Mod

Jag tycker saker är otäcka, skrämmande. Jag är rädd och nervös, massor av gånger. Det finns saker som jag tycker är sjukt jobbigt och jag vill absolut inte bli besviken.

Men vad spelar det för roll tänker jag också, samtidigt som det pågår tvivel så pågår även en vilja, vilja att försöka, för hur skall jag annars vinna, få veta, vara med om saker.

Om jag aldrig frågar, visar eller bara gör saker så vad skall jag då basera mina tankar på?

Skall jag bli bitter och sitta och tänka, det är ändå inte lönt, det kommer aldrig att gå vägen, jag kommer aldrig att vinna, de kommer aldrig att säga Ja.

Om jag har förutfattade meningar om att allt kommer att skita sig för mig, vad är då meningen med att stiga upp från sängen? Då kan jag lika gärna ligga kvar och fortsätta ömka mig själv.

Så därför är det bara att våga, vinna, ta fram det inre modet. Säg det du vill, fråga om möjligheter. Säg det där lilla extra, säga att någon är snygg, fast det skrämmer häcken av dig. Säg att du vill ha det där jobbet, fråga efter vägen på ett obegripligt språk. Fråga vad du äter, vad det kostar, om det är särskilda krav som medföljer.

Fråga eller säg till, ta ett djupt andetag, och gå de korta stegen till killen, tjejen du gillar, våga visa att du har känslor. Vad kan hända? Du kan bli besviken, känslorna kanske inte är besvarade.

Din chef kanske säger nej, landsmännen i landet med det konstiga språket, ja, de kanske skrattar åt dig, vad gör det? Dog du? Nä, du blev lite visare och jag mår då i alla fall så mycket bättre, jag vågade i alla fall försöka!!