Om potentialen verkar bättre än verkligheten

Alla har vi potential, men mina tankar har senaste dagar och veckorna flugit över det faktum, att ibland är potentialen väldigt stor, man lockas till att tro att något är bättre eller större än vad det defacto är på riktigt.

Som projektledare så gäller det att ta fram det där lilla extra ur gruppen ibland, men att verka som man har koll och verkligen ha koll är ju inte alltid samma sak.

Eller som när du blir intresserad av någon, vad som först får dig att stanna kvar en lite längre stund kan vara en blick, som inger ett löfte, en lockelse om att här finns det mer att hämta. Vad som finns att hämta är oklart, en intellektuell diskussion, ett mysigt möte, en glad och spirituell tilllgivenhet.

Du lockas av det där du ser där och då, om du då inte är säker på vad du själv vill så kan du lätt bli berusad på någon annans livlycka.

Men när deras livslycka går ned av olika anledningar pendlar vi och många har svårt att hålla den höga nivån helst om man även i sin egen lycka skall bära många andras kanske inte olycka, men i alla fall någon annans drömmar.

Om du faller för intensiteten i ett par livfulla och uttrycksfulla ögon, innebär det ju inte att du är attraherad av hela paketet. Kroppen, hela personligheten, det finns så mycket mer att upptäcka.

Detsamma om någon verkar vara framgångsrik, ytan är otroligt imponerande, men klarar du att se förbi? Hur många släpper förbi andra, förbi det skal, den ytan man har, vilka är det som klarar av att se igenom de som har en högre mur?

Varför klarar en del av att se igenom muren? Är det för att lika barn leka bäst eller bara för att några har en högre förmåga att lyssna till det där som inte sägs, att händer vrids runt varandra i ett osäkerhetecken men att det döljs i en i övrigt väldigt stark personlighet och attityd??

Så vad händer på sikt om du lever genom någon annans livslycka och sen kanske det även visar sig att det var inte livslycka. Det var en äventyrare som åkt många mil kanot, många skidresor till Alperna och många många dykningsresor. Men att sitta i soffan och ha det mysigt finns det inte någon ro till.

Såg du bortom äventyren eller blev du indragen i livet i sus och dus som verkade så spännande? Tänkte du bortom resorna och tog reda på vad din partner har för ambitioner, för livsmål och absolut det för mig största, värderingar om livet. Hur ser man på att ta och ge, hur förhåller man sig till rättvisa, hur insiktsfull är man och det andra största för mig, hur abstrakta resonemang kan man föra.

Har du själv inte behov av mys, men ändå lever i någon annans lyckodrag så vad händer med dig när din partner eller vän dippar? När deras livslycka inte håller samma höga nivå? Vad händer med dig och ditt liv och dina drömmar?

Stirra dig inte blind på ytan, vi är de allra flesta av oss ytliga, vi vill ha vackra saker omkring oss, vad som är vacker varierar för var och en. Men ens partner tycker jag man vara stolt över, sitt jobb, om möjligt sin familj och givevis sina vänner.

Om du inte är stolt över dina vänner så skall du nog söka dig andra och ge upp de du har och låta de gå vidare... Jag skall inte säga att jag levt som jag lär i den frågan men jag börjar närma mig nolltolerans, allt annat känns så futtigt, varför skall jag vara vän eller kompis med människor som jag inte på något sätt håller högt?? Verkar superdumt att ha negativ energi och det är bara min inställning till detta som kan justeras.