra Rektor och en av Förskolelärarna prata GENOM att dra fram en OH apparat, med OH blad och de lägger papper över halva OHpappret för att vi inte skall se vad som står där nere i förtid...

Sen har de gjort en powerpointpresentation, med bara bilder? Why? Varför inte använda XP´s egna bildspelsfunktion?

Herregud! Ska mina barn gå i denna teknikfattiga skola? Skulle inte tro det!
Självklart är det ur en miljard anledningar bäst ifall Amanda går här ute där vi bor men om jag redan innan var kluven och tänkte på andra alternativ kan jag ju lugnt säga att förvirringen är stor just nu.

Så skönt när stereotyper bekräftar sig själva. De som framför sterotypa frågor och går igång när allt inte sköts enligt protokollet. Skolbussarna saknar bälte, hej o hå hur tiderna var förlagda för de som åter skolbuss. Samtalsämnet om busstiderna tog säkert 40 minuter. Att man som förälder allvarligt överväger att låta sin 6 åring åka skolbuss själv, ja det var tydligen inte konstigt med, men att skolan inte låter de små barnen åka vilken buss som helst, dvs vilken av avgångarna som helst pga att man följer skollagen och att det stör det pedagogiska arbetet var tydligen upprörande.

Om varför de visade information via OH apparat var det tydligen ingen som undrade.

Barnen i förskoleklass får inte lära sig läsa, utan möjligtvis bokstäverna. Säg det till min dotter som kan räkna 11+8 i huvudet och 7-2 samt kan skriva meningar på säkert 12 ord eller mer och läser sina egna böcker.

Skulle inte tro att hon skall gå där hon får lära sig hur man skriver B och att man skall skriva böjarna åt rätt håll. Wow, det lär ju utmana Amanda.

Ketchup eller light, kalorier eller aspartan? Inget barn blir tjock av det de gör och äter i skolan, det är föräldrarna som gör sina barn tjocka. Vem bryr sig? Varför är ketchup eller light viktigt. Gilla läget liksom.

Finns det hem och skola undrar en förälder, men är du klok i huvudet? Ett mycket starkt minne jag har från ett föräldramöte i 4:an eller 5:an var att hem och skola människorna diskuterade videovåldet, och jag tänkte att när jag blir förälder så skall jag kämpa emot varenda hem och skola typ, plysch, velor och videovåldet, ursch! Vad har skolan med det att göra? Det är föräldrarna som låter barn titta på video som det hette då.

Ja herregud vad jag längtar till att delta på mitt första kreativa föräldramöte där vi föräldrar skall komma överens om utflykter eller annat. Jag har väntat på detta sedan jag själv gick i mellanstadiet. Allvarligt, vad är det som är så allvarligt?

Bomull, hela tiden bomull, ska vi linda in våra barn i bomull? Ställa krav på sin omgivning, det är tydligen helt ok, krav på skolan på en massa saker som det givetvis inte styr över själva då upphandlingar görs central, engagera dig politiskt då människa, då har du en möjlighet. Men att ställa krav på sitt eget barn, nää, det är ju bara ett barn.

PTA meets Anna!